Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: buss

Om och om igen

Nu sitter jag hemma i soffan och har det bra efter ett par händelserika veckor på jobbet.

Givetvis har det jobbats fler veckor än så sedan sist jag skrev, men det mesta har varit vardagsmat eller vad man ska kalla det. Berusade människor i olika former och färger, olika tider och olika beteenden, men fortfarande vardagsmat.

Vi börjar härom veckan, då vi gjorde en intressant ”krycksväng” med bilen för att undsätta trygghetsvärdar som gripit en person för hot (kanske också våld, osäker här) mot tjänsteman.
Det hela började runt 01 med att en busschaufför inte ville låta en person åka med utan biljett, men erbjöd sig vänta efter värdarnas erbjudande om att hjälpa mannen köpa en biljett på den närbelägna pendeltågsstationen.
Mannen var inte intresserad av att köpa biljett, så han hotade (och ev. slog) busschauffören.

Trygghetsvärdarna griper mannen för brottet, och de ropar in via radion, men lyckas inte få ordentlig kontroll över mannen, som slår sig nästan fri.
De två värdarna och mannen ramlar ut ur bussen, vilket gör att mannen får loss en arm, slår en av värdarna i ansiktet, och drar sedan fram en kniv ur fickan och försöker hugga samma trygghetsvärd i axeln.

Han missar, mycket på grund av att den andra trygghetsvärden hade hamnat lite åt sidan när de föll ur bussen, och hinner se vad som är på väg att hända, och drar snabbt och rådigt kollegan bakåt så att knivhuggen missar.

Efter den scenen flyr mannen iväg, min och ytterligare en OV-patrull landar efter ett fåtal minuter, efter att ha haft en framkörning på ungefär en mil.
Fler patruller ansluter, liksom polisen, men sökandet efter mannen är dessvärre resultatlöst.
Möjligen har polisen hittat honom vid senare tillfälle, men det vet jag inget om.

En bussbiljett för vuxen, två zoner, kostar 54 kronor.
För ungdom, 30 kronor.
Vad kostar ett liv?

Annonser

Att väcka en sovande, del #9357…8

Jag ber om ursäkt om ni blev ‘lurade’ av detta inläggs publicering under lösenordsskydd, men det var ett ‘work in progress’ och de inblandade kollegorna var tvungna att läsa igenom och godkänna innan jag publicerar det offentligt.

Men nu är det klart!
====
Det här inlägget kommer behandla en händelse som skedde nyligen, men som också sker på i princip daglig basis i vårt yrke.

En sovande person, det kan vara allt mellan en pendlare som är trött efter jobbet, till en hemlös som sover på bussar eller tåg i brist på andra ställen att vända sig till av olika skäl.
Verkligen allt däremellan.

Det är en vanlig måndagskväll, och min kollega – vi kan kalla honom Simon – befinner sig med sin kollega ”Håkan” en bit ut från stadens centrala delar, kvällen är kvalmig och varm.
De har för inte alls länge sedan varit ut till en av pendeltågens ändstationer och varit tågpersonalen behjälplig med tömning av tåg, precis som sker varje kväll.
Plötsligt skriker radion till, sådär som den gör när man minst anar det.

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar i Y, kom.
Ni ska få bege åka tillbaka till Z, och en buss där som har en sovande ombord. Kom.
Z och sovande på buss, vi är på väg. Slut, kom.
Klart slut.

Efter att ha letat en kort stund vid stationen hittar kollegorna bussen, och går in i densamma, för att väcka den sovande.

Allra längst bak, ni vet de där fyra sätena i änden på gången, där sitter den sovande mannen och stinker alkohol, samt har händer till synes indränkta i vad som rimligen är sprayfärg. Mannen har också en ryggsäck på sig, ur vilken Simon ser att det sticker ut sprayburkar.
Simon och Håkan försöker tilltala mannen så att denne vaknar, men ger upp efter några försök; de får ingen som helst kontakt med mannen.

Kollegorna fattar beslutet att leda ut mannen från bussen (=avlägsna) för att utanför bussen försöka få igång honom medelst lite kroppsrörelse. Det har funkat förut, att berusade människor vaknar till när man vevat igång dem som en gammal motor.
Dock inte riktigt den här gången.

För sin egen säkerhet beslutar kollegorna att genomföra en såkallad ”PL19”, en skyddsvisitation vi får göra när vi avlägsnar eller frihetsberövar en person, med syfte att söka efter farliga föremål. Denna sker företrädesvis så snart som möjligt av logiska skäl, och i detta fall inne i bussen, innan avlägsnandet tagit sin början. Vid denna skyddsvisitation påträffas en påse cannabis, samtidigt som mannen vaknar upp och genast blir aggressiv och utåtagerande mot OV, och försöker få ner sina händer i fickorna, vilket kollegorna lyckas förhindra.
De förklarar för mannen att han är gripen, och att han ska hålla sig lugn.

Mannen är förstås inte lugn, utan fortsätter sitt kraftiga motvärn och sitt utåtagerande beteende, i kombination med att kasta diverse hotelser mot både Simon och Håkan. Han gör utfall mot Håkan, som står vid dörren, Håkan fredar sig och det blir tumult.
Simon ger sig in för att försvara och hjälpa sin kollega, lyckas få tag i mannen, men faller bakåt och får mannen över och bredvid sig på sätet.
Mannen fortsätter i sitt ryggliggande läge att sparka och slå i riktning mot Håkan, som gör sitt bästa för att få honom lugn, men när det inte lyckas ropar han upp TryggC för att begära förstärkning, och förklarar att det är fullt tumult inne i bussen. I denna vevan belägger de mannen med handfängsel ”som han är”, med händerna framtill, för att slippa mer bråk.

Kollegorna lyckas få ut mannen från bussen, men där fortsätter sparkandet mot bägge kollegorna, och mannens fängslade händer rör sig hela tiden mot fickorna och byxlinningen. Mannen gör ett sådant motstånd att kollegorna måste lägga ner honom på marken för att få bättre kontroll på mannen och situationen, genom att sträcka fram mannens händer rakt fram, men även då försöker han nå ner till byxlinning eller ficka. Slutligen lyckas man sträcka ut mannen, men till priset av att Håkan blir biten i handen, samt både Håkan och Simon blir spottade på, och än fler hotelser flyger genom luften.

Polisen kommer slutligen, de tillkallades av TryggC när Håkan ropade på radion att de behövde förstärkning, och Håkan fick via TryggC veta att polisen behandlade det som ett överfall.
Polisen kommer dock utan blåljus, stannar vid rödljus, och misslyckas med att se Simons ficklampa med stroboskopfunktion, först på andra varvet förbi stationen får de syn på kollegorna och stannar.

Poliserna lastar in mannen i bilen utan att vare sig korrigera handfängsel till rätt sida av kroppen, eller fråga om skyddsvisitation är utförd.

De frågar vad han är gripen för, och Simon förklarar att det är en samlad bedömning, men i grunden så var det fråga om förberedelse till skadegörelse, i och med innehavet av en massa sprayburkar utan synbar anledning.
Simon vill givetvis förklara vad som föranlett den våldsanvändning de tvingats till, men polisen nöjer sig där, och meddelar att både Simon och Håkan ska infinna sig på stationen för förhör.

”Ni kan åka bakom oss” säger han.

Kollegorna gör så, och får vänta på polisstationen i nästan en timme innan de får höra att det inte blir något förhör idag, för polismannen ska snart avsluta sitt pass. De kommer dock att höra av sig per telefon.

Och just det… Gör en noggrannare PL19 nästa gång… Han hade en kniv i byxlinningen. Bara så ni vet.

Det var det sista polismannen sa innan kollegorna fick åka därifrån.

I min värld förklarar den kniven väldigt mycket i mannens beteende.

Tankar kring att bidra, inte skapa.

Några av er läsare har säkert, som jag gissat i tidigare inlägg, sett programmet Tunnelbanan på Kanal 5.
Ni som inte har det, ge det en chans. Det ger ändå en hyfsad inblick i delar av vårt arbete.

Men det var inte därför jag satte mig ned mitt i natten och började knåpa ihop ett blogginlägg; nej.

Anledningen är trafikbrott. Som begås av vakter.
Som på gott och ont filmats och visas i TV.
Fortkörning, körning mot rött ljus, U-svängar över heldragna linjer, etcetera. Listan kan tyvärr göras ganska lång.

Det här är givetvis inte unikt för ordningsvakter, eller ens vakter. Ni som bor i Stockholm har förmodligen sett hur taxiförare agerar i trafiken, och de är inte riktigt några föredömen, milt uttryckt.
Uppenbarligen är inte heller vakter av olika slag några föredömen i trafiken. Generellt sett, förstås.

Jag är dock fast övertygad om att det som driver många av mina kollegor – ingen nämnd, ingen glömd – till att köra fort, och ibland rentav vårdslöst, är framförallt två saker.

Det ena, som i sig är positivt, är viljan att arbeta. Kalla det adrenalin om ni måste, men när man får det där larmet som man väntat på hela det långtråkiga arbetspasset, låt oss säga att det rör sig om ett pågående slagsmål på en buss långt ut i en kranskommun.
Eller för väktare; ett konstaterat inbrottslarm.
Pulsen går åtminstone för min del upp en liten aning, fokuset ändras från att vilja kasta telefonen med Candy Crush ut för ett stup till att tänka; var är jobbet, hur kör vi dit, får vi en annan patrull med oss, hur många är de som slåss, har de tillhyggen, är det andra på bussen, är bussen kvar på platsen varifrån den larmade, och en hel del andra saker.
Gissningsvis är det något liknande för de allra flesta som jobbar med någon form av larmåtgärd.

Viljan att arbeta gör att vi ens åker dit, och ofta dessutom långt över gällande hastighetsgräns.

Det andra, som i sig kan vara positivt, är en konstant press från uppdrags- och arbetsgivare att leverera lösningar, och de ska levereras helst innan de faktiskt ens behövdes. Man lägger exempelvis om rondväktarnas körscheman för att kunna dra ner på antalet tjänster, med följden att de istället får ‘häcken full’ och måste antingen ‘gena i hörnen’ på ronderna, eller köra halvt ihjäl sig mellan kunderna. Förmodligen bägge delarna i vissa fall. Lägg sen gärna till att du under en rondering upptäcker t.e.x en akut vattenläcka, eller ett krossat fönster, eller en kvarstannande person…

Vissa av våra patruller prioriteras så högt, och är uppenbarligen så fysiskt ensamma på ett relativt stort område att de i princip har en hel kö av jobb som väntar på dem när de väl är klara med aktuellt ärende.
Samtidigt står förmodligen en annan patrull några kilometer bort och stirrar på en tom station.
Bägge patrullerna har samma förväntningar på sig från kund och arbetsgivare, men ges helt olika förutsättningar för att kunna möta dem.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.
Är poliser överlag bättre förare än vakter?

Samtidigt förväntas vi som sagt lösa problemen innan de ens uppstått (hur nu det ska gå till när vi står på samma station i timmar, dag efter dag…) och det senaste jag hörde var att SL har en målbild av att kunna ha en trygghetsresurs (…) på plats inom 10 minuter.
Detta kan givetvis ha ändrats, men i sådant fall har det undgått mig.

Tio minuter.
Du står på en plattform, låt säga ungefär mitt på plattformen. Du får ett anrop om just slagsmål på buss, du börjar gå eller springa mot bilen; upp för trapporna, igenom gången, upp för trappor igen, in i bilen, fram med nyckeln, i med bältet, starta bilen.
Hur lång tid har gått? En till tre minuter ungefär, gissar jag.

Du ska nu köra en sträcka på kanske 4-5km i City, från t.e.x Fridhemsplan till Tekniska Högskolan (eller över en mil, en hållplats mitt på Lidingö.)
Eller i Norrort; från Solna C till Ulriksdals Station (eller över milen; en busshållplats i Upplands Väsby.)
Eller i Söderort; från Liljeholmen till Fruängen (eller över milen; en busshållplats någonstans i Salem.)
Vad är klockan? Vid 19-tiden är det fortfarande mycket trafik i den här stan, mindre så efter 22.
Hur långt kommer du i stadstrafik en vardagskväll vid 19, eller helgkväll vid 01, på 7-8 minuter?
Utan att bryta en enda trafikregel…?
Hur långt kommer du vid samma tider på de andra sträckorna?

Enligt Eniro tar resan från Fridhemsplan till Tekniska Högskolan 6 minuter, men då räknas det inte med rödljus, stopplikt, väjningsplikt, köer, blockerade korsningar, taxibilar, gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan, eller något annat, utan det är bara den faktiska restiden utifrån sträcka och hastighetsbegränsning.

Nu till det som kan anses komiskt.
Vi som ordningsvakter jobbar med en i grunden polisiär uppgift, men har bara tilldelats delar av verktygslådan för att lösa den.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Citatet ovan är första paragrafen i Lag (1980:578) om Ordningsvakter, och här tänker jag lägga fokus på begreppen bidra till och upprätthålla [allmän ordning].

Begreppet ”allmän ordning” är inte definierad i specifik lagtext, annat än i Brottsbalkens 16 kapitel, vilket också understryks av följande uttalande från 1989 av Riksåklagaren (som här också understryks av dåvarande Justitierådet Munck):

Någon närmare definition av begreppet allmän ordning eller mer ingående uttalanden angående dess innebörd saknas såvitt jag kan finna i lagstiftningen.
Viss ledning synes man dock kunna finna i BrB:s systematik och i beskrivningen av de enskilda brotten. Uttrycket allmän ordning används således i rubriken till 16 kap BrB och i vissa av de olika brottsbeskrivningarna i kapitlet.

De brott som samlats i detta kapitel innefattar således brott mot allmän ordning. Den sammanhållande synpunkten har enligt motiven (SOU 1944:69 s 204) varit, att brotten kunna uppfattas som brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som bör vara fredade mot sådana gärningar eller de,
utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Det är, som ni ser om ni klickar på länken, en massa mer text som inte definierar begreppet, utan snarare ger antydningar om vad det är.

Men, fokus ligger som sagt på bidra till. Vad menar lagstiftaren egentligen med att bidra till?
Jag har inte lyckats få fram någonting specifikt, men det kan troligen benämnas som ”lättare ordningshållning”, dvs. hantera småsaker; alkoholförtäring i tunnelbanan, rökning i buss, musikanter på pendeltågen, och lite annat av liknande dignitet.
Så långt är nog alla med.
Men på något sätt, jag vet faktiskt inte hur, har vi också lyckats få ta hand om regelrätta upplopp, stenkastning, kniv- och pistolbeväpnade personer, psykiskt instabila människor med olika uppsåt, och en hel uppsjö av andra saker som egentligen – om man tolkar lagen som jag gör – definitivt inte är vårt jobb.
Ska vi då bara skita i det, backa undan, och ringa polisen?
Ibland gör vi det, ibland inte. Oftast tar arbetsviljan överhanden, förmodligen i gott sällskap med en portion adrenalin.

Att bidra kan vara att ringa polisen och meddela att det exempelvis ligger en berusad person och sover någonstans.
Det kan också vara att av polisen (!) bli lämnad, två ordningsvakter, med 7-8 yrkeskriminella som polisen nyligen begärt assistans med visitation av. Tydligen.

Polis, Malmö 1986

Att trösta ett gråtande barn, är det att bidra till eller upprätthålla allmän ordning?

Vad menar man med att upprätthålla?
På vissa platser är det nog svårt att ens hitta någon allmän ordning att upprätthålla, då polisen av olika skäl lyser med sin absoluta frånvaro på dessa platser, vilket gör att ordningsvakterna gör i princip hundra procent av det proaktiva arbetet som polisen ska göra, nu när de ändå lämpat över en stor del av sina uppgifter på ordningsvakter, för att inte nämna väktare.
Då är vi helt plötsligt inne på att skapa förutsättningar för att ens ha en allmän ordning vi kan bidra till att upprätthålla…

Som jag ser det – krasst och cyniskt möjligen – har vi, branschen, kollegorna, nu två alternativ.

1) Vi sätter oss ner och kommer överens om (kanske objektsvis) vad vi anser ingår i ‘bidra till att upprätthålla’.
På allt som inte ingår ringer vi undantagslöst polisen.

Eller,
2) Vi skriver ordentliga incidentrapporter på varenda trafikförseelse vi tvingas begå för andras skull, sätter oss ner med våra arbetsgivare och skyddsombud, och försöker få till stånd att våra fordon utrustas med blåljus.

Jag ser nu också att det ena inte behöver utesluta det andra…

I slutändan tror jag att om vi utrustades med blåljus så skulle vår egen snitthastighet sänkas, eftersom folk förmodligen i större utsträckning skulle lämna just fri väg (i möjlig mån givetvis) som de gör åt ambulans, polis och räddningstjänst idag.
Även, faktiskt, åt tunnelbanans trafikledare, som är utrustad med blåljus.

Någon får gärna berätta för mig vad en trafikledare ska med blåljus till.
Visst, ta hand om förare vid olyckor, men sen då?

Den handfull trafikledare jag själv pratat med undrar också varför de har blåljus, och samtidigt ställer de sig ytterst frågande till varför inte vi har det.
”Det är ju ni som gör jobbet, ni och spårreparatörerna borde ha blåljus istället” sa en av dem för inte lång tid sedan.
Och jag är beredd att hålla med.

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

Frustration om 3… 2… 1…

I fredags, när jag egentligen skulle vara ledig, blev det ändå till att jobba, 12h i en bil, med en kollega utan körkort.
Mycket intressant upplägg där, kan jag tycka.
Nu gick det helt okej, ganska lugnt pass och vettig kollega, det är inte alltid man har den turen.

När vi efter ungefär fyra timmar av ingenting satt oss att käka i lugn och ro, får vi ett anrop ungefär halvvägs in i matpausen, vilket förstås redan vid anropet börjar skapa frustration.
”XX från TryggC, kom!”
”XX lyssnar, kom.”
”När ni är klara [med maten] kan ni väl åka till hållplats Xvägen, där ungdomar har kastat snöboll mot buss.”
”Hållplats Xvägen, snöbollskastning, det är taget. Slut kom.”
”Klart slut.”

Hållplatsen i fråga visar sig ligga ungefär 350 meter ifrån där vi sitter och äter, så vi går helt enkelt fram till fönstret, ser busshållplatsen, och konstaterar genast att det är lugnt.
Vi fortsätter äta, och rullar efter rasten dit för att kontrollera av hållplatsen mer noggrant, och konstaterar att inga ungdomar uppehåller sig vid eller i närheten av busshållplatsen. Allt lugnt.

Senare får vi ett jobb bestående i att väcka en person ombord på en nattbuss. Personen vet enligt anropet inte vart han ska eller hur han hamnat där han är.
När bussen väl kommer uppmärksammar föraren oss på att den unge mannen sitter oerhört bekvämt i en sätesgrupp, och har lyckats lämna… spår… efter sig i samtliga säten.
Vi väcker mannen, får ut honom ur bussen så att busschauffören kan fortsätta med sitt. Bussen måste nämligen saneras p.g.a den unge mannens läckage.

Vi pratar med mannen, som visar sig vara runt 20 år, och inte alls hemmahörande där vi hittar honom.
OV: ”Vart ska du nånstans?”
Killen: ”Hem!”
OV: ”Okej, men jag känner ju inte dig. Vart är hem nånstans?”
K: ”Det är mellan… nånstans… typ XX, men inte i YY. [Avstånd cirka 2 mil]
OV: ”Vet du vilken gata du bor på då?”
Killen: ”Det… Det kan jag inte säga, på rak arm…”
OV: ”Okej, men när du brukar åka hem från stan, vart kliver du av då?”
K: ”…*fågelholksminen*
OV: ”Jobbar du på dagarna, eller går du i skolan?”
K: ”Jag går i skola. På Kungsholmen!”
OV: ”Aha! Och hur brukar du åka hem därifrån?”
K: ”Blå linjen…” *fipplar med telefonen*
OV: ”Fungerar telefonen? Du kanske ska prova ringa mamma eller pappa så de kan hämta dig?”
K: ”Mmm… Men vart är jag?”
OV: ”Du är i Y, och har åkte buss hit från Centralen, och vänt i Y2.”
K: *försöker låsa upp skärmlåset, det går inte jättebra.*
OV: ”Nu är det såhär att om du inte vet vart du ska så är det jättesvårt för oss att hjälpa dig.”
K: ”Det förstår jag, ni är schyssta som hjälper mig.”
OV: ”Jo precis. Men du! När du åker blå linjen hem, går du direkt hem eller åker du nån buss eller så?”
K: ”Buss!”
Nu verkar killen klart mer vaken, och det verkar också som att han börjar minnas sin normala resväg, för han talar om för oss efter en kort tankepaus vad hållplatsen heter där han brukar kliva av.
Vi ser till att kolla upp resväg, och får honom att repetera vad det är för linje han ska åka från där vi är, och den han ska byta till ungefär halvvägs.

Han tackar för hjälpen, vinglar iväg mot övergångsstället, ser sig om, korsar vägen i rät linje, och sätter sig vid bussens avgångshållplats.

Slutet gott… =)

SL: ”För oss handlar det om mer än 70 kronor”

SvD skriver idag om en kvinnlig student som i mars 2011 fick en tilläggsavgift för ”plankning”, då hon köpt en billigare biljett än hon egentligen skulle ha gjort. Hon skulle egentligen ha köpt en studentbiljett, men köpte istället biljett till reducerat pris, som är för barn och ålderspensionärer.

Det hela gick till Tingsrätten, där kvinnan friades, och SL överklagade till Hovrätten, som i sin tur dömde till SL’s fördel, vilket innebär att kvinnan blir skyldig att betala tilläggsavgiften plus diverse tillhörande avgifter.

Bagatellartat, kan tyckas, men jag kan inte undgå att undra i hur stor (eller liten) utsträckning sådant här förekommer, till följd av bland annat okunskap om vilken biljettyp man ska använda sig av, och till följd av rent och skärt bedrägeri.

Studenten, som vill vara anonym, säger till SvD.se att det är fel att SL överklagade.

– I stället för att förbättra sina rutiner, jagar de folk som laddar biljetterna fel. Varför skulle jag försöka lura någon på 70 kronor? Misstag sker, men det här slår bara mot mig som inte har ork eller pengar till en advokat, säger hon.

Det händer åtminstone en gång per arbetspass att jag får hjälpa en resenär att införskaffa biljett via de automater som finns för ändamålet. Det är också väldigt vanligt att folk i vuxen ålder (dvs. 25 till ca 55) väljer att köpa biljett till reducerat pris (zonbiljett, enkel resa, 20:-, jämfört vuxenbiljett, enkel resa, 36:-)
Tänk er själva hur ofta det händer när ni sitter på bussen och det blir någon form av ”tjafs” mellan busschauffören och en resenär. I princip varje gång det är tjafs handlar det om ogiltig biljett i någon form; ibland har giltighetstiden passerats med god marginal, ibland bara med någon minut. Och ibland – mer ofta än sällan – handlar det om rena förfalskningar, då det tydligen finns applikationer för att generera falska sms-biljetter.
Busschauffören vill inte köra vidare med en gratisresenär, och vissa resenärer hävdar då i likhet med den här kvinnan att ”Det är bara ett barn” eller ”Det är ju bara en resa”… Men chauffören kör den busslinjen i princip varje dag, och har säkerligen sett den här resenären förut, och inte helt osannolikt haft samma diskussion förut, med samma person.
Således är det inte en engångsföreteelse, utan ett beteende.

Utifrån mina personliga värderingar är det förstås fel att inte betala för sin resa, men det är också bättre att betala det man kan än att inte betala något alls.
Sen förstår jag ju också att om man satte priset till ”Betala vad du känner för” så hade det nog inte dröjt så många dagar innan tåg- och busstrafik var helt nedlagd.
Vidare är förfalskning av en biljett ett ganska allvarligt brott rent juridiskt; det handlar om samma typ av brott som att använda en falsk eller lånad legitimationshandling för att till exempel komma in på krogen.

Brottsbalk (1962:700) 14 kap. Om förfalskningsbrott

1 § Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.
Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av urkund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

Vidare står i samma balk, 15 kapitlet att läsa:

12 § Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Så i de fall kontrollgruppen råkar på en resenär med falsk biljett har de möjlighet att gripa personen med dessa lagstöd, eftersom fängelse finns i straffskalan.
Så kan även vi ordningsvakter göra, även om det är ett himla krångel med dessa biljetter. Kan jag avgöra om en biljett är giltig? Självklart kan jag det som person, allt som krävs är några knapptryckningar på aktuell telefon.

I fallet med studenten är jag beredd att hålla med henne i den del av argumentet att misstag sker.
Nu var jag inte där, men borde man då inte kunna lösa det missförståndet på annat sätt än så som skedde?
Till exempel säga själv att ”Oj, men då måste det blivit fel! Jag var på station och fick hjälp av en SL-anställd att ladda biljetten, så vi kanske missförstod varandra. Kan vi lösa det?”

…alternativt så står man sitt kast. Min gissning är att hon vid flera tillfällen tidigare gjort samma sak, då utan att bli påkommen, och nu sved det lite extra.
Det händer ju att vi kommer i kontakt med plankare och fuskåkare av olika slag i jobbet, och ett av de mer matematiskt intressanta argumenten jag hört är att ”Om jag åker fast en gång på två månader, så är det fortfarande billigare än vad SL-kortet är.”

Vilket förstås är sant; 1200:- är färre kronor än 1580:-.

Jag skulle vilja se de här människorna planka på en flygplats…

Om man skulle blogga lite kanske…

Av olika skäl har det varit väldigt dåligt med uppdateringarna på sistone, och den största anledningen är väl rent generellt att det för min del har varit väldigt lugnt på jobbfronten.
En annan anledning är att eftersom jag inte förrän nyligen fått en (ny) fast kollega, och jag vet inte hur det är med er andra i era jobb, men jag upplever det ibland ganska påfrestande att jobba med nya personer.

Även om min förra kollega och jag inte kom underbart väl överens så visste vi alltsomoftast vart vi hade varandra.
På gott och ont.

Har dessutom gått och dragit på mig någon form av förkylning, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att komma ikapp ett antal avsnitt av olika serier, där kanske Tunnelbanan står för det mest intressanta ur bloggens perspektiv.
Men det känns som att det mesta redan avhandlats i andra forum, så jag lämnar det därhän.

Helgen ägnades åt att med kort varsel ta ledigt från jobbet, för att gå på begravning. Det var, som ni förstår, ingen höjdare.

Josefin (Olivia) valde att ända sitt eget liv vid 27 års ålder, hon skulle fyllt 28 i år.
För många år sedan hade vi en parrelation, av den typen som parrelationer ofta är när man är typ 18; passionerade åt alla håll, mycket intensitet och kanske inte de mest genomtänkta beslut.
Josefin var en sån människa som jag kunde sitta och prata med i timmar, om i princip vad som helst, trots att vi väldigt sällan var överens i särskilt många frågor så var det ändå alltid intressant att prata med henne. Hon hade förmågan att se saker ur olika perspektiv, en förmåga som jag själv jobbar på att förbättra.

När jag tänker efter var vi nog mer olika som personer än lika, vilket kanske gjorde att vi ändå kom så bra överens?
Jag vet inte om det är så, men jag tror faktiskt det. Vi är (var…) båda ganska flexibla också, vilket gjorde att vi alltid kunde ha överseende med saker den andre gjorde eller sa, och dialogen var öppen.
Inte alltid hjärtlig, men oftast.

Det här får mig ju inte helt osökt att tänka på många av de personer man träffar i jobbet; kriminella, våldsverkare, hemlösa, missbrukare, brukare, mentalt sjuka och alla andra.
Jag har inte räknat hur många människor jag har omhändertagit, men det är förmodligen runt ett hundratal, och många av dem har haft samma beteendemönster (enligt dem själva) som Josefin hade.
Hon var duktig på att dölja hur hon verkligen mådde, men för de som kände henne lyste det igenom.

Jag minns speciellt en ung kvinna som jag och kollegan efter mycket om och men LOB:ade (eller om vi grep henne, jag minns faktiskt inte just den saken). Hon stod vid busshållplatsen och viftade med en kniv och sa att hon skulle skära upp armen om vi inte hjälpte henne. Så, efter mycket om och men tog vi oss för att prata med kvinnan under förutsättning att hon släppte kniven, vilket hon gjorde. Vi gjorde en snabb skyddsvisitation (PL§19 även kallad) men jag gjorde bedömningen att hon inte skulle utsätta varken oss eller sig själv för fara då kniven var undanstoppad och i säkert förvar i min benficka. Vi pratade med kvinnan, som visade sig vara 22 år gammal, om varför hon stod bland folk och viftade med en kniv, vilket hon inte riktigt kan ge ett bra svar på. Och jag förstår henne.

Om man medicineras tungt, och dessutom har det relativt dåliga omdömet att krydda det hela med några glas alkohol, så kan det få minst sagt katastrofala följder. Hon berättade att hon varit inskriven på ett avvänjningsprogram, men blivit avskriven från detsamma eftersom hennes så kallade pojkvän tvingade henne att ta droger.
Att springa runt på stan och vifta med en kniv framför ordningsvakter får väl ändå ses som ett ganska solklart rop på hjälp.

Däremot tror jag inte urskiljningslöst på hennes historia, men faktum kvarstår:

  • berusad/påverkad
  • utgör fara för annan

Så, kriterierna för LOB är uppfyllda sedan länge, i mina ögon. Att det hela sedan kryddas med psykisk obalans och diverse (själv-?) medicinering gör inte saken svårare, rent juridiskt.

2011: Toppar och dalar

Efter att Polisen Södermalm publicerat en mycket omfattande lista av tragiska, hysteriska, fnittriga och andra typer av ursäkter så var förstås inte ovblog.se mycket sämre heller.

Jag tänker göra ett försök på att plocka ut så mycket jag nu kan minnas från röran som var 2011.
Det blir inte nödvändigtvis just ursäkter, men lite blandade godsaker.
Utan inbördes rangordning, givetvis.

En konversation mellan två OV, som jag råkar höra en del av:
OV 1: ”…lite i ‘gråzonen’ om du förstår vad jag menar… Och det är fan inte okej!”
OV 2: ”Jag förstår precis! Men där jag jobbar är det helt becksvart, och då pratar jag alltså inte juridik…”
=============================

En kvinna ses urinera invid en hiss på en tunnelbanestation. När hon är klar går jag fram till henne och konfronterar henne.
Jag: ”Jaha, är fröken klar nu?”
Frk: ”Jaaa, det var så skööö…nej. Nej!”
”Nej? Eller kanske…ja?”
”Men nej! Eller, jag är klar, men alltså… det var inte meningen!”
”Inte meningen att kissa?”
”Precis!”
” *harkel* Ja, så… Vad säger du om att du följer med oss ut och så får du ta en promenad hem istället?”
==============================

En kvinna frihetsberövas av annan patrull, anledningen är för mig okänd. De har dock bett om stöttning, vi anländer, öppnar dörren till trygghetsrummet för att kolla läget med kollegorna och den frihetsberövade.
Upprörd, frihetsberövad kvinna: ”…och DU! DU! *pekar som flickan i Exorcisten*”
Jag, måttligt förvirrad: ”Hejsan!”
”DU! DU HAR OCKSÅ LITEN K*K!!one!”
==============================

En enligt LOB omhändertagen berusad man, som skulle behöva en ny uppsättning kalsonger och byxor, liggandes på golvet, insmetad på större delen av underkroppen i sagda olycka, en tisdagsmorgon runt 03:
”Vafan grabbar, om ni ska ha mig här får jag ju inga brudar!” *kräks på jackan*
==============================

OV, till en kraftigt berusad man av såattsäga nordasiatiskt/sydryskt ursprung: ”Hej, du är för berusad för att åka tunnelbana, du får ta bussen eller en taxi.”
Krökar-med-hästar: ”HWARFOUÖR!?”
OV, nu med mindre tålamod, seendes vart detta kan tänkas leda: ”Too much party-party! Too much drink! Take bus instead!” Detta kombineras med professionella gester för att förtydliga framförallt drickandet.
Krökar-med-hästar, nu i ett plötsligt ögonblick av insikt: ”Ah. Sorry. I from Mongolia! *krigstjut* You give me beer?”
==============================

Tre tämligen salongsberusade killar ses på ett busstorg en helgmorgon, lekandes med en saxlyft som av någon anledning stått med nycklarna i.
OV: ”Okej killar, färdiglekt. Kliv ner nu.”
Kille 1, som styr själva maskinen: ”Jag vet inte hur man kör ner…”
OV: ”Men du körde ju upp den… *förklarar hur han ska göra*”
Kille 2, som inte har studieskulder: ”Haha, jag är på taket! Wooooo…”
Kille 3, på väg upp på taket från lyften: ”Wooooo….”
Kille 1: ”Woooooooo…”
Efter mycket om och men och härjande får de till slut markkänning igen, och frågan infinner sig.
”Jaha killar, det är ju inte eran saxlyft, eller hur?”
Killarna: ”Näääääe… *tittar ner i marken*
”Varför håller ni på och leker med grejer som inte är era? Det hade kunnat gå sjukt illa om nån av er ramlat, begriper ni inte det själva?”
Kille 2: ”Jooo… Förlåt… Men, den liksom bara stod där! Den hånade mig!”
==============================

Kommer in i en biljetthall och ser en tanig tjej sitta grensle över en större tjej med händerna till synes mot halsen på den liggande tjejen. Det visade sig att de helt enkelt lekte.
Tanig tjej, ~18: ”Men du ser stor och tuff ut, så du kan få ‘rough me up’ ändå om du vill…”
==============================

En lätt berusad man (~45) med afrikanskt ursprung missar tydligen tåget på grund av någon form av miss i skyltsystemet, varpå han på kraftigt bruten svenska konfronterar spärrvakten om det inträffade:

”Ey brorsan, vad har hände med tooget?”
==============================

”Hon är ju bara ett barn!”

Ja, den unga kvinnan, gissningsvis i åldern 16-20 år, som inte ville betala för sig på bussen härom dagen, benämndes av en fullvuxen, till synes normalt fungerande människa som just ”ett barn.”

Den unga kvinnan klev ombord på bussen ungefär klockan 22:10, och ägnade där ungefär två minuter åt att ”försöka” ordna en SMS-biljett. Men både jag och kollegan ser att hon istället för att skriva ett SMS står och scrollar runt bland bilderna i telefonen, tar sedan fram något som liknar ett SMS och visar det för busschauffören, som då vägrar låta kvinnan kliva ombord på bussen.
Hon blir frustrerad och arg, men avvisas vänligt men bestämt.

Då kliver civilkuragets drottning fram och säger:

”Kan ni inte låta henne åka med? Hon är ju bara ett barn!”

Kollegan förklarar för den vuxna kvinnan att om chauffören säger nej så är det nej som gäller.
Oavsett ålder så bör man i dagens samhälle ha medel till att ta sig hem ordentligt.
Om den unga kvinnan nu är ”ett barn” undrar ju vän av ordning vad hon gör ute efter 22 en söndagkväll… Uppenbarligen var inte den vuxna kvinnan en vän av ordning.

Buss på mörk väg

Foto: mrbuss.se || Bussen på bilden har inget eller litet samband med texten

Problemet med att låta folk åka utan biljett enstaka gånger ser säkert inte så stort ut om man ser det utifrån;
”Det är ju bara en resa…”
Men problemet är gigantiskt, eftersom många – främst ungdomar – sätter det i system att inte ha batteri i telefonen eller vad det nu kan handla om. Och om man släpper efter så begriper de ju att deras story funkar, så de fortsätter köra på den. De möter inget motstånd.

När de väl möter motstånd, ofta i form av någon som gör sitt jobb (t.ex kontrollerar biljetter) så blir de ofta hysteriska och skrikiga, och våldsamt utåtagerande, och blir sedermera mitt och mina kollegors jobb. Det händer i princip dagligen att busschaufförer blir hotade till livet för att de ber folk att visa biljetten. En biljett vars monetära värde är någonstans 18-44 kronor…

I min värld är det inte ens i närheten av okej, och det är framförallt inte barn vi har att göra med i de här fallen. Unga vuxna, i bästa fall.
Och, faktiskt, nästan uteslutande med invandrarbakgrund.

Den unga kvinnan jag nämner i texten var av uppenbar afrikansk härkomst.
Jag undrar om den vuxna kvinnan reagerat likadant om det
hade varit en till synes svensk ung kvinna som vägrat betala för sin resa.

Jag lägger inga värderingar däri, jag bara undrar.

”Vart går bussen ifrån?”

En man som kan tänkas heta Ove, ~40: ‎” – Hej, vart går bussen ifrån?”
Jag: ”Vilken buss? Det går ganska många bu…”
Ove avbryter mig: ” – Hem till mig, förstås!” *fnissar*
”Jag förstår… vart bor du då?”
” – SKIT I DET, JÄVLA FAN!!” *går iväg*

Det är i sådana här lägen jag allvarligt funderar över hur det är ställt med folks mentala status.

Mannen kom senare tillbaka och hade då lyckats hitta ett damsällskap som uppenbarligen visste vart hon själv bodde åtminstone.
Oklart om mannen som kan tänkas heta Ove åkte med henne dit.

%d bloggare gillar detta: