Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: våld mot tjänsteman

Att väcka en sovande, del #9357…8

Jag ber om ursäkt om ni blev ‘lurade’ av detta inläggs publicering under lösenordsskydd, men det var ett ‘work in progress’ och de inblandade kollegorna var tvungna att läsa igenom och godkänna innan jag publicerar det offentligt.

Men nu är det klart!
====
Det här inlägget kommer behandla en händelse som skedde nyligen, men som också sker på i princip daglig basis i vårt yrke.

En sovande person, det kan vara allt mellan en pendlare som är trött efter jobbet, till en hemlös som sover på bussar eller tåg i brist på andra ställen att vända sig till av olika skäl.
Verkligen allt däremellan.

Det är en vanlig måndagskväll, och min kollega – vi kan kalla honom Simon – befinner sig med sin kollega ”Håkan” en bit ut från stadens centrala delar, kvällen är kvalmig och varm.
De har för inte alls länge sedan varit ut till en av pendeltågens ändstationer och varit tågpersonalen behjälplig med tömning av tåg, precis som sker varje kväll.
Plötsligt skriker radion till, sådär som den gör när man minst anar det.

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar i Y, kom.
Ni ska få bege åka tillbaka till Z, och en buss där som har en sovande ombord. Kom.
Z och sovande på buss, vi är på väg. Slut, kom.
Klart slut.

Efter att ha letat en kort stund vid stationen hittar kollegorna bussen, och går in i densamma, för att väcka den sovande.

Allra längst bak, ni vet de där fyra sätena i änden på gången, där sitter den sovande mannen och stinker alkohol, samt har händer till synes indränkta i vad som rimligen är sprayfärg. Mannen har också en ryggsäck på sig, ur vilken Simon ser att det sticker ut sprayburkar.
Simon och Håkan försöker tilltala mannen så att denne vaknar, men ger upp efter några försök; de får ingen som helst kontakt med mannen.

Kollegorna fattar beslutet att leda ut mannen från bussen (=avlägsna) för att utanför bussen försöka få igång honom medelst lite kroppsrörelse. Det har funkat förut, att berusade människor vaknar till när man vevat igång dem som en gammal motor.
Dock inte riktigt den här gången.

För sin egen säkerhet beslutar kollegorna att genomföra en såkallad ”PL19”, en skyddsvisitation vi får göra när vi avlägsnar eller frihetsberövar en person, med syfte att söka efter farliga föremål. Denna sker företrädesvis så snart som möjligt av logiska skäl, och i detta fall inne i bussen, innan avlägsnandet tagit sin början. Vid denna skyddsvisitation påträffas en påse cannabis, samtidigt som mannen vaknar upp och genast blir aggressiv och utåtagerande mot OV, och försöker få ner sina händer i fickorna, vilket kollegorna lyckas förhindra.
De förklarar för mannen att han är gripen, och att han ska hålla sig lugn.

Mannen är förstås inte lugn, utan fortsätter sitt kraftiga motvärn och sitt utåtagerande beteende, i kombination med att kasta diverse hotelser mot både Simon och Håkan. Han gör utfall mot Håkan, som står vid dörren, Håkan fredar sig och det blir tumult.
Simon ger sig in för att försvara och hjälpa sin kollega, lyckas få tag i mannen, men faller bakåt och får mannen över och bredvid sig på sätet.
Mannen fortsätter i sitt ryggliggande läge att sparka och slå i riktning mot Håkan, som gör sitt bästa för att få honom lugn, men när det inte lyckas ropar han upp TryggC för att begära förstärkning, och förklarar att det är fullt tumult inne i bussen. I denna vevan belägger de mannen med handfängsel ”som han är”, med händerna framtill, för att slippa mer bråk.

Kollegorna lyckas få ut mannen från bussen, men där fortsätter sparkandet mot bägge kollegorna, och mannens fängslade händer rör sig hela tiden mot fickorna och byxlinningen. Mannen gör ett sådant motstånd att kollegorna måste lägga ner honom på marken för att få bättre kontroll på mannen och situationen, genom att sträcka fram mannens händer rakt fram, men även då försöker han nå ner till byxlinning eller ficka. Slutligen lyckas man sträcka ut mannen, men till priset av att Håkan blir biten i handen, samt både Håkan och Simon blir spottade på, och än fler hotelser flyger genom luften.

Polisen kommer slutligen, de tillkallades av TryggC när Håkan ropade på radion att de behövde förstärkning, och Håkan fick via TryggC veta att polisen behandlade det som ett överfall.
Polisen kommer dock utan blåljus, stannar vid rödljus, och misslyckas med att se Simons ficklampa med stroboskopfunktion, först på andra varvet förbi stationen får de syn på kollegorna och stannar.

Poliserna lastar in mannen i bilen utan att vare sig korrigera handfängsel till rätt sida av kroppen, eller fråga om skyddsvisitation är utförd.

De frågar vad han är gripen för, och Simon förklarar att det är en samlad bedömning, men i grunden så var det fråga om förberedelse till skadegörelse, i och med innehavet av en massa sprayburkar utan synbar anledning.
Simon vill givetvis förklara vad som föranlett den våldsanvändning de tvingats till, men polisen nöjer sig där, och meddelar att både Simon och Håkan ska infinna sig på stationen för förhör.

”Ni kan åka bakom oss” säger han.

Kollegorna gör så, och får vänta på polisstationen i nästan en timme innan de får höra att det inte blir något förhör idag, för polismannen ska snart avsluta sitt pass. De kommer dock att höra av sig per telefon.

Och just det… Gör en noggrannare PL19 nästa gång… Han hade en kniv i byxlinningen. Bara så ni vet.

Det var det sista polismannen sa innan kollegorna fick åka därifrån.

I min värld förklarar den kniven väldigt mycket i mannens beteende.

Annonser

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet - något för alla?

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet - 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

"Rasist!"

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

”Skadestånd är helt uteslutet”

Det är, skulle det visa sig, inte bara jag som förundras och i viss mån förfasas över hur ”vi” – poliser, ordningsvakter, väktare, med flera – bemöts i tingsrätten, hur vi anses ha valt att mötas med hot och våld.
Jag skrev en status på Facebook om detta (här) och det föranledde en liten debatt.
Det finns dock en risk att jag missade målet en aning.

Anna-Lena Mann är polis, och kombinerar det med något så ovanligt som att vara krönikör för Expressen/GT.
Hennes senaste krönika behandlar en rättegång, av vilken jag citerar delar här nedan.

Advokaten på andra sidan rummet i tingssalen tittar på mig. Han repeterar ifrågasättande det jag just berättat och avslutar med att ”något skadestånd är helt uteslutet, då poliser får räkna med denna typ av händelser i sitt arbete”.

En advokat. Som titeln lyder kan man tycka att personen borde ha koll på åtminstone grundläggande lagstiftning.
Brottsbalken fastslår följande:

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 § Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit. Lag (1975:667).

Vad anses då vara hot om våld?
Några exempel som inte är det:

”Jävla idiot!”
”Låtsaspolis!”
”H*runge!”

Det är alltså tillmälen, okvädingsord. Fula, men inte olagliga att använda.
När man däremot försöker slå en ordningsvakt eller polis, eller sparka, eller spotta på, så är det faktiskt olagligt.
Det spelar ingen roll vad du anser om yrkesgrupperna i sig, eller ”staten” i stort. Du får inte.

Ändå:

”Ni båda ska bli nästa Malexander!”
”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Härom veckan hade vi en herre som, förvisso påverkad av något (jag gissar allt), vänligen upplyste mig om att han skulle

”Knu*** din 12-åriga dotter i r**en tills hon dör, fattarudet!!?”

Det här är ju helt uppenbart ett hot, dock inte riktat mot min person eller yrkesutövningen som sådan, så det borde väl i det fall att det föranleder åklagarainsats, rubriceras som olaga hot.

Lite stilla undrar jag vad som skulle hända om jag använde samma språkbruk mot en åklagare, domare, advokat, eller nämndeman. Det är ju nämligen de här yrkesgrupperna som anser att vi ska tåla vissa saker.
Och precis som Anna-Lena skriver i sin krönika sker det konstant en förflyttning av vad vi ska tåla;
det började med oavsiktliga slag och spakar i tumult (som jag personligen anser att vi ska tåla), det fortsatte med lätta knuffar, inkluderade snart även rejäla knuffar som gör att man stapplar för att behålla balansen.
Härifrån gick det vidare till att vi – kanske främst poliser – ska tåla spottloskor på vår uniform, och i vissa fall även i ansiktet.

Om man nu tänker sig att jag jobbade låt säga i kassan i en matvarubutik, borde jag där inte räkna med att möta socialt utslagna människor som blir arga när ”mina” priser är för höga?
Jobbar jag i klädbutiken ska jag kanske förvänta mig att en eller annan människa med ”fel” kroppskonstitution opponerar sig mot storleksguiden.
Borde jag inte i bägge dessa yrken mentalt förbereda mig på ovan scenarion?
Nej.

Däremot ska jag, mina kollegor och våra förmän mentalt förbereda oss på att bli regelrätt misshandlade, leva med smittrisken vid spott i ansiktet, bli nedsparkade på tågspår, få glasflaskor och stenar kastade mot oss, med mera.
Och ja, det ska vi absolut göra! Eftersom det förekommer, och inte är någon hemlighet. Självklart!
Vad vi däremot inte ska göra är att tolerera att det förekommer, och än mindre att det ursäktas i rättsvårdande instanser!
Det är inte okej att hälla bensin på poliser och försöka tända på.
Det är inte okej att kasta stenar mot ordningsvakter (eller någon annan!)
Det är inte okej att spotta en ordningsvakt eller polis i ansiktet bara för att du är arg, och sedan skrika att du har HIV.

Men, om rättsväsendet nu tycker att vi ska tåla så mycket (dvs. underlåta att anmäla vad som uppenbart är brott) så börjar en annan tanke ta form i mitt huvud.

Ska inte valfri allmänhet tåla att liggande bli sparkad av fem ”ungdomar” på Norrmalmstorg?
Ska inte valfri allmänhet tåla att bli rånade på krogen?
Ska inte samma allmänhet mentalt förbereda sig på att bli ihjälkörd av en rattfylla?

Bara en tanke, som sagt…

Nystart efter semestern…

Sådärja, då var semestern avslutad med marginal, och jag har nästan kommit in i gängorna igen.

Vi har inte haft några stora grejer att hantera, kollegan och jag, annat än en ”huligan” i min storlek som tyckte det var en bra idé att planka framför oss.
Det hela börjar givetvis med att kollegan försöker prata killen till rätta och förklara att det är bättre att köpa biljett, då slipper man en massa bekymmer som t.e.x att bli klämd i spärren.

Det örat vill man inte lyssna på, utan man försöker slå ordningsvakten i ansiktet istället…
Gör man det så hamnar man på golvet, och beläggs med handfängsel. För kännedom, liksom.

Hans vän försökte givetvis lägga sig i det hela, varpå han omhändertogs, dock under mycket lugnare former.
===

Jag och kollegan klev för några dagar sedan av på en station för att byta tåg, då en kvinnlig resenär talar om för oss att en man (som vi båda noterat genom fönstret när tåget rullade in) är full och beter sig illa genom att skrika och härja. Mannen lyckas ta sig ombord på tåget, men vi hinner göra stopptecken till föraren, och på några sekunder har vi pratat ut mannen ur tåget.
Han är så packad att han har svårt att stå rakt, beslut om omhändertagande enligt LOB fattas, och jag trycker in knappen för samtalsbegäran på radion, får svar från TryggC och ska rapportera åtgärden, då börjar mannen krångla och stöka. Han tar sig nästan ur mitt grepp, men jag lyckas på något sätt byta grepp så att jag har kontroll över hans arm. Dock tappar kollegan sitt grepp och får mannens arm runt nacken/halsen.

”XXXX från TryggC, du skickar samtalsbegäran, kom.”

Stresspåslag, ”måste ju svara”…

Brottningen fortsätter med att kollegan lyckas få sin arm bakom mannens arm och lyckas på så vis ta sig ur greppet. Vi försöker lägga ner mannen, men han fortsätter göra motstånd i knästående ställning.

”XXXX från TryggC, vad är det som händer i YY, kom.”

Än mer stresspåslag. Vi har mannen i ”bockad” ställning, men han gör fortfarande kraftigt motstånd.
Vi lyckas med förenade krafter få ner mannen i liggande position, och handfängslen åker på.

 

OV: TryggC från XXXX, förlåt dröjsmålet. En man frihetsberövad och belagd med fängsel, kom.
TC: Det är uppfattat XXXX, vad är det för rubricering på frihetsberövandet, kom.
OV: Vi har inte riktigt bestämt det än. LOB alternativt gripen, återkommer om en stund, kom.
TC: Sitter med LKC i luren, de vill veta nu, kom.
OV: Taget, kör på en man gripen för våldsamt motstånd. Slut kom.
TC: Polis tillkallad, klart slut.

Vi för mannen, iförd handfängsel, ner från plattformen. Med diverse erfarenheter i minnet väljer vi att ta hissen, för att slippa stå till svars inför polisen för att någon idiot man omhändertagit kastat sig in i väggar, ner för trappor, eller skallat golvet tills de tappat medvetandet.

Väl inne i trygghetsrummet fortsätter smäleken mot mig och kollegan. Tyvärr – för honom – förstod min kollega hans polska svordomar, vilket ledde till en ganska hätsk diskussion som jag inte förstod ett ord av.

Polisen kommer till platsen, gör sin grej, och meddelar att mannen är efterlyst.
Efterlyst, tänker vi, inte konstigt att han gjorde så mycket motstånd.
”Kan du säga vad han är efterlyst för?”
”Javisst. Han är efterlyst för att höras som misstänkt för snatteri.”

Sådärja…

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Ny kollega, samt den eviga tacksamheten

För några veckor sedan började jag jobba med en ny kollega, och det är ganska intressant att se från nära håll hur samarbetet har utvecklats under den relativt korta tid som gått, jämfört med hur det fungerat med tidigare kollegor.

Känns väldigt bra att ha en kollega som verkligen drar halva lasset.

Vi har på våra få veckors arbete lyckats gripa två personer för brott, omhänderta ett par personer med stöd i LOB, omhänderta en person med stöd i PL§13, samt avvisat någon enstaka person.
Det låter kanske som att jag försöker få det att låta som att vi är bäst, men så är det verkligen inte.
Allt jag säger och menar är att det är en enorm skillnad i att ha en kollega som man funkar bra tillsammans med.

Men jag vill återkomma till ett av gripen, som skedde redan under vår första passvända tillsammans.
Vi stod längst bak på sista tåget in mot stan, när tåget gör ett onormalt långt uppehåll vid en station. Jag sticker ut huvudet genom de öppna dörrarna för att försöka se om det är något som händer, men det enda jag ser är två män med afrikanskt utseende som strax därefter går förbi oss på plattformen.
Då hör vi hur någon ropar att de ska ”tas in”, så jag och kollegan skaffar den nödvändiga informationen om vad som hänt, och sätter efter männen.
De var dock – föga otippat förvisso – lite smartare än oss, och vek av direkt utanför stationen och gömde sig på en närliggande parkering, medan jag och kollegan letade på helt andra ställen.

Dock valde de att återkomma samtidigt som jag och kollegan står och pratar med personen som ville att de skulle gripas, och dennes arbetskamrater.

Det visar sig att en av männen har varit nere på spåret för att kissa (dumt av så många anledningar), och har alltså blivit uppkastad från spåret av spårarbetare, när tåget började närma sig stationen.
Spårarbetaren räddar alltså i princip livet på den här lätt berusade mannen, som väljer att tacka genom att hota spårarbetaren till både liv och hälsa.

Mannen grips för hoten, och under skyddsvisitationen hittas narkotiska preparat.
Han hämtas av polisen, som förhoppningsvis utreder eventuellt narkotikabrott också.

Dock är jag osäker på om spårarbetare klassas som trafiktjänstemän och att det därför är hot mot tjänsteman snarare än olaga hot. Får kolla upp det vid tillfälle.

SL: ”För oss handlar det om mer än 70 kronor”

SvD skriver idag om en kvinnlig student som i mars 2011 fick en tilläggsavgift för ”plankning”, då hon köpt en billigare biljett än hon egentligen skulle ha gjort. Hon skulle egentligen ha köpt en studentbiljett, men köpte istället biljett till reducerat pris, som är för barn och ålderspensionärer.

Det hela gick till Tingsrätten, där kvinnan friades, och SL överklagade till Hovrätten, som i sin tur dömde till SL’s fördel, vilket innebär att kvinnan blir skyldig att betala tilläggsavgiften plus diverse tillhörande avgifter.

Bagatellartat, kan tyckas, men jag kan inte undgå att undra i hur stor (eller liten) utsträckning sådant här förekommer, till följd av bland annat okunskap om vilken biljettyp man ska använda sig av, och till följd av rent och skärt bedrägeri.

Studenten, som vill vara anonym, säger till SvD.se att det är fel att SL överklagade.

– I stället för att förbättra sina rutiner, jagar de folk som laddar biljetterna fel. Varför skulle jag försöka lura någon på 70 kronor? Misstag sker, men det här slår bara mot mig som inte har ork eller pengar till en advokat, säger hon.

Det händer åtminstone en gång per arbetspass att jag får hjälpa en resenär att införskaffa biljett via de automater som finns för ändamålet. Det är också väldigt vanligt att folk i vuxen ålder (dvs. 25 till ca 55) väljer att köpa biljett till reducerat pris (zonbiljett, enkel resa, 20:-, jämfört vuxenbiljett, enkel resa, 36:-)
Tänk er själva hur ofta det händer när ni sitter på bussen och det blir någon form av ”tjafs” mellan busschauffören och en resenär. I princip varje gång det är tjafs handlar det om ogiltig biljett i någon form; ibland har giltighetstiden passerats med god marginal, ibland bara med någon minut. Och ibland – mer ofta än sällan – handlar det om rena förfalskningar, då det tydligen finns applikationer för att generera falska sms-biljetter.
Busschauffören vill inte köra vidare med en gratisresenär, och vissa resenärer hävdar då i likhet med den här kvinnan att ”Det är bara ett barn” eller ”Det är ju bara en resa”… Men chauffören kör den busslinjen i princip varje dag, och har säkerligen sett den här resenären förut, och inte helt osannolikt haft samma diskussion förut, med samma person.
Således är det inte en engångsföreteelse, utan ett beteende.

Utifrån mina personliga värderingar är det förstås fel att inte betala för sin resa, men det är också bättre att betala det man kan än att inte betala något alls.
Sen förstår jag ju också att om man satte priset till ”Betala vad du känner för” så hade det nog inte dröjt så många dagar innan tåg- och busstrafik var helt nedlagd.
Vidare är förfalskning av en biljett ett ganska allvarligt brott rent juridiskt; det handlar om samma typ av brott som att använda en falsk eller lånad legitimationshandling för att till exempel komma in på krogen.

Brottsbalk (1962:700) 14 kap. Om förfalskningsbrott

1 § Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.
Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av urkund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

Vidare står i samma balk, 15 kapitlet att läsa:

12 § Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Så i de fall kontrollgruppen råkar på en resenär med falsk biljett har de möjlighet att gripa personen med dessa lagstöd, eftersom fängelse finns i straffskalan.
Så kan även vi ordningsvakter göra, även om det är ett himla krångel med dessa biljetter. Kan jag avgöra om en biljett är giltig? Självklart kan jag det som person, allt som krävs är några knapptryckningar på aktuell telefon.

I fallet med studenten är jag beredd att hålla med henne i den del av argumentet att misstag sker.
Nu var jag inte där, men borde man då inte kunna lösa det missförståndet på annat sätt än så som skedde?
Till exempel säga själv att ”Oj, men då måste det blivit fel! Jag var på station och fick hjälp av en SL-anställd att ladda biljetten, så vi kanske missförstod varandra. Kan vi lösa det?”

…alternativt så står man sitt kast. Min gissning är att hon vid flera tillfällen tidigare gjort samma sak, då utan att bli påkommen, och nu sved det lite extra.
Det händer ju att vi kommer i kontakt med plankare och fuskåkare av olika slag i jobbet, och ett av de mer matematiskt intressanta argumenten jag hört är att ”Om jag åker fast en gång på två månader, så är det fortfarande billigare än vad SL-kortet är.”

Vilket förstås är sant; 1200:- är färre kronor än 1580:-.

Jag skulle vilja se de här människorna planka på en flygplats…

Polis knivskuren av 12-åring i Rinkeby

Det står att läsa om i bland annat Aftonbladet och DN.

Jag själv kan inte undgå att se parallellen till det tidigare avhandlade ärendet där SL’s ordningsvakter belägger en 12-årig pojke med handfängsel vid Slussens T-bana.

Det var ju en ”stor och stark” ordningsvakt, och en ”liten, späd pojke”…

Berätta gärna för mig vad Polisen har gjort fel här, när de helt enkelt ska göra sitt jobb.
För, jag förutsätter att de här fina ungdomarna aldrig kommer krävas att ta ansvar varken för den här handlingen eller kommande handlingar, det är nämligen inte förenligt med rådande normer (…) att tvinga folk att ta ansvar.

Nu vet jag inte varför den 13-årige storebrodern skulle omhändertas enligt LVU, men uppenbarligen bedömde socialtjänsten att de behövde handräckning, och då faller lotten på Polisen.
Att det sedan samlas vad jag förstår som ett antal människor som sedermera misshandlar den andra polisen då han fallit till marken är för mig helt sinnessjukt.
Dels att misshandla en annan människa, dels att sparka/slå en liggande person, men framförallt tycker jag föraktet mot polisen är väldigt skrämmande.

Självklart måste man inte tycka om Polisen, men istället för att alltid ställa till problem kan man ju kanske, åh jag vet inte, ställa frågan ”Hej, varför är ni här denna gången?” eller nåt.
Men det skulle ju kräva individuellt ansvar…

Jag undrar ju vidare hur en 12-åring mår om han är benägen att knivhugga en polis.
Kommer han bli bjuden på våra politikers barns födelsedagsfester? Troligen inte.

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Ordningsvakt i den nya uniformen

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

Hets mot folkgrupp, våld mot tjänsteman…

Härom natten så gick jag och kollegan ut för att lasta en buss, och det visade sig att det var min favoritchaufför som körde bussen, så jag tänkte passa på att byta några ord med honom.
Han hälsar, och tittar sedan bakåt i bussen, och jag följer hans blick.

Jag ser då två blonda, svenska tjejer i någon form av upprörd argumentation med tre invandrarkillar, men det verkar vara mer än ett vanligt fylletjafs, så kollegan och jag tänkte undersöka saken.
Jag hör en av kvinnorna skrika att ”Det är inte okej att säga som du sa!” och den ena killen svarar ”Håll käften istället, dumma fyllo!” eller åtminstone något snarlikt. Det hela eskalerar innan vi hinner fram och stämningen blir riktigt otrevlig.
En av kvinnorna kommer fram till mig och ber om hjälp, och jag frågar vad som hänt.
”De sa att de skulle skära halsen av min kompis!”
”Okej, vem av dem var det som sa det?”
”Det vet jag inte. Alla?!”
”Varför sa de så, tror du?”
”Inte vet jag, de är väl dumma i huvudet, blattej*vlarna!”
”Fröken. Jag förstår att du är upprörd, men du får tänka på vad du säger. Jag kommer prata med killarna också, jag vill att du sätter dig ner så länge, okej?”

Tjejen går och sätter sig, men hennes kompis fortsätter hetsa mot killarna trots att jag står där och försöker prata med dem. Stämningen är så spänd där inne att jag beslutar att den skrikande kvinnan ska ut ur bussen, oavsett vem som gjort vad, för det är omöjligt för oss att prata med någon som hon skriker.
Jag och kollegan försöker om vartannat förklara för henne att hon måste kliva av så vi får prata utanför istället, men det örat vill hon inte lyssna på, utan hon häver istället ur sig att ”Jag hatar såna som er! Jävla ni**erjävlar!”

I det läget blir det ett fysiskt avlägsnande av kvinnan, ut från bussen och några meter bort. Medan jag håller i henne håller kollegan koll på både de tre killarna och kvinnans väninna som går omkring och pratar i telefon. Killarna har ringt polisen, trots att jag förklarat för dem att vi tillkallar polis oavsett.
Jag håller i kvinnans ena arm och försöker förklara för henne hur situationen ser ut, då hon helt enkelt ger mig en örfil tvärs över min vänstra kind, det bränner till ganska bra i kinden och jag känner hur de sista dropparna av tålamod lämnar mig på ett ögonblick.

Tillsammans med kollegan ställs hon upp mot en vägg med bägge armarna låsta i transportgrepp respektive skulderlås, varpå hon istället övergår till att sparka mot ben och underliv, så vi lägger ner henne på marken – fortfarande med kontroll över armarna – och jag sätter mitt knä på hennes ena skinka.
Hon slingrar sig nu som en orm, och innan jag vet ordet av så ligger hon på rygg, och mitt knä befinner sig alltså nånstans kring hennes ljumske, och hon sparkar, spottar och försöker slåss.
Vi får över henne på rygg igen och lägger på handfängsel, som hon sedermera med ena handen lyckas ta sig ur under transporten till förvaringslokalen. Ner igen, göra om fängselpåläggningen, och så iväg igen.
Efter ungefär en 15-20 minuter i förvaringslokal så lugnar hon ner sig, och handfängslet tas av. Hon somnar.

Polisen anländer efter ungefär en halvtimme, håller förhör med killarna som nu får lämna, går in och håller förhör med kollegan, och i detta skede börjar den gripna kvinnan krångla igen, så kollegorna får belägga henne med handfängsel ännu en gång. Framför ögonen på polisen, som faktiskt beordrar fängselpåläggning.

Det enda positiva för mig i den här sekvensen var att när polisen lämnat och allt var klart hade vi bara en halvtimme kvar på arbetspasset…

Sen är min personliga övertygelse att de här tre killarna förmodligen hade sagt en hel del dumheter till tjejerna i fråga, men eftersom det är den unga kvinnan som är aggressiv och utåtagerande när vi kommer in i bussen så är det hon som blir föremålet för vårt ingripande. Hon grips för hets mot folkgrupp samt våld mot tjänsteman, men eftersom hon är så påverkad som hon är kan polisen inte höra (förhöra) henne på plats, så de tar med henne för tillnyktring.

20 år gammal…

%d bloggare gillar detta: