Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
”Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?”

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

Om att äntra ett tåg

Idag tänkte jag skriva om annat än barn, nämligen vuxna.
När jag tänker efter så är det i många avseenden ingen större skillnad på de två…

Härom veckan stod jag och kollegan på en station och gjorde det vi brukar göra; ”hälsade på tåg”, det vill säga att vi byter några ord med tunneltågförarna medan de lastar av och på resenärer. Det görs för att ge dem vetskapen att vi finns där, och för att kanske få veta om det är någon för oss intressant ombord på tåget.
Det är dock inte alla förare som ens hälsar på oss, men jag gissar att det finns vakter man kan säga detsamma om.

Vi får ett anrop från TryggC om att det på ett södergående tåg ska finnas en sovande bakom föraren. Vi står längst norrut på norrplattformen, så det blir att traska iväg, men vi har några minuter på oss.
Innan vi hinner ens börja gå möts vi av en kvinna, som talar om för oss att en bit bort på plattformen, i en av väntkurerna, ligger en man på marken.

Vi tänker ta en titt på mannen eftersom vi ändå passerar, men det visar sig att mannen ställt sig upp med hjälp av sin kompis, ”journalisten”, och de ska borda tåget som precis rullat in på stationen.
Journalisten leder mannen mot tåget, mannen anser sig inte behöva ledas och slår bort journalistens arm, tappar rytmen i fotisättningen och promenerar rakt in i tågsidan mellan två dörrar.

De lyckas dock att ta sig ombord på tåget, vi signalerar till föraren att stoppa tåget, för vi bedömer initialt att mannen är för full för att vistas i spårbunden trafik. Ett samtal kan lösa det hela, tänker vi.
Det tänkte inte mannen och hans kompis.
Männen har satt sig ner, men vi försöker prata ut den mest berusade av dem, och han är inte ovillig, men både han och vi hindras av journalisten, som knuffar både mig och kollegan ett par gånger, och trycker ner sin kompis i sätet gång på gång.

Det leder till att vi helt enkelt avlägsnar journalisten från tåget på grund av hans tilltag, och då följer den mer berusade mannen efter. Väl ute på plattformen så försöker vi tala dem bägge till rätta, alldeles utan framgång.
Journalisten blir utåtagerande och försöker knuffas igen, varför vi börjar belägga honom med handfängsel. Han stretar givetvis emot, vilket gör att vi måste nyttja diverse tekniker för att komma åt att belägga handfängslet korrekt.
När vi gör detta störtar den berusade mannen mot min rygg, fick jag efteråt veta av kollegan – själv hade jag fokus på att slutföra bojningen och leda bort journalisten.

Den berusade mannen försöker alltså slita tag i mig bakifrån, men hindras av kollegan, som lägger ner mannen på backen, och belägger honom med handfängsel.

Det skulle visa sig att journalisten var av rysk härkomst, och mycket talför när det gällde att förklara för mig hur mycket problem jag skulle hamna i, för han var minsann journalist och hans chef jobbade på ambassaden.
Han krävde att få ringa ambassaden.
”Ring vem du vill” sa jag.
Han inser att hans händer så att säga är handfängslade, och börjar då orda om hur dåligt det är med demokrati, han ska skriva en artikel om hur dålig den svenska demokratin är.

En del ryska for ur hans mun också, ibland är det skönt att vara språkligt obildad.

Hur gick det då för den berusade mannen? Inte mycket bättre skulle det visa sig. Utöver att göra både ettor och tvåor i byxan, passade han på att hota kollegan med ”Putin kill you!” i princip oavbrutet under den dryga timmen vi väntade på polisen.
Polisen som avlägsnade journalisten och skulle hämta mannen, när journalisten återkom, blev avlägsnad igen, och återkom igen, och blev då omhändertagen av polisen, som fick kalla fram ytterligare en patrull för att ta hand om den riktigt fulla mannen.

Om vi har otur kommer de sluta gilla oss på Facebook…

YB Södermalm på Twitter

 

Rättegång, brevlådor och sömn

Det finns som ni säkert vet flera sätt att vakna. Ett av mina absolut minst omtyckta sätt att vakna är av att brevlådan skramlar till, för där jag bor kan man aldrig vara helt säker på hur dags sådant sket. Ibland redan vid 11, ibland vid 16.

Idag runt 13, igår runt 15. Det är inte en fullgod ersättare till väckarklockan.

Två brev, ett från Polisen, som är en kopia på upptagen anmälan efter att vi fått knallskott och smällare kastade på oss. Det andra var från Tingsrätten.

Överst anges vilken åklagarkammare som driver ärendet, följt av namnet på den tilltalade. I detta ärende fyra tilltalade, vilket jag på rak arm inte alls känner igen.

Efter ett kort samtal med en trevlig person på tingsrätten fick jag reda på vad det hela gällde.

Ett ärende i våras, där jag och kollegan kallades till en pendeltågsstation för att assistera våra kollegor med ett stökigt ärende. En person omhändertagen enligt LOB, hans kompis är förmodligen lika full men är inte föremål för LOB. Däremot blir han föremål för både handfängsel och benlås efter att fyra gånger ha fått chansen att gå genom avvisning, istället väljer han att tjafsa, och vid avlägsnande göra motstånd, varför han grips för det.
Därpå följer ett par hotelser mot oss,

”Ni ska bli nästa Malexander!”
Och ”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Tankar kring den saken finns att läsa här: https://vaktjavel.wordpress.com/2014/03/06/skadestand-ar-helt-uteslutet/

Nu bär det av mot en ny jobbvända, förhoppningsvis bjuder helgen på något spännande.
Om inte annat bjuder jag kollegan på jäkla god mat.

”Ordningsvakt! Backa!”

Såhär mot slutet av semestern har jag snubblat över lite medial uppmärksamhet.
Inte kring min person, tack och lov, men kring yrkesgruppen och dess utövning.

De jag reagerat mest på är Expressens TV-inslag om två kollegors ingripande vid en T-banestation, där en kvinna frihetsberövas och en pöbel blir skogstokig, samt en artikel på Nyheter24.se, om att en kvinna brutalt grips för att hon kastat en mandarin på en SD-affisch i tunnelbanan.

Jag har förr vid flera tillfällen skrivit om just det fenomen som syns i filmen, att folk som inte har den blekaste aning om vad som hänt ska filma (vilket är ok), och sedan väldigt fort övergå till att skrika, skräna, ställa krav på frisläppning, och slutligen försöka frita personen.
Detta är inget undantag. Pöbelmentalitet 101.
Att det sen råkar vara en viss typ av människor som gör såhär, står åtminstone klart för mig.

Det verkar som att vissa människor tror att bara för att man går in i tunnelbanan så får man bete sig precis hur man vill utan några som helst konsekvenser.
Om ni läser detta, vilket jag förvisso betvivlar, så vore det tacksamt om ni tog och läste bland annat vad jag skrivit tidigare, och framförallt vad andra skrivit tidigare i samma ämne.
Ni skapar problem för andra, och för er själva genom att bete er illa. Det kommer få konsekvenser i form av avlägsnanden och eventuellt omhändertaganden.

Kvinnan i filmen har gjort sig skyldig till vissa förseelser som förärar henne med både handfängsel, ned/bortvänt ansikte, och ett frihetsberövande. Ansiktet vänder man förslagsvis bort när man inte vill bli spottad på igen, bara som en notis sådär, och handfängsel får man på sig när man hotar OV (eller någon annan) med orden ”jag ska hugga dig med HIV-sprutan din h*ra!”
Att de går utanför bland folk är (tyvärr) för att det är snabbaste och enklaste vägen till
förvaringslokalen på just den stationen.
Säger ordningsvakten åt er att backa, eller att hålla avståndet, så är det precis det ni ska göra.
Inte skrika, inte hojta, inte vifta med armarna som om du vore en annonsballong vid en bilfirma i Tucson, Arizona. Du ska backa, för att ge ordningsvakten (eller polisen) utrymme att på ett för dem själva och den frihetsberövade lugnt och tryggt sätt kunna utföra sitt arbete.

Det finns gott om andra exempel när liknande saker inträffat.
Fadde Darwich ger ett utmärkt sådant mot slutet av sin debattartikel, ironiskt nog i samma ”tidning” som publicerar artikeln om den mandarinkastande kvinnan…

Jag kommer väl ihåg när en person helt oprovocerat högg ner fem människor mitt i City inte allt för länge sedan då jag jobbade på Stureplan.

Jag skulle gripa knivmannen men backade då han började jaga mig med kniven. Tack vare mina kollegor så kunde han gripas med hjälp av sköldar som vi hade till förfogande för just sådana fall.
När han [knivmannen] var gripen så samlades några ”hjältar” som skrek att vi skulle släppa den ”stackars oskyldiga killen”.
Då visste man inte om man skulle börja skratta eller gråta.

 

Så, nog om pöblar; det kommer hända igen och igen.

Att kasta en mandarin kan man alltså bli brutalt gripen för, enligt artikelns rubrik.
Läser man sedan den där tragiska ursäkten till artikel framkommer att det inte var kvinnan som kastade mandarinen, utan hennes vän. Vännen i sin tur gör sig förstås skyldig till åverkan eller skadegörelse (som han förvisso aldrig skulle åtalas för, möjligen under rubriceringen åverkan), men det faller förstås inte dessa berusade individer in, att de faktiskt begår en brottslig handling i samförstånd och samråd.
De letar nämligen tillsammans fram den där mandarinen som Olof sedan kastar på affischen.

Återigen, man får tycka precis vad man vill om vilket parti man vill, och vilka människor man vill, men bara för att du tycker en sak betyder det inte per automatik att du har rätt, och än mindre att du har rätten att förstöra andras saker, även om det ”bara” är en bit papper på en vägg.
Ponera att jag ser en tiggare med skylt, och beslutar mig för att spruta färg på hans skylt…
Samma scenario, men det skulle bli ett jävla oväsen om den saken.

Väktarna försöker prata med kvinnan och mannen, kvinnan ser att andra filmar så hon börjar också filma.
En av väktarna försöker ta tag i henne, varpå hon slår bort hans arm (förgripelse/våld mot tjänsteman) och sprayar honom sedan med en försvarsspray, som givetvis också utgör ett brott i det aktuella fallet.

Precis som i många fall före detta börjar det med en liten förseelse, personerna som begått förseelsen vet sannolikt att man inte får göra som de gjort (annars hade de gråtit ut i en stor tidning) och skäms för sitt tilltag; stoltheten är sårad, då måste man slåss för sin ”rätt” att bete sig hur som helst innanför tunnelbanans spärrar.
Den rätten finns förstås inte, men många människor verkar tro att den faktiskt gör det.

Att sedan artikeln är skriven av en ”journalist” som har ett uppenbart horn i sidan till det aktuella företaget – CSG – och ganska nyligen släppt en bok i ämnet gör inte det hela mindre intressant.

Samtidigt kan man, om man är intresserad, höra av sig till SL:s Kundtjänst eller Presstjänst och fråga hur många ingripanden ordningsvakter respektive väktare utförde under t.e.x 2013 där någon form av våld användes (avlägsnande eller högre), och man kommer få en siffra.
Sen sätter man den siffran i paritet till antalet ens påstådda felageranden, så får man fram att även fast ”journalister” som denna Kolbjörn försöker svartmåla en hel bransch på grund av sina egna erfarenheter finns det väldigt sällan grund för dessa obskyra påståenden.

Väldigt sällan, som sagt. Det betyder att det ibland finns skälig grund för påståenden om att enskilda personer inom yrkeskåren faktiskt gör fel ibland. Det förekommer säkert också att de gör uppsåtligen fel, även om jag personligen tror att det är ytterst sällsynt.
Själv har jag sett det hända två gånger på sex år.
Cirka 12’000 arbetade timmar (!) och två incidenter som varit tvivelaktiga ur mitt juridiska perspektiv.

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

”Notan för fylleriet: 47 heltidstjänster”

http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130204/
(PDF & Flash – det finns en bild längst ner i inlägget om du av någon anledning inte kan/vill visa Flash-innehåll)

I ovan artikel publiceras statistik från RPS rörande antalet omhändertagna enligt LOB – Lag om omhändertagande av berusad person – i Stockholms län.
Enligt artikeln så tar ett LOB-ärende ”Två resurstimmar för två poliser” från början till slut.

Med den vetskapen kan man undra hur stort mörkertalet är; hur många körs hem istället för att omhändertas?
Och utifrån den verksamhet jag arbetar i; hur många av de som avvisas/avlägsnas skulle rimligen LOB:as?

Men 85 000 timmar, det är sanslöst mycket tid.
För att Olof, 23, ”ska bara” dricka en öl till.
För att Frida, 31, ”inte hinner” äta innan fest med kompisarna.
För att Gunnar, 53, drack 24 öl när han var 18 och inte har druckit alkohol på fem år.
För att Kristina, 68, är hemlös och behöver värme.
För att Simon, 21, fått i sig lite för mycket vätska och pulver, och ska slåss med folk.

Vidare tycker jag det vore intressant att se hur många av de här fallen som faller inom ramarna för olika grupper, såsom Kvinnor respektive Män, samt åldersindex, 18, 20, och 20+.

Nystart efter semestern…

Sådärja, då var semestern avslutad med marginal, och jag har nästan kommit in i gängorna igen.

Vi har inte haft några stora grejer att hantera, kollegan och jag, annat än en ”huligan” i min storlek som tyckte det var en bra idé att planka framför oss.
Det hela börjar givetvis med att kollegan försöker prata killen till rätta och förklara att det är bättre att köpa biljett, då slipper man en massa bekymmer som t.e.x att bli klämd i spärren.

Det örat vill man inte lyssna på, utan man försöker slå ordningsvakten i ansiktet istället…
Gör man det så hamnar man på golvet, och beläggs med handfängsel. För kännedom, liksom.

Hans vän försökte givetvis lägga sig i det hela, varpå han omhändertogs, dock under mycket lugnare former.
===

Jag och kollegan klev för några dagar sedan av på en station för att byta tåg, då en kvinnlig resenär talar om för oss att en man (som vi båda noterat genom fönstret när tåget rullade in) är full och beter sig illa genom att skrika och härja. Mannen lyckas ta sig ombord på tåget, men vi hinner göra stopptecken till föraren, och på några sekunder har vi pratat ut mannen ur tåget.
Han är så packad att han har svårt att stå rakt, beslut om omhändertagande enligt LOB fattas, och jag trycker in knappen för samtalsbegäran på radion, får svar från TryggC och ska rapportera åtgärden, då börjar mannen krångla och stöka. Han tar sig nästan ur mitt grepp, men jag lyckas på något sätt byta grepp så att jag har kontroll över hans arm. Dock tappar kollegan sitt grepp och får mannens arm runt nacken/halsen.

”XXXX från TryggC, du skickar samtalsbegäran, kom.”

Stresspåslag, ”måste ju svara”…

Brottningen fortsätter med att kollegan lyckas få sin arm bakom mannens arm och lyckas på så vis ta sig ur greppet. Vi försöker lägga ner mannen, men han fortsätter göra motstånd i knästående ställning.

”XXXX från TryggC, vad är det som händer i YY, kom.”

Än mer stresspåslag. Vi har mannen i ”bockad” ställning, men han gör fortfarande kraftigt motstånd.
Vi lyckas med förenade krafter få ner mannen i liggande position, och handfängslen åker på.

 

OV: TryggC från XXXX, förlåt dröjsmålet. En man frihetsberövad och belagd med fängsel, kom.
TC: Det är uppfattat XXXX, vad är det för rubricering på frihetsberövandet, kom.
OV: Vi har inte riktigt bestämt det än. LOB alternativt gripen, återkommer om en stund, kom.
TC: Sitter med LKC i luren, de vill veta nu, kom.
OV: Taget, kör på en man gripen för våldsamt motstånd. Slut kom.
TC: Polis tillkallad, klart slut.

Vi för mannen, iförd handfängsel, ner från plattformen. Med diverse erfarenheter i minnet väljer vi att ta hissen, för att slippa stå till svars inför polisen för att någon idiot man omhändertagit kastat sig in i väggar, ner för trappor, eller skallat golvet tills de tappat medvetandet.

Väl inne i trygghetsrummet fortsätter smäleken mot mig och kollegan. Tyvärr – för honom – förstod min kollega hans polska svordomar, vilket ledde till en ganska hätsk diskussion som jag inte förstod ett ord av.

Polisen kommer till platsen, gör sin grej, och meddelar att mannen är efterlyst.
Efterlyst, tänker vi, inte konstigt att han gjorde så mycket motstånd.
”Kan du säga vad han är efterlyst för?”
”Javisst. Han är efterlyst för att höras som misstänkt för snatteri.”

Sådärja…

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

LOB – PL§13 – Grip

Hittade via diverse länkar en artikel på Värmlands Folkblads hemsida, om en 28-årig polis som skulle skriva ut en o-bot till en öldrickande man. Den öldrickande mannen ska enligt uppgift ha vägrat erkänna brottet, och då ska polismannen ha sagt ”Du får följa med till fyllecellen!”.

Att dricka öl (eller annan alkohol) på allmän plats är ibland ett brott mot lokala ordningsföreskrifter och belagt med straff i form av böter.
Ibland skriver jag, eftersom det gäller just lokala ordningsföreskrifter, vilket betyder att det är kommuner och/eller stadsdelsförvaltningar som beslutar om tillämpligheten av alkoholförbud.
Här i Stockholm får man till exempel förtära alkohol i vissa parker, vissa tider på dygnet.

Men, åter till Karlstad. Mannen vägrar alltså erkänna brottet, dvs. skriva på o-boten.
Praxis vid andra brottsliga gärningar, t.e.x snatteri, är att om personen inte erkänner brottet för polisen (eller för väktaren redan; på min tid fanns det en kryssruta på rapporten för ”erkänner brott”.) så företas en utredning om snatteri alternativt stöld.
Jag vet inte om det görs rörande brott som inte har annat än böter i straffskalan.

I det här läget har – enligt artikeln – polismannen ”hotat” med att den öldrickande mannen ska hamna i fyllecell.
Det låter förstås knasigt för en del, men för mig låter det faktiskt helt okej, med ovanstående stycke i färskt minne.
Det är nämligen så att om man är föremål för omhändertagande enligt PL§13 (störande av allmän ordning), och man är i berusat tillstånd, så ska LOB efter övervägande så att säga ”trumfa” PL§13, för att den berusade ska kunna nyktra till, och sedermera när denne nyktrat till, förhöras gällande det man nu ska förhöra personen om.

Sen ska man som vanligt inte dra på för stora växlar av en tidningsartikel, de brukar vara väldigt skickliga på att visa myntets ena sida, med diverse tillägg, borttagna saker, och ibland påhittade historier.

Det vi får lära oss på vår utbildning är att ”LOB går över PL§13, men grip går över LOB” vilket då innebär – precis som jag förklarade här ovan – att om en person ska omhändertas för störande av ordningen (PL§13) är så berusad att hen utgör en fara för någon eller inte kan ta hand om sig själv, blir föremål först och främst för LOB. Men, har personen gjort sig skyldig till brott, så ska gripande gå över LOB.
Den initiala prövningen vi gör kommer alltid omprövas av polispatrull som kommer till platsen.

För egen del har jag LOB:at en del stökiga personer, och ändå valt att kalla det LOB, även om de blir handfängslade. Frågan har framkommit från både kollegor och chefer;
”Varför griper du inte för våldsamt motstånd?”
Svaret är ganska enkelt: För att jag inte behöver.
Personen är frihetsberövad, och i vissa fall belagd med handfängsel. Om jag kallar det LOB, Omhändertagen enligt PL§13, eller gripen för brott är i sak oväsentligt. Vill jag göra en anmälan om till exempel våldsamt motstånd så gör jag det när polisen är på plats.
Det händer ju faktiskt att folk är så påverkade att de inte förstår att jag är ordningsvakt,
trots att jag säger det flera gånger.
Jag gör den bedömningen, precis som andra gör bedömningen att folk ska gripas [för t.e.x våldsamt motstånd] trots sin påtagliga berusning.

Jag säger absolut inte att det ena är fel och det andra rätt,
jag konstaterar bara vissa skillnader i hur man ser på saker.

Jag hävdar helt enkelt att om jag får göra bedömningar uppåt (dvs. gripa/uppsåt) så måste jag ju rimligen få göra bedömningar neråt (dvs. inte gripa/inget uppsåt). Man ska beakta subjektiva och objektiva rekvisit, dvs. skedde det, och var det avsiktligt, väldigt förenklat.
Är personen berusad och föremål för LOB så gör jag oftast bedömningen att det INTE var avsiktligt.
Varför? För att jag själv vet hur dum i huvudet man kan bli av för mycket alkohol.

Och i slutändan tycker jag inte det gör någon skillnad eftersom personen ändå är frihetsberövad, och polisen är på väg fram till oss i vilket fall som helst. Visst, framkörningstiden kanske kortas något om det är en gripen snarare än en LOB (prioriteringsordning från LKC och så vidare) men jag har inte bråttom någonstans…

En tanke om transport av frihetsberövade

Jag läste nu under natten ett inlägg på bloggen ORDNINGSVAKT och tar till mig att det finns en hel del komplikationer i de fall ordningsvakter hjälpt polisen att transportera frihetsberövade från ingripandeplatsen till det polisiära förvaret (alternativt sjukhus) då vi sannolikt på vägen till aktuell lokal saknar förordnande.

Det löjliga i kråksången är när man i vissa fall har ungefär 10 minuters promenad till en dygnet runt-bemannad polisstation med häktesceller, men måste vänta tills polis anländer, vilket ofta tar runt en timme.
Ibland är det nödvändigt förstås, men jag vill ju tro att lagstiftaren har som målsättning och avsikt att så få som möjligt skall frihetsberövas, och de som frihetsberövas ska vara frihetsberövade under så kort tid som möjligt. Jag kan givetvis ha helt fel i den frågan, men det torde vara mer förenligt med diverse grundlagsskydd att faktiskt transportera personen till fots eller i bil till rätt instans snarare än att vänta på polisen i allt mellan en kvart och flera timmar.
Men det kanske bara är jag.

Reportern Klas Bergström i en fyllecell.
Hit får OV inte hjälpa polisen att transportera omhändertagna berusade, enligt artikeln länkad högst upp.

I andra europeiska länder, till exempel England och Irland (och utanför Europa; Kanada, USA och Australien) har man insett att det här med att transportera frihetsberövade är något som tar ganska mycket tid i anspråk för enskilda polispatruller. Jag har förstås inga siffror på detta, men enligt uppgift från en polis i Göteborgs-trakten tar det cirka 10 minuter att avrapportera en omhändertagen, från det man kommer in till stationen. Inte så farligt, kan tyckas, men betänk då att samma patrull på sitt 8-9h långa pass kan få åka på idel LOB:ar, och däremellan ett antal ärenden med högre prioritet såsom pågående misshandel och liknande.
Det finns också (minst) ett företag som bland annat tillverkar fordon för transport av frihetsberövade.

Varför vi i Sverige inte har den här typen av samordnad och effektiviserad transport vet jag inte, men jag är väldigt nyfiken på varför det är så.
De flesta modellerna verkar ha 4-8 minimala celler med en sittplats och en dörr, vägg mot intilliggande celler, och diverse fästanordningar för hand- eller fotfängsel.
En sådan skulle i Sverige kunna bemannas av en eller två poliser enligt någon form av rullande schema, samt eventuellt personal från KVM eller väktare. De senare arbetar i viss mån idag med att assistera KVM-personal vid transporter till och från domstolar, läkarbesök, med mera.

Jag skulle våga gissa att tidskostnaden är betydligt lägre för ett par sådana patruller/fordon i en stad som Stockholm jämfört med att varje patrull ska transportera sina egna omhändertagna/gripna, plus då att OV:s omhändertagna skulle slippa uppta en ”vanlig” polispatrull, så att de kan ägna sig åt mer brådskande ärenden än att köra en halvsovande fylla till sjukhuset.

Anledningen till att ha (minst) en polis i transportfordonet är främst som jag ser det för att på plats kunna överpröva beslut främst från OV, men även andra poliser om transportpolisen i fråga har högre grad än den beslutsfattande polisen. På så vis motverkar man överbelastning på transporttjänsten. Sen går det ju att dela upp så att ”bussen” bara kör t.e.x LOB:ade personer, så får enskilda patruller köra in sina brottsmisstänkta själva eftersom de ändå måste avrapportera ärendet.

Någon som har erfarenhet av den typen av transporter i utlandet som kan fortsätta utveckla fördelar kontra nackdelar?

Jag inser att det kanske i viss mån låter som att jag inte vill ”sitta på” fyllor och liknande, och det stämmer förstås till viss del… Jag föreslår att du provar dela ett varmt, oventilerat rum med en fullvuxen man som gjort sina dagliga behov i byxan i några års tid, så kanske du får lite perspektiv på den biten. 😉
Men det är faktiskt mest omtanke om den frihetsberövade; det är faktiskt inte optimalt att sitta i ett rum enligt ovan beskrivning i allt ifrån cirka en kvart till ett par timmar. Det är heller inte optimalt för ordningsläget om den frihetsberövade har med sig en handfull vänner som förstås tycker att ordningsvakten har gjort alla fel som går, kompisen kan de ta hand om själva trots att de lämnat honom liggandes i en hiss, och så vidare.
Snabb, effektiv och rutinmässig transport är som jag ser det både mer rättssäkert och mindre integritetskänsligt än nuvarande rutiner.

Hoppas ni alla har en trevlig och bra helg, trots förlusten mot England i Fotbolls-EM.

En jobbvända bland jobbvändor…

Min helg har sett ut ungefär såhär:

* Avstyrt en misstänkt våldtäkt som snarare visade sig handla om att kvinnan inte ville återlämna nycklar till sitt ex, i kombination med svartsjukedrama. Upprörda känslor, och uppenbarligen lite dåliga erfarenheter av ordningsvakter.
”Han blir aggressiv när ni står här med era västar och syns…”
Eh, okej… Är det nu jag ska bli rädd, eller…?
Hur som, slutet gott, allting gott.

* Får anrop på radion om en man liggandes på en bänk på en station i närheten av oss, beger oss i dit i maklig takt. Klockan är runt halv fyra på morgonen. När vi närmar oss går ropet ut från TryggC att ”Det ser ut som att den sovande mannen blir muddrad… ja, nu vaknar han till… gärningsmannen har (diverse kläder) på sig, offret har lagt sig på golvet igen…”
När vi kommer till platsen kan vi förstås inte hitta gärningsmannen, som i likhet med många andra modiga människor före honom sprungit som en gasell från platsen.
Den rånade mannen omhändertas enligt LOB, talar om att han skäms och har ångest.
Mannen blir blå i ansiktet, varpå ambulans tillkallas.

* Avlägsnat en person som krävde att få läsa min ”27:a” (PL§27-rapport) rörande ett annat ärende, när hen vägrades detta hävdade hen ”mänskliga rättigheter” och försökte slita åt sig pappret. Hen förstod inte begreppet integritet…

* Avvisade en person som tyckte det var lämpligt att kasta en skakad läskburk i golvet så att den sprängdes och stänkte läsk på andra resenärer. För detta blev jag hotad till live, tackar som frågar.
Fast det slutar förstås inte där… när den unge mannen blir ivägsläpad av sin kompis är han så arg att han skriker så att det hörs över hela stationen, vilket gör att fler och fler människor kollar på honom, vilket i sin tur verkar göra att han måste vara ännu häftigare… Han ska då sparka på panelen som sitter mellan de olika rulltrapporna, men felbedömer det hela och missar så grovt att han med stödbenet halkar i sin egen läskfläck och faller handlöst till golvet.
Inte ett öga torrt i lokalen. Alla skrattade.

* Omhändertar en person som från början försökt använda sin mobiltelefon (avstängd) som Access-kort i spärrlinjen. Det gick inte jättebra för honom, men då det är mycket folk på stationen försöker vi snarare tala mannen till rätta, men efter tre-fyra försök med olika kommunikativa strategier blir mannen omhändertagen enligt LOB.
Väl inne i Trygghetsrummet tar denna dialog sin plats:
Mannen: ”Allså… *hick*… Får jag…
Jag: ”Vad får du?”
”Får jag ringa någon? Mamma?”
”Ja, visst får du det, men är mamma verkligen vaken såhär dags?”
”*snyft* Då ringer jag PAPPA då!”

* Pratade med en berusad hemlös, han beklagade sig över att jag får snusa inomhus när han inte får röka inomhus.
En annan man hör vår dialog och utbrister:
”Man får inte göra någonting alls i Sverige längre. Jävla Gestapo-Sverige!”
Jag valde att ignorera honom, av så många skäl…

Hur var din helg?

Om man skulle blogga lite kanske…

Av olika skäl har det varit väldigt dåligt med uppdateringarna på sistone, och den största anledningen är väl rent generellt att det för min del har varit väldigt lugnt på jobbfronten.
En annan anledning är att eftersom jag inte förrän nyligen fått en (ny) fast kollega, och jag vet inte hur det är med er andra i era jobb, men jag upplever det ibland ganska påfrestande att jobba med nya personer.

Även om min förra kollega och jag inte kom underbart väl överens så visste vi alltsomoftast vart vi hade varandra.
På gott och ont.

Har dessutom gått och dragit på mig någon form av förkylning, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att komma ikapp ett antal avsnitt av olika serier, där kanske Tunnelbanan står för det mest intressanta ur bloggens perspektiv.
Men det känns som att det mesta redan avhandlats i andra forum, så jag lämnar det därhän.

Helgen ägnades åt att med kort varsel ta ledigt från jobbet, för att gå på begravning. Det var, som ni förstår, ingen höjdare.

Josefin (Olivia) valde att ända sitt eget liv vid 27 års ålder, hon skulle fyllt 28 i år.
För många år sedan hade vi en parrelation, av den typen som parrelationer ofta är när man är typ 18; passionerade åt alla håll, mycket intensitet och kanske inte de mest genomtänkta beslut.
Josefin var en sån människa som jag kunde sitta och prata med i timmar, om i princip vad som helst, trots att vi väldigt sällan var överens i särskilt många frågor så var det ändå alltid intressant att prata med henne. Hon hade förmågan att se saker ur olika perspektiv, en förmåga som jag själv jobbar på att förbättra.

När jag tänker efter var vi nog mer olika som personer än lika, vilket kanske gjorde att vi ändå kom så bra överens?
Jag vet inte om det är så, men jag tror faktiskt det. Vi är (var…) båda ganska flexibla också, vilket gjorde att vi alltid kunde ha överseende med saker den andre gjorde eller sa, och dialogen var öppen.
Inte alltid hjärtlig, men oftast.

Det här får mig ju inte helt osökt att tänka på många av de personer man träffar i jobbet; kriminella, våldsverkare, hemlösa, missbrukare, brukare, mentalt sjuka och alla andra.
Jag har inte räknat hur många människor jag har omhändertagit, men det är förmodligen runt ett hundratal, och många av dem har haft samma beteendemönster (enligt dem själva) som Josefin hade.
Hon var duktig på att dölja hur hon verkligen mådde, men för de som kände henne lyste det igenom.

Jag minns speciellt en ung kvinna som jag och kollegan efter mycket om och men LOB:ade (eller om vi grep henne, jag minns faktiskt inte just den saken). Hon stod vid busshållplatsen och viftade med en kniv och sa att hon skulle skära upp armen om vi inte hjälpte henne. Så, efter mycket om och men tog vi oss för att prata med kvinnan under förutsättning att hon släppte kniven, vilket hon gjorde. Vi gjorde en snabb skyddsvisitation (PL§19 även kallad) men jag gjorde bedömningen att hon inte skulle utsätta varken oss eller sig själv för fara då kniven var undanstoppad och i säkert förvar i min benficka. Vi pratade med kvinnan, som visade sig vara 22 år gammal, om varför hon stod bland folk och viftade med en kniv, vilket hon inte riktigt kan ge ett bra svar på. Och jag förstår henne.

Om man medicineras tungt, och dessutom har det relativt dåliga omdömet att krydda det hela med några glas alkohol, så kan det få minst sagt katastrofala följder. Hon berättade att hon varit inskriven på ett avvänjningsprogram, men blivit avskriven från detsamma eftersom hennes så kallade pojkvän tvingade henne att ta droger.
Att springa runt på stan och vifta med en kniv framför ordningsvakter får väl ändå ses som ett ganska solklart rop på hjälp.

Däremot tror jag inte urskiljningslöst på hennes historia, men faktum kvarstår:

• berusad/påverkad
• utgör fara för annan

Så, kriterierna för LOB är uppfyllda sedan länge, i mina ögon. Att det hela sedan kryddas med psykisk obalans och diverse (själv-?) medicinering gör inte saken svårare, rent juridiskt.

Jobbhelg: Stelfrusen man, otrevlig man, och trevlig skånska

Efter en tids ledighet så blev det så i fredags dags att återigen dra på sig ”rustningen” och ge sig ut i kamp.
Kampen fördes mot en fuktig och illvillig kyla, -11 uppmättes i min bil som kallast under helgen, men det kändes mycket värre än så.

Det var dock för min och kollegans del en väldigt lugn helg, några mindre jobb bara, vilket gjorde att man kunde lägga den nödvändiga tiden på jobben när de väl dök upp.

Vi fick ett anrop om en stökig, äldre man på en station, men när vi kommer dit ligger lugnet som ett töcken över stationen, det är knappt att spärrvakten noterar att vi försöker prata med honom.
Vi får veta att det rör sig om en äldre man med svart mössa och rollator, vilket på en plats där cirka en handfull personer uppehåller sig blir ganska iögonfallande. Vi hittar således mannen och försöker prata med honom, men han sitter mest och svär åt oss. En kvinna i 20-årsåldern vänder sig mot oss och berättar att mannen varit hotfull och otrevlig mot henne, varpå mannen börjar skrika och gasta mot kvinnan, som blir skrämd igen.

Vi tar därför med oss mannen ut, dels för att han behöver få en chans att komma ut ur alkoholdimman, och självklart också för att ge de andra människorna lite lugn och ro.
Av en väktarpatrull som finns på stationen får vi veta att samma man var där även föregående kväll, och hade ett liknande beteende. Då blev han LOB:ad av våra kollegor…
Vi fortsätter samtalet med mannen på ett konstruktivt sätt, tycker vi, men för hans del var det mest en fråga om att tala om för oss att vi skulle dra åt helvete. Flera gånger om.

”Sluta mobbas! Dra åt helvete!”

Skrek den gamle mannen vid flera tillfällen, något som självklart hade ett tämligen stort underhållningsvärde för den samlade skaran resenärer, som nu uppgår till cirka 40 personer.
Vi ser till att mannen kommer på sin buss för att ta sig hem, sen lämnar vi, med ett leende på läpparna.

Framåt halv tre på natten dök nästa ‘case’ upp, vi fick anrop om att en man somnat på en utomhusstation en bit ut ”på landet” så att säga, så vi satte fart. Att somna utomhus i minusgrader är aldrig bra, är man dessutom berusad så är det ännu farligare. När vi kommer fram hittar vi mannen i sidled halvliggande på en bänk, stel som en pinne. Vi försöker få upp honom i sittande ställning, men det går inte. Han är så frusen att musklerna har krampat ihop, och rumpan fungerar därför som en form av vippbräda; när vi sätter honom upp kan vi inte luta honom bakåt mot ryggstödet, för böjningen i midjan är för stor. Han faller också tillbaka åt höger om vi släpper efter.
Vi gör vårt bästa och lyckas åtminstone knäppa hans jacka, efter att ha kontrollerat puls och andning.
I samband med att jag kontrollerar pulsen känner jag att han är iskall inte bara om handen, som började gå mot en blå ton, utan även en bra bit upp på underarmen var han ordentligt kall. Vi försökte väcka honom, men det var lönlöst, trots bokens alla knep.
Vi hämtar också en filt och lägger över honom, även om det kändes lite löjligt i minusgraderna.

Vi omhändertog mannen enligt LOB, men valde att kalla ambulans istället för polis eftersom vi inte riktigt kunde avgöra hans status mer än att han druckit och var ganska kraftigt nedkyld.
Ambulansen var snabbt på plats och fick med mycket möda upp mannen på båren och in i bilen, där de inledde sitt magiska arbete. När vi lämnade efter några minuter stod ambulansen kvar.

Sjukvårdspersonal i alla dess former, men framförallt de som jobbar med akutärenden, har jag den yttersta respekt för. Jag tror inte att jag någon gång mött en sjukvårdare som haft ett dåligt bemötande mot mig/kollegan eller personen som är föremål för vård.

All heder åt er allihop, ni förtjänar mer än ni får. På alla sätt.

Lördagens arbetspass avslutades dock med att väcka en ung tjej som sov i en biljetthall, men hon visade sig vara vaken och gick ut för egen maskin medan vi samtalade kort med spärrvakten.
Jag tänkte fråga tjejen hur hon mådde bara, det slutade med att vi stod och pratade med två riktigt trevliga tjejer från Helsingborgs-trakten i kanske 10-15 minuter.
Ett bra avslut på passet tycker jag.

Stamkunder, så att säga…

Några av de jag träffar i mitt jobb är återkommande kunder/resenärer, vissa på ont, men de allra flesta på gott.

Till exempel lastbilschauffören jag brukar träffa på nätterna, en trevlig prick som alltid har en skön historia på lager.
Eller den unga kvinnan som jobbar på en krog i stan, som inte alltid har en ljus syn på människor.
Och den unga mannen som jobbar med transport av något slag, som alltid blir frågad om cigg av andra.

Det blir några stycken på ett år, och social som jag är så pratar jag mer än gärna med folk jag springer på.
Om inte annat ger det kanske omgivningen en lite mer positiv bild av min yrkesgrupp och vad vi gör, och i viss mån även hur vi är.

Men, det är med detta som med allt annat; oftast fokuserar jag på det/de negativa, eftersom det är saker som stör mig, det är de saker som behöver behandlas. De positiva sakerna behåller jag ofta för mig själv, även om jag berättar om dem.

Härom veckan klev jag och kollegan på ett tåg, på väg mot stationen där vi spenderar de sista timmarna av vårat arbetspass. Ombord på tåget ser jag – från andra änden av vagnen – ett sällskap bestående av tre stycken missbrukare sitta och uppföra sig såsom missbrukare ibland uppför sig; berusat, utåtagerande och idiotiskt.
Vi går fram emot dem och hälsar trevligt, och mer än så hinner vi inte göra innan kvinnan i sällskapet tar ton och börjar berätta i princip sin livshistoria, från början till slut.
Som svar på frågan ”Hur står det till?”…

Vi pratar hur som helst med kvinnan och de två männen, och beslutar att kvinnan och den ena mannen får tillfälligt avbryta sin resa på den station vi kliver av på, för att vi ska kunna göra en bedömning av deras berusningsgrad. Ingångstanken är att de ska få åka vidare med nästa tåg, vilket också blir resultatet i mannens fall, han är märkbart påverkad, men har koll på allt han förväntas ha koll på.
Kvinnan är en annan historia.

Vi hinner knappt sätta henne på en bänk innan hon börjar berätta att hon är manisk, på ett faktiskt maniskt sätt, och att hon inte hanterar stress så bra, vilket är uppenbart för oss att det stämmer. Jag försöker lugna henne medan min kollega samtalar med mannen, som senare får åka vidare.
Kvinnan fortsätter yra om ditten och datten (tro mig, man lyssnar inte alltid jättenoga i dessa lägen), och förklarar att hon vet vad BAS är, ”Jag har jobbat på BAS, de brukar be mig jobba ibland fortfarande!” säger hon ungefär sju gånger på lika många sekunder.

Vi gör bedömningen att kvinnan på grund av sin berusning inte kommer kunna ta hand om sig själv och omhändertar henne enligt LOB, och ska transportera henne från plattformen upp till biljetthallen och det för ändamålet avsedda trygghetsrummet. Väl i rulltrappan står hon och pratar med (till) kollegan och utbrister något om att hennes byxor är på väg att ramla ner, vilket är helt sant. Hon ber om att få dra upp dem, vilket hon förstås får. Jag litar dock inte på henne, eftersom hon redan varit utåtagerande och fäktat mot oss, så jag håller i hennes ena arm.
Då frågar hon min kollega, helt ogenerat ”Skaru knulla mig i röven nu eller?”, precis efter att ha tackat för möjligheten att dra upp sina byxor.

Vi får in henne i trygghetsrummet och gör en verbal (!!) skyddsvisitation, jag frågar helt enkelt om hon har något vasst på sig, och hon svarar att det har hon inte. Kläderna hon har på sig är tunna och kan svårligen dölja något, utom jackan som hon på eget initiativ tar av sig.
Hon står i ett hörn och berättar här hela sin livshistoria i sektioner, och det hela börjar med att jag förklarar för henne att hon är omhändertagen enligt LOB och troligen kommer köras till BAS av polisen.
”BAS? Där har jag ju jobbat! Jag har varit sjuksköterska i flera år!”
”Åfan? Bara på BAS då eller?”
”Nejnej, jag jobbade som golbög!”
”…golbög…?”
”Ja, golbög! För SÄPO! Jag jobbade för SÄPO! I 16 år har jag jobbat för SÄPO! Som golbög!”
Jag tittar på henne, kvinnan är i 45-årsåldern och svårt ansatt av sitt missbruk, och uppenbarligen har indianerna övergett kanoten, simmat iväg, byggt en ny bosättning och glömt den här kanoten.

Crazy cat lady från Simpsons, i Stockholms tunnelbana? Otänkbart...?

”Golbög alltså? Vad innebär det?”
”Jag har gett dem känslig information! Så känslig att… att… Du skulle inte fatta! Så känslig!” Hon visar med fingret hur något bränns, suger sedan på sitt finger.
”Jag förstå…*blir avbruten*”
”DU SKULLE INTE FÖRSTÅ!!!1one!”
”Okej… Men sjuksyrra alltså? Var?”
”Jag har jobbat som ordningsvakt också!”
”Jaha, där ser man. Då vet du ju vad LOB är…”
”NI GÖR FEL!”
”Hur ska vi göra då?”
”NI SKA SLÅ MIG! *viskar* med batongen!”
Jag fnissar lite och säger att jag inte tänker slå henne så länge hon är snäll.
”Men jag är manisk! Jag är galen! Jag har dödat folk! Bögjävel!”
”Det är ju jättedumt att döda folk. Varför gjorde du det?”
”För att jag var sjuksyrra fattaruväl!”
”Självklart… ”
”Jag jobbade åt SÄPO!”
”Ja, du sa det… Hur var det?”
” *mumlar något ohörbart* INFORMATION, fattaru? Information.”
”Jo…”
” *viskar* Mmm… mycket information. Om DIG!”
”Om mig? Vad sa du till dem då?”
”Allt! Verkligen ALLT!”
”Ajdå… berättade du om min aktiesvindel 1997?”
”ALLT sa jag!”
”Okej, bra jobbat. Fick du bonus?”
”Jag har varit under tvångsvård i 26 år!”
”26 år? Det betyder att du jobbade för SÄPO när du var inlagd. Var det en täckmantel?”
”Jag har ingen jävla MANTEL, tror du jag är kungen eller?”

Och. Så. Vidare.

Polisen kom slutligen till platsen, och de fick självklart höra samma historia. De var mindre roade.

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

• ungdomar som dricker
• ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
• berusade människor
• ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
• lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.