Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: alkoholist

Om att äntra ett tåg

Idag tänkte jag skriva om annat än barn, nämligen vuxna.
När jag tänker efter så är det i många avseenden ingen större skillnad på de två…

Härom veckan stod jag och kollegan på en station och gjorde det vi brukar göra; ”hälsade på tåg”, det vill säga att vi byter några ord med tunneltågförarna medan de lastar av och på resenärer. Det görs för att ge dem vetskapen att vi finns där, och för att kanske få veta om det är någon för oss intressant ombord på tåget.
Det är dock inte alla förare som ens hälsar på oss, men jag gissar att det finns vakter man kan säga detsamma om.

Vi får ett anrop från TryggC om att det på ett södergående tåg ska finnas en sovande bakom föraren. Vi står längst norrut på norrplattformen, så det blir att traska iväg, men vi har några minuter på oss.
Innan vi hinner ens börja gå möts vi av en kvinna, som talar om för oss att en bit bort på plattformen, i en av väntkurerna, ligger en man på marken.

Vi tänker ta en titt på mannen eftersom vi ändå passerar, men det visar sig att mannen ställt sig upp med hjälp av sin kompis, ”journalisten”, och de ska borda tåget som precis rullat in på stationen.
Journalisten leder mannen mot tåget, mannen anser sig inte behöva ledas och slår bort journalistens arm, tappar rytmen i fotisättningen och promenerar rakt in i tågsidan mellan två dörrar.

De lyckas dock att ta sig ombord på tåget, vi signalerar till föraren att stoppa tåget, för vi bedömer initialt att mannen är för full för att vistas i spårbunden trafik. Ett samtal kan lösa det hela, tänker vi.
Det tänkte inte mannen och hans kompis.
Männen har satt sig ner, men vi försöker prata ut den mest berusade av dem, och han är inte ovillig, men både han och vi hindras av journalisten, som knuffar både mig och kollegan ett par gånger, och trycker ner sin kompis i sätet gång på gång.

Det leder till att vi helt enkelt avlägsnar journalisten från tåget på grund av hans tilltag, och då följer den mer berusade mannen efter. Väl ute på plattformen så försöker vi tala dem bägge till rätta, alldeles utan framgång.
Journalisten blir utåtagerande och försöker knuffas igen, varför vi börjar belägga honom med handfängsel. Han stretar givetvis emot, vilket gör att vi måste nyttja diverse tekniker för att komma åt att belägga handfängslet korrekt.
När vi gör detta störtar den berusade mannen mot min rygg, fick jag efteråt veta av kollegan – själv hade jag fokus på att slutföra bojningen och leda bort journalisten.

Den berusade mannen försöker alltså slita tag i mig bakifrån, men hindras av kollegan, som lägger ner mannen på backen, och belägger honom med handfängsel.

Det skulle visa sig att journalisten var av rysk härkomst, och mycket talför när det gällde att förklara för mig hur mycket problem jag skulle hamna i, för han var minsann journalist och hans chef jobbade på ambassaden.
Han krävde att få ringa ambassaden.
”Ring vem du vill” sa jag.
Han inser att hans händer så att säga är handfängslade, och börjar då orda om hur dåligt det är med demokrati, han ska skriva en artikel om hur dålig den svenska demokratin är.

En del ryska for ur hans mun också, ibland är det skönt att vara språkligt obildad.

Hur gick det då för den berusade mannen? Inte mycket bättre skulle det visa sig. Utöver att göra både ettor och tvåor i byxan, passade han på att hota kollegan med ”Putin kill you!” i princip oavbrutet under den dryga timmen vi väntade på polisen.
Polisen som avlägsnade journalisten och skulle hämta mannen, när journalisten återkom, blev avlägsnad igen, och återkom igen, och blev då omhändertagen av polisen, som fick kalla fram ytterligare en patrull för att ta hand om den riktigt fulla mannen.

Om vi har otur kommer de sluta gilla oss på Facebook…

tumblr_m92b17vhBv1qzacglo1_1280

YB Södermalm på Twitter

 

Annonser

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Tunnelbanepolisens fordon

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

Smile - You're loved

En glimt av humor i all misär

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg, med nyttigt och intelligent innehåll… Yeah, du läste rätt.
Men det här är inte det inlägget, tyvärr. Jag har helt enkelt inte samlat ihop en tillräcklig, vad ska man kalla det, ork eller lust kanske, att sätta mig ner och skriva sådär långt och uttömmande som jag brukar.

Vissa av de saker som nyligen hänt har jag delat med mig av på Facebook i form av citat och händelsebeskrivningar av det mycket, mycket korta slaget.
Andra saker har jag behållit för mig själv av olika skäl.

En av de skönaste händelserna jag varit med om på sistone var ändå en LOB jag och kollegan hade en solig kväll, precis när vi skulle ge oss av mot områden där mat står att finna.
En man med (skulle det visa sig) finskt ursprung hittades ombord på tåget, packad som en sill inlagd i vodka.

Full man liggandes i tåg

Full man utslagen i tåg. Mannen på bilden har inget samband med texten, mer än berusningsgraden.

Vi pratar med honom, och det visar sig ganska snabbt att han är på helt fel sida av stan, och vi hjälper honom av tåget. Han vill inte alls ha vår hjälp utan säger givetvis ”Jag kan gå själv!” och går. Ungefär ett steg, sen ramlar han framlänges, handlöst, rakt ner på plattformen.
Som tur är var mannen ganska mjuk i både kropp och själ, inga skador uppstod, men nu ville han åtminstone ta emot vår hjälp.

Väl inne i trygghetsrummet (om man nu kan kalla det så; ett avskilt utrymme mer…) så gör vi en skyddsvisitation mest för sakens skull, men den föregås av frågan ”Har farbror något farligt på sig? Kniv? Pistol? Kanon?”, varpå mannen höjer hakan och blicken samtidigt, fixerar kollegan med blicken, höjer ena handen med ett varnande finger, och utbrister: ”UBÅT!”

Vi skrattar (jo, vi kan sånt också) gott åt det som uppenbarligen är ett skämt, och småpratar med mannen. Till slut kommer vi lite till vägs ände, varpå jag frågar ”Vad heter farbror?”, och svaret är lika klockrent som det är otippat.
De flesta brukar svara att jag ska skita i det, eller dra åt helvete, eller typ Sture.
Farbror svarar med hög röst att han heter ”Finnjävel!” och flinar pillemariskt åt oss igen.

Till slut kommer polisen och kör in mannen för tillnyktring, och mannen verkade oroväckande nöjd med hur händelserna utvecklades.

====

Just det, jag glömde nästan!

Jag och kollegan avvisade (eller avlägsnade, jag minns faktiskt inte exakt) en ung kvinna från en station p.g.a hennes ordningsstörande uppträdande (tjafsade och skrek åt spärrvakten, skrek åt oss trots att vi bara iakttog situationen, skrek åt andra resenärer…) och berusning. När hon når toppen av upprördhet och inte längre har några ens bristfälliga argument så kommer hon i likhet med många andra in på området allmänt känt på utrikiska som ”namecalling”…

”Ni är fan… misslyck… *hick* MISSLYCKADE PILOTER!!

Ja, vad ska man säga… (och JA, hon betonade ”piloter”…)

Full och dum, eller bara dum?

Härom kvällen tog jag mig för att ägna min ledighet åt att bowla med goda vänner. Eller alltså, vi åkte till en bowlinghall och rullade klot mot käglor.
Mina vänner är således varken klot eller käglor, så det inte blir några olyckliga missförstånd! 🙂

Vi bowlade i drygt två timmar, och idag har jag faktiskt träningsvärk i ändalykten. Jag misstänker att det beror på min bristande bowlingteknik och -erfarenhet, men det kan också kanske bero på absurd sovställning på småfylla. Vem vet…

Hur som haver, efter bowlingen gick vi på en lokal pub och avnjöt ett par goda glas. Innehållet var åtminstone gott, brukar inte smaka på glasen längre.
Så gick vi vidare till ett ställe med lite… vad ska man säga, mer passande målgrupp kanske. På vägen dit möter vi en (till synes svensk) man nånstans runt 35-40, som lite wigger-aktigt närmar sig mig med orden ”Mannen, mannen!”
Vissa av er anar nog…

”Är det mig du pratar med?”
”Ja… alltså, jag har en BMW med *ohörbart* fem *ohörbart sludder*, okej?”
”Alltså, jag hör inte så mycket av det du säger… kan du prata lite tydligare?”
”Jag *ohörbart* BMW *ohörbart* fem *ohörbart* köpa den?
”Du vill alltså att jag ska köpa din BMW, för en femkrona, är det rätt?”
”NEJ! Jag behöver hjälp! *ohörbart* telefon?”
”Du har ju en egen telefon, du står ju och håller i den, dude…?”
”DEN HAR *ohörbart*!!”
”Ooooo-kej… Men du, jag tänkte såhär, att jag går och umgås med mina vänner nu, är det okej för dig?”
Mannen ger mig en lång, utmanande blick och säger sedan ”Okej.”
”Tack!” säger jag då, och vi börjar gå.
”MEN! Du skulle ju inte ens hjälpa mig om jag LÅG HÄR OCH SKULLE DÖ!!!” ropar han efter mig.

Jag har aldrig i mitt liv sett personen förut, jag misstänker dock att han blandade ihop mig med någon.
Men hur det än är med den saken så undrar jag ju, rent krasst… Vad tjänar jag på att låna ut min telefon – med allt vad det innebär i smartphone-tider – till en främmande man, på fyllan?
Förmodligen ingenting mer än ett medmänskligt tack, och ibland räcker det faktiskt inte för mig.

Tacksamhet

På mitt senaste arbetspass träffade jag en äldre man, som till utseendet lätt sätts i samma grupp som personerna på bänkarna i närmaste centrum.
Han har suttit på många sådana bänkar genom åren.

Jag vet inte hur gammal han är, men troligen runt 60 år. Han är lång och gänglig, och gör inte mycket väsen av sig. Jag kallar honom Börje här, men det är inte hans riktiga namn.

Förra gången jag träffade honom var för ungefär två år sedan, då han blev omhändertagen enligt LOB eftersom han var så berusad att han var nära att snubbla ner från perrongen och ner på spåret.
Väl inne i trygghetsrummet (eller ”avräket”, efter avräkningsrum) sätter vi honom på en stol och rengör såren han ådragit sig när han ramlat tidigare.

Givetvis står en skara nyfikna människor utanför rummet och kräver att vi ska öppna dörren så de kan se att vi inte slår ihjäl Börje. Kollegan går ut till folksamlingen och förklarar läget, och att vi inte vill öppna dörren av hänsyn till Börjes integritet.

Tänk dig själv om du blir omhändertagen för att beredas vård, skulle du vilja att så få som möjligt får se dig i din utsatta situation, eller så många som möjligt?

Efter någon minut kommer kollegan in igen och folket utanför har lugnat sig betydligt. Vi pratar med Börje, som till en början är fåordig och nedstämd, men efter en stund kommer tårarna.
Han gråter för att hans missbruk har gjort att han förlorat kontakten med sin son. Sist han pratade med sonen var för drygt sex år sedan, då grabben var 11 och glad över att han hade gjort bra ifrån sig i ett idrottsevenemang.
Börje berättar att han var i sånt tillstånd att han helt enkelt somnade med luren mot örat. Det sista han för sex år sedan hörde sin son säga var ”Lyssnar du på mig, farsan?”

Börje gråter fortfarande när polisen kommer (det funkar så, även om han körs till sjukhuset så är det polisen jag som ordningsvakt måste kontakta eftersom de är mina förmän.) och de undrar givetvis vad som har hänt. Jag tar en av poliserna åt sidan och ger en snabb genomgång av vad Börje berättat för oss. Polisen pratar med Börje en stund och frågar om han vill till sjukhuset, vilket han verkar tycka är en bra ide. Börje tackade oss för att vi hjälpte honom, och när poliserna ledde honom mot bilen så flirtar han ganska friskt med den kvinnliga polisen, som ler brett och säger att det får de när han nyktrat till, och det kan krävas blommor.

Igår träffade jag Börje, som jag först inte kände igen. Håret var klippt och kammat, skorna knutna, finbyxan på, och ögonen var… Ja, klara. Intelligenta. Nyfikna.
Börje går emot oss, vinkar glatt och igenkännande, vi tar i hand och utbyter de vanliga mellan människor förekommande artighetsfraser. Jag säger att han ser bra ut, och han säger att ”Den där dagen ni plockade upp mig från marken, det var då. Ni räddade mig, och då bestämde jag mig. Fan, jag visste ju knappt vart jag var, vilken tid på dygnet det var eller något annat för den delen. Jag bestämde mig. Jag flyttade, slutade ha kontakt med mina så kallade vänner och slutade dricka. Nu har jag varit nykter i tre år.”

Han ska gå och se sonens gamla fotbollslag spela match.
Jag vågar inte ställa frågan, men han säger det själv rakt ut, att hans son ska möta honom vid idrottsplatsen.
”Ja, jag minns ju inte mycket från IP’n, men de har jääkla bra korv på den IP’n!” säger Börje, klappar sig om magen och skrattar sådär som bara gamla gubbar kan.

Det känns faktiskt ganska bra att vara en – ack så liten – del i ett stort pussel, men att få tacksamhet och beröm tillbaka, från en person som varit på den absoluta botten och tagit sig upp över ytan.
Jag inser självklart att det inte är min förtjänst att Börje tagit sig ur skiten, att han ordnat upp sitt liv, men det känns bra att veta att så lite som att göra sitt jobb på ett bra och snyggt sätt kan, om inte direkt, så ändå indirekt bidra till att rädda en människas liv.

%d bloggare gillar detta: