Ny kollega, samt den eviga tacksamheten

För några veckor sedan började jag jobba med en ny kollega, och det är ganska intressant att se från nära håll hur samarbetet har utvecklats under den relativt korta tid som gått, jämfört med hur det fungerat med tidigare kollegor.

Känns väldigt bra att ha en kollega som verkligen drar halva lasset.

Vi har på våra få veckors arbete lyckats gripa två personer för brott, omhänderta ett par personer med stöd i LOB, omhänderta en person med stöd i PL§13, samt avvisat någon enstaka person.
Det låter kanske som att jag försöker få det att låta som att vi är bäst, men så är det verkligen inte.
Allt jag säger och menar är att det är en enorm skillnad i att ha en kollega som man funkar bra tillsammans med.

Men jag vill återkomma till ett av gripen, som skedde redan under vår första passvända tillsammans.
Vi stod längst bak på sista tåget in mot stan, när tåget gör ett onormalt långt uppehåll vid en station. Jag sticker ut huvudet genom de öppna dörrarna för att försöka se om det är något som händer, men det enda jag ser är två män med afrikanskt utseende som strax därefter går förbi oss på plattformen.
Då hör vi hur någon ropar att de ska ”tas in”, så jag och kollegan skaffar den nödvändiga informationen om vad som hänt, och sätter efter männen.
De var dock – föga otippat förvisso – lite smartare än oss, och vek av direkt utanför stationen och gömde sig på en närliggande parkering, medan jag och kollegan letade på helt andra ställen.

Dock valde de att återkomma samtidigt som jag och kollegan står och pratar med personen som ville att de skulle gripas, och dennes arbetskamrater.

Det visar sig att en av männen har varit nere på spåret för att kissa (dumt av så många anledningar), och har alltså blivit uppkastad från spåret av spårarbetare, när tåget började närma sig stationen.
Spårarbetaren räddar alltså i princip livet på den här lätt berusade mannen, som väljer att tacka genom att hota spårarbetaren till både liv och hälsa.

Mannen grips för hoten, och under skyddsvisitationen hittas narkotiska preparat.
Han hämtas av polisen, som förhoppningsvis utreder eventuellt narkotikabrott också.

Dock är jag osäker på om spårarbetare klassas som trafiktjänstemän och att det därför är hot mot tjänsteman snarare än olaga hot. Får kolla upp det vid tillfälle.

Tänk om…

…den härliga mannen istället för att bedyra sin oskuld – trots att jag och kollegan såg och hörde allt – faktiskt hade erkänt vad han gjort sig skyldig till, då hade det kanske slutat annorlunda.

Men det är klart, när han ligger där och handfängslen åker på, då ska han ”knulla din morsa!” och du (alltså jag, men ja, tempusformer och allt det där) kan ”suga min kuk!” och dessutom är du ”Jävla rasist!” bara för att du gripit en person för brott.

Brottet? Att hota spårarbetare till livet för att de skickade UPP honom FRÅN spåret med 1 minut kvar till tåg.

Att vi sedermera under skyddsvisitationen hittar narkotiska preparat på mannen gör åtminstone inte mig särskilt förvånad.

Att mannen dessutom, iförd handfängsel och lagd i benlås, fortsätter hota både mig och kollegan med uttryck som ”Släpp mig, jag ska döda dig!” och ”Du vet inte vem jag är!”.
Tyvärr inget utöver det vanliga.

”Dina regler gäller inte här!”

Ja, exakt den frasen fick jag kastad i ansiktet i Rinkeby, av en ung man i 20-årsåldern.
Lite oklart hur han menade där, för ”mina” regler är i det snaraste samhällets regler, eller tydligare uttryckt; mitt jobb är att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen, vilket innebär att säga åt folk som röker inomhus att sluta med det.

Så långt allt väl, den unga mannen står med sina fem kompisar och är tuffast i stan såklart, jag och kollegan väljer att låta honom röka vidare, av flera skäl.
Hade det varit en svensk, ung man med samma attityd, på annan plats, hade historien dock sett annorlunda ut.

I affekt uppdaterade jag min status på Facebook, och jag citerar mig själv här:

”Dina regler gäller inte här!”
Nähe, smuts, dra tillbaks till Somalia då om det passar bättre?!

Inte så värst smidigt uttryckt, och som sagt, uttryckt i affekt.
Självklart sa jag till honom att sluta röka, när han valde att inte lyssna valde jag att gå därifrån, utan att säga ett ord, uteslutande av arbetstaktiska skäl.

Skit påverkar mig, för jag är en människa.
Du kan stå några meter bort och känna ”Åh vad skönt att jag slipper hantera sådana idioter…” medan det är mitt jobb att hantera just de människor du själv inte vill befatta dig med.

Det här var som sagt i Rinkeby, eller ”Lilla Mugadishu” som det också kallas. Inte av mig,
utan av de boende i närområdet.
En somalisk ung man med kriminell bakgrund, kriminella vänner, och på en plats där de är i absolut majoritet eftersom ”alla känner alla” så är det i princip ohållbart att agera mot någon ordningsstörning över huvud taget utan att det blir stor sak av det hela.
Det som tidigare har börjat med tillsägelse för alkoholförtäring som i förbigående har slutat med våldsamma upplopp, stenkastning, knivar och skjutvapen.
Jag vet inte hur din arbetsmiljö ser ut, men ja, som Guns ‘n Roses en gång sjöng, ”Welcome to the Jungle.”

Hade det varit en svensk man, på vilken annan plats som helst, så hade vi agerat. Dock är sannolikheten (baserad på mina erfarenheter från drygt tio år i yrket) att en svensk man skulle säga något så urbota korkat i princip obefintlig. I princip; det innebär att undantag finns.
Och framförallt så hade vi kunnat agera utan att få ett upplopp på halsen.

Men när det handlar om vanliga, enkla arbetsuppgifter som ska utföras, så är de så mycket svårare att genomföra på ett tillfredsställande sätt i just Rinkeby, just på grund av flockmentaliteten, det vill säga att så fort något händer så dras folk till det som händer, som flugor kring hästskit. Det i sig är inte unikt förvisso, det unika är att samtliga ska lägga sig i, gärna passa på att vakten ett eller flera tjuvnyp. Upplopp 101.

Det finns en politisk aspekt också som jag inte tänker beröra med mer än att varken SL eller Polisen hade tackat oss för väl utfört arbete officiellt. Enskilda företrädare, givetvis, men aldrig officiellt. Man ska nämligen inte agera på samma sätt mot invandrare som man ska agera mot ”svenskar”, av för mig väldigt oklara skäl.
Det är synd om invandrare, har jag fått förklarat för mig, och jag är rasist om jag gör mitt jobb mot en invandrare.

Jag har ingen aning om varför det är synd om en ”invandrare” som (uppenbarligen) är född i Sverige,
men jag är väl dum, eller så.
I och för sig vet jag inte varför det är synd om någon på grund av etniska, kulturella eller religiösa skäl i Sverige.

Vissa satt och ondgjorde sig både i kommentarsfältet och via mail över hur ”rasistiskt” det var, och ”det finns ju massor med bra invandrare” och liknande.
Självklart finns det enorma mängder bra invandrare/utlandsfödda/whatnot, men de går under kategorin ”gemene man” för mig, de varken syns eller hörs i jobbet annat än när de kanske ställer en fråga om resväg eller liknande. De sitter i spärrar, de kör buss, de städar, lagar mat, säljer grejer, och vissa är poliser, ordningsvakter, sjuksköterskor…

Förstå att det handlar om en minoritet som konstant och regelmässigt missköter sig. Jag har noll och inget emot invandring som företeelse, eller ”invandrare” som samhällsgrupp.

Men kriminella element ger jag faktiskt inte ett skvatt för.

För svennebanan som studsar upp på det här viset skulle jag också föreslå en omlokalisering, kanske till en inavlad håla nånstans i södra Sverige, typ Sjöbo eller Klippan. Eller Bålsta.

Jag har inte varit i Somalia, men jag kan tänka mig att militären/polisen där inte direkt jobbar med ”mjuka värden”…

Hets mot folkgrupp, våld mot tjänsteman…

Härom natten så gick jag och kollegan ut för att lasta en buss, och det visade sig att det var min favoritchaufför som körde bussen, så jag tänkte passa på att byta några ord med honom.
Han hälsar, och tittar sedan bakåt i bussen, och jag följer hans blick.

Jag ser då två blonda, svenska tjejer i någon form av upprörd argumentation med tre invandrarkillar, men det verkar vara mer än ett vanligt fylletjafs, så kollegan och jag tänkte undersöka saken.
Jag hör en av kvinnorna skrika att ”Det är inte okej att säga som du sa!” och den ena killen svarar ”Håll käften istället, dumma fyllo!” eller åtminstone något snarlikt. Det hela eskalerar innan vi hinner fram och stämningen blir riktigt otrevlig.
En av kvinnorna kommer fram till mig och ber om hjälp, och jag frågar vad som hänt.
”De sa att de skulle skära halsen av min kompis!”
”Okej, vem av dem var det som sa det?”
”Det vet jag inte. Alla?!”
”Varför sa de så, tror du?”
”Inte vet jag, de är väl dumma i huvudet, blattej*vlarna!”
”Fröken. Jag förstår att du är upprörd, men du får tänka på vad du säger. Jag kommer prata med killarna också, jag vill att du sätter dig ner så länge, okej?”

Tjejen går och sätter sig, men hennes kompis fortsätter hetsa mot killarna trots att jag står där och försöker prata med dem. Stämningen är så spänd där inne att jag beslutar att den skrikande kvinnan ska ut ur bussen, oavsett vem som gjort vad, för det är omöjligt för oss att prata med någon som hon skriker.
Jag och kollegan försöker om vartannat förklara för henne att hon måste kliva av så vi får prata utanför istället, men det örat vill hon inte lyssna på, utan hon häver istället ur sig att ”Jag hatar såna som er! Jävla ni**erjävlar!”

I det läget blir det ett fysiskt avlägsnande av kvinnan, ut från bussen och några meter bort. Medan jag håller i henne håller kollegan koll på både de tre killarna och kvinnans väninna som går omkring och pratar i telefon. Killarna har ringt polisen, trots att jag förklarat för dem att vi tillkallar polis oavsett.
Jag håller i kvinnans ena arm och försöker förklara för henne hur situationen ser ut, då hon helt enkelt ger mig en örfil tvärs över min vänstra kind, det bränner till ganska bra i kinden och jag känner hur de sista dropparna av tålamod lämnar mig på ett ögonblick.

Tillsammans med kollegan ställs hon upp mot en vägg med bägge armarna låsta i transportgrepp respektive skulderlås, varpå hon istället övergår till att sparka mot ben och underliv, så vi lägger ner henne på marken – fortfarande med kontroll över armarna – och jag sätter mitt knä på hennes ena skinka.
Hon slingrar sig nu som en orm, och innan jag vet ordet av så ligger hon på rygg, och mitt knä befinner sig alltså nånstans kring hennes ljumske, och hon sparkar, spottar och försöker slåss.
Vi får över henne på rygg igen och lägger på handfängsel, som hon sedermera med ena handen lyckas ta sig ur under transporten till förvaringslokalen. Ner igen, göra om fängselpåläggningen, och så iväg igen.
Efter ungefär en 15-20 minuter i förvaringslokal så lugnar hon ner sig, och handfängslet tas av. Hon somnar.

Polisen anländer efter ungefär en halvtimme, håller förhör med killarna som nu får lämna, går in och håller förhör med kollegan, och i detta skede börjar den gripna kvinnan krångla igen, så kollegorna får belägga henne med handfängsel ännu en gång. Framför ögonen på polisen, som faktiskt beordrar fängselpåläggning.

Det enda positiva för mig i den här sekvensen var att när polisen lämnat och allt var klart hade vi bara en halvtimme kvar på arbetspasset…

Sen är min personliga övertygelse att de här tre killarna förmodligen hade sagt en hel del dumheter till tjejerna i fråga, men eftersom det är den unga kvinnan som är aggressiv och utåtagerande när vi kommer in i bussen så är det hon som blir föremålet för vårt ingripande. Hon grips för hets mot folkgrupp samt våld mot tjänsteman, men eftersom hon är så påverkad som hon är kan polisen inte höra (förhöra) henne på plats, så de tar med henne för tillnyktring.

20 år gammal…