Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Kategoriarkiv: juridik

Bättre användning av ordningsvakter

Det här inläggets titel är kopierat rakt av från en motion lagd i Riksdagen. Den finns att läsa i sin helhet här.

Det är SD:s Kent Ekeroth och Adam Marttinen som lagt motionen, men det har nog ingen missat vid det här laget.
Så låt oss gå igenom motionen lite.

Tyvärr är situationen för polisen idag ansträngd. Dels på grund av en stor befolkningsökning genom massinvandringen, dels genom att myndigheten varit underfinansierad under lång tid och dels på grund av en polisledning som ofta inte vågar eller vill göra det som krävs.

Som ett resultat av otryggare samhälle och en polismyndighet som går på knäna har den privata säkerhetsbranschen vuxit snabbt eftersom efterfrågan på tjänster för personer och företag ökat.

En av de grupper som idag i ökande grad får upprätthålla ordningen är ordningsvakterna. Deras befogenheter är dock av naturliga skäl relativt begränsade men där de kommit att utgöra ett viktigt komplement till polisen. Dock utnyttjas inte den resurs de är i tillräcklig grad som behövs med dagens läge. Följande förbättringar bör utredas:

Så långt allt väl, det stämmer tämligen bra överens med min och många andras lägesbild av framförallt Polisen, men också den privata bevakningssektorn.

Man räknar sedan upp fyra huvudförslag att utreda; blåljus för ordningsvakters fordon, OC-spray, spotthuva och benfängsel, samt LOB-buss.

Först; blåljus, inom exempelvis SL-uppdraget (”tunnelbanan”):
I grunden, anser jag, en god och välbehövlig idé. Mestadels i mina ögon på grund av den mer eller mindre överhängande faran för liv vi som ordningsvakter faktiskt relativt ofta hanterar, i form av ”hoppare”, grova misshandlar med tillhyggen, och så vidare, men också på grund av att vissa människor försöker utsätta oss ordningsvakter för samma typ av våld.
Jag tror dock att det kommer bli nej, för Polisen (och därmed Polisförbundet) kommer sannolikt vara remissinstans under utredningen, och de brukar generellt ogilla att ordningsvakter gör något polisiärt överhuvudtaget.

Sen, OC-spray:
Jag har läst lite diskussioner på nätet om detta, inte enbart nu utan sedan flera år tillbaka. Samma motstånd mot OC-spray till OV finns hos enskilda poliser (och förmodligen myndigheten) som när den expanderbara batongen dök upp. Klassisk avundsjuka och revirpinkeri.
Jag tror i och för sig att OC-sprayen kan utgöra ett bra verktyg för väldigt många ordningsvakter i en ganska lång rad situationer, men jag kan inte låta bli att undra – det händer ju att OV frihetsberövar folk som visar sig ha både stick- och skjutvapen på sig, samt skyddsväst – är det inte dags att beväpna ordningsvakter så att de kan freda sig själva och andra?
Elchockvapen eller andra non-lethal weapons borde också utredas, då det är ytterligare ett verktyg som faktiskt kan vara skillnad mellan liv eller död.

Och i likhet med skyddsvästen är det sannolikt något du kommer bära varje pass, men som väldigt sällan används till det den är avsedd för.

Fotfängsel/spotthuva:
Personligen tycker jag det är mycket märkligt att vi inte redan har dessa i vår lista med godkänd utrustning, då spott är om inte farligt så åtminstone fruktansvärt otrevligt att utsättas för.
Och utsätts för det gör vi. Här kan jag rentav tycka att Transport skulle kunna vara intresserade då det erbjuder en klar förbättring av arbetsmiljön.
Fotfängsel likaså; eftersom vi redan med stöd i lag får belägga någon med handfängsel torde det vara självklart att få belägga denne med fotfängsel om behovet finns.
Men i dagsläget får vi inte det, och det är bara att gilla läget tills vidare.

Och slutligen, LOB-bussar:
I motionen står följande att läsa:

LOB bussar är något bevakningsföretag själva skulle kunna utföra. Skulle transporten kunna delegeras till ett bevakningsföretag för en omhändertagen för LOB eller PL 13 skulle polisen kunna prioritera andra saker som är viktigare.

Det är väl inte bara jag som reagerar på det språkliga här, va? Bra. Texten i motionen är – gissar jag – skriven av en ordningsvakt, och sedan motionerad av de ovan nämnda ledamöterna i Riksdagen. Så långt allt väl, förutom just det språkliga.
Det hade för mig som läsare varit trevligt om man korrekturläst sitt material innan man gjorde det till en offentlig handling.

Men, även förslaget om ”LOB-bussar” är något jag själv tagit upp vid tidigare tillfällen, och då kanske ni redan listat ut att jag tycker det är en ypperlig idé.
Och som med så mycket annat handlar det om hur man strukturerar och genomför en sådan sak, och det trevliga här vore om man från utredarens sida konsulterade ett antal ordningsvakter, poliser, akutsyrror eller -läkare, samt representanter från bevakningsbranschen och fackförbunden, så att man kan utforma en sådan transport på absolut bästa möjliga vis.

Jag saknar väl några saker i motionen som sådan egentligen, och det handlar inte nödvändigtvis om befogenheter eller verktyg, utan snarare skulle jag önska ett ställningstagande från staten, alltså Polisen för ordningsvakterna som institut och tillgång för samhället.
Ska det verkligen vara möjligt för privata företag att anställa ordningsvakter, och sätta dem i situationer där arbetsgivarens intressen ställs i konflikttriangel med kundens intressen, och det viktigaste – lagstiftningen, som får kallas ”polisens intressen”.
Att som privat företag kunna ta betalt för myndighetsutövning känns i min värld lite märkligt i ett land som Sverige.

Att som arbetsgivare och sedermera dennes kund (köpcentrum, krog, sjukhus, kollektivtrafik, m.m.) dessutom kunna detaljstyra ordningsvaktens arbete så att varje minut som spenderas på jobbet måste ägnas åt något för kunden (och därmed arbetsgivaren) viktigt såsom att stå och glo på en tom station, flytta stolar, manövrera hissar, rondera maskinrum, det är för mig lite en gåta då det oerhört ofta tar tid från den huvudsakliga uppgiften, något det enligt ”fappen” inte får göra.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – polisen borde överta det administrativa och arbetsmässiga ansvaret för ordningsvakter.
Utbildning, fortbildning, utrustning, löneutbetalning, placering/stationering, och så vidare. Det skulle för det första göra att kunder inte kan sätta samma press på att få ”rätt” vakter (kön, etnicitet, fysiska attribut i övrigt) utan får helt enkelt nöja sig med det Polismyndigheten skickar den veckan.
Önskemål är en sak, ”avstängningar” är en annan sak, och skillnaden är milsvid.

Låt säga att Polismyndigheten hyr ut ordningsvakter till bevakningsbolagen mot självkostnadspris, dvs hela lönen samt administrativ kostnad täcks av bevakningsbolaget, som sedan får åter pengarna från kunden.
Eller; centrumanläggningar med mera får anlita väktare från privata bolag. Vid behov kan ordningsvakt tillkallas (via polis, information delas däremellan) för att lösa ordningsrelaterade frågor precis som ordningsvakten redan gör idag, och när ordningsvakten är klar med detta återgår den till att patrullera sitt tilldelade område…
Använd ordningsvakterna som en form av närpoliser, det skulle ge större trygghet till befolkningen än idag, större rörlighet på arbetet, större variation, och det skulle förhoppningsvis också göra att man – på det sätt polisen är tänkt att göra – knyter kontakter med medborgare i alla möjliga och omöjliga situationer,
då man på sikt blir en naturlig del i ett område.

Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här…

Motionen är i sin nuvarande form klubbad för utredning, vilket framgår på länken.

Om att ingripa mot barn

Med tanke på de senaste dagarna mediala uppmärksamhet har ni nog inte så svårt att förstå vad detta ska handla om…

Filmen/filmerna har ni sett. En av de filmer som cirkulerar är klippt, som i redigerad. Händelsen inträffade på fredagen, artiklar publicerades – med film – på måndagen. Redan där börjar jag undra.

Jag sitter liksom ni inte inne på all information i ärendet, så jag försöker vara en smula försiktig med moralfrågor. Däremot anser jag att den juridiska biten i princip är öppet mål.
Pojken har begått vissa handlingar, varför polisen har kontaktat ordningsvakterna och beordrar dem (!) att kvarhålla pojken. Alltså tillfälligt omhänderta i väntan på polis.

Som ni säkerligen förstår så var jag inte där, men det jag ser i filmen, eller hör, är definitivt inget ”dunkar huvudet” eller ”slår”, jag ser hur vakten med insidan av sin hand trycker bort barnets ansikte, och tar med en bit av hans jacka för att vara på den säkra sidan.
Det är jävligt otrevligt att bli spottad i ansiktet, oavsett vem som spottar.

Jag ser också hur vakten vid ett tillfälle trycker ner pojkens överkropp mot golvet, varpå huvudet – eftersom det är anslutet till kroppen – följer med. Ett avstånd på ett par (kanske typ 4-5) centimeter. Är det den biten man menar är ”dunkar huvudet i marken” möjligen?
Det är inte alls ett ovanligt fenomen att frihetsberövade – unga som gamla – dunkar sitt eget huvud i golv och väggar, i syfte att få medhåll från publik, alternativt för att anmäla vakten.

Ni kanske inte tänker på det, men jag gör det – hur varje rörelse vakten gör är en reaktion på något barnet gör.

Jag tror att anledningen till att man väljer att grensla barnet istället för att som brukligt lägga den frihetsberövade på mage är att barn är mindre till växten och mer ömtåliga än vuxna, således är det säkrare för pojken att ligga på rygg, eftersom inget tryck i det läget hamnar på hans bröstkorg.

Ser det bra ut? Naturligtvis inte.
Är det övervåld? Well… Eftersom ordet inte existerar inom juridiken, så nej.
Misshandel? Det är upp till åklagare att med hjälp av polisen utreda, och åtala om man finner misstanken grundad. Slutligen upp till tingsrätten att bedöma.

Moraliskt fel? Kanske. Jag är inte rätt person att svara på det, men jag inser att det är en fruktansvärt jobbigt situation för alla inblandade, mentalt.

Men, jag tror inte de här vakterna har något att frukta från rättsväsendet i det här fallet.
Jag hoppas förvisso att både vakterna och pojken får den hjälp de behöver för att gå vidare med en lärdom i bagaget.

Som jag har skrivit förr, så är att agera mot barn en av de absolut värsta sakerna med mitt jobb. Man gör vad man kan för att barnet inte ska göra sig illa, men när det enda barnet vill är att göra sig själv illa…

Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut. 🙂

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet - något för alla?

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet - 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

"Rasist!"

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

Aschberg jagar nättroll

Det är säkert någon av er som uppmärksammat TV3:s nya serie ”Trolljägarna”, där Robert Aschberg med bihang jagar rätt på folk som skrivit kommentarer, inlägg och e-mail med opassande, och ibland olagligt innehåll.

Jag använder begreppet opassande, då det i första programmet överlag var väldigt varierande kvalitet på ”hoten” [programmets ord], för att uttrycka sig milt.

Att utmåla någon som slyna, för att hon eventuellt ljugit om en våldtäkt är givetvis magstarkt och direkt olagligt, men inte nödvändigtvis.
Om kvinnan skulle ha ljugit, så är det ju sant att hon ljugit, eller hur?

Brottsbalken, 5 kap.:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

* (Kursivering och fetstil är min)

”Kalle är en tjuv!” är alltså i grunden ett förtal.
Om det skulle visa sig att Kalle faktiskt är tjuv, är vi tillbaka på nollpunkten.
Det man rimligen lägger vikt vid är huruvida det ”eljest med hänsyn till omständigheterna [är] försvarligt” eller ej att yttra ett sånt uttalande.
Omständigheterna är, om jag inte minns helt galet, inför vilka uttalandet sägs/skrivs.
Skriver jag det i ett brev till en butik där Kalle ofta vistas, så skulle jag förmodligen inte bli fälld, förutsatt förstås att Kalle som sagt är tjuv.
Om jag däremot skriver det i en Facebook-status, så att mina hundratals FB-vänner kan se det, och eventuellt deras vänner i sin tur, så är historien en helt annan.

Förmodligen kommer den unge mannen dömas i tingsrätten, vilket i så fall är bra.

När en etablerad (och på sina håll respekterad) journalist som Elisabet Höglund, som bland annat skriver krönikor för Aftonbladet – krönikor om Sveriges nationalsång, om bistånd, om ”heders”mord.
Om ni bara ögnar igenom dem så märker ni snart att hon har ett ganska brett spektra, vilket jag personligen uppskattar, men det betyder också att hon får meningsmotståndare i alla möjliga läger.

Ett mail skickades till henne, och i programmet lades fokus på frasen:

Jag hoppas något otrevligt händer dig.

Jag är övertygad om att Elisabet, under sin långa journalistiska karriär, fått motta grövre hot än så, men hon kanske lagt dem bakom sig? Vi får kanske hoppas det, för hennes skull, och för många andra människor som möter en hel del otrevligheter på nätet.

Jag menar inte att förringa att folk känner sig hotade av olika saker, eller i olika mängd, jag bara konstaterar att frasen

Du förväntas tåla det

ofta hänvisas till när en ordningsvakt, väktare eller polis blir hotad.
Eller spottad på.
Eller slagen.

Jag tänker inte räkna upp alla hotelser jag mottagit, men ett par som – av ganska olika skäl – satt sig i minnet:
”Kom till Rinkeby, vi ska plocka dig med ‘nian’ din äckliga svenne!”
”Jag ska knulla din 12-åriga dotter i röven tills hon dör!!”
”Nästa gång jag ser dig kommer jag ‘cutta’ dig!”
”Nästa Malexander ska ni bli!”

(Eller på nätet, dock ej personligt: länk)

Än så länge har inget av de hoten lett till varken åtal eller TV-program, kan jag konstatera, möjligen med viss gnagande bitterhet.

Och på samma spår som ovan, att jag (och kollegor) förväntas tåla än det ena, än det andra, kan jag lite försynt sådär undra, att om man skriver krönikor eller artiklar i större tidningar, som i princip läses av 1,3 miljoner människor bara i Stockholm (”Stockholm Trippel”, annonspaket på dagspress.se, den faktiska mängden läsare i Sthlm är förmodligen mindre)…

…borde man då inte ha förberett sig på att folk faktiskt kan bli upprörda?

Vi får ofta höra att ”Han/hon/jag menade inget, jag var arg/full…”, och förväntas köpa det rakt av, utan att gå vidare och göra anmälan om hot mot tjänsteman.
Och vårat jobb är inte att skapa opinion.

Däremot är det för mig högst oklart hur det blev ”medias” jobb att skapa opinion, istället för att spegla opinion som det hette när tidningarna (innan internet fanns i var mans hand) fortfarande hade någon form av etiska och moraliska grundprinciper.
Om ens arbete de facto är att skapa opinion, att få människor att tycka saker, att ändra sin egen ståndpunkt i en eller flera frågor;
borde man då inte sannerligen få tåla ett och annat hot?
För, jag ska ju tåla mordhot från beväpnade kriminella, från fylltrattar, från vanliga människor, från extrempolitiska individer, från missbrukare och så vidare. Jag griper dem för brott, omhändertar dem för berusning eller stök.

Är det inte då lämpligt, eftersom journalister gärna ofta hävdar just detta – att polis och vakter ”ska tåla” en hel massa saker som ingen annan medborgare behöver tåla – att de själva faktiskt tolererar saker också, speciellt då hotelser och ‘hat’ framförs via Internet…?

Förvisso har jag den yttersta respekt för journalister som gräver, som lyfter upp problem och riktar strålkastarljuset på dem utan att använda egna, färgade, filter.
Samtidigt har jag i princip en total avsaknad av respekt för de som applicerar sina färgade filter; det kan med ett fint ord kallas agitera, med ett mindre fint ord kallas det uppvigling, eller propaganda.
Om du sår ett hat, en misstanke, en anklagelse, eller kanske en [alltför kränkande] generalisering, så kan det omöjligt komma som en överraskning att folk reagerar med ilska och frustration?

Ta en fotbollsmatch som exempel. Du står på läktaren, ditt favoritlag anfaller, din favoritspelare blir omkulltacklad i straffområdet. ”Straffspark!” skriker många, inklusive du.
Domaren friar; ingen straffspark.
En stor del av [den egna] publiken – för att inte säga hela – står upp, skriker åt domaren, åt medspelaren, eller åt motspelaren.
Efter en väldigt kort stund är detta bortglömt, förutsatt att det inte blir avgörande för matchen.
Men det kommer nog alltid finnas människor som tar med sig en sådan händelse, låter den bli oproportionerligt stor och påverka nästa match, oavsett vem som dömer.
Tanken blir ”Domar’n snodde en straff av oss i förra matchen, nu ska vi bannemig ha en gratis!” ungefär.
Eller ”Han ska hela tiden provocera med sina jävla artiklar, kan han ta och ge sig någon gång!?”…

Steget är ändå en bit från tanke till ord, åtminstone det skrivna ordet i annat än affekt.
Frågan är, och jag har googlat utan att finna…
I hur många fall är gärningsmannen (som näthotar) faktiskt beredd att fysiskt leva upp till sina hotelser?
Gissningsvis är det procentuellt en oerhört låg siffra. Men förmodligen med någon form av exponentiell minskning av greppet kring det egna sinnet; blir man försmådd, smädad, provocerad, tillräckligt mycket så lär bägaren rinna över någon dag.
Även för de mest timida av oss.

 

Summa summarum tror jag ändå att ett program som tar upp problematiken behövs, men jag ställer mig frågan om man låtit rätt personer få uppdraget. Och om man fokuserar på rätt spår.

Ett hot är ett hot, inte bara när det kommer från det ena hållet.

Och ja, jag inser att jag bara ‘rant:ar’ utan att egentligen ha gett er något matnyttigt, annat än att ni får lyxen att ta del av mina tankar. Som vanligt, med andra ord. 😉

För övrigt:
Googla gärna Robert Aschberg, mycket läsvärt på Internet.
Okänt för mig varför han samarbetar med de personer han gör.

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

”Skadestånd är helt uteslutet”

Det är, skulle det visa sig, inte bara jag som förundras och i viss mån förfasas över hur ”vi” – poliser, ordningsvakter, väktare, med flera – bemöts i tingsrätten, hur vi anses ha valt att mötas med hot och våld.
Jag skrev en status på Facebook om detta (här) och det föranledde en liten debatt.
Det finns dock en risk att jag missade målet en aning.

Anna-Lena Mann är polis, och kombinerar det med något så ovanligt som att vara krönikör för Expressen/GT.
Hennes senaste krönika behandlar en rättegång, av vilken jag citerar delar här nedan.

Advokaten på andra sidan rummet i tingssalen tittar på mig. Han repeterar ifrågasättande det jag just berättat och avslutar med att ”något skadestånd är helt uteslutet, då poliser får räkna med denna typ av händelser i sitt arbete”.

En advokat. Som titeln lyder kan man tycka att personen borde ha koll på åtminstone grundläggande lagstiftning.
Brottsbalken fastslår följande:

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 § Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit. Lag (1975:667).

Vad anses då vara hot om våld?
Några exempel som inte är det:

”Jävla idiot!”
”Låtsaspolis!”
”H*runge!”

Det är alltså tillmälen, okvädingsord. Fula, men inte olagliga att använda.
När man däremot försöker slå en ordningsvakt eller polis, eller sparka, eller spotta på, så är det faktiskt olagligt.
Det spelar ingen roll vad du anser om yrkesgrupperna i sig, eller ”staten” i stort. Du får inte.

Ändå:

”Ni båda ska bli nästa Malexander!”
”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Härom veckan hade vi en herre som, förvisso påverkad av något (jag gissar allt), vänligen upplyste mig om att han skulle

”Knu*** din 12-åriga dotter i r**en tills hon dör, fattarudet!!?”

Det här är ju helt uppenbart ett hot, dock inte riktat mot min person eller yrkesutövningen som sådan, så det borde väl i det fall att det föranleder åklagarainsats, rubriceras som olaga hot.

Lite stilla undrar jag vad som skulle hända om jag använde samma språkbruk mot en åklagare, domare, advokat, eller nämndeman. Det är ju nämligen de här yrkesgrupperna som anser att vi ska tåla vissa saker.
Och precis som Anna-Lena skriver i sin krönika sker det konstant en förflyttning av vad vi ska tåla;
det började med oavsiktliga slag och spakar i tumult (som jag personligen anser att vi ska tåla), det fortsatte med lätta knuffar, inkluderade snart även rejäla knuffar som gör att man stapplar för att behålla balansen.
Härifrån gick det vidare till att vi – kanske främst poliser – ska tåla spottloskor på vår uniform, och i vissa fall även i ansiktet.

Om man nu tänker sig att jag jobbade låt säga i kassan i en matvarubutik, borde jag där inte räkna med att möta socialt utslagna människor som blir arga när ”mina” priser är för höga?
Jobbar jag i klädbutiken ska jag kanske förvänta mig att en eller annan människa med ”fel” kroppskonstitution opponerar sig mot storleksguiden.
Borde jag inte i bägge dessa yrken mentalt förbereda mig på ovan scenarion?
Nej.

Däremot ska jag, mina kollegor och våra förmän mentalt förbereda oss på att bli regelrätt misshandlade, leva med smittrisken vid spott i ansiktet, bli nedsparkade på tågspår, få glasflaskor och stenar kastade mot oss, med mera.
Och ja, det ska vi absolut göra! Eftersom det förekommer, och inte är någon hemlighet. Självklart!
Vad vi däremot inte ska göra är att tolerera att det förekommer, och än mindre att det ursäktas i rättsvårdande instanser!
Det är inte okej att hälla bensin på poliser och försöka tända på.
Det är inte okej att kasta stenar mot ordningsvakter (eller någon annan!)
Det är inte okej att spotta en ordningsvakt eller polis i ansiktet bara för att du är arg, och sedan skrika att du har HIV.

Men, om rättsväsendet nu tycker att vi ska tåla så mycket (dvs. underlåta att anmäla vad som uppenbart är brott) så börjar en annan tanke ta form i mitt huvud.

Ska inte valfri allmänhet tåla att liggande bli sparkad av fem ”ungdomar” på Norrmalmstorg?
Ska inte valfri allmänhet tåla att bli rånade på krogen?
Ska inte samma allmänhet mentalt förbereda sig på att bli ihjälkörd av en rattfylla?

Bara en tanke, som sagt…

”Inget hände när jag larmade”

Jag läste precis en artikel i SvD, där en ung kvinna känt sig otrygg p.g.a att en person ”verkade påverkad och uppträdde aggressivt mot medpassagerare” på Fridhemsplans T-banestation, och sedermera även på tåget.

Enligt artikeln så känner Elin ett så stort obehag inför situationen att hon överväger att ringa Trygghetsnumret (020-120 25 25) men eftersom tåget kommer precis då så väljer hon istället att prata med föraren.
Föraren i sin tur följer rutinerna, och kör tåget samtidigt som han meddelar Trafikledningen det inträffade, som i sin tur samverkar med Trygghetscentralen (dit Elin hade kommit om hon ring Trygghetsnumret), som ropar ut ordningsvakter och får position Brommaplan. Detta meddelas då till Trafikledningen, och vidare till föraren.

Anledningen till att det blir just Brommaplan är förmodligen att en tågburen ordningsvaktspatrull fanns på plats där, och att åka med mötande tåg kan vara vanskligt av flera orsaker, därför stannar man kvar på stationen och inväntar tåget där den påverkade kvinnan finns.

Tåget lämnar Fridhemsplan, Elin kliver av på stationen i Alvik, vilket är den tredje stationen från Fridhemsplan, och tåget åker ytterligare tre stationer för att komma till Brommaplan, där problemet löses.

Nu menar jag inte att Elin har gjort något fel. Hon agerar, till skillnad från väldigt många människor, som förmodligen både i detta fall och andra fall, mest har stått och tittat på, och beklagat sig över ”såna människor” eller liknande.
Däremot är det olyckligt att hon inte väljer att ringa Trygghetsnumret, det hade nämligen skapat en betydligt kortare kedja av informationsutbyte. Det är – på riktigt – precis som när vi lekte viskleken i skolan.
Elin säger ”påverkad kvinna misshandlar vän” till föraren, och vad denne säger till Trafikledningen kan vi bara gissa, och sen går det vidare. Intryck och tolkningar påverkar informationen, liksom erfarenheter och i viss mån värderingar, och oroväckande ofta är informationen vi får till oss ute på stationerna direkt felaktig.
Det som hade hänt om Elin ringt till Trygghetscentralen är att de hade försökt behålla henne på tråden så länge som möjligt, och ställt frågor om kvinnans beteende och utseende, samtidigt som operatören kan dirigera ordningsvakter att möta upp tåget.
Nu är det möjligt att just de ordningsvakterna på Brommaplan var de enda som fanns att tillgå i det området, även om det inte är särskilt troligt, samtidigt som jag kan finna det en smula underligt att eventuella ordningsvakter på Fridhemsplan inte är tillgängliga, alternativt inte får veta något om händelsen.

Att ringa Trygghetscentralen kan i många fall vara en bättre idé än att prata med spärrvakt eller tågförare, dels för att operatörerna på TryggC ofta har möjlighet att ta sig tid att sköta ett samtal, men också för att man då minskar ner antalet led i kommunikationen, vilket förhoppningsvis leder till färre missförstånd på vägen.

Sen får jag förvisso ställa mig lite frågande till journalistiken i artikeln. Det borde ju stå ganska klart av det som framkommer i artikeln att närmsta OV-patrull befinner sig i Brommaplan. Ska föraren då vänta på Fridhemsplan tills det att den patrullen anländer (12 min effektiv restid, 6 stationer x 2 min.) och många människor på tåget blir upprörda, eller ska man åka vidare för att lösa problemet?
Det är liksom inte första gången man haft en påverkad person ombord på tåget…

 

Enligt Jeanette Hegedus, trygghetschef på SL, är det rutin att förarna ringer ledningscentralen. Då får de ofta får order att köra vidare till en station där ordningsvakter eller väktare möter upp för att ta ut den ordningsstörande.

– Om vi skulle stanna och vänta på väktare varje gång skulle vi få väldigt tråkiga punktlighetsmätningar. Men jag hoppas att förarna är bra på att förklara hur det fungerar, för vi uppmanar resenärerna att vända sig till personalen i tunnelbanan, säger Jeanette Hegedus.

Vänta nu Jeanette… Du är trygghetschef, och säger att väktare ska ta ut folk från tunnelbanan? Och man ska alltså inte ringa Trygghetsnumret, utan söka kontakt med personal…?
Fotbollssupportrar har krävt avgångar för mindre än så…

Avslutningsvis är det nog kanske inte narkotikapåverkade ”tanter” som är det stora problemet för kvinnliga resenärers trygghetskänsla… Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här.

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

”Rent-a-cop”

Rent a cop, har jag lärt mig, är ett amerikanskt uttryck, lätt nedvärderande, som används mot människor i den privata bevakningssektorn.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbluffar det mig att privata företag kan ha myndighetsutövare (ordningsvakter) anställda.

Staten har som bekant våldsmonopol, och ordningsvakten får använda sig av vissa polisiära befogenheter (”våld”) för att genomföra sina tjänsteåtgärder. Så långt är allt väl.
Men, polisen lyder direkt under staten via RPS och Justitiedepartementet.

Ordningsvakter lyder under polisen. Vi har till och med lydnadsplikt gentemot poliser i ärenden rörande tjänsten.
Men vi är anställda av ett privat företag, som tjänar pengar på att hyra ut våra tjänster.
Inget ont i att de tjänar pengar på att hyra ut tjänster/personal, men ponera att det inte handlade om ordningsvakter, ponera att det handlar om till exempel brandmän…

”Vill du ha din brand släckt? Då kostar det 15000:- kontant, per påbörjad timme…”

En bättre lösning för alla hade varit om ordningsvakter varit anställda och avlönade av polismyndigheten i det län där de förordnats.
Bevakningsföretag skulle fortfarande kunna hyra ordningsvakter för att leverera till kund, upphandlingsförfarandet skulle dock behöva förändras en smula om företagen är smarta nog att inse att de inte kan pressa priset de behöver betala för att hyra ordningsvakter från polismyndigheten.

Det leder förmodligen också till ett mer effektivt arbetssätt där aktuell myndighet helt enkelt placerar ut OV där tillstånd för alkoholservering finns, eller där behov och förordnande finns.
Förhoppningsvis innebär det att alla svarta löner till OV [på krogen] försvinner, och att man helt enkelt roterar sina vakter i syftet dels att motverka att samma ‘gäng’ vakter jobbar på samma krog jämt, och dels att stimulera arbetsmiljön i den mån det går.

Jag vet förstås inte hur det ser ut i andra län och städer än Stockholm, eftersom det är i Stockholm jag själv är verksam. Kanske funkar det bättre än här, eller sämre, på andra ställen.

Men det intressanta ur mitt perspektiv är att privata företag tjänar pengar på att ”hyra ut” myndighetsutövare.
Vidare kan man genom att ”råda” sin personal att gripa snarare än att avlägsna/omhänderta få fram en statistik som säger att vi jobbar så oerhört hårt, att kontrakt förlängs och bonusar delas ut.

En risk – det finns säkert flera som jag inte tänker på just nu – är ju dock att polismyndigheten börjar kräva att alltför många OV ska finnas på platser där det tidigare räckt med 1-2 OV, vilket kan leda till tråkigheter i form av ”tristess-case” alternativt rentav otrygghet för gemene man, typ ”Oj, vad många vakter! Har det hänt något?”.

Jag tror hur som helst att om man lägger energi på frågan så kan lösningen bli oerhört bra.
Det i sin tur kräver ju politiska beslut, och att pengar ska tilldelas respektive polismyndighet för att täcka kostnaden för uppstart, samt vissa löpande kostnader.
Men det kanske är en liten kostnad att ta på lång sikt.

Medborgarvittnen och ”förståsigpåare”

Läste nyligen ett inlägg på den läsvärda ovblog.se, som han valt att kalla ”En vanlig dag”.
Tyvärr har han helt rätt i den titeln, eftersom det väldigt ofta låter precis sådär när vi agerar mot en person, eller till och med när vi agerar för en person.

Filmen ses här, men ett tips är att skruva ner volymen innan du drar igång filmklippet.

Jag var som ni förstår inte där, men jag tycker hela ingripandet från OV ser oerhört lugnt och behärskat ut, varken OV eller den frihetsberövade skriker eller härjar förrän en bit in i klippet när den frihetsberövade uppenbarligen får någon form av smärtreaktion.

”Har inte f**king gjort nånting!”
”Ni ska suga kuk, det är vad ni ska göra!”
”Jävla pussy!”
”Har han hotat er med shåttgann eller?”

Hur ofta utsätts du själv för sådant här i ditt jobb, att någon står och filmar det du gör, samtidigt som du har stresspåslag, och dessutom försöker provocera fram en reaktion?
Även om man jobbar i offentlig miljö så är det inte någonstans okej att hålla på som filmaren håller på i det här klippet, det kommer resultera i omhändertagande om man inte har den goda smaken att stå på behörigt avstånd (vilket jag tycker han gör större delen av tiden) och låter bli att försöka provocera den arbetande personalen. Offentlig miljö innebär inte att allmänheten bestämmer, bestämma får du göra i ditt hem.

Varför stannar du inte kvar och berättar för Polisen – som anländer om en stund – om vilket fruktansvärt övergrepp de här vakterna begår mot den man du säger är oskyldig?
Du kliver ombord på ett tåg och fortsätter skrika, oerhört häftig och en smula hög på adrenalin du tillskansat dig genom att se någon göra sitt jobb, och att skrika på den/de som gör sitt jobb.
Du åker hem istället för att hjälpa den oskyldige personen genom att prata med polisen, och jag  gissar att när du väl kommit hem skickar du runt den här jättetuffa filmen till alla dina häftiga kompisar, som tycker du är häftig och det ena med det tredje.

Men det är bra att ni filmar, för väldigt ofta är den här typen av filmer väldigt bra för Tingsrätten att ha tillgång till, eftersom det nästan alltid syns att OV gör allting enligt boken.

PS. Det är lätt att vara ashäftig bakom stängda tågdörrar.
PPS. Det är svårare att vara ashäftig när föraren öppnar dörrarna igen…

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

LOB – PL§13 – Grip

Hittade via diverse länkar en artikel på Värmlands Folkblads hemsida, om en 28-årig polis som skulle skriva ut en o-bot till en öldrickande man. Den öldrickande mannen ska enligt uppgift ha vägrat erkänna brottet, och då ska polismannen ha sagt ”Du får följa med till fyllecellen!”.

Att dricka öl (eller annan alkohol) på allmän plats är ibland ett brott mot lokala ordningsföreskrifter och belagt med straff i form av böter.
Ibland skriver jag, eftersom det gäller just lokala ordningsföreskrifter, vilket betyder att det är kommuner och/eller stadsdelsförvaltningar som beslutar om tillämpligheten av alkoholförbud.
Här i Stockholm får man till exempel förtära alkohol i vissa parker, vissa tider på dygnet.

Men, åter till Karlstad. Mannen vägrar alltså erkänna brottet, dvs. skriva på o-boten.
Praxis vid andra brottsliga gärningar, t.e.x snatteri, är att om personen inte erkänner brottet för polisen (eller för väktaren redan; på min tid fanns det en kryssruta på rapporten för ”erkänner brott”.) så företas en utredning om snatteri alternativt stöld.
Jag vet inte om det görs rörande brott som inte har annat än böter i straffskalan.

I det här läget har – enligt artikeln – polismannen ”hotat” med att den öldrickande mannen ska hamna i fyllecell.
Det låter förstås knasigt för en del, men för mig låter det faktiskt helt okej, med ovanstående stycke i färskt minne.
Det är nämligen så att om man är föremål för omhändertagande enligt PL§13 (störande av allmän ordning), och man är i berusat tillstånd, så ska LOB efter övervägande så att säga ”trumfa” PL§13, för att den berusade ska kunna nyktra till, och sedermera när denne nyktrat till, förhöras gällande det man nu ska förhöra personen om.

Sen ska man som vanligt inte dra på för stora växlar av en tidningsartikel, de brukar vara väldigt skickliga på att visa myntets ena sida, med diverse tillägg, borttagna saker, och ibland påhittade historier.

Det vi får lära oss på vår utbildning är att ”LOB går över PL§13, men grip går över LOB” vilket då innebär – precis som jag förklarade här ovan – att om en person ska omhändertas för störande av ordningen (PL§13) är så berusad att hen utgör en fara för någon eller inte kan ta hand om sig själv, blir föremål först och främst för LOB. Men, har personen gjort sig skyldig till brott, så ska gripande gå över LOB.
Den initiala prövningen vi gör kommer alltid omprövas av polispatrull som kommer till platsen.

För egen del har jag LOB:at en del stökiga personer, och ändå valt att kalla det LOB, även om de blir handfängslade. Frågan har framkommit från både kollegor och chefer;
”Varför griper du inte för våldsamt motstånd?”
Svaret är ganska enkelt: För att jag inte behöver.
Personen är frihetsberövad, och i vissa fall belagd med handfängsel. Om jag kallar det LOB, Omhändertagen enligt PL§13, eller gripen för brott är i sak oväsentligt. Vill jag göra en anmälan om till exempel våldsamt motstånd så gör jag det när polisen är på plats.
Det händer ju faktiskt att folk är så påverkade att de inte förstår att jag är ordningsvakt,
trots att jag säger det flera gånger.
Jag gör den bedömningen, precis som andra gör bedömningen att folk ska gripas [för t.e.x våldsamt motstånd] trots sin påtagliga berusning.

Jag säger absolut inte att det ena är fel och det andra rätt,
jag konstaterar bara vissa skillnader i hur man ser på saker.

Jag hävdar helt enkelt att om jag får göra bedömningar uppåt (dvs. gripa/uppsåt) så måste jag ju rimligen få göra bedömningar neråt (dvs. inte gripa/inget uppsåt). Man ska beakta subjektiva och objektiva rekvisit, dvs. skedde det, och var det avsiktligt, väldigt förenklat.
Är personen berusad och föremål för LOB så gör jag oftast bedömningen att det INTE var avsiktligt.
Varför? För att jag själv vet hur dum i huvudet man kan bli av för mycket alkohol.

Och i slutändan tycker jag inte det gör någon skillnad eftersom personen ändå är frihetsberövad, och polisen är på väg fram till oss i vilket fall som helst. Visst, framkörningstiden kanske kortas något om det är en gripen snarare än en LOB (prioriteringsordning från LKC och så vidare) men jag har inte bråttom någonstans…

%d bloggare gillar detta: