Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Kategoriarkiv: socialt

Ett par tankar om ”plankning”

Hallå igen! Nu var det ganska länge sedan jag satte mig och skrev något matnyttigt i bloggväg.
Eller matnyttigt, det är förstås diskutabelt, men ni förstår säkert vad jag menar.

En av grupperna på Facebook har över 10’000 medlemmar.

På sistone har jag följt diverse diskussioner på framförallt Facebook med intresse, och försökt förstå en del av de som plankar, och de som betalar när och vad de kan.
Vad är det som gör att de plankar?

För väldigt väldigt många verkar det vara en principsak, de tycker att kollektivtrafik ska bekostas helt av skattemedel, och därför betalar de inte för sina biljetter.
Sen finns den skaran som många säger sig tillhöra, dvs. de som inte har mat på bordet varje dag i veckan.
Ett antal sådana personer har jag meddelat mig med fram och tillbaka, och några gemensamma nämnare är att de är inflyttade i Stockholm, de jobbar ytterst lite eller inte alls (inte självvalt), och får ingen ersättning från Försäkringskassa, A-kassa, fackförbund på annat vis eller Arbetsförmedling.

Sen finns förstås den tredje gruppen, de som helt enkelt skiter i allt och har sönder spärrar, knuffar undan människor som använder sina kort, och allmänt beter sig som idioter. Människor ur den gruppen skriver mer än gärna ”ACAB” eller ”FTP!” i sina inlägg i diverse grupper; några av dem känner jag igen från olika ingripanden runtom i stan.
Jag har förmodligen skrivit rätt många spaltmeter om flera representanter ur den gruppen tidigare,
så vi lämnar den därhän.

Åter till gruppen två, alltså de som helt enkelt inte har råd att åka kollektiv.
För mig är det fortfarande en gåta hur det är möjligt att så totalt falla mellan stolarna att man (enligt egen utsago förvisso) ibland tvingas leta mat i papperskorgar. Det är trots allt Sverige, Det Goda Landet, år 2015.
Inte Sovjet.

Såhär fungerar det i ovan grupp; en person ser kontrollanter där den är, skriver bara text eller tar en bild och lägger upp info om tid och plats. Jag vet inte hur effektivt det är, kontrollanterna jag jobbat med har haft fullt upp ändå.

 
Vissa i gruppen försöker betala när de har råd, de köper t.e.x ungdomsbiljett istället för vuxen och så vidare, jag lägger ingen värdering i det,
annat än att jag personligen uppskattar när folk försöker göra vad de kan för att göra rätt.

Men, inte ens ordet ”rätt” är vi alla överens om innebörden av i liknande fall.
Nån tycker rätt är att åka gratis, någon annan tycker rätt är att betala för sig.
Juridiskt har du en skyldighet att betala erlagd avgift för biljett; underlåter du att göra så kan du fastna i en kontroll, då kostar det 1200:- av de där pengarna du inte har.
Moraliskt, däremot, är ju det intressanta i det hela, för de allra flesta – oavsett ekonomisk status – vet vad reglerna (och lagarna) säger. Moralen är subjektiv, och i vissa fall föränderlig.

Grunduppfattningen i samhället – juridiskt och moraliskt – är att man ska betala för sig.
Är det då rätt att låta bli att betala för något som anses mindre viktigt – exempelvis SL-biljett, för att ha råd med det viktigare, till exempel mat, blöjor eller skor?
Du har två räkningar kvar att betala – TV-abonnemang samt elräkning – men du har bara råd med en.
Vilken väljer du att betala?

Med det resonemanget förstår jag ändå vissa människor och hur de resonerar kring biljettköp och andra saker man faktiskt kan leva utan. Problemet blir ju då om man tänker sig att det var fysiskt omöjligt att resa med tåg/buss/tunnelbana om man saknade en giltig biljett. De köper fortfarande inga biljetter, antar jag, men kan de då ta sig till de aktiviteter de har som ger dem pengar?

Jag anser att kollektivtrafiken redan idag är tillgänglig för alla; ingen nekas inträde så länge de sköter sig, och har biljett. Har du inte biljett får du inte åka. Lite som när ni reser utomlands, duvet…
Kan du inte sköta dig, får du inte vara bland de andra. Lite som på dagis, duvet…
Med det sagt så har jag dragit slutsatsen att det i otroligt många fall handlar om en ren prioriteringsfråga, för hur kan jag annars stöta på så många berusade människor i dyra kläder hållandes en flottig säck mat,
som inte har ”råd” med biljetten hem…?

Kan då SL bli bättre? Givetvis!
Men jag tror inte på att pumpa in skattepengar (vilket är ”plankarnas” ända förslag) i något som läcker som ett såll. Se på Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, med flera. Landstinget är liksom de myndigheterna extremt bra på att läcka pengar.
Och i ärlighetens namn; att ha vinstmål på myndigheter är direkt skadligt för både verksamhet och ”kunder”, dvs. befolkningen som ska ha nytta av myndigheterna.
Vissa tycker att SL-kortet är dyrt, och till det säger jag att det beror på vad du jämför med.
”För X år sedan kostade kortet 500:- jämt!” – Ja, det stämmer, men för X år sedan var det heller inte bortåt 800’000 resenärer i ett (i rusningstid) underdimensionerat trafiknät, det gick inga tåg efter midnatt någon dag i veckan med undantag för under Vattenfestivalen, och så vidare.
Motsvarande månadskort i Västra Götaland kostar ungefär 1200:- (”Flerkommun 30 dagar”), och jag läste nån artikel om att Västtrafik faktiskt täcker ett större område än SL. Men jämför gärna mängden avgångar i tätort och glesbygd så får ni se vad det är som kostar.

Något jag sett i den här gruppen dock, som jag dessutom förhåller mig tämligen positiv till,
är ”återanvändning” av SMS-biljetter.
Rent krasst slösar du ju en massa pengar om du har en biljett som gäller i 75 minuter,
men din resa bara tar 20 minuter.
Att man då delar med sig av ”resten” av tiden ser jag som positivt.

Väldigt mycket som när en parkerad bil ska lämna och lämnar över den betalda biljetten till någon som ska parkera.

Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut. 🙂

Utdrag från en passvända

Som utlovat kommer här en redogörelse för resten av passvändan; den del jag inte orkade skriva om sist.
Inte för att den är jobbig att skriva om, eller tar särskilt lång tid, utan mest för att jag inte vill skrämma bort mina läsare med mer text. 😉

Jag minns inte vilken dag det var, men det var väldigt lugnt, så kanske måndagen, de brukar vara ganska lugna.
På en plattform hittade vi en sko.

Kvarglömd sko av dammodell.

Kvarglömd sko, cirkus 22:30 en måndag.

För någon som mig infinner sig frågan; hur tog hon (jag förutsätter en kvinna med tanke på skons utseende) sig hem med en sko? Eller, tillhörde hon den lite mer rutinerade skaran av individer som faktiskt har med sig ombyte för fötterna efter en kväll på stan?

Samtidigt är det kanske inte någon sko man väljer specifikt för att ”gå ut” och roa sig, den ser ganska robust ut.
Jag har ingen aning. =)

 

Sedan, i onsdags, var det lite mer fart under galoscherna.
Vi blev först skickade på ett larm om en cyklist på en T-banestation, men han hade hunnit lämna, antingen till fots ut från stationen, eller med tåg. Utan anmärkning för vår del, och vi hinner knappt till bilen innan vi får larm en bra bit bort i ”fel” riktning; rusningstrafik, rödljus, en massa otrevligheter att hantera, men fram kommer vi.

Larmet? En äldre man ser berusad ut, har jag för mig de sa, och har ramlat på plattformen.
Vi kommer fram, den äldre mannen har stöpt i backen på plattformens vita linje, vilket har gjort att man från Trafikledningen misstänkte att mannen blivit träffad av ett tåg, vilket i sin tur innebar att man stoppade all trafik på platsen.

När vi landade så fanns det två privatpersoner som hade hjälpt mannen – möjligen pyttelite berusad – att sätta sig på bänken, en MTR-värd var där, samt en trafikledare. De har hjälpts åt att sätta ett skyddsförband över mannens sårskada i pannan, och därför finns det inte mycket vi kan göra annat än att vänta och samtala med mannen.

Efter några minuter kom även en ambulans bestyckad med en skön snubbe och två vackra töser, jojagtackar.
De gör sin grej; kollar blodtryck och puls, smärtrespons och sådana grejer, och pratar hela tiden med mannen.

Sjv: ”Kan jag få ett personnummer av dig?”
M: ”Javisst. *nummer som uppenbart är fel*.
Sjv: *tittar skeptiskt på mannen*
M: ”Jaså, du ville ha rätt nummer? 1925*nummer*, blir det bättre?”

Mannen har alltså vid 89 års ålder och ett fall till trots humorn i behåll.
Han flirtar givetvis med sjukvårdarna när de hjälper honom upp på båren, och det bär av mot sjukhuset för kontroller de inte kunde utföra på plats.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.  Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.
Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Någonstans mitt i allt detta märker jag att vi blir filmade. Inte nödvändigtvis för att vi är ordningsvakter, utan troligen för att ‘insatsen’ har dragit till sig en hel del uniformerad personal och därför står ut en aning på en i övrigt ganska tom station.

Men ändå; vad är det att filma? Ett par vakter, några ambulanssjukvårdare och lite MTR-personal,
som tar hand om en man som fallit.
Jag förstår viljan att filma när det är någon form av våldsanvändning, eller en hetsig argumentation, men när vi tar hand om en skadad människa?

Kom igen…

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Tunnelbanepolisens fordon

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

En annan inblick

Några av er har kanske sett TV-serien ”Tunnelbanan” på Kanal 5, andra av er har förmodligen inte gjort det. Oavsett vilket, så har P3 Verkligheten gjort ett reportage om Trygghetscentralen och hur de arbetar.
Man får i åtminstone två avsnitt följa Jossan på TryggC i det dagliga arbetet, det första avsnittet publicerades igår (17/3) och det andra kommer den 24/3.
Första avsnittet avhandlar en lördagkväll, med allt som hör därtill.

God lyssning!

 

En julhälsning

Såhär dagen före dopparedagen sitter jag hemma och avnjuter en vältajmad ledighet över julafton och några dagar tillbaka, spelandes datorspel efter att julklappar inhandlats, mat förberetts och så vidare.

Julen spenderas med föräldrar och syskon här ”i stan”, så jag slipper förhoppningsvis den obehagliga jultrafiken.

Däremot finns det alltid människor som gör vad de kan för att ställa till det för andra. Jag fick en notis från DN-appen i telefonen, om att en väktare har skjutits i magen vid Kungens Kurva i Stockholm.
De hade ingen text alls i artikeln, men hänvisade till Aftonbladet som faktiskt har en hel del text, och i skrivande stund även liverapportering från händelsen.

Tre personer har gripits på en bostadsadress i Västertorp, och ska enligt Aftonbladet vara misstänkta för delaktighet i värdetransportrånet och det som förmodligen kommer rubriceras som mordförsök på väktaren.

Trots att man nu gripit misstänkta så kan jag inte sluta tänka tanken.
”Tänk om det är någon jag känner, eller tänk om det var jag.”
Jag vet nog inte vem du är, men jag hoppas du repar dig efter skadorna, och att du och de du väljer att ha nära dig får en lugn och fin julhelg.

Ni som ska ut i trafiken till eller från ert julfirande – ta det lugnt.

God jul på er, alla läsare, och framöver ett gott nytt år också.

PS. Om ni får alldeles för mycket julklappar, eller om era julklappar gör andra prylar obsoleta, var inte främmande för att skänka både prylar och mat till de ideella organisationer som kämpar för att våra utsatta personer ska få ett lite drägligare liv.

Det stora Landet i väst

Jag sökte runt lite här på wordpress.com efter ‘tags’ som skulle kunna ge mig något matnyttigt att läsa, så jag sökte bland annat på ‘security’, och hittade då denna länk:
http://wzakcleveland.com/3588751/security-guards-lose-their-jobs-after-taking-pictures-with-tom-brady/

I korthet handlar det om två säkerhetsvakter på Reliant Stadium i Houston (Texas) som blev en liten smula ”starstruck” efter NFL-matchen mellan Houston Texans och New England Patriots.
De träffade nämligen Tom Brady, en av NFL:s absoluta stjärnor, och passade på att bli fotograferade med honom.

De avskedades då de ansågs ha brutit mot företagets (och arenans) policydokument om att ingen anställd personal får be spelare om bilder eller autografer på arbetstid.

I Sverige har många företag liknande bestämmelser, inte uttryckligen om autografer och bilder av ”kändisar”, mer generellt hållet är det opassande att ta vissa typer av bilder på jobbet. Och det är inga konstigheter i det, speciellt inte när man jobbar i en säkerhetsklassad miljö. Men det gör inte jag.

Det händer ibland att folk, både tjejer och killar, efter en kortare pratstund vill figurera på bild med en eller flera ordningsvakter (eller väktare, skyddsvakter, poliser, brandmän, etc.)
Vissa ställer upp på det förbehållslöst, andra ställer aldrig upp, och alla har de sina skäl.
Själv försöker jag vara selektiv, och frågar ganska ofta varför, och vad de ska med bilden till.
Om svaren är tillfredsställande ställer jag upp.

Men, om jag såg typ Metallica glida runt i tunnelbanan i Stockholm (…) – skulle jag få sparken om jag ber dem om att få ta en bild med dem?
Knappast troligt, men det är kanske ändå tur att det i Sverige är ganska tunnsått med kända kändisar. 😉

På ordningsfronten intet nytt

På ordningsfronten intet nytt, kanske man skulle kunna säga. Och det skulle i sådana fall inte vara någon lögn.

Det lilla jag själv varit inblandad i har varit ganska små händelser, knappt värda att nämna, och jag gillar inte att skriva om kollegors ingripanden, av för mig uppenbara skäl.

Dock hade jag och kollegan ett otippat möte härom kvällen, då vi skickades till en pendeltågsstation, där spärrvakten (jag tror att det kanske heter stationsvärd…) hade noterat tre personer av missbrukartyp som tillsammans och i sällskap förskansat sig på toaletten, och där spenderat tiden som förflutit fram till dess att vi anlände, cirka 10-15 minuter således.

Väl framme konstaterar vi att de tre personerna nyligen lämnat toaletten, och återfinns på plattformen.
Vi går ut på plattformen och ser nästan direkt de tre personerna, den ena mannen sitter med huvudet mellan knäna och fipplar med sin telefon, den andra mannen ser ung och fräsch ut med tanke på sällskapet, och den tredje är en kvinna som förmodligen inte är stammis hos någon tandläkare. Vi går fram emot dem och tilltalar dem.

Föga kunde jag ana att det skulle bli ett samtal fyllt av skämt och skratt från bägge håll, kvinnan var uppenbart ”tjackad”, men utgjorde ingen som helst risk för ordningen annat än att hon var påverkad. Hennes två kamrater verkade dock i skick att ta hand om henne.
Lite samtal gav för handen att kvinnan var gift med ”telefonmannen”, dock oklart vad den 20-30 år yngre mannen gjorde i sällskapet, men han var åtminstone också trevlig.
De var, fick jag intrycket av, hemlösa. Jag vet, samma regler för alla, och så vidare, men så länge de inte stör någon så utgör de inte ett större problem än några andra resenärer.

Det faktum att de framstod som hemlösa berörde mig inte just då, men på senare dagar (vi pratar om en vecka här…) har jag börjat fundera lite kring det där.
Det finns i Stockholm några olika jourenheter för hemlösa, där Stadsmissionen står för den stora biten, men även Socialtjänsten har sin del i det hela.
Nu minns jag inte vilket av dem det är, men en av dem – i värsta fall bägge – har stängt på söndagar.
Jag säger inget om det sådär, det är klart de som arbetar där ska få ha ledigt också.
Senast jag träffade personal från Stadsmissionen fick jag veta att det beror på att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar för att hålla jourverksamheten igång även på söndagsnätter.

Det konstiga är väl att givmilda svenskar kan skänka miljoner till hemlösa i andra länder, via TV-sända galor, insamlingar, reklamjippon och allt möjligt.
Att TV-bolagen (eller någon annan med liknande maktfunktion) inte verkar ha något intresse i att hjälpa människor i Sverige – undantaget bröstcancer – tycker jag är både oerhört tråkigt och konstigt, samtidigt som de kan sända timme efter timme från tyfondrabbade områden i Asien.
Det är således skillnad på folk och folk, även i de här fina tiderna av tolerans och solidaritet.

Visst, en TV-gala kommer inte utrota hemlösheten, men nånstans kan det kanske bidra till en ökad vilja hos gemene man att hjälpa medmänniskor, även på hemmaplan.

Jag hoppas för egen del på att hinna ta en sväng till Stadsmissionen i veckan,
och lämna lite grejer de kan ha nytta av.

Nygammal, obehaglig situation

Precis som rubriken säger så ställdes jag med min kollega för dagen inför en nygammal situation, i ny tappning, härom veckan.

SL hade bett oss vara på en specifik station där vi inte brukar vara, eftersom bussarna i området haft problem med betalningsvägran, och vår uppgift blev då att främst genom synlighet förhindra detsamma.
Det hela fortlöpte väl, bussarna gick med en halvtimmes mellanrum, och folk var skötsamma. Ovant att se ordningsvakter där, uppenbarligen, för vi fick svara på den gamla goda ”Har det hänt något?” minst en gång vid varje busslastning.

Ju senare på kvällen det blev, desto färre resenärer gick från tåget till bussarna, och när vi hade lastat näst sista bussen sätter vi oss i bilen en stund för att få koppla av en stund.

Efter några minuter tittar jag av en händelse ut genom sidorutan, och ser en person några meter ifrån bilen. Det är ganska mörkt, så jag ser inga detaljer, mer än mörka byxor, och något ljust på överkroppen.
Sen ser jag ansiktet. En blick som tittar igenom både mig, bilen, och kollegan.

Det är en kvinna, utan en tråd på överkroppen.

Vi kliver förstås ur bilen, och försöker få kontakt med kvinnan, men hon fortsätter titta igenom en, även om det upplevdes som att hon försökte få ögonkontakt. ”Hej fröken, ordningsvakten här! Har det hänt något?” frågar jag, varvid hon nickar. Jag frågar vad som hänt, och hon börjar snudd på att hyperventilera.
Kvinnan är kraftigt nedkyld, och vi sliter fram filten ur bakluckan, virar den om henne, och försöker få henne att sätta sig ner.
Hon kallsvettas och verkar ha någon form av panikångest. Fan.
Har hon blivit våldtagen?!
Inte en tråd på överkroppen, men väl strumpbyxor/leggings, och riktigt slitna strumpor.
Förmodligen har hon gått långt.

Hon reser sig och vill gå iväg, men sätter sig snällt när vi lägger varsin hand på hennes axlar. Den proceduren upprepas många gånger under de kommande minuterna.
Vi anropar Trygghetscentralen och ber dem skicka en ambulans, men vi vill inte ge några direkta detaljer över radion, mycket för att vi inte vet vad det är som hänt (eller händer för den delen). Ringer in informationen, men samtalet bryts medan vi är på väg med kvinnan in i den något varmare biljetthallen på stationen. Ringer igen, förklarar läget för TryggC, som ringer SOS åt oss.
Medan detta sker ökar kvinnans puls, liksom kallsvettningarna. Hon verkar mer panisk än tidigare, och försöker gå ut på plattformen. Kollegan hindrar henne. ”Vad fan är det frågan om?” tänker jag för mig själv, samtidigt som jag går för att hjälpa kollegan.
Telefonen ringer samtidigt som vi sätter kvinnan ner på en bänk igen, det är TryggC som meddelar att SOS kommer ringa upp oss. Kollegan sitter på kvinnans högra sida, jag på hennes vänstra.
Utan någon som helst förvarning börjar hon blöda ur munnen, ögonen vänder sig uppåt och inåt i ögonhålorna, och kroppen spänns som en pilbåge i kraftiga konvulsioner. Fan!

Rak som en planka blir hon, och tyngdlagen tar vid. Hon sträcker ut benen åt mitt håll, och jag håller emot så gott jag kan, men till slut blir arbetsställningen i kombination med tyngden från kvinnans ben för mycket, så vi ska lägga ner henne på golvet när jag halvt om halvt tappar hennes ben. Vi lägger henne i ett någorlunda stabilt sidoläge.
Vi noterar att det blivit blött på bänken där hon satt, och på golvet där hon ligger. Helvete.
Inte för min del; det är arbetskläder, de kan man kasta. Men stackars människa.

Telefonen ringer, ambulansen är på väg; de utgår från en brandstation i närheten,
och är på plats inom ungefär 5-6 minuter.

Kvinnan krampar fortfarande! Kollegan har säkrat huvudet, och det enda vi kan göra är att vänta och se på.
Ambulanspersonalen kommer, och ett lugn sänker sig åtminstone över mig. De gör sin grej, kvinnan läggs upp på båren och förs till sjukhuset.

Epilepsi är en riktigt otrevlig sjukdom, och jag borde agerat bättre, med de privata erfarenheter jag har.
Det gick bra, kollegan gjorde ett grymt jobb, och jag gjorde väl inget direkt dåligt jobb, men fan.

Vi pratar lite efteråt, jag och kollegan, och jag berättar för honom – men kanske mest för mig själv – vad en nära vän fick för sig att göra under vissa av sina anfall. Visst, handlingarna i sig är ganska lustiga, som att lägga mobiltelefonen i frysen, men när man vet den bakomliggande orsaken, så är det åtminstone i mina ögon, så sorgligt att jag inte vet vad jag ska säga. Eller göra, i vissa lägen.

I efterhand känner jag ju så väl igen svårigheten att få kontakt, den varierande medvetandegraden, de svamlande icke-svaren, de glansiga ögonen, svettningarna…
I efterhand.
Och om jag avfärdat henne som en toka då, och bara sagt åt henne att gå hem och klä på sig när hon ska vara bland folk?
Jag är glad att jag inte gjorde det.

Sen slår mig tanken; med tanke på hur hennes strumpor såg ut, så undrar jag hur långt hon gått… Även om hon släpat fötterna i marken så borde det ändå ett tag för ett sådant slitage att uppstå.

Jag vet inte hur det är för alla (eller ens många) epileptiker, men vissa skäms väldigt mycket för sin åkomma.
Snälla ni, gör inte det!
Berätta, om du kan, för den som försöker hjälpa dig.
Epilepsiförbundet säljer smycken med en symbol på; det är en mycket bra sak att ha på sig om man har sjukdomen, just för att vi som råkar finnas där om något händer ska ha något att utgå ifrån.

Symbolen ser ut såhär:

Epilepsimärke, brinnande ljus mot mörk bakgrund

Epilepsimärket

Om att bry sig, vare sig man vill eller inte

Det har varit ganska lugnt på sista tiden, åtminstone för min del.
I viss mån självvalt, kan jag säga, beroende på hur min privata situation sett ut det senaste året (!).

Hur som helst, i helgen som nyligen gick så hade vi ändå en del att göra, även om det mesta var så kallade ”bomjobb”, dvs. att det är tomt på platsen när vi kommer det. Som ett ärende på en lokalbana, där LKC har kontaktat TryggC om att några individer håller på att slå sönder en hel hållplats. Vi hade för bara några minuter sedan passerat hållplatsen i fråga, så vi vänder om och kör ditåt. Väl framme möter vi en hundpatrull från polisen, som sökt av området och konstaterat att lugnet råder.
Jag och kollegan tar och kollar av hållplatsen för att se om något är trasigt, vilket det inte är.

Däremot kommer en inringare (som ringt LKC) ut från ett närliggande bostadshus och berättar att killarna var 6-8 stycken till antalet, och minst en av dem hade ett järnrör med sig, och de hade slagit (rätt mycket, visade det sig) på ett antal cyklar som stod uppställda nära hållplatsen.
Efter lite samverkan med både uppgiftslämnare och polis så beslöt vi oss för att lägga ner,
och återgå till vår ordinarie verksamhet.

Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver för att kvällen innan, på fredagen, så fick vi ett anrop från TryggC om att ”två personer ligger i diket invid spårområdet, och enligt trafikledningen har förare tyckt sig se kvinnan dra bort mannen från spåret.”

Det gasades lite, och vi anlände. Trafikledare var på plats och hade fått upp människorna från spårområdet, båda två satt nu på en bänk på plattformen. Den unga kvinnan grät och var väldigt chockad, den unga mannen var förvisso ledsen, men troligen mest för att han inte lyckats göra slut på sitt liv.

Det visade sig att han hade bott i Sverige i cirka tre år, hos någon form av fosterfamilj eller liknande, och han berättade oroväckande detaljerat om hur hans biologiska familj mördats i Afghanistan för tre-fyra år sedan, vilket då givetvis var anledningen till att han ensam lämnade landet.
Den unge mannen var 19 år, och vill alltså på riktigt dö, för att han anser att han inte har något att leva för.

I en sådan situation hjälper det säkert om man har viss psykologisk utbildning, men det hade varken jag eller kollegan för dagen, som tagit flickan åt sidan för att lugna henne och få veta vad som hänt, och varför.
Istället känner jag bara en genuin sorg komma över mig, och jag tror i efterhand att det var insikten om att fan, killen har ju rätt.

Jag försökte helhjärtat tala honom tillrätta i väntan på polis (ombedd utan ljus och ljud), bland annat genom att försöka få honom att förstå (eller åtminstone tro) att det finns många människor som bryr sig om honom, inte minst den unga tjejen som räddat hans liv två gånger under kvällen. Jag försökte med infallsvinkeln att han själv kommer träffa en kvinna att älska, att bilda familj med, men att hans egen familj alltid kommer vara en del av honom, och hur de säkerligen hellre skulle se honom lyckas skapa en ny familj, än att dö.
Han säger att ingen bryr sig om honom, jag rättar honom och pekar på den gråtande tjejen, och säger med mjukt röstläge att ”prova säg till henne att hon inte bryr sig egentligen…” varpå han börjar gråta.
Jag sitter och håller armen runt honom, jag tror att han tyckte det kändes bra med närheten, för han lutade sig lite mot mig ibland.
Han förklarar att folk bara bryr sig om honom för pengar; jag gör ju bara mitt jobb, resonerade han, och det stämmer ju. Men det betyder inte att jag inte genuint bryr mig.
Han säger samma sak om familjen han bor hos, att han hade aldrig fått bo hos dem om de inte fått pengar från ”staten” för att ta hand om honom. Han pekar på sina kläder och säger ”Du ser kläderna. Inga kläder har jag köpt själv, inga kläder har jag köpt med mamma…” varpå han börjar gråta igen.

Och ärligt talat… Jag tror han har helt rätt.
Ensamkommande flyktingbarn.
Smaka på det, och tänk vad ni läser om dem.
Jag fick själv en riktigt stor tankeställare.

När polisen sen kommer gör han tafatta verbala försök till att få dem att skjuta honom, men efter några minuter lyckas den kvinnliga polisen få honom på rätt väg, åtminstone för stunden.

Jag vet inte hur det gick sen, bara att polisen körde honom till psykakuten. Jag hoppas att någon bra personal där (eller inom vården öht) får bra kontakt med pojken/mannen och får honom ännu mer på rätt bana, får honom att inse att han betyder mycket för sina vänner.

I slutändan; vad säger man till en 19-årig kille som förmodligen inte har något att leva för?

Tick, tack. Tick, tack.

Det här inlägget behandlar något av det jobbigaste vi som ordningsvakter kan ställas inför.
Det handlar inte om snorungar med attityd.
Det handlar inte om narkomaner som gett upp på livet.

Det här är en berättelse om hur två kollegor, vi kan kalla dem Johan och Thomas, får ett larm som kommer att förändra deras respektive liv.

Det är en torsdag i maj månad, solen har efter en seg start lyckats ge oss våren åter, och med våren kommer också människorna; de tokiga, de härliga, de galna och de glada.
Johan och Thomas står i en biljetthall på en station i de centrala delarna av det vårsköna Stockholm, och gör det ordningsvakter gör, när det kommer fram en till synes stressad person till dem.

Personen talar om för de båda ordningsvakterna att det utanför stationen finns en man som fått hjärtstopp!

Personen leder kollegorna i rätt riktning, alla tre springandes, och när de kommer fram till den liggande, äldre mannen upptäcker de att en annan privatperson redan inlett HLR genom bröstkompressioner.
Eftersom de inte vet hur länge han har gjort kompressioner ger de honom avlösning och delar uppgifterna sinsemellan; den ena sköter kompressionerna, och den andra sköter inblåsningar.

Folk har samlats runt omkring händelsen, säkerligen av nyfikenhet, men visar mycket god hänsyn mot den drabbade och de arbetande människorna.

Insatsen pågår i ungefär fem minuter enligt kollegorna, tills ambulans och räddningstjänst anländer och tar i egenskap av proffs över återupplivningsförsöken.

Ambulanspersonalen lyckas få igång mannens hjärta och andning, efter gott förarbete.
Mannen förs med högsta prioritet till akuten.

Kollegorna låter hälsa, till de som var på plats (och eventuellt läser detta), och till alla andra:

Tack till alla inblandade! Bra jobbat! Idag räddade vi liv tillsammans!! ❤

Jag vill tacka kollegorna för att delar med sig av sin berättelse, och för ett mycket väl utfört arbete!
Jag hoppas också att den här händelsen uppmärksammas på rätt sätt.

Relaterad läsning:
http://hlr.nu/
http://www.vardguiden.se/Tema/Forsta-hjalpen/Forsta-hjalpen-vid-livshotande-olyckor/

Efterlyst och bildpublicering

För de av er som missat en av de största (och mest sorgliga) nyheterna på sistone så visade Efterlyst bilderna från övervakningskameran på en T-banestation i Stockholm, där en man i sitt berusade tillstånd hamnat på spåret, och såvitt jag förstår tappat medvetandet.
En annan man tar sig ner på spåret, länsar mannens fickor på tillhörigheter, och klättrar sedan själv upp från spåret och lämnar stationen.

Tanken med programmet Efterlyst har sedan starten 1990 varit att hjälpa polisen få in ledtrådar och tips i utredningar som stagnerat, eller i ärenden som av någon anledning är extra uppmärksammade, exempelvis när det handlar om unga offer och/eller förövare.

Reaktionerna har föga förvånande varit starka, och bilder på den misstänkte rånaren har spridits ungefär som en löpeld över Facebook, och gissningsvis även över Twitter.
Men, reaktionerna går förstås åt båda hållen.
I Metro (Sthlm) fredag den 14 september finns dels en insändare (bild, se även Metro PDF sid 26.) och en artikel om samma ämne; att det finns så många kameror, men få som övervakar det kamerorna ser.

För att allting ska kunna vara i realtid skulle det varje minut på dygnet behövas en person per kamera, eller om man effektiviserar, en person på fyra kameror… Faktum är att det här inte på något sätt är nytt, utan har varit så länge jag vetat om att det ens funnits kameror i kollektivtrafiken.
Nu läser jag tidningar som Fan läser Bibeln, men det brukar låta ungefär som att ”Men lös det ‘rååå!” och nästa dag publicerar man svidande artiklar om hur de inte löst ett problem som kanske eller kanske inte existerar.
Ponera att du sitter med en till två kollegor i tolv timmar, och gör allt det som görs på Trygghetscentralen; håller koll på kameror, pratar med resenärer som ringer, pratar med chaufförer, konduktörer, trafikledare och spärrvakter som ringer, hålla kontakt med ordningsvakter och annan trygghets/säkerhetspersonal.
Samtidigt ska du kolla igenom över 1300 kameror. Själv.
Jag förstår att man gör sitt bästa när man väl kan, och de flesta operatörerna är väldigt kompetenta och har väldigt bra förmåga att göra flera saker samtidigt.

Men när jag var på studiebesök på Trygghetscentralen (det ingår i utbildningen hos SL) så ställde jag ganska exakt den frågan, ”Ni har typ 100 stationer, med ett antal kameror på varje. Hur mycket ser ni egentligen?”
Svaret var, inte ordagrant, men löd ungefär ”Inte så mycket som vi vill se.”

Och det är ganska självklart att man inte kan ha folk som sitter dygnet runt och tittar på en station som har typ tre resenärer mellan 20 och 05. Men visst går verksamheten att förbättra; all verksamhet går att förbättra.
Men det är, tror jag, en annan historia.

Vidare läste jag på omvägar att en politiker, miljöpartisten Julia Finnsiö, via Twitter ställt sig i den ringhörna politiker ofta ställer sig i genom att twittra följande:

”Apropå avskummet som rånade den fulla mannen på tågspåret: är det inte så att man, oavsett brott, inte är skyldig förrän man är dömd?”

Och självklart har hon rätt. Ingen är dömd, och risken med bildpublicering är just att personer kan dömas på förhand, både av privatpersoner och senare även i domstol.
Hon får såvitt jag förstår en lektion i polisarbete av YB_sodermalm vilket hon förstås tackar för – på sedvanligt vis – genom att vara politiker…

”Varför hjälper polisen till att sprida bild på en person som ännu inte är dömd? Tänk om någon ser en person som är lik honom, t ex, och reagerar dumt pga den uppiskade stämningen? Uppriktig fråga: hur ni tänker om detta, @YB_Sodermalm?”

Anledningen till att man publicerar en bild är för att man vill ha allmänhetens hjälp att identifiera och/eller lokalisera personen då han är efterlyst för brott. Catfish? Bra.

(För övrigt undrar jag i förbigående vart alla fördömanden av bildpublicering varit vid t.e.x efterlysningen av ”Den nya Lasermannen” i Malmö…)

Men okej, vi ponerar att det är förkastligt att publicera bilder på folk som är misstänkta för brott osv osv.

Jag tänker direkt alla de klipp på YouTube eller på tidningarnas hemsidor, som innehåller bland annat läckage från utredningar, klippta och ändrade filmer, halvsanningar, och så vidare… Ofta filmer som – när det gäller ordningsvakter – bevisligen färgar av sig på tingsrätten, och inte minst allmänheten, eftersom hela händelseförloppet inte är med.
En skillnad är troligen att det [oftast] är privatpersoner som lägger upp saker på bland annat YouTube, men principen torde vara densamma ändå; man ska inte sprida bilder eller filmer på en person som ännu ej är dömd.

Men den stora skillnaden är att i den här filmen har man med hela händelseförloppet från början till slut, kameran är monterad och ingen klipper filmen, det står inga skräniga självutnämnda experter och kommenterar de fel någon eventuellt begår…
Jag gillar när det är skillnad på folk och folk. 😉

”Polishatet i segregerade förorter spårar ur.”

Jag tänker inte skriva så mycket just nu, men jag vill tipsa om en riktigt läsvärd artikel på Newsmill.
Det är polisen Martin Marmgren som skrivit artikeln.

Håll till godo!

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/30/polishatet-i-segregerade-f-rorter-sp-rar-ur

 
Ett axplock:

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod.
Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer.

Semesteruppdatering

Hoppas ni har haft en trevlig sommar hittills, och att den blir minst lika trevlig framöver!

Som ni vet har jag semester, som än så länge nästan uteslutande ägnats åt att hjälpa min nya inneboende att flytta in, och meka runt i lägenheten.
Isolera fönster, fixa balkong, dra kablar, rensa skåp, och så vidare.
Jag har också varit uppe på Höga Kusten för att hälsa på en släkting, och jag passade på att knäppa ett par bilder… på mat dock, så jag tänker inte dela med mig.

I fjol när jag var uppe så var jag ute på ett ställe som heter Rotsidan, och som enklast beskrivs som en otroligt vidsträckt klippstrand.
Det är fantastiskt vackert, och jag tycker det är väldigt imponerande. Hela området är förvisso väldigt imponerande tycker jag, eftersom geologin och den biologiska mångfalden är oerhört mycket mer påtaglig där än i till exempel här hemma i Stockholm.

Rotsidan

Vågorna har format de här klipporna under de tusentals år då havet sköljt över dem.

Blev dock en hastig hemresa från Höga Kusten härom veckan, då ”min” krögare ringde och sa att han hade stora problem med att få in en OV till lördagskvällen, så istället för att stanna kvar i några dagar och bara ta det lugnt åkte jag med resten av familjen hemåt under fredagen, och jobbade ett riktigt skoj krogpass på lördagen.
Jag lyckades ju dock pricka in krogjobb samma dag som det var ‘cruising’ på Sveavägen, och Pride-parad på Södermalm, så trafiksituationen var lite kämpig, men fram kom jag.
Och när jag kör förbi stället där jag jobbar så ser att det är överfullt med människor; folk står till och med ute i gatan och dricker.
Jag parkerar bilen och får väl ett litet stresspåslag, men efter några få minuter när jag bytt skor och promenerat bort till krogen så har merparten av folket gått in i lokalerna, och de som är utomhus har trängt ihop sig på uteserveringen. Problem solved, dessutom utan att jag behövde lösa det. Perfekt!

Nu är det dock åter i semesterläge; halvliggandes på soffan, spelandes FIFA 12, DiRT 3, och lite annat smått och gott.
Det kan hända att jag dricker schyssta drinkar på tequila också…

Acapulco Flower, en drink jag i princip snubblade över av misstag.
Det är ett misstag jag definitivt inte ångrar.

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

%d bloggare gillar detta: