Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut. 🙂

LOB – PL§13 – Grip

Hittade via diverse länkar en artikel på Värmlands Folkblads hemsida, om en 28-årig polis som skulle skriva ut en o-bot till en öldrickande man. Den öldrickande mannen ska enligt uppgift ha vägrat erkänna brottet, och då ska polismannen ha sagt ”Du får följa med till fyllecellen!”.

Att dricka öl (eller annan alkohol) på allmän plats är ibland ett brott mot lokala ordningsföreskrifter och belagt med straff i form av böter.
Ibland skriver jag, eftersom det gäller just lokala ordningsföreskrifter, vilket betyder att det är kommuner och/eller stadsdelsförvaltningar som beslutar om tillämpligheten av alkoholförbud.
Här i Stockholm får man till exempel förtära alkohol i vissa parker, vissa tider på dygnet.

Men, åter till Karlstad. Mannen vägrar alltså erkänna brottet, dvs. skriva på o-boten.
Praxis vid andra brottsliga gärningar, t.e.x snatteri, är att om personen inte erkänner brottet för polisen (eller för väktaren redan; på min tid fanns det en kryssruta på rapporten för ”erkänner brott”.) så företas en utredning om snatteri alternativt stöld.
Jag vet inte om det görs rörande brott som inte har annat än böter i straffskalan.

I det här läget har – enligt artikeln – polismannen ”hotat” med att den öldrickande mannen ska hamna i fyllecell.
Det låter förstås knasigt för en del, men för mig låter det faktiskt helt okej, med ovanstående stycke i färskt minne.
Det är nämligen så att om man är föremål för omhändertagande enligt PL§13 (störande av allmän ordning), och man är i berusat tillstånd, så ska LOB efter övervägande så att säga ”trumfa” PL§13, för att den berusade ska kunna nyktra till, och sedermera när denne nyktrat till, förhöras gällande det man nu ska förhöra personen om.

Sen ska man som vanligt inte dra på för stora växlar av en tidningsartikel, de brukar vara väldigt skickliga på att visa myntets ena sida, med diverse tillägg, borttagna saker, och ibland påhittade historier.

Det vi får lära oss på vår utbildning är att ”LOB går över PL§13, men grip går över LOB” vilket då innebär – precis som jag förklarade här ovan – att om en person ska omhändertas för störande av ordningen (PL§13) är så berusad att hen utgör en fara för någon eller inte kan ta hand om sig själv, blir föremål först och främst för LOB. Men, har personen gjort sig skyldig till brott, så ska gripande gå över LOB.
Den initiala prövningen vi gör kommer alltid omprövas av polispatrull som kommer till platsen.

För egen del har jag LOB:at en del stökiga personer, och ändå valt att kalla det LOB, även om de blir handfängslade. Frågan har framkommit från både kollegor och chefer;
”Varför griper du inte för våldsamt motstånd?”
Svaret är ganska enkelt: För att jag inte behöver.
Personen är frihetsberövad, och i vissa fall belagd med handfängsel. Om jag kallar det LOB, Omhändertagen enligt PL§13, eller gripen för brott är i sak oväsentligt. Vill jag göra en anmälan om till exempel våldsamt motstånd så gör jag det när polisen är på plats.
Det händer ju faktiskt att folk är så påverkade att de inte förstår att jag är ordningsvakt,
trots att jag säger det flera gånger.
Jag gör den bedömningen, precis som andra gör bedömningen att folk ska gripas [för t.e.x våldsamt motstånd] trots sin påtagliga berusning.

Jag säger absolut inte att det ena är fel och det andra rätt,
jag konstaterar bara vissa skillnader i hur man ser på saker.

Jag hävdar helt enkelt att om jag får göra bedömningar uppåt (dvs. gripa/uppsåt) så måste jag ju rimligen få göra bedömningar neråt (dvs. inte gripa/inget uppsåt). Man ska beakta subjektiva och objektiva rekvisit, dvs. skedde det, och var det avsiktligt, väldigt förenklat.
Är personen berusad och föremål för LOB så gör jag oftast bedömningen att det INTE var avsiktligt.
Varför? För att jag själv vet hur dum i huvudet man kan bli av för mycket alkohol.

Och i slutändan tycker jag inte det gör någon skillnad eftersom personen ändå är frihetsberövad, och polisen är på väg fram till oss i vilket fall som helst. Visst, framkörningstiden kanske kortas något om det är en gripen snarare än en LOB (prioriteringsordning från LKC och så vidare) men jag har inte bråttom någonstans…

Polis knivskuren av 12-åring i Rinkeby

Det står att läsa om i bland annat Aftonbladet och DN.

Jag själv kan inte undgå att se parallellen till det tidigare avhandlade ärendet där SL’s ordningsvakter belägger en 12-årig pojke med handfängsel vid Slussens T-bana.

Det var ju en ”stor och stark” ordningsvakt, och en ”liten, späd pojke”…

Berätta gärna för mig vad Polisen har gjort fel här, när de helt enkelt ska göra sitt jobb.
För, jag förutsätter att de här fina ungdomarna aldrig kommer krävas att ta ansvar varken för den här handlingen eller kommande handlingar, det är nämligen inte förenligt med rådande normer (…) att tvinga folk att ta ansvar.

Nu vet jag inte varför den 13-årige storebrodern skulle omhändertas enligt LVU, men uppenbarligen bedömde socialtjänsten att de behövde handräckning, och då faller lotten på Polisen.
Att det sedan samlas vad jag förstår som ett antal människor som sedermera misshandlar den andra polisen då han fallit till marken är för mig helt sinnessjukt.
Dels att misshandla en annan människa, dels att sparka/slå en liggande person, men framförallt tycker jag föraktet mot polisen är väldigt skrämmande.

Självklart måste man inte tycka om Polisen, men istället för att alltid ställa till problem kan man ju kanske, åh jag vet inte, ställa frågan ”Hej, varför är ni här denna gången?” eller nåt.
Men det skulle ju kräva individuellt ansvar…

Jag undrar ju vidare hur en 12-åring mår om han är benägen att knivhugga en polis.
Kommer han bli bjuden på våra politikers barns födelsedagsfester? Troligen inte.

”Dina regler gäller inte här!”

Ja, exakt den frasen fick jag kastad i ansiktet i Rinkeby, av en ung man i 20-årsåldern.
Lite oklart hur han menade där, för ”mina” regler är i det snaraste samhällets regler, eller tydligare uttryckt; mitt jobb är att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen, vilket innebär att säga åt folk som röker inomhus att sluta med det.

Så långt allt väl, den unga mannen står med sina fem kompisar och är tuffast i stan såklart, jag och kollegan väljer att låta honom röka vidare, av flera skäl.
Hade det varit en svensk, ung man med samma attityd, på annan plats, hade historien dock sett annorlunda ut.

I affekt uppdaterade jag min status på Facebook, och jag citerar mig själv här:

”Dina regler gäller inte här!”
Nähe, smuts, dra tillbaks till Somalia då om det passar bättre?!

Inte så värst smidigt uttryckt, och som sagt, uttryckt i affekt.
Självklart sa jag till honom att sluta röka, när han valde att inte lyssna valde jag att gå därifrån, utan att säga ett ord, uteslutande av arbetstaktiska skäl.

Skit påverkar mig, för jag är en människa.
Du kan stå några meter bort och känna ”Åh vad skönt att jag slipper hantera sådana idioter…” medan det är mitt jobb att hantera just de människor du själv inte vill befatta dig med.

Det här var som sagt i Rinkeby, eller ”Lilla Mugadishu” som det också kallas. Inte av mig,
utan av de boende i närområdet.
En somalisk ung man med kriminell bakgrund, kriminella vänner, och på en plats där de är i absolut majoritet eftersom ”alla känner alla” så är det i princip ohållbart att agera mot någon ordningsstörning över huvud taget utan att det blir stor sak av det hela.
Det som tidigare har börjat med tillsägelse för alkoholförtäring som i förbigående har slutat med våldsamma upplopp, stenkastning, knivar och skjutvapen.
Jag vet inte hur din arbetsmiljö ser ut, men ja, som Guns ‘n Roses en gång sjöng, ”Welcome to the Jungle.”

Hade det varit en svensk man, på vilken annan plats som helst, så hade vi agerat. Dock är sannolikheten (baserad på mina erfarenheter från drygt tio år i yrket) att en svensk man skulle säga något så urbota korkat i princip obefintlig. I princip; det innebär att undantag finns.
Och framförallt så hade vi kunnat agera utan att få ett upplopp på halsen.

Men när det handlar om vanliga, enkla arbetsuppgifter som ska utföras, så är de så mycket svårare att genomföra på ett tillfredsställande sätt i just Rinkeby, just på grund av flockmentaliteten, det vill säga att så fort något händer så dras folk till det som händer, som flugor kring hästskit. Det i sig är inte unikt förvisso, det unika är att samtliga ska lägga sig i, gärna passa på att vakten ett eller flera tjuvnyp. Upplopp 101.

Det finns en politisk aspekt också som jag inte tänker beröra med mer än att varken SL eller Polisen hade tackat oss för väl utfört arbete officiellt. Enskilda företrädare, givetvis, men aldrig officiellt. Man ska nämligen inte agera på samma sätt mot invandrare som man ska agera mot ”svenskar”, av för mig väldigt oklara skäl.
Det är synd om invandrare, har jag fått förklarat för mig, och jag är rasist om jag gör mitt jobb mot en invandrare.

Jag har ingen aning om varför det är synd om en ”invandrare” som (uppenbarligen) är född i Sverige,
men jag är väl dum, eller så.
I och för sig vet jag inte varför det är synd om någon på grund av etniska, kulturella eller religiösa skäl i Sverige.

Vissa satt och ondgjorde sig både i kommentarsfältet och via mail över hur ”rasistiskt” det var, och ”det finns ju massor med bra invandrare” och liknande.
Självklart finns det enorma mängder bra invandrare/utlandsfödda/whatnot, men de går under kategorin ”gemene man” för mig, de varken syns eller hörs i jobbet annat än när de kanske ställer en fråga om resväg eller liknande. De sitter i spärrar, de kör buss, de städar, lagar mat, säljer grejer, och vissa är poliser, ordningsvakter, sjuksköterskor…

Förstå att det handlar om en minoritet som konstant och regelmässigt missköter sig. Jag har noll och inget emot invandring som företeelse, eller ”invandrare” som samhällsgrupp.

Men kriminella element ger jag faktiskt inte ett skvatt för.

För svennebanan som studsar upp på det här viset skulle jag också föreslå en omlokalisering, kanske till en inavlad håla nånstans i södra Sverige, typ Sjöbo eller Klippan. Eller Bålsta.

Jag har inte varit i Somalia, men jag kan tänka mig att militären/polisen där inte direkt jobbar med ”mjuka värden”…

Att kritisera sina egna

Min arbetsgivare är ett vinstdrivande företag, och om man vill så kan man kolla upp hur omsättning och vinst ser ut.
Under räkenskapsåret 2010 gjorde min arbetsgivare en vinst på 62 miljoner kronor.

Hade det här varit en mer politiskt driven blogg hade jag gjort uträkningar
och pekat fingrar mot de som cashar in vinsten.
Jag skiter i det, bra jobbat att driva in den vinsten faktiskt, det tycker jag.

Men det är jag och mina kollegor som gör jobbet, borde man inte då ta våra åsikter om hur vi kan förbättra verksamheten på lite större allvar än vad man gör idag?
Man använder sig av en värdegrund där det bland annat sägs att ”Vår största tillgång är våra medarbetare”, och det låter ju bra. Men bevisar man det? Jodå, 2011 fick vi en  julklapp, precis som samtliga föregående år. Med företagets logotype på, vilket gör den avdragsgill. Tack.

Det står också i en uppföljning av en arbetsmiljöenkät som gjordes 2010 att man ska ha ”motiverad och kompetent personal”, för att minska personalomsättning och ha mer nöjda kunder. Och att man framstår som en seriös arbetsgivare i kundens ögon, och de anställdas. Ett sätt att göra detta är genom någon form av samtal, där man pratar med en person som inte ingår i arbetslaget, eller i ledningsgruppen.

Tanken här är faktiskt skitbra tycker jag, att man ska kunna ta upp arbetsmiljöfrågor, utrustningsfrågor och sådant som tidigare lyfts men inte besvarats. Som till exempel att en kollega upplevs som oduglig.
När detta sedan kommer chefen till kännedom så hålls ett möte så att han inför hela gruppen kan berätta att det inte är okej att ”smutskasta” andra anställda genom att säga sanningen, som chefen själv dessutom bett om.

Man säger alltså åt sin personal att ”Självklart kan ni komma till mig om ni har problem!” och hävdar att här har vi minsann ”högt i tak” och fruktkorgar och ISO-certifikat och lullull. Bra som fan tänker presumtiva kunder.

Trots fruktkorgar, ISO-certifikat och den förvånansvärt låga höga takhöjden och 62 miljoner i vinst, så ger man inte sina ordningsvakter någon ordentlig lära (Läropass, där man lär sig rutiner osv.) på objektet. Flera personer har, precis efter att ha fått sin OV-utbildning och -förordnande kastats rakt in i hetluften i tunnelbanan.
Man hänvisar hos arbetsgivaren till ‘personalbrist’, tydligen är det ont om ordningsvakter. När jag kollar runt på bland annat Facebook så verkar det finnas ganska gott om OV som jobbar i krogmiljö men vill jobba mer, och då är tuben ett bra alternativ.
Problemet är att man som arbetsgivare inte kan erbjuda heltidstjänster hur som helst, eller skräddarsy scheman för varenda anställd. Jag har förståelse för det, verkligen.
Men om man tar in nyanställda människor, som dessutom är väldigt unga (21-23) och sätter dem i vad som av Arbetsmiljöverket tidigare har beskrivits som en av Sveriges farligaste arbetsplatser, så finns det för mig ganska uppenbara risker.

När jag började som ordningsvakt under sommaren 2008 hade jag turen att ha möjlighet att hoppa in extra vid sidan av mitt heltidsjobb, vilket gjorde att varje arbetspass – trots att det var skarpt – behandlades av den kollega jag jobbade med som ett läropass, och jag tror det gav mig tid att anpassa mig till miljön. Jag var galet skraj första gången jag bad någon ta ner fötterna från sätet på tåget…
Dock var jag cirka 25 år, och hade jobbat i andra delar av branschen i några år, så viss erfarenhet fanns.
Och jag hade turen att få jobba med rutinerade och väldigt, väldigt bra kollegor.

Många av de som nyanställs idag har givetvis potentialen att bli väldigt kompetenta ordningsvakter, men;

Man tar inte kostnaden det skulle innebära att ge dem en korrekt lära. Istället skickar man in dem på helger då vi har lite fler patruller ute i och med att arbetsmängden ökar.
”Men det är en ganska lugn patrull” får man till förklaring.
Lugn patrull måhända, men ”buset” märker snabbt om en ordningsvakt är ny med tillhörande osäkerhet, lite som rovdjur sägs lukta sig till rädsla.

Jag tycker att en lära i vår miljö – en av de mest utsatta arbetsmiljöerna i Sverige – ska ske i form av att man under förslagsvis tre arbetspass följer med en patrull som en tredje OV. På så vis kan man hålla sig lite i bakgrunden initialt, och man kan även gå fram som både tvåa och etta i situationer och ändå ha två kollegor med sig.
Man får dessutom ett bredare perspektiv av att lyssna på två kollegor istället för en, vilket ökar förståelsen för att alla har sitt eget arbetssätt när det kommer till hur man tilltalar personer, hur man ger service,
hur man gör det ena eller andra.

Men det är en kostnadsfråga, har jag fått förklarat för mig.

62 miljoner, och att förbereda ny personal för arbetet är en kostnadsfråga.

Hets mot folkgrupp, våld mot tjänsteman…

Härom natten så gick jag och kollegan ut för att lasta en buss, och det visade sig att det var min favoritchaufför som körde bussen, så jag tänkte passa på att byta några ord med honom.
Han hälsar, och tittar sedan bakåt i bussen, och jag följer hans blick.

Jag ser då två blonda, svenska tjejer i någon form av upprörd argumentation med tre invandrarkillar, men det verkar vara mer än ett vanligt fylletjafs, så kollegan och jag tänkte undersöka saken.
Jag hör en av kvinnorna skrika att ”Det är inte okej att säga som du sa!” och den ena killen svarar ”Håll käften istället, dumma fyllo!” eller åtminstone något snarlikt. Det hela eskalerar innan vi hinner fram och stämningen blir riktigt otrevlig.
En av kvinnorna kommer fram till mig och ber om hjälp, och jag frågar vad som hänt.
”De sa att de skulle skära halsen av min kompis!”
”Okej, vem av dem var det som sa det?”
”Det vet jag inte. Alla?!”
”Varför sa de så, tror du?”
”Inte vet jag, de är väl dumma i huvudet, blattej*vlarna!”
”Fröken. Jag förstår att du är upprörd, men du får tänka på vad du säger. Jag kommer prata med killarna också, jag vill att du sätter dig ner så länge, okej?”

Tjejen går och sätter sig, men hennes kompis fortsätter hetsa mot killarna trots att jag står där och försöker prata med dem. Stämningen är så spänd där inne att jag beslutar att den skrikande kvinnan ska ut ur bussen, oavsett vem som gjort vad, för det är omöjligt för oss att prata med någon som hon skriker.
Jag och kollegan försöker om vartannat förklara för henne att hon måste kliva av så vi får prata utanför istället, men det örat vill hon inte lyssna på, utan hon häver istället ur sig att ”Jag hatar såna som er! Jävla ni**erjävlar!”

I det läget blir det ett fysiskt avlägsnande av kvinnan, ut från bussen och några meter bort. Medan jag håller i henne håller kollegan koll på både de tre killarna och kvinnans väninna som går omkring och pratar i telefon. Killarna har ringt polisen, trots att jag förklarat för dem att vi tillkallar polis oavsett.
Jag håller i kvinnans ena arm och försöker förklara för henne hur situationen ser ut, då hon helt enkelt ger mig en örfil tvärs över min vänstra kind, det bränner till ganska bra i kinden och jag känner hur de sista dropparna av tålamod lämnar mig på ett ögonblick.

Tillsammans med kollegan ställs hon upp mot en vägg med bägge armarna låsta i transportgrepp respektive skulderlås, varpå hon istället övergår till att sparka mot ben och underliv, så vi lägger ner henne på marken – fortfarande med kontroll över armarna – och jag sätter mitt knä på hennes ena skinka.
Hon slingrar sig nu som en orm, och innan jag vet ordet av så ligger hon på rygg, och mitt knä befinner sig alltså nånstans kring hennes ljumske, och hon sparkar, spottar och försöker slåss.
Vi får över henne på rygg igen och lägger på handfängsel, som hon sedermera med ena handen lyckas ta sig ur under transporten till förvaringslokalen. Ner igen, göra om fängselpåläggningen, och så iväg igen.
Efter ungefär en 15-20 minuter i förvaringslokal så lugnar hon ner sig, och handfängslet tas av. Hon somnar.

Polisen anländer efter ungefär en halvtimme, håller förhör med killarna som nu får lämna, går in och håller förhör med kollegan, och i detta skede börjar den gripna kvinnan krångla igen, så kollegorna får belägga henne med handfängsel ännu en gång. Framför ögonen på polisen, som faktiskt beordrar fängselpåläggning.

Det enda positiva för mig i den här sekvensen var att när polisen lämnat och allt var klart hade vi bara en halvtimme kvar på arbetspasset…

Sen är min personliga övertygelse att de här tre killarna förmodligen hade sagt en hel del dumheter till tjejerna i fråga, men eftersom det är den unga kvinnan som är aggressiv och utåtagerande när vi kommer in i bussen så är det hon som blir föremålet för vårt ingripande. Hon grips för hets mot folkgrupp samt våld mot tjänsteman, men eftersom hon är så påverkad som hon är kan polisen inte höra (förhöra) henne på plats, så de tar med henne för tillnyktring.

20 år gammal…

Fina människor överallt – vissa på import

Jag har lyxen att ha lite schemalagd ledighet, som kommer ägnas åt träning och att försöka ta igen det sociala man förlorar när man jobbar nätter.
Arbetsveckan var ändå väldigt intressant, med mycket positiv feedback från folk (mer än vanligt), mycket beror på det mer eller mindre legendariska caset med tolvåringen på Slussen, men rent generellt har folk varit trevliga och positiva mot mig och kollegan.

Men, det finns oftast något att berätta.
Jag och kollegan står och pratar med ett sällskap som känner sig lite illa behandlade av en berusad man. Vi går mot den berusade mannen, som inser att han kanske har hamnat i problem och går iväg.
Sällskapet tror – liksom jag och kollegan – att mannen lämnat, så de går ut för att ta sin buss, då visar det sig att mannen bara gått ett varv och nu står vid busshållplatsen och skriker saker åt folk. Helt osammanhängande saker dessutom.
Han väljer dock att lämna på riktigt när vi närmar oss honom, men mannens två vänner (?) kommer senare gående i snabb takt fram mot oss när vi står i biljetthallen. Den ena går fram mot en av kollegorna, i princip näsa mot näsa, och skriker ”Har den där jävla svennen golat!?” och den andra höjer näven som för att slå kollegan.
Dessa herrar eskorteras elegant ut från biljetthallen, och eftersom det sedvanliga våldsamma motståndet (kränga med kroppen, försöka fäkta med armarna, etc.) inte låter vänta på sig så tar två av kollegorna tag i personen och avlägsnar honom ut på gatan, där fäktandet fortsätter. Mannen skriker (förstås) också något i stil med att ”Du tror du äger mig för att du har brickan! Jag är fu**ing kriminell, du ska veta vem jag är! Du ska passa dig!”
Så utöver låtsaspoliser så är vi ju också rasister, för att vi avlägsnar två svarta män som initialt varit aggressiva och – som vi upplevde det – var nära att ge sig på oss med fysiskt våld.

===

Någon dag senare är det helg, och min patrull får ett jobb riktat från Trygghetscentralen. Det lyder ungefär som att ”På stationen XXX sitter två män i vuxen ålder med en väldigt ung kvinna, som enligt trafikledningen verkar väldigt berusad.”
Det är alltså en tubförare som noterat sällskapet och litat på sin magkänsla, ringt trafikledningen som i sin tur ringt Trygghetscentralen, som ropar upp oss. Vi åker till platsen, och när vi ”parkerat” bilen så ropar vi upp TryggC igen för att få veta om personerna finns kvar på senast angivna plats, vilket de gör.
Vi går fram till sällskapet, där männen uppskattningsvis är strax över 30, och kvinnan är runt de lägre 20. Jag börjar prata med dem, men riktar mig mest till kvinnan, som till en början är väldigt avståndstagande gentemot mig, och det verkar som att hon pratar med männen. Men, efter några sekunder tittar hon upp och ser oss, och säger då ”Kan vi gå ut och prata?” vilket jag tolkar som att hon inte vill ha männen i sällskap.
Den ena mannen sitter med armen runt kvinnan, men håller inte i henne utan har armen lagd på bänkens ryggstöd.
Jag upplever det som att hans leende är ett hånleende.
Kollegan frågar hur de känner kvinnan, och den ena svarar att de går i skolan ihop, hon heter Hanna, och bor i Solna.

Jag tar med kvinnan utom hörhåll för männen och hon berättar vad som hänt. Tyvärr är det inte mycket hon minns, då hon förmodligen blivit drogad, så tyvärr har vi inget att ”gå på” mot männen. Kontaktar TryggC för att fråga om de sett något via kamerorna på platsen, men får nekande svar, och blir upplyst om att inte heller föraren sett något.
Jag passar på att fråga kvinnan vad hon heter, och det är inte Hanna, och hon bor inte i Solna, och hon studerar inte…
Männen har hon såvitt hon vet aldrig sett förut.
(Eftersom kvinnan själv inte minns om männen gjort något så har vi ingen bar gärning, eller ens något brott.)

Kollegan ansluter, och vi beslutar oss för att följa kvinnan till den taxi innehållande föräldrar som är på väg, men jag kan inte gå utan att ta ett snack med männen.
När jag kommer tillbaka till där de nyss satt har de förstås flyttat sig till den andra plattformen, och satt sig med en annan kvinna, som också hon till synes är ensam.
Jag förklarar för henne att det kanske inte är så bra att hänga med de grabbarna, varpå hon är väldigt noga med att förklara att hennes vänner är några meter bort och hon ska gå dit. Hon säger tack ungefär arton gånger.
Den ena av männen hånler fortfarande, och jag känner att det nog är tur för honom att det finns kameror där.
Jag försöker samtala med grabbarna, förklarar att jag misstänker vad de håller på med, hånleendet är kvar där, och den andra bara skrattar och säger ”Vad ska du göra? Du har inte sett något.”

Tyvärr var det ju så att vi inte har någon som helst bar gärning, och hur som helst hade vi sannolikt fått problem med att frihetsberöva dem, eftersom kollegan var på väg ut med den första kvinnan.

Men, oavsett hur mycket jag skulle vilja tillfoga de här personerna ohyggligt mycket kroppsskada, så ingår det faktiskt inte i mitt jobb. Vi straffar inte, vi dömer inte, vi förhindrar och beivrar.

Ibland kan jag ju tycka att rättssäkerhet skyddar brottslingar snarare än medborgare…

I fredags, när det här hände, fyllde kvinnan 21. På sin födelsedag blir hon alltså sannolikt drogad, och två män som hon inte känner försöker få med henne hem…
Jag undrar ju då, om inte den här tubtågföraren hade reagerat och ringt Trafikledningen, som i sin tur vidarebefordrade informationen till TryggC, som anropade oss… Om något i den här kedjan hade tagit för lång tid, eller uteblivit, eller varit felaktig… vad hade konsekvensen blivit för kvinnan i fråga?
Det är en skrämmande tanke, och det känns väldigt bra att ha löst den situationen åtminstone, även om vi inte kunde frihetsberöva männen.

”Våldskultur bland SL:s väktare?”

I morse, vid cirka 04:40 läste jag en insändare i en Metro som fortfarande hade fuktig trycksvärta.
Insändaren finns att läsa i Metros PDF-upplaga här, på sidan 38 i tidningen (40 om du öppnar PDF:en i Acrobat…)

Jag återger här insändaren i sin helhet.

Efter att ha läst om att två väktare brottat ner en 12-åring på marken och handfängslat honom, kände jag att det är dags att man ändrar metoderna för att upprätthålla ordning på t-banestationer. Jag har läst liknande artiklar i säkert 15 års tid och inget har förändrats. Det verkar finnas en kultur bland dessa väktare att det är okej att misshandla folk när tillfället ges.

Att det inte existerar någon respekt eller hänsyn gentemot människor, och att denna attityd är mer regel än undantag bland väktare, upplever jag klart och tydligt själv som daglig resenär. SL måste därför utbilda egna väktare med rätt utbildning för att dessa ska förstå att yrket går just ut på att upprätthålla ordning och inte att brotta ner barn. Att de anställer personal som har ett mycket mognare och fogligt förhållningssätt till människor är grundläggande.

NECATI KANAT

Necati, om du läser det här (vilket jag betvivlar, men ändå…) så skulle jag väldigt gärna vilja ställa ett par frågor till dig.

• Du har läst artiklar i 15 år och ”inget har förändrats”. Tror du inte att det kan bero mer på rapporteringen i media än på ”väktarnas” (jag gissar att du menar ordningsvakternas…) agerande?
• Du säger att det ”verkar finnas en kultur bland dessa väktare (ordningsvakter?) att det är okej att misshandla folk när tillfället ges”. Jag blir väldigt nyfiken, hur kommer det sig att du tycker det verkar så?
• När tog du dig senast tiden att prata med en väktare eller ordningsvakt då denne inte var mitt i ett ingripande?
• Du verkar dra en ganska snäv gräns mellan ordningshållning och att – med dina ord – ”brotta ner barn” vilket ger mig intrycket att du kan väldigt lite om vad en ordningsvakts uppgift faktiskt är, och vad som (tyvärr, i vissa lägen) ingår i sagda uppgift. Du använder rätt ord, men vad är det som säger att ”brotta ner barn” inte kan vara en mycket tråkig och olycklig del i uppgiften att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen?
• Din definition av misshandel verkar en aning annorlunda än Brottsbalkens, men det är helt okej.
  Jag förstår att du har dina erfarenheter, och jag försöker absolut inte förringa dem, tvärtom så vill jag ta del av dem och ge dig möjligheten att utmana dina egna fördomar. I ärlighetens namn så verkar du inte vara särskilt källkritisk; bara för att något står i en artikel så betyder inte det att det stämmer överens med sanningen. Pojken hade begått sin beskärda del av ordningsstörande förseelser, och ombetts lämna platsen, vägrat, och vid avlägsnandet (att fysiskt föra bort någon) sätter han sig till motvärn (motstånd, t.ex att hålla fast i en stolpe).
  Där begår han rentav ett brott, följt av att han beläggs med handfängsel, och sedermera sparkar ordningsvakten, varpå han läggs på marken i en kontrollerad nedläggning. Om du har tittat på filmen så ser du att pojkens vänner är aggressiva i sitt beteende mot ordningsvakterna, som ändå behåller sitt lugn.
• Det borde tala sitt tydliga språk dels att anmälan upprättades MOT ordningsvakterna av första polispatrull på plats, och att samma anmälan lades ned av åklagare.

Vidare så tycker jag det är beklagligt att du efter 15 år av artikelläsande och kollektivt resande fortfarande inte verkar kunna skilja på ordningsvakt och väktare. Det är två helt olika saker, även om uniformerna i vissa lägen kan påminna om varandra i utformning. Om du jobbar som rektor lär jag ju inte kalla dig lärarinna, det vore respektlöst.

Nu till det viktiga. Respekten för andra människor.
Problemet är inte att ordningsvakter/väktare saknar respekt för andra människor. Tvärtom så vet jag inga människor som visar så mycket respekt för människor de inte känner än mina kollegor. Okej, ibland låter man sur och tvär, men precis som att du kan ha en dålig dag kan vi också ha en dålig dag.
Det är inte lätt att vara trevlig när man har varit på en PUT (Person Under Tåg) med dödlig utgång, eller när man nyligen blivit hotad till livet av mer eller mindre verklighetsförankrade anledningar. Men det är ingen ursäkt, missförstå mig inte!
Det är en del i en förklaring till varför man ibland upplevs som snarstucken, vrång eller bitter.
En annan del kan ju vara den konstanta (med några undantag) otacksamheten som är vår löneförmån.

Att vi skulle vara hänsynslösa mot människor är något som jag personligen upplever som ett befängt påstående helt utan förankring i verkligheten. Jag skulle kunna sitta och räkna upp mängder av exempel, men jag tänker faktiskt inte göra det, av den enkla anledningen att du nog inte skulle tro mig ändå. Missförstå mig rätt, jag misstror inte dig som människa, men jag har mött den här typen av argument förr, och oavsett hur många riktigt bra exempel jag dragit så har jag fått höra att samtliga exempel är undantag från det du befarar är någon form av vedertagen regel i vårt arbete.

Sovande man på tåget. Hur vet jag hur personen mår? Att han lever? Att han inte blir aggressiv när han vaknar? Det är inte förbjudet att sova på tåg, men det är klart olämpligt av flera anledningar.

Ibland är det dock så att ingripanden kan se oerhört våldsamma ut, även för oss som är insatta i lagstöd, rättigheter, skyldigheter och har erfarenhet av liknande ärenden. Men faktum är att i nästan uteslutande samtliga fall så är det personen som är föremål för ingripande som bestämmer nivån. Det går till ungefär såhär:
* OV (ordningsvakt) talar om att personen gjort något fel, ber honom sluta med detta.
* Personen vägrar sluta
* OV talar då om att personen kommer avvisas, avlägsnas eller omhändertas om han inte slutar.
* Personen fortsätter ändå.
Nu ställs man som OV inför faktumet att personen inte lyssnar på de tillsägelser han har tilldelats.
OV avvisar personen, vilket innebär att man talar om att personen måste lämna.
* Personen vägrar.
* OV tar tag i personen för att avlägsna (fysiskt föra bort från området).
* Personen sätter sig till motvärn (brott, våldsamt motstånd, BrB 17:4)
* OV har nu valet att fortsätta avlägsnandet, eller att gripa personen.
Sannolikt kommer motståndet fortsätta oavsett vilket man väljer, varför personen ofta grips i ett liknande scenario.

Faktum är dessutom att alla som jobbar inom SL:s område redan går en kortare utbildning hos dem, där SL:s representanter förklarar en hel del olika saker, bland annat hur de vill att vi ska agera, och hur de vill att vi ska prioritera olika ordningsstörande händelser på platsen.
Men, även om SL är vår uppdragsgivare så har vi en arbetsgivare (ett av Länsstyrelsen godkänt bevakningsföretag), samt att vi är utbildade till och förordnande som ordningsvakter av Polismyndigheten. Utöver det har de allra flesta av oss två olika väktarutbildningar på tre veckor. Polisen är också våra förmän, vilket innebär att vi lyder under polisen. De överprövar också alla våra beslut, vilket innebär att de håller ett kortare förhör med oss om omständigheterna kring ingripandet, vad vi grundat beslutet på, och så vidare.

Jag håller med dig såtillvida att jobbet som ordningsvakt i många och långa stunder är ett serviceyrke (vägvisning, ledsagning, svara på frågor, hålla upp dörrar, etc.) men det är inte vår primära uppgift. Att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen kan innebära allt ifrån att stänga av brandposter som någon yngling dragit igång, till att ingripa vid brott där vapen är inblandade. Precis ALLT du kan tänka dig däremellan är vår huvudsakliga uppgift.

För ett par veckor sedan lokaliserade vi en åldring som rymt från sitt demensboende. Vi tog in henne i ett varmt utrymme, svepte in henne i en filt, gav henne ett glas vatten, och väntade på polisen, som i sin tur körde hem henne.

För någon helg sedan räddade två av mina kollegor livet på en man som var lite för drogpåverkad och därför fick hjärtstopp. Mannen var sedan tidigare handfängslad då han med en trasig glasflaska gjort utfall mot resenärer och ordningsvakter i tron att samtliga var Hober som förföljde honom…

Någon ”våldskultur” existerar – såvitt jag vet/upplevt – verkligen inte, och jag har jobbat i branschen i drygt tio år.
Våldsanvändning med stöd i svensk lag däremot, det förekommer.

Du tycker vi är hänsynslösa och respektlösa, jag tycker du har fel.

I all välmening

Du kallar mig fördomsfull…
…när jag utan att krångla erkänner att jag har fördomar.
…trots att jag säger och bevisar att jag behandlar folk lika.
…för att jag avlägsnar en färgad person.

Du kallar mig misslyckad polis…
…trots att du vet att jag inte vill bli polis.
…trots allt vi gjort tillsammans.

Du kallar mig våldsbenägen…
…baserat på andra personers utseende.
…trots att vi umgåtts i flera år.

Du kallar mig en massa saker…
…trots att vi kommit väl överens.

Vem är det som är fördomsfull egentligen?

Jag hoppas du kommer ihåg allt det här den dagen du (nånstans hoppas jag ändå att det inte händer, men ändå) blir rånad när du somnat på tåget på väg hem efter en blöt kväll.
Jag hoppas du kommer ihåg att du hatar mig – men mest min yrkesgrupp – om du får andnöd i ett köpcentrum.
Jag hoppas du kommer ihåg att du hatar oss, när vi lyckas förhindra att någon hoppar framför ett tåg, så du slipper uppdatera din Facebook-status med okvädingsord mot ”den jäveln” som gjorde att du blev försenad till jobbet.

I all välmening hoppas jag att du råkar ut för något av ovanstående, så att du kan få in i skallen att varken jag eller mina kollegor är ”misslyckade poliser” eller ”våldsbenägna” eller egentligen ”fördomsfulla” i den meningen att vi behandlar folk olika utan att ha reell anledning till det.

Det är mycket möjligt att du sa det i affekt, att dina känslor helt enkelt tog överhanden. Sånt händer ibland.
Men då har vi ju som människor ynnesten att kunna kommunicera. Du valde att skrika okvädingsord istället för att försöka ha en dialog.

Och det är jag som är ”the bad guy” alltså…?