Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Nygammal, obehaglig situation

Precis som rubriken säger så ställdes jag med min kollega för dagen inför en nygammal situation, i ny tappning, härom veckan.

SL hade bett oss vara på en specifik station där vi inte brukar vara, eftersom bussarna i området haft problem med betalningsvägran, och vår uppgift blev då att främst genom synlighet förhindra detsamma.
Det hela fortlöpte väl, bussarna gick med en halvtimmes mellanrum, och folk var skötsamma. Ovant att se ordningsvakter där, uppenbarligen, för vi fick svara på den gamla goda ”Har det hänt något?” minst en gång vid varje busslastning.

Ju senare på kvällen det blev, desto färre resenärer gick från tåget till bussarna, och när vi hade lastat näst sista bussen sätter vi oss i bilen en stund för att få koppla av en stund.

Efter några minuter tittar jag av en händelse ut genom sidorutan, och ser en person några meter ifrån bilen. Det är ganska mörkt, så jag ser inga detaljer, mer än mörka byxor, och något ljust på överkroppen.
Sen ser jag ansiktet. En blick som tittar igenom både mig, bilen, och kollegan.

Det är en kvinna, utan en tråd på överkroppen.

Vi kliver förstås ur bilen, och försöker få kontakt med kvinnan, men hon fortsätter titta igenom en, även om det upplevdes som att hon försökte få ögonkontakt. ”Hej fröken, ordningsvakten här! Har det hänt något?” frågar jag, varvid hon nickar. Jag frågar vad som hänt, och hon börjar snudd på att hyperventilera.
Kvinnan är kraftigt nedkyld, och vi sliter fram filten ur bakluckan, virar den om henne, och försöker få henne att sätta sig ner.
Hon kallsvettas och verkar ha någon form av panikångest. Fan.
Har hon blivit våldtagen?!
Inte en tråd på överkroppen, men väl strumpbyxor/leggings, och riktigt slitna strumpor.
Förmodligen har hon gått långt.

Hon reser sig och vill gå iväg, men sätter sig snällt när vi lägger varsin hand på hennes axlar. Den proceduren upprepas många gånger under de kommande minuterna.
Vi anropar Trygghetscentralen och ber dem skicka en ambulans, men vi vill inte ge några direkta detaljer över radion, mycket för att vi inte vet vad det är som hänt (eller händer för den delen). Ringer in informationen, men samtalet bryts medan vi är på väg med kvinnan in i den något varmare biljetthallen på stationen. Ringer igen, förklarar läget för TryggC, som ringer SOS åt oss.
Medan detta sker ökar kvinnans puls, liksom kallsvettningarna. Hon verkar mer panisk än tidigare, och försöker gå ut på plattformen. Kollegan hindrar henne. ”Vad fan är det frågan om?” tänker jag för mig själv, samtidigt som jag går för att hjälpa kollegan.
Telefonen ringer samtidigt som vi sätter kvinnan ner på en bänk igen, det är TryggC som meddelar att SOS kommer ringa upp oss. Kollegan sitter på kvinnans högra sida, jag på hennes vänstra.
Utan någon som helst förvarning börjar hon blöda ur munnen, ögonen vänder sig uppåt och inåt i ögonhålorna, och kroppen spänns som en pilbåge i kraftiga konvulsioner. Fan!

Rak som en planka blir hon, och tyngdlagen tar vid. Hon sträcker ut benen åt mitt håll, och jag håller emot så gott jag kan, men till slut blir arbetsställningen i kombination med tyngden från kvinnans ben för mycket, så vi ska lägga ner henne på golvet när jag halvt om halvt tappar hennes ben. Vi lägger henne i ett någorlunda stabilt sidoläge.
Vi noterar att det blivit blött på bänken där hon satt, och på golvet där hon ligger. Helvete.
Inte för min del; det är arbetskläder, de kan man kasta. Men stackars människa.

Telefonen ringer, ambulansen är på väg; de utgår från en brandstation i närheten,
och är på plats inom ungefär 5-6 minuter.

Kvinnan krampar fortfarande! Kollegan har säkrat huvudet, och det enda vi kan göra är att vänta och se på.
Ambulanspersonalen kommer, och ett lugn sänker sig åtminstone över mig. De gör sin grej, kvinnan läggs upp på båren och förs till sjukhuset.

Epilepsi är en riktigt otrevlig sjukdom, och jag borde agerat bättre, med de privata erfarenheter jag har.
Det gick bra, kollegan gjorde ett grymt jobb, och jag gjorde väl inget direkt dåligt jobb, men fan.

Vi pratar lite efteråt, jag och kollegan, och jag berättar för honom – men kanske mest för mig själv – vad en nära vän fick för sig att göra under vissa av sina anfall. Visst, handlingarna i sig är ganska lustiga, som att lägga mobiltelefonen i frysen, men när man vet den bakomliggande orsaken, så är det åtminstone i mina ögon, så sorgligt att jag inte vet vad jag ska säga. Eller göra, i vissa lägen.

I efterhand känner jag ju så väl igen svårigheten att få kontakt, den varierande medvetandegraden, de svamlande icke-svaren, de glansiga ögonen, svettningarna…
I efterhand.
Och om jag avfärdat henne som en toka då, och bara sagt åt henne att gå hem och klä på sig när hon ska vara bland folk?
Jag är glad att jag inte gjorde det.

Sen slår mig tanken; med tanke på hur hennes strumpor såg ut, så undrar jag hur långt hon gått… Även om hon släpat fötterna i marken så borde det ändå ett tag för ett sådant slitage att uppstå.

Jag vet inte hur det är för alla (eller ens många) epileptiker, men vissa skäms väldigt mycket för sin åkomma.
Snälla ni, gör inte det!
Berätta, om du kan, för den som försöker hjälpa dig.
Epilepsiförbundet säljer smycken med en symbol på; det är en mycket bra sak att ha på sig om man har sjukdomen, just för att vi som råkar finnas där om något händer ska ha något att utgå ifrån.

Symbolen ser ut såhär:

Epilepsimärke, brinnande ljus mot mörk bakgrund

Epilepsimärket

Annonser

3 svar till “Nygammal, obehaglig situation

  1. retroswede 17 oktober 2013 kl. 06:55

    Bra jobbat i en extremt svårbedömd situation! Budskapet du förmedlar är viktigt! All heder till dig och din kollega!

  2. Anders 19 november 2013 kl. 18:09

    Bra jobbat! Har hört om allt för många epileptiker som människor har gått omvägar runt när de sett dem på stan. En bekant hade bara tur som mötte en uppmärksam polis, som förstod vad det var frågan om. Annars hade han förmodligen varit död vid det här laget.

  3. Any 24 januari 2014 kl. 03:02

    Tjena,
    Som ”nybliven” epileptiker så vet jag ju själv vad du menar och förstår exakt situationen. Problemet är det att situationen är ju inte skrämmande för ”en själv” utan det är främst människor runtomkring. Däremot, den förvirring som infinner sig efteråt är fruktansvärt obehaglig. Man VILL svara folk och man VET på ett ungefär var man befinner sig osv, men man kan inte förmå sig att få ut orden eller göra som folk säger. T,ex så säger ambulanspersonalen åt mig att jag bara får gå på toaletten om jag inte låser om mej – och det gör jag ju självklart. Logiken finns inte där minutrarna innan och inte efter heller. Skrämmande som fan, men samtidigt nåt som tyvärr man måste leva med nu. /Any

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: