Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
”Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?”

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

Somliga har tur, andra inte. #2

Då har jag återigen via det mer eller mindre eminenta sociala nätverket Facebook snubblat över en länk som visar vad som kan hända när man i berusat tillstånd hamnar på ett spårområde inom tunnelbanan.

Eventuellt känsliga tittare varnas och allt det där.

New York: En man elektrifieras på strömskenan.

Jag har skrivit ett kort inlägg om en liknande film från England, som finns att läsa (och se) här.

Det som fascinerar mig i filmen från New York är att ingen verkar göra ett helhjärtat försök att hjälpa mannen upp, utom kvinnan (?) som lutar sig framåt och räcker fram en tröja eller något liknande.
Oklart om någon ringt 911 i det skedet filmsekvensen visar, men något jag tycker framgår med all önskvärd tydlighet är dels hur otroligt olämpligt och direkt livsfarligt det kan vara att vistas på spåret, och dels av hur stor vikt det är att rätt personal når fram snabbt.

Tänk om…

…den härliga mannen istället för att bedyra sin oskuld – trots att jag och kollegan såg och hörde allt – faktiskt hade erkänt vad han gjort sig skyldig till, då hade det kanske slutat annorlunda.

Men det är klart, när han ligger där och handfängslen åker på, då ska han ”knulla din morsa!” och du (alltså jag, men ja, tempusformer och allt det där) kan ”suga min kuk!” och dessutom är du ”Jävla rasist!” bara för att du gripit en person för brott.

Brottet? Att hota spårarbetare till livet för att de skickade UPP honom FRÅN spåret med 1 minut kvar till tåg.

Att vi sedermera under skyddsvisitationen hittar narkotiska preparat på mannen gör åtminstone inte mig särskilt förvånad.

Att mannen dessutom, iförd handfängsel och lagd i benlås, fortsätter hota både mig och kollegan med uttryck som ”Släpp mig, jag ska döda dig!” och ”Du vet inte vem jag är!”.
Tyvärr inget utöver det vanliga.