Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

Annonser

Ett svar till “En gammal granskning, som borde få nytt liv

  1. Pernilla 31 juli 2012 kl. 22:03

    Nu kommer sockärring i mig fram. Pratar du om LVU eller LVM?
    LVU kan ju tas av olika anledningar men som du säger oftast självskadebeteenden. LVU tas mot personernas vilja vilket gör att dom förmodligen inte är motiverade att ändra sin levnadsstil. LVU tas när barnen/ungdomarna inte brutit sitt beteende med hjälp av andra metoder som prövats innan, vilket oftast betyder att barnet inte vill bryta sitt beteende. Vilket (enligt mina egna slutsatser) gör att dom inte finner vistelsen på hemmet nödvändigt eller givande. Det socialen gjort i dom fallen är att få personen att överleva i några månader till och förhoppningsvis fått 1 av 10 att ändra sin inställning till sitt levnadssätt.

    Jag tror på djur i vården och vill mer än gärna att Odd ska få bli terapi hund med mig men samtidigt hur bra än djur är för personer så är det mitt ansvar att skydda Odd mot omvärlden. Jag kan inte ha honom på en arbetsplats där risken finns att en klient blir arg och tar ut sin ilska på honom. Vilket jag anser att risken är när man plockar in folk mot sin vilja. Det finns mycket forskning om djurs påverkan på klienter/patienter som visar på väldigt positiva resultat. Det som letar den finner. Min C-uppsats handlade t.ex. om djurens påverkan på arbetsplatsen för dom anställda som upplevde att djuren även gjorde arbetet lättare då de anställda inte behövde jobba lika motiverande när dom hade djuren som gjorde det åt dom.

    Under praktiken var jag bara på diverse LVM hem runt om i Sverige. Dessa låg en bit ut på landet. Förmodligen för att de klienter som inte är inlåsta (jag träffade inte en enda som inte kunde öppna dörren och gå om den ville det) skulle kunna knata iväg alldeles för enkelt. Det är bara ”polisen” som får låsa in folk (om jag inte missförstått det hela?) efter domslut. När en klient ”rymmer” från behandlingshem så är det inte socialtjänsten som jagar rätt på klienten utan det är polisen.
    Om Anna fick sitta i en ”rastgård” så kanske hon lika gärna kan sitta i fängelse/öppen anstalt?

    Bara lite tankar som jag har haft om samma ämne =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: