Återförening

Härom dagen var jag och kollegan i full färd med att försöka hjälpa en hemlös herre att få natthärbärge, samtidigt som vi fick bära barnvagnar i trappor då hissarna var ur funktion.
Att skicka ut någon sorts MTR-personal att bistå oss med detta var tydligen uteslutet, så kollegan och jag (okej, mest kollegan) kånkade barnvagnar i alla riktningar, hemlöse Sture fick vänta vid ett par tillfällen medan vi gjorde annat – Sture hade ingen brådska, och han hette förstås inte Sture.

Mitt i allt detta kommer ett par på cirka 40 år med ett urgulligt litet barn fram till oss.
Jag utgår från att det är deras barn, vilket visade sig vara felaktigt – de hade hittat den femårige pojken ståendes en kort bit bort, mellan stationen och det lokala köpcentrumet, skakandes och gråtandes.

Här gällde det att slå om växlarna lite, från att prata med Sture, 71, till att prata med en vilsen, ledsen, femårig somalisk pojke…
Det medelålders par som hittat pojken talade lyckligtvis både somaliska och svenska, så vi kunde kommunicera med pojken, men barn i den åldern vet inte riktigt alltid vilken adress de bor på, utan han bodde i ”det stora huset med många fönster” när kvinnan frågade, pappa hette ett vanligt namn liksom mamma.
Situationen såg inte ljus ut för Den Snabba Lösningen, så vid ringde polisen, som snabbt var på plats.

Dialogen med hjälp av ytterst hjälpsamma lokalbor fortsatte, och den lille pojken fick sitta i polisbilen en stund för att värma sig; det var trots allt runt 10° utomhus och han hade bara en ganska tunn stickad tröja över sin T-shirt.
Efter en stund kommer en pojke på kanske 8 år springandes över busstorget där vi står, skrikandes, runt polisbilen och sliter ut den lille pojken ur bilen. Det visar sig att det var pojkens storebror, och strax bakom kommer mamma med ytterligare två syskon.

Det hela slutade ju fantastiskt bra, alla inblandade var glada och de unga bröderna lekte och skrattade.

En tanke slog mig under händelsen med den lille pojken:
När jag var liten så skrev både mina och klasskompisarnas (dagis-, fritids-, ni förstår…) föräldrar barnets namn på en lapp i klädesplagget, och ett telefonnummer till hemmet, och ibland även adress. Utifall att antingen klädesplagget eller barnet skulle förirra sig.

Gör man sådant även idag? Hade sådant funnits på den lille pojkens kläder hade situationen varit löst på bara några få minuter istället för den ungefärliga timme det tog nu.

Hur gick det för Sture då? Ja, han tyckte det var jobbigt med 45 minuters färd på T-banan till väntande hjälp – som för kvällen inte kunde ambulera p.g.a personalbrist – så såvitt jag vet är han fortfarande bostadslös.
Dock var han väldigt trevlig och tog det hela med gott mod.

 

 

Utdrag från en passvända

Som utlovat kommer här en redogörelse för resten av passvändan; den del jag inte orkade skriva om sist.
Inte för att den är jobbig att skriva om, eller tar särskilt lång tid, utan mest för att jag inte vill skrämma bort mina läsare med mer text. 😉

Jag minns inte vilken dag det var, men det var väldigt lugnt, så kanske måndagen, de brukar vara ganska lugna.
På en plattform hittade vi en sko.

Kvarglömd sko, cirkus 22:30 en måndag.

För någon som mig infinner sig frågan; hur tog hon (jag förutsätter en kvinna med tanke på skons utseende) sig hem med en sko? Eller, tillhörde hon den lite mer rutinerade skaran av individer som faktiskt har med sig ombyte för fötterna efter en kväll på stan?

Samtidigt är det kanske inte någon sko man väljer specifikt för att ”gå ut” och roa sig, den ser ganska robust ut.
Jag har ingen aning. =)

 

Sedan, i onsdags, var det lite mer fart under galoscherna.
Vi blev först skickade på ett larm om en cyklist på en T-banestation, men han hade hunnit lämna, antingen till fots ut från stationen, eller med tåg. Utan anmärkning för vår del, och vi hinner knappt till bilen innan vi får larm en bra bit bort i ”fel” riktning; rusningstrafik, rödljus, en massa otrevligheter att hantera, men fram kommer vi.

Larmet? En äldre man ser berusad ut, har jag för mig de sa, och har ramlat på plattformen.
Vi kommer fram, den äldre mannen har stöpt i backen på plattformens vita linje, vilket har gjort att man från Trafikledningen misstänkte att mannen blivit träffad av ett tåg, vilket i sin tur innebar att man stoppade all trafik på platsen.

När vi landade så fanns det två privatpersoner som hade hjälpt mannen – möjligen pyttelite berusad – att sätta sig på bänken, en MTR-värd var där, samt en trafikledare. De har hjälpts åt att sätta ett skyddsförband över mannens sårskada i pannan, och därför finns det inte mycket vi kan göra annat än att vänta och samtala med mannen.

Efter några minuter kom även en ambulans bestyckad med en skön snubbe och två vackra töser, jojagtackar.
De gör sin grej; kollar blodtryck och puls, smärtrespons och sådana grejer, och pratar hela tiden med mannen.

Sjv: ”Kan jag få ett personnummer av dig?”
M: ”Javisst. *nummer som uppenbart är fel*.
Sjv: *tittar skeptiskt på mannen*
M: ”Jaså, du ville ha rätt nummer? 1925*nummer*, blir det bättre?”

Mannen har alltså vid 89 års ålder och ett fall till trots humorn i behåll.
Han flirtar givetvis med sjukvårdarna när de hjälper honom upp på båren, och det bär av mot sjukhuset för kontroller de inte kunde utföra på plats.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.
Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Någonstans mitt i allt detta märker jag att vi blir filmade. Inte nödvändigtvis för att vi är ordningsvakter, utan troligen för att ‘insatsen’ har dragit till sig en hel del uniformerad personal och därför står ut en aning på en i övrigt ganska tom station.

Men ändå; vad är det att filma? Ett par vakter, några ambulanssjukvårdare och lite MTR-personal,
som tar hand om en man som fallit.
Jag förstår viljan att filma när det är någon form av våldsanvändning, eller en hetsig argumentation, men när vi tar hand om en skadad människa?

Kom igen…

Glädjeämnen!

Ni kanske är bekanta med känslan glädje? Bra, det är en känsla man ska ta tillvara på, om inte annat för att ha bra saker att tänka på i dåliga tider, när saker konstant tycks gå emot en, och man är nere.

Under nattens pass hade jag och kollegan ett ‘case’ som skapade glädje och faktiskt ett visst hopp hos oss bägge.
Hopp låter kanske starkt, men mycket av det jag ser och upplever i jobbet färgar av sig på min person. Till exempel så träffar jag sällan ”vanliga människor” under normala omständigheter, utan det är förmodligen (någorlunda) normala människor under omständigheter som inte är varken normala eller på något vis optimala.
Normal människa, för mycket sprit.
Normal människa, för mycket aggressivitet. Och så vidare.

För mycket sprit betyder nästan undantagslöst också för mycket aggressivitet eller attityd, eller – som i väldigt många fall – generellt ett dåligt beteende, till följd av nedsatt omdöme.
Till exempel att tala om för två ordningsvakter att det är en pistol man har innanför jackan. Dålig idé? Check.

Inatt hittade vi ett undantag.

Fick ett anrop från TryggC om en berusad, utslagen man ombord på ett tåg som snart skulle passera i närheten av oss, och vi gjorde det vi brukar göra; bestämde en plats där ingripandet skulle ske och svarade på anropet att vi tar det på nästa station.
Väl framme och på plattformen har vi några minuter till godo, så vi samtalar lite med några andra resenärer under tiden, och frågan ”Har det hänt något?” infinner sig nästan genast. Vi förklarar då att det eventuellt finns en sovande man ombord på tåget och att vi ska väcka honom för att se till att han mår bra. De verkar nöjda med svaret och ägnar inte vårt ingripande så mycket som en blick när vi kliver in i olika vagnar.

Synen som möter oss i tåget är ungefär följande:
En man, cirka 25-30 år gammal, halvt sittandes i en ”fyra”, dvs. där fyra säten är vända mot varandra, med benen upplagda på motstående säte. Bredvid honom på sätet ligger en iPhone i fodral, med kreditkort och allt.
Mannen har rakat huvud och kraftiga armar, varav den ena är ganska väl tatuerad.
Klädseln påminde lite om vad diverse bråkstakar brukar ha på sig, och vi befarar väl det värsta; att han – utifrån vad vi ser och initialt upplever – kan vara påverkad av narkotika.
Vi förbereder oss mentalt på att det kommer bli åka av.

Vi försöker kommunicera med mannen samtidigt som vi försöker väcka honom, bägge dessa saker utan någon egentligen verkan mer än att han grymtar lite när kollegan gnuggar honom över revbenen.
Beslut fattas att han behöver friskluft, och hur som haver kan vi lika gärna väcka honom på plattformen så att de övriga resenärerna får fortsätta mot sin destination.
Vi tar tag i mannen, som självklart är totalt lealös och således oerhört tung, men vi lyckas efter lite bökande få ut honom i mittgången i någon form av Z-liknande ställning. Han vaknar till, och vi pratar med honom. Talar om att vi är ordningsvakter, att vi ska hjälpa honom ut i friska luften, och att han gärna får hjälpa till genom att använda sin tidigare inlärda förmåga att gå. Och med lite möda och stort besvär får vi ut mannen ur tåget och ut på plattformen, där vi promenerar honom i någon minut, tills han blir så pass klar att vi kan prata med varandra.

När vi kommit ett hundratal meter skärper han upp sig så pass att vi vågar släppa honom utan att behöva riskera att han faller ihop som en tom mjölsäck. Han säger vad han heter, och svarar till och med på frågan vart han bor utan att knysta och gnälla om diverse mänskliga rättigheter. Kollegan tar då fram mannens telefon ur sin ficka och frågar om han känner igen den, vilket han verkar göra då han verkar blir glad och frågar oss vart vi hittade den.

”Jo, alltså, du satt och sov med den i handen…”
”Åfan, gjorde jag? Jävla tur att ni hann först då, så den inte blev stulen! Tack!”

Bara en sån sak.

Sedan använde han telefonen för att ringa sin sambo, som tydligen ringt ”några” gånger under kvällens lopp utan att få svar av något annat än telefonsvararen.
Hon grät nästan av lycka när han ringde, för hon hade varit orolig för hans skull. Mannen räcker över telefonen till min kollega, som får höra vilka snälla, bra och trevliga människor och ordningsvakter vi är, som tar hand om folk som råkat hamna i situationer de normalt inte hamnar i.

Skulle du vilja ha kvar din telefon? Att inte Somna på tåget med telefonen i handen kan vara ett hett tips då.

Vi promenerar iväg med mannen och hittar en taxi, som tar honom hem.
Han avslutar genom att säga att han kände sig oerhört väl behandlad av oss, och med glimten i ögat att
”Jag ska nog somna på tåget oftare!”

Klockan var strax efter midnatt, vårt arbetspass hade precis passerat halvtid, men resten av natten förflöt utan att vi hade något av vikt att göra.

Jag hoppas helgen fortsätter vara såhär trevlig för min, mina kollegors, och självklart för er del också.

Lost and found #1

En bit in i passvändan, främst under helgen, har jag sprungit på en del intressanta och kvarglömda/övergivna föremål. Och människor givetvis, men främst föremål.

En provdocka.
En halväten grillad kyckling.
En trådbur.
Två övergivna barnvagnar i katastrofalt dåligt skick.

En gigantisk varningsskylt med texten ”Vägarbetsområde” och den traditionella grävande figuren.

En skylt från ett skyddsobjekt, med tydlig text om tillträdesförbud.

En plånbok.
En dildo.

Jag misstänker att det kanske kommer fler saker…