Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: våldtäkt

Nygammal, obehaglig situation

Precis som rubriken säger så ställdes jag med min kollega för dagen inför en nygammal situation, i ny tappning, härom veckan.

SL hade bett oss vara på en specifik station där vi inte brukar vara, eftersom bussarna i området haft problem med betalningsvägran, och vår uppgift blev då att främst genom synlighet förhindra detsamma.
Det hela fortlöpte väl, bussarna gick med en halvtimmes mellanrum, och folk var skötsamma. Ovant att se ordningsvakter där, uppenbarligen, för vi fick svara på den gamla goda ”Har det hänt något?” minst en gång vid varje busslastning.

Ju senare på kvällen det blev, desto färre resenärer gick från tåget till bussarna, och när vi hade lastat näst sista bussen sätter vi oss i bilen en stund för att få koppla av en stund.

Efter några minuter tittar jag av en händelse ut genom sidorutan, och ser en person några meter ifrån bilen. Det är ganska mörkt, så jag ser inga detaljer, mer än mörka byxor, och något ljust på överkroppen.
Sen ser jag ansiktet. En blick som tittar igenom både mig, bilen, och kollegan.

Det är en kvinna, utan en tråd på överkroppen.

Vi kliver förstås ur bilen, och försöker få kontakt med kvinnan, men hon fortsätter titta igenom en, även om det upplevdes som att hon försökte få ögonkontakt. ”Hej fröken, ordningsvakten här! Har det hänt något?” frågar jag, varvid hon nickar. Jag frågar vad som hänt, och hon börjar snudd på att hyperventilera.
Kvinnan är kraftigt nedkyld, och vi sliter fram filten ur bakluckan, virar den om henne, och försöker få henne att sätta sig ner.
Hon kallsvettas och verkar ha någon form av panikångest. Fan.
Har hon blivit våldtagen?!
Inte en tråd på överkroppen, men väl strumpbyxor/leggings, och riktigt slitna strumpor.
Förmodligen har hon gått långt.

Hon reser sig och vill gå iväg, men sätter sig snällt när vi lägger varsin hand på hennes axlar. Den proceduren upprepas många gånger under de kommande minuterna.
Vi anropar Trygghetscentralen och ber dem skicka en ambulans, men vi vill inte ge några direkta detaljer över radion, mycket för att vi inte vet vad det är som hänt (eller händer för den delen). Ringer in informationen, men samtalet bryts medan vi är på väg med kvinnan in i den något varmare biljetthallen på stationen. Ringer igen, förklarar läget för TryggC, som ringer SOS åt oss.
Medan detta sker ökar kvinnans puls, liksom kallsvettningarna. Hon verkar mer panisk än tidigare, och försöker gå ut på plattformen. Kollegan hindrar henne. ”Vad fan är det frågan om?” tänker jag för mig själv, samtidigt som jag går för att hjälpa kollegan.
Telefonen ringer samtidigt som vi sätter kvinnan ner på en bänk igen, det är TryggC som meddelar att SOS kommer ringa upp oss. Kollegan sitter på kvinnans högra sida, jag på hennes vänstra.
Utan någon som helst förvarning börjar hon blöda ur munnen, ögonen vänder sig uppåt och inåt i ögonhålorna, och kroppen spänns som en pilbåge i kraftiga konvulsioner. Fan!

Rak som en planka blir hon, och tyngdlagen tar vid. Hon sträcker ut benen åt mitt håll, och jag håller emot så gott jag kan, men till slut blir arbetsställningen i kombination med tyngden från kvinnans ben för mycket, så vi ska lägga ner henne på golvet när jag halvt om halvt tappar hennes ben. Vi lägger henne i ett någorlunda stabilt sidoläge.
Vi noterar att det blivit blött på bänken där hon satt, och på golvet där hon ligger. Helvete.
Inte för min del; det är arbetskläder, de kan man kasta. Men stackars människa.

Telefonen ringer, ambulansen är på väg; de utgår från en brandstation i närheten,
och är på plats inom ungefär 5-6 minuter.

Kvinnan krampar fortfarande! Kollegan har säkrat huvudet, och det enda vi kan göra är att vänta och se på.
Ambulanspersonalen kommer, och ett lugn sänker sig åtminstone över mig. De gör sin grej, kvinnan läggs upp på båren och förs till sjukhuset.

Epilepsi är en riktigt otrevlig sjukdom, och jag borde agerat bättre, med de privata erfarenheter jag har.
Det gick bra, kollegan gjorde ett grymt jobb, och jag gjorde väl inget direkt dåligt jobb, men fan.

Vi pratar lite efteråt, jag och kollegan, och jag berättar för honom – men kanske mest för mig själv – vad en nära vän fick för sig att göra under vissa av sina anfall. Visst, handlingarna i sig är ganska lustiga, som att lägga mobiltelefonen i frysen, men när man vet den bakomliggande orsaken, så är det åtminstone i mina ögon, så sorgligt att jag inte vet vad jag ska säga. Eller göra, i vissa lägen.

I efterhand känner jag ju så väl igen svårigheten att få kontakt, den varierande medvetandegraden, de svamlande icke-svaren, de glansiga ögonen, svettningarna…
I efterhand.
Och om jag avfärdat henne som en toka då, och bara sagt åt henne att gå hem och klä på sig när hon ska vara bland folk?
Jag är glad att jag inte gjorde det.

Sen slår mig tanken; med tanke på hur hennes strumpor såg ut, så undrar jag hur långt hon gått… Även om hon släpat fötterna i marken så borde det ändå ett tag för ett sådant slitage att uppstå.

Jag vet inte hur det är för alla (eller ens många) epileptiker, men vissa skäms väldigt mycket för sin åkomma.
Snälla ni, gör inte det!
Berätta, om du kan, för den som försöker hjälpa dig.
Epilepsiförbundet säljer smycken med en symbol på; det är en mycket bra sak att ha på sig om man har sjukdomen, just för att vi som råkar finnas där om något händer ska ha något att utgå ifrån.

Symbolen ser ut såhär:

Epilepsimärke, brinnande ljus mot mörk bakgrund

Epilepsimärket

Annonser

Fina människor överallt – vissa på import

Jag har lyxen att ha lite schemalagd ledighet, som kommer ägnas åt träning och att försöka ta igen det sociala man förlorar när man jobbar nätter.
Arbetsveckan var ändå väldigt intressant, med mycket positiv feedback från folk (mer än vanligt), mycket beror på det mer eller mindre legendariska caset med tolvåringen på Slussen, men rent generellt har folk varit trevliga och positiva mot mig och kollegan.

Men, det finns oftast något att berätta.
Jag och kollegan står och pratar med ett sällskap som känner sig lite illa behandlade av en berusad man. Vi går mot den berusade mannen, som inser att han kanske har hamnat i problem och går iväg.
Sällskapet tror – liksom jag och kollegan – att mannen lämnat, så de går ut för att ta sin buss, då visar det sig att mannen bara gått ett varv och nu står vid busshållplatsen och skriker saker åt folk. Helt osammanhängande saker dessutom.
Han väljer dock att lämna på riktigt när vi närmar oss honom, men mannens två vänner (?) kommer senare gående i snabb takt fram mot oss när vi står i biljetthallen. Den ena går fram mot en av kollegorna, i princip näsa mot näsa, och skriker ”Har den där jävla svennen golat!?” och den andra höjer näven som för att slå kollegan.
Dessa herrar eskorteras elegant ut från biljetthallen, och eftersom det sedvanliga våldsamma motståndet (kränga med kroppen, försöka fäkta med armarna, etc.) inte låter vänta på sig så tar två av kollegorna tag i personen och avlägsnar honom ut på gatan, där fäktandet fortsätter. Mannen skriker (förstås) också något i stil med att ”Du tror du äger mig för att du har brickan! Jag är fu**ing kriminell, du ska veta vem jag är! Du ska passa dig!”
Så utöver låtsaspoliser så är vi ju också rasister, för att vi avlägsnar två svarta män som initialt varit aggressiva och – som vi upplevde det – var nära att ge sig på oss med fysiskt våld.

===

Någon dag senare är det helg, och min patrull får ett jobb riktat från Trygghetscentralen. Det lyder ungefär som att ”På stationen XXX sitter två män i vuxen ålder med en väldigt ung kvinna, som enligt trafikledningen verkar väldigt berusad.”
Det är alltså en tubförare som noterat sällskapet och litat på sin magkänsla, ringt trafikledningen som i sin tur ringt Trygghetscentralen, som ropar upp oss. Vi åker till platsen, och när vi ”parkerat” bilen så ropar vi upp TryggC igen för att få veta om personerna finns kvar på senast angivna plats, vilket de gör.
Vi går fram till sällskapet, där männen uppskattningsvis är strax över 30, och kvinnan är runt de lägre 20. Jag börjar prata med dem, men riktar mig mest till kvinnan, som till en början är väldigt avståndstagande gentemot mig, och det verkar som att hon pratar med männen. Men, efter några sekunder tittar hon upp och ser oss, och säger då ”Kan vi gå ut och prata?” vilket jag tolkar som att hon inte vill ha männen i sällskap.
Den ena mannen sitter med armen runt kvinnan, men håller inte i henne utan har armen lagd på bänkens ryggstöd.
Jag upplever det som att hans leende är ett hånleende.
Kollegan frågar hur de känner kvinnan, och den ena svarar att de går i skolan ihop, hon heter Hanna, och bor i Solna.

Jag tar med kvinnan utom hörhåll för männen och hon berättar vad som hänt. Tyvärr är det inte mycket hon minns, då hon förmodligen blivit drogad, så tyvärr har vi inget att ”gå på” mot männen. Kontaktar TryggC för att fråga om de sett något via kamerorna på platsen, men får nekande svar, och blir upplyst om att inte heller föraren sett något.
Jag passar på att fråga kvinnan vad hon heter, och det är inte Hanna, och hon bor inte i Solna, och hon studerar inte…
Männen har hon såvitt hon vet aldrig sett förut.
(Eftersom kvinnan själv inte minns om männen gjort något så har vi ingen bar gärning, eller ens något brott.)

Kollegan ansluter, och vi beslutar oss för att följa kvinnan till den taxi innehållande föräldrar som är på väg, men jag kan inte gå utan att ta ett snack med männen.
När jag kommer tillbaka till där de nyss satt har de förstås flyttat sig till den andra plattformen, och satt sig med en annan kvinna, som också hon till synes är ensam.
Jag förklarar för henne att det kanske inte är så bra att hänga med de grabbarna, varpå hon är väldigt noga med att förklara att hennes vänner är några meter bort och hon ska gå dit. Hon säger tack ungefär arton gånger.
Den ena av männen hånler fortfarande, och jag känner att det nog är tur för honom att det finns kameror där.
Jag försöker samtala med grabbarna, förklarar att jag misstänker vad de håller på med, hånleendet är kvar där, och den andra bara skrattar och säger ”Vad ska du göra? Du har inte sett något.”

Tyvärr var det ju så att vi inte har någon som helst bar gärning, och hur som helst hade vi sannolikt fått problem med att frihetsberöva dem, eftersom kollegan var på väg ut med den första kvinnan.

Men, oavsett hur mycket jag skulle vilja tillfoga de här personerna ohyggligt mycket kroppsskada, så ingår det faktiskt inte i mitt jobb. Vi straffar inte, vi dömer inte, vi förhindrar och beivrar.

Ibland kan jag ju tycka att rättssäkerhet skyddar brottslingar snarare än medborgare…

I fredags, när det här hände, fyllde kvinnan 21. På sin födelsedag blir hon alltså sannolikt drogad, och två män som hon inte känner försöker få med henne hem…
Jag undrar ju då, om inte den här tubtågföraren hade reagerat och ringt Trafikledningen, som i sin tur vidarebefordrade informationen till TryggC, som anropade oss… Om något i den här kedjan hade tagit för lång tid, eller uteblivit, eller varit felaktig… vad hade konsekvensen blivit för kvinnan i fråga?
Det är en skrämmande tanke, och det känns väldigt bra att ha löst den situationen åtminstone, även om vi inte kunde frihetsberöva männen.

%d bloggare gillar detta: