Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
”Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?”

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

Om att äntra ett tåg

Idag tänkte jag skriva om annat än barn, nämligen vuxna.
När jag tänker efter så är det i många avseenden ingen större skillnad på de två…

Härom veckan stod jag och kollegan på en station och gjorde det vi brukar göra; ”hälsade på tåg”, det vill säga att vi byter några ord med tunneltågförarna medan de lastar av och på resenärer. Det görs för att ge dem vetskapen att vi finns där, och för att kanske få veta om det är någon för oss intressant ombord på tåget.
Det är dock inte alla förare som ens hälsar på oss, men jag gissar att det finns vakter man kan säga detsamma om.

Vi får ett anrop från TryggC om att det på ett södergående tåg ska finnas en sovande bakom föraren. Vi står längst norrut på norrplattformen, så det blir att traska iväg, men vi har några minuter på oss.
Innan vi hinner ens börja gå möts vi av en kvinna, som talar om för oss att en bit bort på plattformen, i en av väntkurerna, ligger en man på marken.

Vi tänker ta en titt på mannen eftersom vi ändå passerar, men det visar sig att mannen ställt sig upp med hjälp av sin kompis, ”journalisten”, och de ska borda tåget som precis rullat in på stationen.
Journalisten leder mannen mot tåget, mannen anser sig inte behöva ledas och slår bort journalistens arm, tappar rytmen i fotisättningen och promenerar rakt in i tågsidan mellan två dörrar.

De lyckas dock att ta sig ombord på tåget, vi signalerar till föraren att stoppa tåget, för vi bedömer initialt att mannen är för full för att vistas i spårbunden trafik. Ett samtal kan lösa det hela, tänker vi.
Det tänkte inte mannen och hans kompis.
Männen har satt sig ner, men vi försöker prata ut den mest berusade av dem, och han är inte ovillig, men både han och vi hindras av journalisten, som knuffar både mig och kollegan ett par gånger, och trycker ner sin kompis i sätet gång på gång.

Det leder till att vi helt enkelt avlägsnar journalisten från tåget på grund av hans tilltag, och då följer den mer berusade mannen efter. Väl ute på plattformen så försöker vi tala dem bägge till rätta, alldeles utan framgång.
Journalisten blir utåtagerande och försöker knuffas igen, varför vi börjar belägga honom med handfängsel. Han stretar givetvis emot, vilket gör att vi måste nyttja diverse tekniker för att komma åt att belägga handfängslet korrekt.
När vi gör detta störtar den berusade mannen mot min rygg, fick jag efteråt veta av kollegan – själv hade jag fokus på att slutföra bojningen och leda bort journalisten.

Den berusade mannen försöker alltså slita tag i mig bakifrån, men hindras av kollegan, som lägger ner mannen på backen, och belägger honom med handfängsel.

Det skulle visa sig att journalisten var av rysk härkomst, och mycket talför när det gällde att förklara för mig hur mycket problem jag skulle hamna i, för han var minsann journalist och hans chef jobbade på ambassaden.
Han krävde att få ringa ambassaden.
”Ring vem du vill” sa jag.
Han inser att hans händer så att säga är handfängslade, och börjar då orda om hur dåligt det är med demokrati, han ska skriva en artikel om hur dålig den svenska demokratin är.

En del ryska for ur hans mun också, ibland är det skönt att vara språkligt obildad.

Hur gick det då för den berusade mannen? Inte mycket bättre skulle det visa sig. Utöver att göra både ettor och tvåor i byxan, passade han på att hota kollegan med ”Putin kill you!” i princip oavbrutet under den dryga timmen vi väntade på polisen.
Polisen som avlägsnade journalisten och skulle hämta mannen, när journalisten återkom, blev avlägsnad igen, och återkom igen, och blev då omhändertagen av polisen, som fick kalla fram ytterligare en patrull för att ta hand om den riktigt fulla mannen.

Om vi har otur kommer de sluta gilla oss på Facebook…

YB Södermalm på Twitter

 

Att väcka en sovande, del #9357…8

Jag ber om ursäkt om ni blev ‘lurade’ av detta inläggs publicering under lösenordsskydd, men det var ett ‘work in progress’ och de inblandade kollegorna var tvungna att läsa igenom och godkänna innan jag publicerar det offentligt.

Men nu är det klart!
====
Det här inlägget kommer behandla en händelse som skedde nyligen, men som också sker på i princip daglig basis i vårt yrke.

En sovande person, det kan vara allt mellan en pendlare som är trött efter jobbet, till en hemlös som sover på bussar eller tåg i brist på andra ställen att vända sig till av olika skäl.
Verkligen allt däremellan.

Det är en vanlig måndagskväll, och min kollega – vi kan kalla honom Simon – befinner sig med sin kollega ”Håkan” en bit ut från stadens centrala delar, kvällen är kvalmig och varm.
De har för inte alls länge sedan varit ut till en av pendeltågens ändstationer och varit tågpersonalen behjälplig med tömning av tåg, precis som sker varje kväll.
Plötsligt skriker radion till, sådär som den gör när man minst anar det.

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar i Y, kom.
Ni ska få bege åka tillbaka till Z, och en buss där som har en sovande ombord. Kom.
Z och sovande på buss, vi är på väg. Slut, kom.
Klart slut.

Efter att ha letat en kort stund vid stationen hittar kollegorna bussen, och går in i densamma, för att väcka den sovande.

Allra längst bak, ni vet de där fyra sätena i änden på gången, där sitter den sovande mannen och stinker alkohol, samt har händer till synes indränkta i vad som rimligen är sprayfärg. Mannen har också en ryggsäck på sig, ur vilken Simon ser att det sticker ut sprayburkar.
Simon och Håkan försöker tilltala mannen så att denne vaknar, men ger upp efter några försök; de får ingen som helst kontakt med mannen.

Kollegorna fattar beslutet att leda ut mannen från bussen (=avlägsna) för att utanför bussen försöka få igång honom medelst lite kroppsrörelse. Det har funkat förut, att berusade människor vaknar till när man vevat igång dem som en gammal motor.
Dock inte riktigt den här gången.

För sin egen säkerhet beslutar kollegorna att genomföra en såkallad ”PL19”, en skyddsvisitation vi får göra när vi avlägsnar eller frihetsberövar en person, med syfte att söka efter farliga föremål. Denna sker företrädesvis så snart som möjligt av logiska skäl, och i detta fall inne i bussen, innan avlägsnandet tagit sin början. Vid denna skyddsvisitation påträffas en påse cannabis, samtidigt som mannen vaknar upp och genast blir aggressiv och utåtagerande mot OV, och försöker få ner sina händer i fickorna, vilket kollegorna lyckas förhindra.
De förklarar för mannen att han är gripen, och att han ska hålla sig lugn.

Mannen är förstås inte lugn, utan fortsätter sitt kraftiga motvärn och sitt utåtagerande beteende, i kombination med att kasta diverse hotelser mot både Simon och Håkan. Han gör utfall mot Håkan, som står vid dörren, Håkan fredar sig och det blir tumult.
Simon ger sig in för att försvara och hjälpa sin kollega, lyckas få tag i mannen, men faller bakåt och får mannen över och bredvid sig på sätet.
Mannen fortsätter i sitt ryggliggande läge att sparka och slå i riktning mot Håkan, som gör sitt bästa för att få honom lugn, men när det inte lyckas ropar han upp TryggC för att begära förstärkning, och förklarar att det är fullt tumult inne i bussen. I denna vevan belägger de mannen med handfängsel ”som han är”, med händerna framtill, för att slippa mer bråk.

Kollegorna lyckas få ut mannen från bussen, men där fortsätter sparkandet mot bägge kollegorna, och mannens fängslade händer rör sig hela tiden mot fickorna och byxlinningen. Mannen gör ett sådant motstånd att kollegorna måste lägga ner honom på marken för att få bättre kontroll på mannen och situationen, genom att sträcka fram mannens händer rakt fram, men även då försöker han nå ner till byxlinning eller ficka. Slutligen lyckas man sträcka ut mannen, men till priset av att Håkan blir biten i handen, samt både Håkan och Simon blir spottade på, och än fler hotelser flyger genom luften.

Polisen kommer slutligen, de tillkallades av TryggC när Håkan ropade på radion att de behövde förstärkning, och Håkan fick via TryggC veta att polisen behandlade det som ett överfall.
Polisen kommer dock utan blåljus, stannar vid rödljus, och misslyckas med att se Simons ficklampa med stroboskopfunktion, först på andra varvet förbi stationen får de syn på kollegorna och stannar.

Poliserna lastar in mannen i bilen utan att vare sig korrigera handfängsel till rätt sida av kroppen, eller fråga om skyddsvisitation är utförd.

De frågar vad han är gripen för, och Simon förklarar att det är en samlad bedömning, men i grunden så var det fråga om förberedelse till skadegörelse, i och med innehavet av en massa sprayburkar utan synbar anledning.
Simon vill givetvis förklara vad som föranlett den våldsanvändning de tvingats till, men polisen nöjer sig där, och meddelar att både Simon och Håkan ska infinna sig på stationen för förhör.

”Ni kan åka bakom oss” säger han.

Kollegorna gör så, och får vänta på polisstationen i nästan en timme innan de får höra att det inte blir något förhör idag, för polismannen ska snart avsluta sitt pass. De kommer dock att höra av sig per telefon.

Och just det… Gör en noggrannare PL19 nästa gång… Han hade en kniv i byxlinningen. Bara så ni vet.

Det var det sista polismannen sa innan kollegorna fick åka därifrån.

I min värld förklarar den kniven väldigt mycket i mannens beteende.

”Ordningsvakt! Backa!”

Såhär mot slutet av semestern har jag snubblat över lite medial uppmärksamhet.
Inte kring min person, tack och lov, men kring yrkesgruppen och dess utövning.

De jag reagerat mest på är Expressens TV-inslag om två kollegors ingripande vid en T-banestation, där en kvinna frihetsberövas och en pöbel blir skogstokig, samt en artikel på Nyheter24.se, om att en kvinna brutalt grips för att hon kastat en mandarin på en SD-affisch i tunnelbanan.

Jag har förr vid flera tillfällen skrivit om just det fenomen som syns i filmen, att folk som inte har den blekaste aning om vad som hänt ska filma (vilket är ok), och sedan väldigt fort övergå till att skrika, skräna, ställa krav på frisläppning, och slutligen försöka frita personen.
Detta är inget undantag. Pöbelmentalitet 101.
Att det sen råkar vara en viss typ av människor som gör såhär, står åtminstone klart för mig.

Det verkar som att vissa människor tror att bara för att man går in i tunnelbanan så får man bete sig precis hur man vill utan några som helst konsekvenser.
Om ni läser detta, vilket jag förvisso betvivlar, så vore det tacksamt om ni tog och läste bland annat vad jag skrivit tidigare, och framförallt vad andra skrivit tidigare i samma ämne.
Ni skapar problem för andra, och för er själva genom att bete er illa. Det kommer få konsekvenser i form av avlägsnanden och eventuellt omhändertaganden.

Kvinnan i filmen har gjort sig skyldig till vissa förseelser som förärar henne med både handfängsel, ned/bortvänt ansikte, och ett frihetsberövande. Ansiktet vänder man förslagsvis bort när man inte vill bli spottad på igen, bara som en notis sådär, och handfängsel får man på sig när man hotar OV (eller någon annan) med orden ”jag ska hugga dig med HIV-sprutan din h*ra!”
Att de går utanför bland folk är (tyvärr) för att det är snabbaste och enklaste vägen till
förvaringslokalen på just den stationen.
Säger ordningsvakten åt er att backa, eller att hålla avståndet, så är det precis det ni ska göra.
Inte skrika, inte hojta, inte vifta med armarna som om du vore en annonsballong vid en bilfirma i Tucson, Arizona. Du ska backa, för att ge ordningsvakten (eller polisen) utrymme att på ett för dem själva och den frihetsberövade lugnt och tryggt sätt kunna utföra sitt arbete.

Det finns gott om andra exempel när liknande saker inträffat.
Fadde Darwich ger ett utmärkt sådant mot slutet av sin debattartikel, ironiskt nog i samma ”tidning” som publicerar artikeln om den mandarinkastande kvinnan…

Jag kommer väl ihåg när en person helt oprovocerat högg ner fem människor mitt i City inte allt för länge sedan då jag jobbade på Stureplan.

Jag skulle gripa knivmannen men backade då han började jaga mig med kniven. Tack vare mina kollegor så kunde han gripas med hjälp av sköldar som vi hade till förfogande för just sådana fall.
När han [knivmannen] var gripen så samlades några ”hjältar” som skrek att vi skulle släppa den ”stackars oskyldiga killen”.
Då visste man inte om man skulle börja skratta eller gråta.

 

Så, nog om pöblar; det kommer hända igen och igen.

Att kasta en mandarin kan man alltså bli brutalt gripen för, enligt artikelns rubrik.
Läser man sedan den där tragiska ursäkten till artikel framkommer att det inte var kvinnan som kastade mandarinen, utan hennes vän. Vännen i sin tur gör sig förstås skyldig till åverkan eller skadegörelse (som han förvisso aldrig skulle åtalas för, möjligen under rubriceringen åverkan), men det faller förstås inte dessa berusade individer in, att de faktiskt begår en brottslig handling i samförstånd och samråd.
De letar nämligen tillsammans fram den där mandarinen som Olof sedan kastar på affischen.

Återigen, man får tycka precis vad man vill om vilket parti man vill, och vilka människor man vill, men bara för att du tycker en sak betyder det inte per automatik att du har rätt, och än mindre att du har rätten att förstöra andras saker, även om det ”bara” är en bit papper på en vägg.
Ponera att jag ser en tiggare med skylt, och beslutar mig för att spruta färg på hans skylt…
Samma scenario, men det skulle bli ett jävla oväsen om den saken.

Väktarna försöker prata med kvinnan och mannen, kvinnan ser att andra filmar så hon börjar också filma.
En av väktarna försöker ta tag i henne, varpå hon slår bort hans arm (förgripelse/våld mot tjänsteman) och sprayar honom sedan med en försvarsspray, som givetvis också utgör ett brott i det aktuella fallet.

Precis som i många fall före detta börjar det med en liten förseelse, personerna som begått förseelsen vet sannolikt att man inte får göra som de gjort (annars hade de gråtit ut i en stor tidning) och skäms för sitt tilltag; stoltheten är sårad, då måste man slåss för sin ”rätt” att bete sig hur som helst innanför tunnelbanans spärrar.
Den rätten finns förstås inte, men många människor verkar tro att den faktiskt gör det.

Att sedan artikeln är skriven av en ”journalist” som har ett uppenbart horn i sidan till det aktuella företaget – CSG – och ganska nyligen släppt en bok i ämnet gör inte det hela mindre intressant.

Samtidigt kan man, om man är intresserad, höra av sig till SL:s Kundtjänst eller Presstjänst och fråga hur många ingripanden ordningsvakter respektive väktare utförde under t.e.x 2013 där någon form av våld användes (avlägsnande eller högre), och man kommer få en siffra.
Sen sätter man den siffran i paritet till antalet ens påstådda felageranden, så får man fram att även fast ”journalister” som denna Kolbjörn försöker svartmåla en hel bransch på grund av sina egna erfarenheter finns det väldigt sällan grund för dessa obskyra påståenden.

Väldigt sällan, som sagt. Det betyder att det ibland finns skälig grund för påståenden om att enskilda personer inom yrkeskåren faktiskt gör fel ibland. Det förekommer säkert också att de gör uppsåtligen fel, även om jag personligen tror att det är ytterst sällsynt.
Själv har jag sett det hända två gånger på sex år.
Cirka 12’000 arbetade timmar (!) och två incidenter som varit tvivelaktiga ur mitt juridiska perspektiv.

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

Underlig passvända, Malexander och föraktet

Jag tänkte skriva att den här passvändan varit ungefär som alla andra, fast det har den verkligen inte. Samtidigt har den varit exakt som alla andra passvändor.
”Vad fan yrar han om nu?” undrar ni, och jag kommer till det, men först vill jag passa på att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.

Anders skriver tänkvärt om Malexander, och det ökande polisföraktet.

Om bilden av någon anledning inte skulle fungera, så finns texten att läsa i sin helhet här.

För er som kanske inte känner till vad som hände i Malexander, så rekommenderar jag att läsa in er på det, samt att lyssna på P3 Dokumentär.
Men i korta drag handlar det om att en polispatrull bestående av Robert och Olle följde efter en bil som innehöll de ökända rånarna, Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Det hela slutade med att de två poliserna brutalt sköts till döds av de tre rånarna, och när det hela var utrett var det även uppmärksammat i tingsrätten.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord. ( -Wiki)

Domen stod sig i Hovrätten, och HD beviljade inte prövningstillstånd, således stod domen fast:
Alla tre dömdes för mord.

Tyvärr hjälper det ju inte de anhöriga till varken de mördade poliserna eller deras egna anhöriga.

=======

Passvändan då, den var ju både som alla andra passvändor, men ändå inte. Saken är att bägge påståendena är sanna. Det var mycket under de senaste två-tre passvändorna som var precis som det brukar; ganska lugnt, hyfsat mycket resenärer, och vi fick vårt måltidsuppehåll avbrutet snudd på varje arbetspass.
Det talar kanske emot min och kollegans organisatoriska förmåga när det gäller att planera lunchpausen, men också TryggC:s förmåga att ge jobb till andra patruller.

Det har varit lite blandad kompott under veckorna som gått, inga jättestora händelser sådär, men ett antal människor omhändertagna enligt LOB – i vanlig ordning ofta lite äldre och slitna människor,
och givetvis någon polack.

Polacker var också de galet packade personerna vi väckte på ett pendeltåg; den ena låg över tre säten och sov, den andra satt framåtlutad med huvudet mellan knäna.
Vi väcker dem, och det enda de säger är ”Kuuuuurwa….”
Vi följer dem ut från tåget; den yngre, som låg över tre säten, har en intressant frisyr, och är jämfört med sitt sällskap i god form. Sällskapet hans, däremot, en lite äldre polack, är så yrvaken (och berusad) att han går rakt in i en glasvägg.
Allt är som vanligt.

Vi lyckades också notera att såhär i början av sommaren är det ganska behagligt att ha det jobbet vi har. Dels för att man slipper frysa, men också för att folk överlag blir så mycket trevligare. Det gäller kanske framförallt kategorin ”för mig okända kvinnor” som i större utsträckning verkar ha öppnat upp de sociala bogportarna, som under typ åtta månader varit igensvetsade. Jag klagar som sagt inte.

Däremot har vi ju också – förstås – träffat människor som inte riktigt förstått det här med att man blir gladare av solljus.
Fick under en helg följande anrop från TryggC:

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar, kom.
Kan ni åka till pendeltågsstationen i Y, där ska vi ha Trygghetsvärdar med en sovande berusad person, kom.
Taget, Y och pendeln, Trygghetsvärdar med sovande. Vi är på väg, slut kom.
Tack, och klart slut.

Det låter ju ganska lugnt, tänker vi, och styr mot stationen.
När vi anländer och kommer upp på plattformen visar det sig att den berusade, sovande mannen precis vaknat till liv, och ska åka till ”nästa station”, som han konstigt nog inte kunde namnet på, så vi talar vänligt om för honom att han får ta en buss istället, för att han är så berusad att han till och med lyckats somna på stationen och missat åtminstone ett tåg.

Det vill han förstås inte veta av, så vi får avlägsna honom, och när vi kommer så långt som in i biljetthallen (20m ungefär) börjar han hota oss, och skrika något om ”puta di Madre” och att han ska känna igen mig och ta mig när jag inte är beredd.
Är det sånt jag ska tåla, möjligen?
I det här fallet gjorde jag det, lät det vara, och vi fortsatte att avlägsna honom mot busstorget.
När vi nästan är framme vid busstorget och ska släppa loss honom börjar han skrika och hota igen, det skapas en folksamling runt oss som ska lägga sig i, och det hela slutar med att mannen grips och beläggs med handfängsel.
En jättehäftig tonårsligist står nära, går bortåt, och vid den magiska gränsen på 100 meter skriker han att han ska komma och döda oss, samtidigt som han fortsätter gå bortåt.

Den gripne mannen för vi undan en bit, i väntan på polis, och givetvis fortsätter han hota oss, men han riktar sitt hat mer mot mig än mot kollegan. Förmodligen för att jag är så innerligt trött på alkoholiserade idioter som tror sig ha rättigheter.

Han säger att vi misshandlat honom, och jag förklarar att det nog var tur för honom att det var vi ordningsvakter som hittade honom, och inte Pinochet.
Vilket jävla liv det blev…

Polisen snurrade förbi utan att ha fått jobbet från LKC, men de tog det helt enkelt eftersom de var på plats. Två poliser och en aspirant, och det visade sig att den ena polisen var en person jag förut hade mycket kontakt med privat. Hon är ganska liten i kroppen, har mörkt, lockigt hår, och kan sitt jobb.

”Din feta hora!” kallar den gripne henne…

 

Utdrag från en passvända

Som utlovat kommer här en redogörelse för resten av passvändan; den del jag inte orkade skriva om sist.
Inte för att den är jobbig att skriva om, eller tar särskilt lång tid, utan mest för att jag inte vill skrämma bort mina läsare med mer text. 😉

Jag minns inte vilken dag det var, men det var väldigt lugnt, så kanske måndagen, de brukar vara ganska lugna.
På en plattform hittade vi en sko.

Kvarglömd sko, cirkus 22:30 en måndag.

För någon som mig infinner sig frågan; hur tog hon (jag förutsätter en kvinna med tanke på skons utseende) sig hem med en sko? Eller, tillhörde hon den lite mer rutinerade skaran av individer som faktiskt har med sig ombyte för fötterna efter en kväll på stan?

Samtidigt är det kanske inte någon sko man väljer specifikt för att ”gå ut” och roa sig, den ser ganska robust ut.
Jag har ingen aning. =)

 

Sedan, i onsdags, var det lite mer fart under galoscherna.
Vi blev först skickade på ett larm om en cyklist på en T-banestation, men han hade hunnit lämna, antingen till fots ut från stationen, eller med tåg. Utan anmärkning för vår del, och vi hinner knappt till bilen innan vi får larm en bra bit bort i ”fel” riktning; rusningstrafik, rödljus, en massa otrevligheter att hantera, men fram kommer vi.

Larmet? En äldre man ser berusad ut, har jag för mig de sa, och har ramlat på plattformen.
Vi kommer fram, den äldre mannen har stöpt i backen på plattformens vita linje, vilket har gjort att man från Trafikledningen misstänkte att mannen blivit träffad av ett tåg, vilket i sin tur innebar att man stoppade all trafik på platsen.

När vi landade så fanns det två privatpersoner som hade hjälpt mannen – möjligen pyttelite berusad – att sätta sig på bänken, en MTR-värd var där, samt en trafikledare. De har hjälpts åt att sätta ett skyddsförband över mannens sårskada i pannan, och därför finns det inte mycket vi kan göra annat än att vänta och samtala med mannen.

Efter några minuter kom även en ambulans bestyckad med en skön snubbe och två vackra töser, jojagtackar.
De gör sin grej; kollar blodtryck och puls, smärtrespons och sådana grejer, och pratar hela tiden med mannen.

Sjv: ”Kan jag få ett personnummer av dig?”
M: ”Javisst. *nummer som uppenbart är fel*.
Sjv: *tittar skeptiskt på mannen*
M: ”Jaså, du ville ha rätt nummer? 1925*nummer*, blir det bättre?”

Mannen har alltså vid 89 års ålder och ett fall till trots humorn i behåll.
Han flirtar givetvis med sjukvårdarna när de hjälper honom upp på båren, och det bär av mot sjukhuset för kontroller de inte kunde utföra på plats.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.
Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Någonstans mitt i allt detta märker jag att vi blir filmade. Inte nödvändigtvis för att vi är ordningsvakter, utan troligen för att ‘insatsen’ har dragit till sig en hel del uniformerad personal och därför står ut en aning på en i övrigt ganska tom station.

Men ändå; vad är det att filma? Ett par vakter, några ambulanssjukvårdare och lite MTR-personal,
som tar hand om en man som fallit.
Jag förstår viljan att filma när det är någon form av våldsanvändning, eller en hetsig argumentation, men när vi tar hand om en skadad människa?

Kom igen…

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

”Inget hände när jag larmade”

Jag läste precis en artikel i SvD, där en ung kvinna känt sig otrygg p.g.a att en person ”verkade påverkad och uppträdde aggressivt mot medpassagerare” på Fridhemsplans T-banestation, och sedermera även på tåget.

Enligt artikeln så känner Elin ett så stort obehag inför situationen att hon överväger att ringa Trygghetsnumret (020-120 25 25) men eftersom tåget kommer precis då så väljer hon istället att prata med föraren.
Föraren i sin tur följer rutinerna, och kör tåget samtidigt som han meddelar Trafikledningen det inträffade, som i sin tur samverkar med Trygghetscentralen (dit Elin hade kommit om hon ring Trygghetsnumret), som ropar ut ordningsvakter och får position Brommaplan. Detta meddelas då till Trafikledningen, och vidare till föraren.

Anledningen till att det blir just Brommaplan är förmodligen att en tågburen ordningsvaktspatrull fanns på plats där, och att åka med mötande tåg kan vara vanskligt av flera orsaker, därför stannar man kvar på stationen och inväntar tåget där den påverkade kvinnan finns.

Tåget lämnar Fridhemsplan, Elin kliver av på stationen i Alvik, vilket är den tredje stationen från Fridhemsplan, och tåget åker ytterligare tre stationer för att komma till Brommaplan, där problemet löses.

Nu menar jag inte att Elin har gjort något fel. Hon agerar, till skillnad från väldigt många människor, som förmodligen både i detta fall och andra fall, mest har stått och tittat på, och beklagat sig över ”såna människor” eller liknande.
Däremot är det olyckligt att hon inte väljer att ringa Trygghetsnumret, det hade nämligen skapat en betydligt kortare kedja av informationsutbyte. Det är – på riktigt – precis som när vi lekte viskleken i skolan.
Elin säger ”påverkad kvinna misshandlar vän” till föraren, och vad denne säger till Trafikledningen kan vi bara gissa, och sen går det vidare. Intryck och tolkningar påverkar informationen, liksom erfarenheter och i viss mån värderingar, och oroväckande ofta är informationen vi får till oss ute på stationerna direkt felaktig.
Det som hade hänt om Elin ringt till Trygghetscentralen är att de hade försökt behålla henne på tråden så länge som möjligt, och ställt frågor om kvinnans beteende och utseende, samtidigt som operatören kan dirigera ordningsvakter att möta upp tåget.
Nu är det möjligt att just de ordningsvakterna på Brommaplan var de enda som fanns att tillgå i det området, även om det inte är särskilt troligt, samtidigt som jag kan finna det en smula underligt att eventuella ordningsvakter på Fridhemsplan inte är tillgängliga, alternativt inte får veta något om händelsen.

Att ringa Trygghetscentralen kan i många fall vara en bättre idé än att prata med spärrvakt eller tågförare, dels för att operatörerna på TryggC ofta har möjlighet att ta sig tid att sköta ett samtal, men också för att man då minskar ner antalet led i kommunikationen, vilket förhoppningsvis leder till färre missförstånd på vägen.

Sen får jag förvisso ställa mig lite frågande till journalistiken i artikeln. Det borde ju stå ganska klart av det som framkommer i artikeln att närmsta OV-patrull befinner sig i Brommaplan. Ska föraren då vänta på Fridhemsplan tills det att den patrullen anländer (12 min effektiv restid, 6 stationer x 2 min.) och många människor på tåget blir upprörda, eller ska man åka vidare för att lösa problemet?
Det är liksom inte första gången man haft en påverkad person ombord på tåget…

 

Enligt Jeanette Hegedus, trygghetschef på SL, är det rutin att förarna ringer ledningscentralen. Då får de ofta får order att köra vidare till en station där ordningsvakter eller väktare möter upp för att ta ut den ordningsstörande.

– Om vi skulle stanna och vänta på väktare varje gång skulle vi få väldigt tråkiga punktlighetsmätningar. Men jag hoppas att förarna är bra på att förklara hur det fungerar, för vi uppmanar resenärerna att vända sig till personalen i tunnelbanan, säger Jeanette Hegedus.

Vänta nu Jeanette… Du är trygghetschef, och säger att väktare ska ta ut folk från tunnelbanan? Och man ska alltså inte ringa Trygghetsnumret, utan söka kontakt med personal…?
Fotbollssupportrar har krävt avgångar för mindre än så…

Avslutningsvis är det nog kanske inte narkotikapåverkade ”tanter” som är det stora problemet för kvinnliga resenärers trygghetskänsla… Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här.

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

Frustration om 3… 2… 1…

I fredags, när jag egentligen skulle vara ledig, blev det ändå till att jobba, 12h i en bil, med en kollega utan körkort.
Mycket intressant upplägg där, kan jag tycka.
Nu gick det helt okej, ganska lugnt pass och vettig kollega, det är inte alltid man har den turen.

När vi efter ungefär fyra timmar av ingenting satt oss att käka i lugn och ro, får vi ett anrop ungefär halvvägs in i matpausen, vilket förstås redan vid anropet börjar skapa frustration.
”XX från TryggC, kom!”
”XX lyssnar, kom.”
”När ni är klara [med maten] kan ni väl åka till hållplats Xvägen, där ungdomar har kastat snöboll mot buss.”
”Hållplats Xvägen, snöbollskastning, det är taget. Slut kom.”
”Klart slut.”

Hållplatsen i fråga visar sig ligga ungefär 350 meter ifrån där vi sitter och äter, så vi går helt enkelt fram till fönstret, ser busshållplatsen, och konstaterar genast att det är lugnt.
Vi fortsätter äta, och rullar efter rasten dit för att kontrollera av hållplatsen mer noggrant, och konstaterar att inga ungdomar uppehåller sig vid eller i närheten av busshållplatsen. Allt lugnt.

Senare får vi ett jobb bestående i att väcka en person ombord på en nattbuss. Personen vet enligt anropet inte vart han ska eller hur han hamnat där han är.
När bussen väl kommer uppmärksammar föraren oss på att den unge mannen sitter oerhört bekvämt i en sätesgrupp, och har lyckats lämna… spår… efter sig i samtliga säten.
Vi väcker mannen, får ut honom ur bussen så att busschauffören kan fortsätta med sitt. Bussen måste nämligen saneras p.g.a den unge mannens läckage.

Vi pratar med mannen, som visar sig vara runt 20 år, och inte alls hemmahörande där vi hittar honom.
OV: ”Vart ska du nånstans?”
Killen: ”Hem!”
OV: ”Okej, men jag känner ju inte dig. Vart är hem nånstans?”
K: ”Det är mellan… nånstans… typ XX, men inte i YY. [Avstånd cirka 2 mil]
OV: ”Vet du vilken gata du bor på då?”
Killen: ”Det… Det kan jag inte säga, på rak arm…”
OV: ”Okej, men när du brukar åka hem från stan, vart kliver du av då?”
K: ”…*fågelholksminen*
OV: ”Jobbar du på dagarna, eller går du i skolan?”
K: ”Jag går i skola. På Kungsholmen!”
OV: ”Aha! Och hur brukar du åka hem därifrån?”
K: ”Blå linjen…” *fipplar med telefonen*
OV: ”Fungerar telefonen? Du kanske ska prova ringa mamma eller pappa så de kan hämta dig?”
K: ”Mmm… Men vart är jag?”
OV: ”Du är i Y, och har åkte buss hit från Centralen, och vänt i Y2.”
K: *försöker låsa upp skärmlåset, det går inte jättebra.*
OV: ”Nu är det såhär att om du inte vet vart du ska så är det jättesvårt för oss att hjälpa dig.”
K: ”Det förstår jag, ni är schyssta som hjälper mig.”
OV: ”Jo precis. Men du! När du åker blå linjen hem, går du direkt hem eller åker du nån buss eller så?”
K: ”Buss!”
Nu verkar killen klart mer vaken, och det verkar också som att han börjar minnas sin normala resväg, för han talar om för oss efter en kort tankepaus vad hållplatsen heter där han brukar kliva av.
Vi ser till att kolla upp resväg, och får honom att repetera vad det är för linje han ska åka från där vi är, och den han ska byta till ungefär halvvägs.

Han tackar för hjälpen, vinglar iväg mot övergångsstället, ser sig om, korsar vägen i rät linje, och sätter sig vid bussens avgångshållplats.

Slutet gott… =)

Bloggen når nya höjder!

Igår, fredag den 9 februari, blev jag  smått extatisk av att nå 90 likes på Facebook, och när jag vaknade vid 06 i morse (vem fan vaknar 06 en ledig söndag utan planer?!) hade jag fått 14 mail från Facebook, där vart och ett av dem var ett meddelande om att en ny person ”gillat” Vaktjävel på Facebook.

Nu tycker jag vi firar, här bjuds på tårta!

Tårta åt alla läsare, som tack för att Ni läser vad jag skriver.

Jag skrev ett inlägg igår om hur stort jag tycker det är att 90 personer vill ta del av det jag har att säga, antingen för att de är intresserade av mina tankar kring jobbet, någon kanske följer för att den har dåliga erfarenheter av ordningsvakter, eller bra erfarenheter. Jag vet inte varför Ni väljer att följa mig, eller läsa det jag skriver, men jag tycker att det är väldigt roligt som sagt, att så många är intresserade av det jag har att komma med.

Och i ärlighetens namn har jag ju inte haft så mycket att komma med på sistone.
Det beror dels på omstruktureringar i uppdraget från SL:s sida, dels på förändrade arbetstider. Vi (jag och min kollega) har inte haft några ”case” att tala om, och det som händer andra verkar hända på de vändor jag inte jobbar.
Sen ses det kanske som ‘fult’ på något sätt att skriva om det som händer andra, dvs. om någon annan patrull har ett jobb som är en smula utöver det vanliga, men jag hoppas att folk – både kollegor och Ni läsare – kan ha överseende med detta, åtminstone för ett tag framöver.

Jag vet att en kollega på annat bolag åtminstone tidigare har twittrat om händelser i realtid, både sina egna ärenden men också andra patrullers ärenden. Till mitt försvar, om man ska jämföra, så skriver jag extremt sällan i realtid, och jag försöker i det yttersta att undvika namn på platser och personer, jag försöker till och med att inte beskriva platser eller personer alltför ingående, just för att integriteten hos både kollegor och klienter ska förbli så intakt som möjligt.

Dock så hade kollegan och jag ett litet case härom vändan. Vi stod i godan ro någonstans och gjorde allt det vettiga vi vanligtvis gör på jobbet, dvs. titta på människor, prata med människor, dricka te, äta godis, titta på andra människor, och så vidare.
Vi blir hur som haver skickade till en ändstation, och miljön på de flesta ändstationer kan ofta beskrivas som ”lätt fientlig” mot ordningsmakten överlag. Hur som haver, på vissa ändstationer har man för förarens skull stationerat två väktare, som i sin tur noterat en berusad och aggressiv man på stationen. Tågen har slutat gå för kvällen vilket mannen vägrar inse.
Vi kommer till platsen och försöker förklara för mannen att det inte går några fler tåg. Han säger att han väntar på sin fru, vilket vi kallt konstaterar är någon form av missförstånd eller rent skitsnack. Vi ber honom lämna stationen då den ska stängas och låsas, men han vill åka med nästa tåg som går om fyra timmar…

Det går till den punkten att både jag och kollegan får nog och tar tag i mannen samtidigt som vi säger att han måste gå ut eftersom stationen ska stänga. Mannen börjar direkt med att göra motstånd, och kollegan tappar sitt grepp om mannens arm, som han i det läget försöker nå mig med. Jag har ett godkänt grepp om hans arm, men vill att kollegan ska komma tillbaka in, så jag tar min lediga (höger) hand och siktar på näsan. Upp över axeln, handflatan ifrån munnen, och tryck upp näsan. Det är mycket obehagligt för den utsatte, men ger inga skador.
Dock vet jag nu till nästa gång att det går mycket bättre om personen faktiskt har en näsa… Jag tänkte för stunden inte på mannens mongoliska ursprung, vilket fick medföra andra grepp för att få kontroll över mannen.
Kollegan kom tillbaka och vi avlägsnade honom enligt konstens regler.

Väl utanför stationen ville han ha hjälp att hitta hem…

”Notan för fylleriet: 47 heltidstjänster”

http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130204/
(PDF & Flash – det finns en bild längst ner i inlägget om du av någon anledning inte kan/vill visa Flash-innehåll)

I ovan artikel publiceras statistik från RPS rörande antalet omhändertagna enligt LOB – Lag om omhändertagande av berusad person – i Stockholms län.
Enligt artikeln så tar ett LOB-ärende ”Två resurstimmar för två poliser” från början till slut.

Med den vetskapen kan man undra hur stort mörkertalet är; hur många körs hem istället för att omhändertas?
Och utifrån den verksamhet jag arbetar i; hur många av de som avvisas/avlägsnas skulle rimligen LOB:as?

Men 85 000 timmar, det är sanslöst mycket tid.
För att Olof, 23, ”ska bara” dricka en öl till.
För att Frida, 31, ”inte hinner” äta innan fest med kompisarna.
För att Gunnar, 53, drack 24 öl när han var 18 och inte har druckit alkohol på fem år.
För att Kristina, 68, är hemlös och behöver värme.
För att Simon, 21, fått i sig lite för mycket vätska och pulver, och ska slåss med folk.

Vidare tycker jag det vore intressant att se hur många av de här fallen som faller inom ramarna för olika grupper, såsom Kvinnor respektive Män, samt åldersindex, 18, 20, och 20+.

Att åka kana…

Återigen tänkte jag berätta en liten historia om hur saker kan bli lite konstiga
när man inte har rätt information från början…

Jag och kollegan skickas till en station där det enligt radioanropet ska ligga ”en berusad man som ramlat i rulltrappan” på plattformen nedanför den ganska långa rulltrappan.
Trots den erfarenhet jag har av dylik information kan jag inte låta bli att mentalt förbereda mig på att det ska ligga en äldre herre med brokigt förflutet på golvet framför mig när jag kommer ner.
Jag väntar mig också att vi – trots relativt lång framkörning – i vanlig ordning ska vara först på plats.

Så är inte fallet.
När vi anländer till stationen så ser vi en ambulans parkerad utanför biljetthallen, och i min värld betyder det att det åtminstone inte är några direkta ordningsproblem på platsen.
Vi kikar nedåt längs den avstängda rulltrappan och ser tre ambulanssjukvårdare knäböjda runt en liggande person. Vi tar den andra (av tre) rulltrappan ner och ser att det är en ung kvinna som är föremål för ambulanspersonalens vårdinsats. Dropp sätts in, uppenbarligen med någon form av smärtstillande verkan, och deras undersökning fortgår utan skrik av smärta.
Medan jag frågar ambulanspersonalen om de behöver oss till något annat än hindra folk från att ställa sig och titta så har min kollega noterat att det vid rulltrappans fot sitter en ung man och gråter.

Den unga mannen, kanske lite väl berusad för den tiden på dygnet, har enligt egen utsago åkt kana på handräcket i rulltrappan, tappat kontrollen och då han ska hoppa ner lyckas han stöta till den unga kvinnan så att hon faller olyckligt och skadar benet.
Mannen är ångerfull, men stannar frivilligt kvar tills polisen anländer för att ge sin version till dem.
Han fick åka hem med tåg, trots allt. Han har ju inte gjort något som vi kan nyttja tvångsmedel för, annat än att vara berusad.
Vi kände dock att killen haft nog jobbigt för idag, och polisen höll med,

så han släpptes iväg med nästa tåg åt rätt håll.

Fick dock höra från annat håll att den unga, berusade mannen mer skulle ha överfallit den unga kvinnan… Får hoppas hon och hennes vän vänder sig till polisen och gör en anmälan i efterhand, för de sa inget varken till mig, min kollega, eller polisen när de var på plats.

Vad vill jag förmedla med det här?
Ja, dels att vi väldigt ofta är jäkligt snälla mot folk, och dels att det är en riktigt dålig idé att leka i rulltrappor, precis som det är dåligt att leka i all trafikmiljö.

Lekplats – en bra plats att leka på

Rulltrappor – ett dåligt ställe att leka på!