Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
”Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?”

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

På ordningsfronten intet nytt

På ordningsfronten intet nytt, kanske man skulle kunna säga. Och det skulle i sådana fall inte vara någon lögn.

Det lilla jag själv varit inblandad i har varit ganska små händelser, knappt värda att nämna, och jag gillar inte att skriva om kollegors ingripanden, av för mig uppenbara skäl.

Dock hade jag och kollegan ett otippat möte härom kvällen, då vi skickades till en pendeltågsstation, där spärrvakten (jag tror att det kanske heter stationsvärd…) hade noterat tre personer av missbrukartyp som tillsammans och i sällskap förskansat sig på toaletten, och där spenderat tiden som förflutit fram till dess att vi anlände, cirka 10-15 minuter således.

Väl framme konstaterar vi att de tre personerna nyligen lämnat toaletten, och återfinns på plattformen.
Vi går ut på plattformen och ser nästan direkt de tre personerna, den ena mannen sitter med huvudet mellan knäna och fipplar med sin telefon, den andra mannen ser ung och fräsch ut med tanke på sällskapet, och den tredje är en kvinna som förmodligen inte är stammis hos någon tandläkare. Vi går fram emot dem och tilltalar dem.

Föga kunde jag ana att det skulle bli ett samtal fyllt av skämt och skratt från bägge håll, kvinnan var uppenbart ”tjackad”, men utgjorde ingen som helst risk för ordningen annat än att hon var påverkad. Hennes två kamrater verkade dock i skick att ta hand om henne.
Lite samtal gav för handen att kvinnan var gift med ”telefonmannen”, dock oklart vad den 20-30 år yngre mannen gjorde i sällskapet, men han var åtminstone också trevlig.
De var, fick jag intrycket av, hemlösa. Jag vet, samma regler för alla, och så vidare, men så länge de inte stör någon så utgör de inte ett större problem än några andra resenärer.

Det faktum att de framstod som hemlösa berörde mig inte just då, men på senare dagar (vi pratar om en vecka här…) har jag börjat fundera lite kring det där.
Det finns i Stockholm några olika jourenheter för hemlösa, där Stadsmissionen står för den stora biten, men även Socialtjänsten har sin del i det hela.
Nu minns jag inte vilket av dem det är, men en av dem – i värsta fall bägge – har stängt på söndagar.
Jag säger inget om det sådär, det är klart de som arbetar där ska få ha ledigt också.
Senast jag träffade personal från Stadsmissionen fick jag veta att det beror på att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar för att hålla jourverksamheten igång även på söndagsnätter.

Det konstiga är väl att givmilda svenskar kan skänka miljoner till hemlösa i andra länder, via TV-sända galor, insamlingar, reklamjippon och allt möjligt.
Att TV-bolagen (eller någon annan med liknande maktfunktion) inte verkar ha något intresse i att hjälpa människor i Sverige – undantaget bröstcancer – tycker jag är både oerhört tråkigt och konstigt, samtidigt som de kan sända timme efter timme från tyfondrabbade områden i Asien.
Det är således skillnad på folk och folk, även i de här fina tiderna av tolerans och solidaritet.

Visst, en TV-gala kommer inte utrota hemlösheten, men nånstans kan det kanske bidra till en ökad vilja hos gemene man att hjälpa medmänniskor, även på hemmaplan.

Jag hoppas för egen del på att hinna ta en sväng till Stadsmissionen i veckan,
och lämna lite grejer de kan ha nytta av.

Frustration om 3… 2… 1…

I fredags, när jag egentligen skulle vara ledig, blev det ändå till att jobba, 12h i en bil, med en kollega utan körkort.
Mycket intressant upplägg där, kan jag tycka.
Nu gick det helt okej, ganska lugnt pass och vettig kollega, det är inte alltid man har den turen.

När vi efter ungefär fyra timmar av ingenting satt oss att käka i lugn och ro, får vi ett anrop ungefär halvvägs in i matpausen, vilket förstås redan vid anropet börjar skapa frustration.
”XX från TryggC, kom!”
”XX lyssnar, kom.”
”När ni är klara [med maten] kan ni väl åka till hållplats Xvägen, där ungdomar har kastat snöboll mot buss.”
”Hållplats Xvägen, snöbollskastning, det är taget. Slut kom.”
”Klart slut.”

Hållplatsen i fråga visar sig ligga ungefär 350 meter ifrån där vi sitter och äter, så vi går helt enkelt fram till fönstret, ser busshållplatsen, och konstaterar genast att det är lugnt.
Vi fortsätter äta, och rullar efter rasten dit för att kontrollera av hållplatsen mer noggrant, och konstaterar att inga ungdomar uppehåller sig vid eller i närheten av busshållplatsen. Allt lugnt.

Senare får vi ett jobb bestående i att väcka en person ombord på en nattbuss. Personen vet enligt anropet inte vart han ska eller hur han hamnat där han är.
När bussen väl kommer uppmärksammar föraren oss på att den unge mannen sitter oerhört bekvämt i en sätesgrupp, och har lyckats lämna… spår… efter sig i samtliga säten.
Vi väcker mannen, får ut honom ur bussen så att busschauffören kan fortsätta med sitt. Bussen måste nämligen saneras p.g.a den unge mannens läckage.

Vi pratar med mannen, som visar sig vara runt 20 år, och inte alls hemmahörande där vi hittar honom.
OV: ”Vart ska du nånstans?”
Killen: ”Hem!”
OV: ”Okej, men jag känner ju inte dig. Vart är hem nånstans?”
K: ”Det är mellan… nånstans… typ XX, men inte i YY. [Avstånd cirka 2 mil]
OV: ”Vet du vilken gata du bor på då?”
Killen: ”Det… Det kan jag inte säga, på rak arm…”
OV: ”Okej, men när du brukar åka hem från stan, vart kliver du av då?”
K: ”…*fågelholksminen*
OV: ”Jobbar du på dagarna, eller går du i skolan?”
K: ”Jag går i skola. På Kungsholmen!”
OV: ”Aha! Och hur brukar du åka hem därifrån?”
K: ”Blå linjen…” *fipplar med telefonen*
OV: ”Fungerar telefonen? Du kanske ska prova ringa mamma eller pappa så de kan hämta dig?”
K: ”Mmm… Men vart är jag?”
OV: ”Du är i Y, och har åkte buss hit från Centralen, och vänt i Y2.”
K: *försöker låsa upp skärmlåset, det går inte jättebra.*
OV: ”Nu är det såhär att om du inte vet vart du ska så är det jättesvårt för oss att hjälpa dig.”
K: ”Det förstår jag, ni är schyssta som hjälper mig.”
OV: ”Jo precis. Men du! När du åker blå linjen hem, går du direkt hem eller åker du nån buss eller så?”
K: ”Buss!”
Nu verkar killen klart mer vaken, och det verkar också som att han börjar minnas sin normala resväg, för han talar om för oss efter en kort tankepaus vad hållplatsen heter där han brukar kliva av.
Vi ser till att kolla upp resväg, och får honom att repetera vad det är för linje han ska åka från där vi är, och den han ska byta till ungefär halvvägs.

Han tackar för hjälpen, vinglar iväg mot övergångsstället, ser sig om, korsar vägen i rät linje, och sätter sig vid bussens avgångshållplats.

Slutet gott… =)

Ett tack kan göra så mycket

När jag väcker folk i tjänsten får jag sällan tacksamhet, utan snarare ett
”Vadå, trodde du jag var full!?” kastat i ansiktet. Eller, i bästa fall, ingenting.
Konstigt det där egentligen, tycker jag, att vissa förutsätter att bara för att man har uniform på sig så kan man inte bry sig om människors väl och ve. Och tråkigt.

Igår på väg hem väckte jag en tjej som somnat på tåget, hon blev jätteglad och tackade för hjälpen.
Vidare så gjorde den lilla konversationen med tjejen på tåget min hemresa betydligt trevligare, och jag hoppas att hon kan säga detsamma; att hon träffade en trevlig person på tåget som visade empati och omtanke utan att försöka stoppa tungan i halsen på henne.

Hon sa att hon brukar vakna precis innan hon ska kliva av, och det betvivlar jag inte, men jag tog tillfället i akt att förklara för henne att det hade varit ganska lätt för mig att stoppa handen i hennes väska och stjäla saker, då hajade hon till och jag är övertygad om att budskapet gick fram. Sova är förstås helt okej, men man bör vara på sin vakt ändå, även om jag kan tycka man inte ska behöva vara det.

Leukemi-lappar, romska tanter, och annat

Ja, som rubriken antyder tänker jag avhandla de mer eller mindre berömda lapparna som florerar i Stockholms kollektivtrafik. Jag vet faktiskt inte om de florerar i andra delar och miljöer av landet, men det skulle inte förvåna mig oerhört om så var fallet.

”Hej! Jag är en fattig kvinna. Jag har två barn var ett är sjukt i Leukemi. Han behöver hjälp för sådan behandling. Snälla hjålp mig med lite pengar.
Tack för hjälpen! Må gud hjälpa er. Lappen tillbaka tack!”

Jag undrar så mycket saker kring det här, men jag tänker börja med några grundteser,
och jag är övertygad om att de stämmer väldigt väl med verkligheten.

• Det finns inget sjukt barn.
• Kvinnan är förmodligen fattig.
• Gud finns inte.
• Det är hyfsat dyrt att trycka upp liknande lappar i hundratal, då de är på fotopapper och laminerade.

Nu menar jag inte att alla barn i världen är friska, utan att kvinnan i fråga sannolikt inte har ett barn som insjuknat i Leukemi. Jag har sett minst åtta-tio olika personer under de senaste sex-sju åren gå runt med sådana här lappar, och det är leukemi varje gång. Måhända att det är en stor familj eller vad som, men snälla du… om du har haft råd att ta dig hela vägen från Rumänien och hit så har du förmodligen också haft råd att låta ditt barn få vård.
Speciellt i Sverige, och framförallt om du är s.k. papperslös så finns det gott om folk som vurmar för ditt välmående.
Ett akutbesök på vårdcentral kostar i Sverige 150:-, och dit går man primärt om man är förkyld, har ont nånstans, eller vad som helst, för att i bästa fall få en remiss till en specialist, eller medicin utskriven.

Den här kvinnan har ju uppenbarligen då varit i kontakt med någon form av vårdinstans och fått leukemi diagnostiserat, vilket i sig inte är svårt, men om det är gjort i Sverige får man också remiss till en specialist. Här täcker då staten (via Försäkringskassan) en gigantisk portion av kostnaden, och om jag förstått det rätt så är det enda man själv betalar i princip besöksavgiften på cirka 250:-.

Frågan är då, om det här sällskapet gått runt i flera år och härjat om sitt sjuka barn, varför får vi aldrig se lappar med texten ”Tack vare er medmänniskor fick vårat barn rätt vård. Tack, från mitt hjärta!” eller liknande?
Gissningsvis eftersom det hela är en bluff, eller vad tror ni själva?

Sen ska man självklart inte blunda för den möjlighet att de här stackars människorna är brickor i mycket mäktigare människors spel för att tjäna pengar. Det är känt av polisen sedan lång tid tillbaka att människosmugglingen (människohandel) och det nästintill obligatoriska påföljande tiggeriet ökat drastiskt sedan tidigt 2000-tal.
Men i sanningens namn är ju inte tiggeri det stora problemet i människohandelns kölvatten, det är snarare prostitution, något som jag också springer på i jobbet ibland. Sen kan man spekulera vidare i huruvida människohandel leder till att annan brottslighet såsom stöld, rån och misshandel också ökar,
eller om det ”bara” rör sig om prostitution och organiserat tiggeri.

Jag lade ut samma bild på Facebook, och genast drog en lite diskussion igång, och alla var med på att det finns en stor del av dessa människor som är brottsoffer och faktiskt i praktiken inte har något val.
Jag hävdar vanligtvis att man alltid har ett val; i de här fallen är alternativet att inte tigga,
och då få se sin anhörig mördad.  Så, med det sagt fick jag en kommentar som löd ungefär såhär:

”Men om du vet att de är brottsoffer, varför ens lägga upp en bild?”

Kommentaren kom från en person som bor i en mindre stad i mellansverige, och arbetar inom rättsväsendet.
Jadu, bilden lade jag upp för att – något naivt, möjligen – försöka skapa en debatt bland de som egentligen borde ha något att säga till om; du och jag, våra vänner och familj. När debatten förs av journalister, politiker och proffstyckare så är det så att säga dömt att gå åt helvete.
Dessutom stör jag mig något oerhört på de här tiggarna, oavsett om de är brottsoffer eller inte.

Vårat samhälle är inte så illa tilltygat (ännu) att folk behöver tigga.