Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: fördomsfull

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Annonser

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Ordningsvakt i den nya uniformen

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

”Dina regler gäller inte här!”

Ja, exakt den frasen fick jag kastad i ansiktet i Rinkeby, av en ung man i 20-årsåldern.
Lite oklart hur han menade där, för ”mina” regler är i det snaraste samhällets regler, eller tydligare uttryckt; mitt jobb är att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen, vilket innebär att säga åt folk som röker inomhus att sluta med det.

Så långt allt väl, den unga mannen står med sina fem kompisar och är tuffast i stan såklart, jag och kollegan väljer att låta honom röka vidare, av flera skäl.
Hade det varit en svensk, ung man med samma attityd, på annan plats, hade historien dock sett annorlunda ut.

I affekt uppdaterade jag min status på Facebook, och jag citerar mig själv här:

”Dina regler gäller inte här!”
Nähe, smuts, dra tillbaks till Somalia då om det passar bättre?!

Inte så värst smidigt uttryckt, och som sagt, uttryckt i affekt.
Självklart sa jag till honom att sluta röka, när han valde att inte lyssna valde jag att gå därifrån, utan att säga ett ord, uteslutande av arbetstaktiska skäl.

Skit påverkar mig, för jag är en människa.
Du kan stå några meter bort och känna ”Åh vad skönt att jag slipper hantera sådana idioter…” medan det är mitt jobb att hantera just de människor du själv inte vill befatta dig med.

Det här var som sagt i Rinkeby, eller ”Lilla Mugadishu” som det också kallas. Inte av mig,
utan av de boende i närområdet.
En somalisk ung man med kriminell bakgrund, kriminella vänner, och på en plats där de är i absolut majoritet eftersom ”alla känner alla” så är det i princip ohållbart att agera mot någon ordningsstörning över huvud taget utan att det blir stor sak av det hela.
Det som tidigare har börjat med tillsägelse för alkoholförtäring som i förbigående har slutat med våldsamma upplopp, stenkastning, knivar och skjutvapen.
Jag vet inte hur din arbetsmiljö ser ut, men ja, som Guns ‘n Roses en gång sjöng, ”Welcome to the Jungle.”

Hade det varit en svensk man, på vilken annan plats som helst, så hade vi agerat. Dock är sannolikheten (baserad på mina erfarenheter från drygt tio år i yrket) att en svensk man skulle säga något så urbota korkat i princip obefintlig. I princip; det innebär att undantag finns.
Och framförallt så hade vi kunnat agera utan att få ett upplopp på halsen.

Men när det handlar om vanliga, enkla arbetsuppgifter som ska utföras, så är de så mycket svårare att genomföra på ett tillfredsställande sätt i just Rinkeby, just på grund av flockmentaliteten, det vill säga att så fort något händer så dras folk till det som händer, som flugor kring hästskit. Det i sig är inte unikt förvisso, det unika är att samtliga ska lägga sig i, gärna passa på att vakten ett eller flera tjuvnyp. Upplopp 101.

Det finns en politisk aspekt också som jag inte tänker beröra med mer än att varken SL eller Polisen hade tackat oss för väl utfört arbete officiellt. Enskilda företrädare, givetvis, men aldrig officiellt. Man ska nämligen inte agera på samma sätt mot invandrare som man ska agera mot ”svenskar”, av för mig väldigt oklara skäl.
Det är synd om invandrare, har jag fått förklarat för mig, och jag är rasist om jag gör mitt jobb mot en invandrare.

Jag har ingen aning om varför det är synd om en ”invandrare” som (uppenbarligen) är född i Sverige,
men jag är väl dum, eller så.
I och för sig vet jag inte varför det är synd om någon på grund av etniska, kulturella eller religiösa skäl i Sverige.

Vissa satt och ondgjorde sig både i kommentarsfältet och via mail över hur ”rasistiskt” det var, och ”det finns ju massor med bra invandrare” och liknande.
Självklart finns det enorma mängder bra invandrare/utlandsfödda/whatnot, men de går under kategorin ”gemene man” för mig, de varken syns eller hörs i jobbet annat än när de kanske ställer en fråga om resväg eller liknande. De sitter i spärrar, de kör buss, de städar, lagar mat, säljer grejer, och vissa är poliser, ordningsvakter, sjuksköterskor…

Förstå att det handlar om en minoritet som konstant och regelmässigt missköter sig. Jag har noll och inget emot invandring som företeelse, eller ”invandrare” som samhällsgrupp.

Men kriminella element ger jag faktiskt inte ett skvatt för.

För svennebanan som studsar upp på det här viset skulle jag också föreslå en omlokalisering, kanske till en inavlad håla nånstans i södra Sverige, typ Sjöbo eller Klippan. Eller Bålsta.

Jag har inte varit i Somalia, men jag kan tänka mig att militären/polisen där inte direkt jobbar med ”mjuka värden”…

Att kritisera sina egna

Min arbetsgivare är ett vinstdrivande företag, och om man vill så kan man kolla upp hur omsättning och vinst ser ut.
Under räkenskapsåret 2010 gjorde min arbetsgivare en vinst på 62 miljoner kronor.

Hade det här varit en mer politiskt driven blogg hade jag gjort uträkningar
och pekat fingrar mot de som cashar in vinsten.
Jag skiter i det, bra jobbat att driva in den vinsten faktiskt, det tycker jag.

Men det är jag och mina kollegor som gör jobbet, borde man inte då ta våra åsikter om hur vi kan förbättra verksamheten på lite större allvar än vad man gör idag?
Man använder sig av en värdegrund där det bland annat sägs att ”Vår största tillgång är våra medarbetare”, och det låter ju bra. Men bevisar man det? Jodå, 2011 fick vi en  julklapp, precis som samtliga föregående år. Med företagets logotype på, vilket gör den avdragsgill. Tack.

Det står också i en uppföljning av en arbetsmiljöenkät som gjordes 2010 att man ska ha ”motiverad och kompetent personal”, för att minska personalomsättning och ha mer nöjda kunder. Och att man framstår som en seriös arbetsgivare i kundens ögon, och de anställdas. Ett sätt att göra detta är genom någon form av samtal, där man pratar med en person som inte ingår i arbetslaget, eller i ledningsgruppen.

Tanken här är faktiskt skitbra tycker jag, att man ska kunna ta upp arbetsmiljöfrågor, utrustningsfrågor och sådant som tidigare lyfts men inte besvarats. Som till exempel att en kollega upplevs som oduglig.
När detta sedan kommer chefen till kännedom så hålls ett möte så att han inför hela gruppen kan berätta att det inte är okej att ”smutskasta” andra anställda genom att säga sanningen, som chefen själv dessutom bett om.

Man säger alltså åt sin personal att ”Självklart kan ni komma till mig om ni har problem!” och hävdar att här har vi minsann ”högt i tak” och fruktkorgar och ISO-certifikat och lullull. Bra som fan tänker presumtiva kunder.

Trots fruktkorgar, ISO-certifikat och den förvånansvärt låga höga takhöjden och 62 miljoner i vinst, så ger man inte sina ordningsvakter någon ordentlig lära (Läropass, där man lär sig rutiner osv.) på objektet. Flera personer har, precis efter att ha fått sin OV-utbildning och -förordnande kastats rakt in i hetluften i tunnelbanan.
Man hänvisar hos arbetsgivaren till ‘personalbrist’, tydligen är det ont om ordningsvakter. När jag kollar runt på bland annat Facebook så verkar det finnas ganska gott om OV som jobbar i krogmiljö men vill jobba mer, och då är tuben ett bra alternativ.
Problemet är att man som arbetsgivare inte kan erbjuda heltidstjänster hur som helst, eller skräddarsy scheman för varenda anställd. Jag har förståelse för det, verkligen.
Men om man tar in nyanställda människor, som dessutom är väldigt unga (21-23) och sätter dem i vad som av Arbetsmiljöverket tidigare har beskrivits som en av Sveriges farligaste arbetsplatser, så finns det för mig ganska uppenbara risker.

När jag började som ordningsvakt under sommaren 2008 hade jag turen att ha möjlighet att hoppa in extra vid sidan av mitt heltidsjobb, vilket gjorde att varje arbetspass – trots att det var skarpt – behandlades av den kollega jag jobbade med som ett läropass, och jag tror det gav mig tid att anpassa mig till miljön. Jag var galet skraj första gången jag bad någon ta ner fötterna från sätet på tåget…
Dock var jag cirka 25 år, och hade jobbat i andra delar av branschen i några år, så viss erfarenhet fanns.
Och jag hade turen att få jobba med rutinerade och väldigt, väldigt bra kollegor.

Många av de som nyanställs idag har givetvis potentialen att bli väldigt kompetenta ordningsvakter, men;

Man tar inte kostnaden det skulle innebära att ge dem en korrekt lära. Istället skickar man in dem på helger då vi har lite fler patruller ute i och med att arbetsmängden ökar.
”Men det är en ganska lugn patrull” får man till förklaring.
Lugn patrull måhända, men ”buset” märker snabbt om en ordningsvakt är ny med tillhörande osäkerhet, lite som rovdjur sägs lukta sig till rädsla.

Jag tycker att en lära i vår miljö – en av de mest utsatta arbetsmiljöerna i Sverige – ska ske i form av att man under förslagsvis tre arbetspass följer med en patrull som en tredje OV. På så vis kan man hålla sig lite i bakgrunden initialt, och man kan även gå fram som både tvåa och etta i situationer och ändå ha två kollegor med sig.
Man får dessutom ett bredare perspektiv av att lyssna på två kollegor istället för en, vilket ökar förståelsen för att alla har sitt eget arbetssätt när det kommer till hur man tilltalar personer, hur man ger service,
hur man gör det ena eller andra.

Men det är en kostnadsfråga, har jag fått förklarat för mig.

62 miljoner, och att förbereda ny personal för arbetet är en kostnadsfråga.

2011: Toppar och dalar

Efter att Polisen Södermalm publicerat en mycket omfattande lista av tragiska, hysteriska, fnittriga och andra typer av ursäkter så var förstås inte ovblog.se mycket sämre heller.

Jag tänker göra ett försök på att plocka ut så mycket jag nu kan minnas från röran som var 2011.
Det blir inte nödvändigtvis just ursäkter, men lite blandade godsaker.
Utan inbördes rangordning, givetvis.

En konversation mellan två OV, som jag råkar höra en del av:
OV 1: ”…lite i ‘gråzonen’ om du förstår vad jag menar… Och det är fan inte okej!”
OV 2: ”Jag förstår precis! Men där jag jobbar är det helt becksvart, och då pratar jag alltså inte juridik…”
=============================

En kvinna ses urinera invid en hiss på en tunnelbanestation. När hon är klar går jag fram till henne och konfronterar henne.
Jag: ”Jaha, är fröken klar nu?”
Frk: ”Jaaa, det var så skööö…nej. Nej!”
”Nej? Eller kanske…ja?”
”Men nej! Eller, jag är klar, men alltså… det var inte meningen!”
”Inte meningen att kissa?”
”Precis!”
” *harkel* Ja, så… Vad säger du om att du följer med oss ut och så får du ta en promenad hem istället?”
==============================

En kvinna frihetsberövas av annan patrull, anledningen är för mig okänd. De har dock bett om stöttning, vi anländer, öppnar dörren till trygghetsrummet för att kolla läget med kollegorna och den frihetsberövade.
Upprörd, frihetsberövad kvinna: ”…och DU! DU! *pekar som flickan i Exorcisten*”
Jag, måttligt förvirrad: ”Hejsan!”
”DU! DU HAR OCKSÅ LITEN K*K!!one!”
==============================

En enligt LOB omhändertagen berusad man, som skulle behöva en ny uppsättning kalsonger och byxor, liggandes på golvet, insmetad på större delen av underkroppen i sagda olycka, en tisdagsmorgon runt 03:
”Vafan grabbar, om ni ska ha mig här får jag ju inga brudar!” *kräks på jackan*
==============================

OV, till en kraftigt berusad man av såattsäga nordasiatiskt/sydryskt ursprung: ”Hej, du är för berusad för att åka tunnelbana, du får ta bussen eller en taxi.”
Krökar-med-hästar: ”HWARFOUÖR!?”
OV, nu med mindre tålamod, seendes vart detta kan tänkas leda: ”Too much party-party! Too much drink! Take bus instead!” Detta kombineras med professionella gester för att förtydliga framförallt drickandet.
Krökar-med-hästar, nu i ett plötsligt ögonblick av insikt: ”Ah. Sorry. I from Mongolia! *krigstjut* You give me beer?”
==============================

Tre tämligen salongsberusade killar ses på ett busstorg en helgmorgon, lekandes med en saxlyft som av någon anledning stått med nycklarna i.
OV: ”Okej killar, färdiglekt. Kliv ner nu.”
Kille 1, som styr själva maskinen: ”Jag vet inte hur man kör ner…”
OV: ”Men du körde ju upp den… *förklarar hur han ska göra*”
Kille 2, som inte har studieskulder: ”Haha, jag är på taket! Wooooo…”
Kille 3, på väg upp på taket från lyften: ”Wooooo….”
Kille 1: ”Woooooooo…”
Efter mycket om och men och härjande får de till slut markkänning igen, och frågan infinner sig.
”Jaha killar, det är ju inte eran saxlyft, eller hur?”
Killarna: ”Näääääe… *tittar ner i marken*
”Varför håller ni på och leker med grejer som inte är era? Det hade kunnat gå sjukt illa om nån av er ramlat, begriper ni inte det själva?”
Kille 2: ”Jooo… Förlåt… Men, den liksom bara stod där! Den hånade mig!”
==============================

Kommer in i en biljetthall och ser en tanig tjej sitta grensle över en större tjej med händerna till synes mot halsen på den liggande tjejen. Det visade sig att de helt enkelt lekte.
Tanig tjej, ~18: ”Men du ser stor och tuff ut, så du kan få ‘rough me up’ ändå om du vill…”
==============================

En lätt berusad man (~45) med afrikanskt ursprung missar tydligen tåget på grund av någon form av miss i skyltsystemet, varpå han på kraftigt bruten svenska konfronterar spärrvakten om det inträffade:

”Ey brorsan, vad har hände med tooget?”
==============================

Hets mot folkgrupp, våld mot tjänsteman…

Härom natten så gick jag och kollegan ut för att lasta en buss, och det visade sig att det var min favoritchaufför som körde bussen, så jag tänkte passa på att byta några ord med honom.
Han hälsar, och tittar sedan bakåt i bussen, och jag följer hans blick.

Jag ser då två blonda, svenska tjejer i någon form av upprörd argumentation med tre invandrarkillar, men det verkar vara mer än ett vanligt fylletjafs, så kollegan och jag tänkte undersöka saken.
Jag hör en av kvinnorna skrika att ”Det är inte okej att säga som du sa!” och den ena killen svarar ”Håll käften istället, dumma fyllo!” eller åtminstone något snarlikt. Det hela eskalerar innan vi hinner fram och stämningen blir riktigt otrevlig.
En av kvinnorna kommer fram till mig och ber om hjälp, och jag frågar vad som hänt.
”De sa att de skulle skära halsen av min kompis!”
”Okej, vem av dem var det som sa det?”
”Det vet jag inte. Alla?!”
”Varför sa de så, tror du?”
”Inte vet jag, de är väl dumma i huvudet, blattej*vlarna!”
”Fröken. Jag förstår att du är upprörd, men du får tänka på vad du säger. Jag kommer prata med killarna också, jag vill att du sätter dig ner så länge, okej?”

Tjejen går och sätter sig, men hennes kompis fortsätter hetsa mot killarna trots att jag står där och försöker prata med dem. Stämningen är så spänd där inne att jag beslutar att den skrikande kvinnan ska ut ur bussen, oavsett vem som gjort vad, för det är omöjligt för oss att prata med någon som hon skriker.
Jag och kollegan försöker om vartannat förklara för henne att hon måste kliva av så vi får prata utanför istället, men det örat vill hon inte lyssna på, utan hon häver istället ur sig att ”Jag hatar såna som er! Jävla ni**erjävlar!”

I det läget blir det ett fysiskt avlägsnande av kvinnan, ut från bussen och några meter bort. Medan jag håller i henne håller kollegan koll på både de tre killarna och kvinnans väninna som går omkring och pratar i telefon. Killarna har ringt polisen, trots att jag förklarat för dem att vi tillkallar polis oavsett.
Jag håller i kvinnans ena arm och försöker förklara för henne hur situationen ser ut, då hon helt enkelt ger mig en örfil tvärs över min vänstra kind, det bränner till ganska bra i kinden och jag känner hur de sista dropparna av tålamod lämnar mig på ett ögonblick.

Tillsammans med kollegan ställs hon upp mot en vägg med bägge armarna låsta i transportgrepp respektive skulderlås, varpå hon istället övergår till att sparka mot ben och underliv, så vi lägger ner henne på marken – fortfarande med kontroll över armarna – och jag sätter mitt knä på hennes ena skinka.
Hon slingrar sig nu som en orm, och innan jag vet ordet av så ligger hon på rygg, och mitt knä befinner sig alltså nånstans kring hennes ljumske, och hon sparkar, spottar och försöker slåss.
Vi får över henne på rygg igen och lägger på handfängsel, som hon sedermera med ena handen lyckas ta sig ur under transporten till förvaringslokalen. Ner igen, göra om fängselpåläggningen, och så iväg igen.
Efter ungefär en 15-20 minuter i förvaringslokal så lugnar hon ner sig, och handfängslet tas av. Hon somnar.

Polisen anländer efter ungefär en halvtimme, håller förhör med killarna som nu får lämna, går in och håller förhör med kollegan, och i detta skede börjar den gripna kvinnan krångla igen, så kollegorna får belägga henne med handfängsel ännu en gång. Framför ögonen på polisen, som faktiskt beordrar fängselpåläggning.

Det enda positiva för mig i den här sekvensen var att när polisen lämnat och allt var klart hade vi bara en halvtimme kvar på arbetspasset…

Sen är min personliga övertygelse att de här tre killarna förmodligen hade sagt en hel del dumheter till tjejerna i fråga, men eftersom det är den unga kvinnan som är aggressiv och utåtagerande när vi kommer in i bussen så är det hon som blir föremålet för vårt ingripande. Hon grips för hets mot folkgrupp samt våld mot tjänsteman, men eftersom hon är så påverkad som hon är kan polisen inte höra (förhöra) henne på plats, så de tar med henne för tillnyktring.

20 år gammal…

Jämställdhet…?

Det händer ibland att någon av mina vänner (bekanta är kanske en mer korrekt beskrivning) på Facebook får för sig att jag bryr mig om könsteorier, och det gör jag egentligen inte. Men, när folk presenterar sina egna åsikter som allmänt vedertagen, vetenskapligt bevisad och politiskt sanktionerad fakta så kan jag inte hålla munnen stängd längre.

Det hela fick sin kulmen här om dagen när jag läste en artikel om en förskola på Södermalm i Stockholm – Egalia; från egal, i betydelsen likgiltig, betydelselös – där barnen inte tilltalas med genus (”Killar, kom hit!”) utan man använder personnamn (”Kalle och Lisa, kom hit!”) eller ordet kompisar. Okej, det låter ju inte så farligt, egentligen.
Men jag undrar… Är det inte fasligt likt det som föregick under Stalins tid i Sovjetunionen, när man – inspirerade av Freuds verk – ansåg att det inte finns manligt eller kvinnligt, det finns bara kamrater?

RFSL är organisationen som certifierat skolan enligt HBT-perspektivet, vilket i princip innebär att allt som tidigare setts som sexuellt avvikande nu är normalt, minst lika normalt som ”heteronormen” (man, kvinna).
RFSL är också den organisation som säger att HBT-personer i Sverige behöver särbehandling och särlagstiftning (diskriminering, HMF), trots att man inte får eller ska särbehandla HBT-personer… Precis där försvann mitt förtroende för den organisationen.
Ändå kan jag inte undgå att undra vad en ”HBT-certifiering” kostar, och hur ofta den måste förnyas för att gälla.

Hur som helst, poängen är att HBT-perspektivet bland barn innebär [köns]neutralt tilltal, -leksaker, -lekar, -gungor (de senare är enligt rykten könskodade, i innebörden [köns]neutraliserade) och all läsning verkar ske ur böcker med könsneutrala uttryck och sagor. Prinsessan i tornet kan vara ersatt med en prins, Robin Hood kan nog mycket väl vara Roberta Hood, och så vidare. Inget fel i alternativa sagor förvisso, det är bra med perspektiv på tillvaron.
Men jag tror att det kanske blir lite för mycket att tillämpa ett grandiost socialt experiment på de vi är allra sämst på att skydda i samhället; våra barn.

2011: Hur mår din nyfödda dotter?
2031: Hur mår din nyfödda henom?

Istället för att se det i icke-kvinnligt och icke-manligt kanske vi borde se det som mänskligt bara, utan att certifiera och HBT:a och bli kränkta av att nån inte orkar vara politiskt känslig tjugofyra timmar om dygnet.
Behandla varandra som människor istället för att gorma och ryta i media om ”böghat” och ”kvinnoförtryck” och allt vad det är. Behandla andra som du vill bli behandlad själv.

Förändring i ett samhälle bör, för samhällets hållbarhet, ske långsamt eftersom det är lättare att anpassa sig över tid.
Sker förändringen fort är risken för opposition dessutom som störst.

Fina människor överallt – vissa på import

Jag har lyxen att ha lite schemalagd ledighet, som kommer ägnas åt träning och att försöka ta igen det sociala man förlorar när man jobbar nätter.
Arbetsveckan var ändå väldigt intressant, med mycket positiv feedback från folk (mer än vanligt), mycket beror på det mer eller mindre legendariska caset med tolvåringen på Slussen, men rent generellt har folk varit trevliga och positiva mot mig och kollegan.

Men, det finns oftast något att berätta.
Jag och kollegan står och pratar med ett sällskap som känner sig lite illa behandlade av en berusad man. Vi går mot den berusade mannen, som inser att han kanske har hamnat i problem och går iväg.
Sällskapet tror – liksom jag och kollegan – att mannen lämnat, så de går ut för att ta sin buss, då visar det sig att mannen bara gått ett varv och nu står vid busshållplatsen och skriker saker åt folk. Helt osammanhängande saker dessutom.
Han väljer dock att lämna på riktigt när vi närmar oss honom, men mannens två vänner (?) kommer senare gående i snabb takt fram mot oss när vi står i biljetthallen. Den ena går fram mot en av kollegorna, i princip näsa mot näsa, och skriker ”Har den där jävla svennen golat!?” och den andra höjer näven som för att slå kollegan.
Dessa herrar eskorteras elegant ut från biljetthallen, och eftersom det sedvanliga våldsamma motståndet (kränga med kroppen, försöka fäkta med armarna, etc.) inte låter vänta på sig så tar två av kollegorna tag i personen och avlägsnar honom ut på gatan, där fäktandet fortsätter. Mannen skriker (förstås) också något i stil med att ”Du tror du äger mig för att du har brickan! Jag är fu**ing kriminell, du ska veta vem jag är! Du ska passa dig!”
Så utöver låtsaspoliser så är vi ju också rasister, för att vi avlägsnar två svarta män som initialt varit aggressiva och – som vi upplevde det – var nära att ge sig på oss med fysiskt våld.

===

Någon dag senare är det helg, och min patrull får ett jobb riktat från Trygghetscentralen. Det lyder ungefär som att ”På stationen XXX sitter två män i vuxen ålder med en väldigt ung kvinna, som enligt trafikledningen verkar väldigt berusad.”
Det är alltså en tubförare som noterat sällskapet och litat på sin magkänsla, ringt trafikledningen som i sin tur ringt Trygghetscentralen, som ropar upp oss. Vi åker till platsen, och när vi ”parkerat” bilen så ropar vi upp TryggC igen för att få veta om personerna finns kvar på senast angivna plats, vilket de gör.
Vi går fram till sällskapet, där männen uppskattningsvis är strax över 30, och kvinnan är runt de lägre 20. Jag börjar prata med dem, men riktar mig mest till kvinnan, som till en början är väldigt avståndstagande gentemot mig, och det verkar som att hon pratar med männen. Men, efter några sekunder tittar hon upp och ser oss, och säger då ”Kan vi gå ut och prata?” vilket jag tolkar som att hon inte vill ha männen i sällskap.
Den ena mannen sitter med armen runt kvinnan, men håller inte i henne utan har armen lagd på bänkens ryggstöd.
Jag upplever det som att hans leende är ett hånleende.
Kollegan frågar hur de känner kvinnan, och den ena svarar att de går i skolan ihop, hon heter Hanna, och bor i Solna.

Jag tar med kvinnan utom hörhåll för männen och hon berättar vad som hänt. Tyvärr är det inte mycket hon minns, då hon förmodligen blivit drogad, så tyvärr har vi inget att ”gå på” mot männen. Kontaktar TryggC för att fråga om de sett något via kamerorna på platsen, men får nekande svar, och blir upplyst om att inte heller föraren sett något.
Jag passar på att fråga kvinnan vad hon heter, och det är inte Hanna, och hon bor inte i Solna, och hon studerar inte…
Männen har hon såvitt hon vet aldrig sett förut.
(Eftersom kvinnan själv inte minns om männen gjort något så har vi ingen bar gärning, eller ens något brott.)

Kollegan ansluter, och vi beslutar oss för att följa kvinnan till den taxi innehållande föräldrar som är på väg, men jag kan inte gå utan att ta ett snack med männen.
När jag kommer tillbaka till där de nyss satt har de förstås flyttat sig till den andra plattformen, och satt sig med en annan kvinna, som också hon till synes är ensam.
Jag förklarar för henne att det kanske inte är så bra att hänga med de grabbarna, varpå hon är väldigt noga med att förklara att hennes vänner är några meter bort och hon ska gå dit. Hon säger tack ungefär arton gånger.
Den ena av männen hånler fortfarande, och jag känner att det nog är tur för honom att det finns kameror där.
Jag försöker samtala med grabbarna, förklarar att jag misstänker vad de håller på med, hånleendet är kvar där, och den andra bara skrattar och säger ”Vad ska du göra? Du har inte sett något.”

Tyvärr var det ju så att vi inte har någon som helst bar gärning, och hur som helst hade vi sannolikt fått problem med att frihetsberöva dem, eftersom kollegan var på väg ut med den första kvinnan.

Men, oavsett hur mycket jag skulle vilja tillfoga de här personerna ohyggligt mycket kroppsskada, så ingår det faktiskt inte i mitt jobb. Vi straffar inte, vi dömer inte, vi förhindrar och beivrar.

Ibland kan jag ju tycka att rättssäkerhet skyddar brottslingar snarare än medborgare…

I fredags, när det här hände, fyllde kvinnan 21. På sin födelsedag blir hon alltså sannolikt drogad, och två män som hon inte känner försöker få med henne hem…
Jag undrar ju då, om inte den här tubtågföraren hade reagerat och ringt Trafikledningen, som i sin tur vidarebefordrade informationen till TryggC, som anropade oss… Om något i den här kedjan hade tagit för lång tid, eller uteblivit, eller varit felaktig… vad hade konsekvensen blivit för kvinnan i fråga?
Det är en skrämmande tanke, och det känns väldigt bra att ha löst den situationen åtminstone, även om vi inte kunde frihetsberöva männen.

I all välmening

Du kallar mig fördomsfull…
…när jag utan att krångla erkänner att jag har fördomar.
…trots att jag säger och bevisar att jag behandlar folk lika.
…för att jag avlägsnar en färgad person.

Du kallar mig misslyckad polis
…trots att du vet att jag inte vill bli polis.
…trots allt vi gjort tillsammans.

Du kallar mig våldsbenägen…
…baserat på andra personers utseende.
…trots att vi umgåtts i flera år.

Du kallar mig en massa saker…
…trots att vi kommit väl överens.

Vem är det som är fördomsfull egentligen?

Jag hoppas du kommer ihåg allt det här den dagen du (nånstans hoppas jag ändå att det inte händer, men ändå) blir rånad när du somnat på tåget på väg hem efter en blöt kväll.
Jag hoppas du kommer ihåg att du hatar mig – men mest min yrkesgrupp – om du får andnöd i ett köpcentrum.
Jag hoppas du kommer ihåg att du hatar oss, när vi lyckas förhindra att någon hoppar framför ett tåg, så du slipper uppdatera din Facebook-status med okvädingsord mot ”den jäveln” som gjorde att du blev försenad till jobbet.

I all välmening hoppas jag att du råkar ut för något av ovanstående, så att du kan få in i skallen att varken jag eller mina kollegor är ”misslyckade poliser” eller ”våldsbenägna” eller egentligen ”fördomsfulla” i den meningen att vi behandlar folk olika utan att ha reell anledning till det.

Det är mycket möjligt att du sa det i affekt, att dina känslor helt enkelt tog överhanden. Sånt händer ibland.
Men då har vi ju som människor ynnesten att kunna kommunicera. Du valde att skrika okvädingsord istället för att försöka ha en dialog.

Och det är jag som är ”the bad guy” alltså…?

%d bloggare gillar detta: