Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: tåg

Om att bry sig, vare sig man vill eller inte

Det har varit ganska lugnt på sista tiden, åtminstone för min del.
I viss mån självvalt, kan jag säga, beroende på hur min privata situation sett ut det senaste året (!).

Hur som helst, i helgen som nyligen gick så hade vi ändå en del att göra, även om det mesta var så kallade ”bomjobb”, dvs. att det är tomt på platsen när vi kommer det. Som ett ärende på en lokalbana, där LKC har kontaktat TryggC om att några individer håller på att slå sönder en hel hållplats. Vi hade för bara några minuter sedan passerat hållplatsen i fråga, så vi vänder om och kör ditåt. Väl framme möter vi en hundpatrull från polisen, som sökt av området och konstaterat att lugnet råder.
Jag och kollegan tar och kollar av hållplatsen för att se om något är trasigt, vilket det inte är.

Däremot kommer en inringare (som ringt LKC) ut från ett närliggande bostadshus och berättar att killarna var 6-8 stycken till antalet, och minst en av dem hade ett järnrör med sig, och de hade slagit (rätt mycket, visade det sig) på ett antal cyklar som stod uppställda nära hållplatsen.
Efter lite samverkan med både uppgiftslämnare och polis så beslöt vi oss för att lägga ner,
och återgå till vår ordinarie verksamhet.

Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver för att kvällen innan, på fredagen, så fick vi ett anrop från TryggC om att ”två personer ligger i diket invid spårområdet, och enligt trafikledningen har förare tyckt sig se kvinnan dra bort mannen från spåret.”

Det gasades lite, och vi anlände. Trafikledare var på plats och hade fått upp människorna från spårområdet, båda två satt nu på en bänk på plattformen. Den unga kvinnan grät och var väldigt chockad, den unga mannen var förvisso ledsen, men troligen mest för att han inte lyckats göra slut på sitt liv.

Det visade sig att han hade bott i Sverige i cirka tre år, hos någon form av fosterfamilj eller liknande, och han berättade oroväckande detaljerat om hur hans biologiska familj mördats i Afghanistan för tre-fyra år sedan, vilket då givetvis var anledningen till att han ensam lämnade landet.
Den unge mannen var 19 år, och vill alltså på riktigt dö, för att han anser att han inte har något att leva för.

I en sådan situation hjälper det säkert om man har viss psykologisk utbildning, men det hade varken jag eller kollegan för dagen, som tagit flickan åt sidan för att lugna henne och få veta vad som hänt, och varför.
Istället känner jag bara en genuin sorg komma över mig, och jag tror i efterhand att det var insikten om att fan, killen har ju rätt.

Jag försökte helhjärtat tala honom tillrätta i väntan på polis (ombedd utan ljus och ljud), bland annat genom att försöka få honom att förstå (eller åtminstone tro) att det finns många människor som bryr sig om honom, inte minst den unga tjejen som räddat hans liv två gånger under kvällen. Jag försökte med infallsvinkeln att han själv kommer träffa en kvinna att älska, att bilda familj med, men att hans egen familj alltid kommer vara en del av honom, och hur de säkerligen hellre skulle se honom lyckas skapa en ny familj, än att dö.
Han säger att ingen bryr sig om honom, jag rättar honom och pekar på den gråtande tjejen, och säger med mjukt röstläge att ”prova säg till henne att hon inte bryr sig egentligen…” varpå han börjar gråta.
Jag sitter och håller armen runt honom, jag tror att han tyckte det kändes bra med närheten, för han lutade sig lite mot mig ibland.
Han förklarar att folk bara bryr sig om honom för pengar; jag gör ju bara mitt jobb, resonerade han, och det stämmer ju. Men det betyder inte att jag inte genuint bryr mig.
Han säger samma sak om familjen han bor hos, att han hade aldrig fått bo hos dem om de inte fått pengar från ”staten” för att ta hand om honom. Han pekar på sina kläder och säger ”Du ser kläderna. Inga kläder har jag köpt själv, inga kläder har jag köpt med mamma…” varpå han börjar gråta igen.

Och ärligt talat… Jag tror han har helt rätt.
Ensamkommande flyktingbarn.
Smaka på det, och tänk vad ni läser om dem.
Jag fick själv en riktigt stor tankeställare.

När polisen sen kommer gör han tafatta verbala försök till att få dem att skjuta honom, men efter några minuter lyckas den kvinnliga polisen få honom på rätt väg, åtminstone för stunden.

Jag vet inte hur det gick sen, bara att polisen körde honom till psykakuten. Jag hoppas att någon bra personal där (eller inom vården öht) får bra kontakt med pojken/mannen och får honom ännu mer på rätt bana, får honom att inse att han betyder mycket för sina vänner.

I slutändan; vad säger man till en 19-årig kille som förmodligen inte har något att leva för?

Annonser

Framförhållning är en dygd…

Noterar en man som står och samtalar med spärrvakten, uppenbarligen vill mannen ha hjälp att klura ut vilken biljett han ska beställa via sms.

Ungefär fem minuter senare går mannen in genom spärrarna, tokstirrar på mig och kollegan och åker ner för rulltrappan. Det är fem minuter till sista tåget ska gå.

Någon minut senare går vi ner för att kolla så att ingen till exempel ligger och sover.
Alla verkar ha kommit med tåget, så vi vinkar åt föraren och tåget åker.

Kvar på plattformen står tidigare nämnda man och fipplar med sin telefon. Vi informerar om att sista tåget lämnat, och mannen blir tokig, skriker åt oss, och springer iväg…

What to say…

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Ordningsvakt i den nya uniformen

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

Somliga har tur, andra inte.

Filmen talar väl rätt mycket för sig själv egentligen…


…men därför får du inte vara i tunnelbanan när du druckit för mycket.
Alla människor har inte den turen jämt. Enligt en artikel om händelsen i DN såg en annan resenär hur kvinnan ramlade, och hann larma polisen och tåget stoppades.

Kvinnan klarade sig utan allvarligare skador, som tur var!

%d bloggare gillar detta: