Tvångsdialog

I mitt förra inlägg, ”Om att ingripa mot barn”, gick jag svepande igenom vad jag ser i den film som cirkulerat i medierna. Inget har förändrats på de punkterna. Jag tycker fortfarande – som privatperson – det ser dåligt ut, inte på grund av hur ordningsvakten agerar, utan på grund av hur han tvingas agera.
På grund av att en väldigt ung människa är inblandad.
Det kommer nog aldrig se bra ut, tror jag.

Jag var som ni förstår inte där, jag känner inte kollegan i fråga, men jag kan så pass mycket om branschen att jag vågar säga att i princip ingen ordningsvakt initialt skulle hantera en situation, vilken situation som helst, på något annat sätt än verbalt; med samtal, anmodanden och tillsägelser.
Visst finns det situationer där samtal inte är att tänka på, exempelvis pågående misshandel och så vidare, men det är inte de ärenden vi talar om nu, vi pratar om ärenden där samtal fortfarande är ett reellt alternativ.

Visst är det också som så att många ordningsvakter – inklusive undertecknad – skulle behöva en uppfräschning av konflikthanteringens verbala bitar, men det spelar i slutändan ingen roll om din motpart inte är intresserad av att lyssna på vad du har att säga.

Ni som själva har barn/ungdomar vet att ibland blir de så arga, ledsna eller upprörda att de springer in på sitt rum och slår igen dörren efter sig. Ni vet att det inte är läge att prata med dem just då.
Fördelen ni har är att ni kan vänta till ett senare tillfälle, som ordningsvakt på allmän plats är det fruktansvärt svårt, för att inte säga omöjligt, att vänta på ”rätt” tillfälle för motparten.

Ni som tycker att ordningsvakterna skulle ‘pratat’ med ungarna – jag tittar på dig, Bo Hejlskov Elvén – får gärna precisera och förtydliga exakt hur det ska gå till i varje given situation, även den aktuella situationen på Malmö Centralstation, där det enligt samma Bo ”tydligt framgår att barnet inte kan svenska.”
Ni är för min del välkomna att ta del av klientelet vi möter, både här i Stockholm men även på andra platser i landet.

Tala gärna också om för mig hur ni kan veta att pojken ”uppenbart inte förstod svenska”,
det måste vara något jag missat.

Seså Lund, fram och prata med de trevliga ungdomarna nu!
Vi? Eh, alltså… Jag sitter framför en dator…

Dock har jag blivit skriken åt på fler språk än jag trodde jag behövde kunna, bland annat spanska, serbiska, somaliska, diverse arabiska språk/dialekter, och franska.

Gemensamt för samtliga de personerna som skrikit åt mig, oavsett deras ålder, har varit att när det inte längre passade deras syften, så slutade de helt plötsligt förstå och tala svenska.
Någon som kan mer om sådant får gärna förklara varför så varit fallet.

Hur vet man att han kommer från en krigszon och är traumatiserad?
Sannolikheten talar emot det påståendet, helt enkelt.

Hejlskov med flera tycker också att om man som ordningsvakt inte kan nå önskat resultat genom att prata med folk så bör man söka sig ett annat jobb.

Ta er gärna tiden att se ”Veckans Brott”, där Leif GW Persson går igenom övervakningsfilmen (se från 31:14 och framåt) och förklarar hur saker och ting fungerar i verkligheten.
Han ger också luft åt några tämligen intressanta teorier.

Härom månaden hamnade jag och kollegan i en situation där en person drog kniv mot oss.
Vi försökte prata med honom, få honom att släppa kniven och ta ett steg tillbaka.

Det slutade med massivt polispådrag, dragna vapen, kravallsköld, OC-spray och ‘buntning’ av GM.
Det visade sig också när omhändertagandet var genomfört att det inte var en kniv, men i mörkret vi jobbade i var det i princip omöjligt att avgöra på lite håll.
Ska jag och kollegan söka nytt jobb nu, eftersom gärningspersonen inte var intresserad av att lyssna på oss?

När en rökare vägrar släcka cigaretten trots tillsägelse, ska jag ringa Arbetsförmedlingen på en gång då?

Nej du Bo, du och väldigt många andra är fel ute här. Givetvis är det ett mål jag skulle våga säga att alla ordningsvakter har, att allting löser sig med lite verbal gymnastik, men det är ofta långt ifrån så det går till.
Till ingen skuld på ordningsvakten för den saken.
Vi har vissa rättigheter som allmänheten inte har, däribland att använda ett visst mått av våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Vilken mängd våld som får användas regleras i polislagen, och där står i §10 att

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om:

och följs av sju punkter varav någon skall uppfyllas. Vem är det då som avgör huruvida det är försvarligt våld som brukats vid ett ingripande med stöd i PL§10?
Vi börjar med uteslutningsmetoden. Det är inte Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, grupper på Facebook, Bo Hejlskov, en hemlös narkoman, eller ens Tingsrätten.
Initialt är det alltså den ingripande polismannen eller ordningsvakten som avgör vad denne anser vara försvarligt våld.

Först senare bedömer tingsrätten om så är fallet, om åklagare beslutat att väcka åtal.

Jag förstår visst att folk reagerar, det brukar bli så när ”samhället” misslyckats i uppfostran (sist jag kollade skötte föräldrar uppfostran, och var dessutom ansvariga för den) av enskilda individer i ung ålder.
Men, i slutändan spelar det ingen större roll hur gammal personen är. Gör det mindre ont att bli knivhuggen av en 9-åring än av en 12-åring, tro?

En person blir inte frihetsberövad – någonsin – utifrån dess hudfärg, språkkunnighet eller hur gammal den är, det enda skälet till frihetsberövande är att personen har ett beteende som inte är förenligt med lagar och förordningar.
När beteendet uppdagas påtalas det av ordningsvakten, som inväntar reaktion från personen.
De barn i liknande åldersspann jag haft att göra med har överlag varit vettskrämda bara jag höjt rösten åt dem, som en referens.

Många är det dessutom som efter den nyligen släppta övervakningsfilmen – som visar hela förloppet ur överskådlig vinkel – som fortfarande anser att det här är en liten ängel som blir brutalt överfallen av vakter.
Jag förmodar att ni sällan lämnar er egen bostad, helt enkelt, eftersom det är i princip omöjligt att vara så informationsmotståndig som ni bevisligen är.

 

Något av det mest tragiska i den här historien är ändå hur media (nu är jag där igen…) fortsätter med sin politiska agenda; man ljuger folket rakt upp i ansiktet med svarta drama-rubriker som ”Här dunkar han pojkens huvud i golvet”, ”Brutalt omhändertagen av ordningsvakt” och liknande.
Inte ens på mobilfilmen finns något dunkande av huvud, men både media och vissa enskilda personer har varit så förblindade av sitt hat mot ordningsvakten att de helt enkelt inte klarat av att se rationellt vad som händer.

Kollegan, fick jag veta via gemensamma bekanta, har alltså haft ett 30-tal journalister campande på eller precis invid sin tomt i ett antal dagar efter händelsen. Hans familj har inte vågat gå ut, de har levt under polisiärt beskydd sedan händelsen. Han har inte kunnat jobba, han har heller inte fått jobba eftersom hans arbetsgivare stängt av honom under utredningens gång.
Utöver dessa journalister har diverse invandrare och så kallade ”antirasister” i ungefär samma numerär samlats utanför hans bostad, i vilket syfte vet jag inte, men jag kan ju gissa.

En offentlig ursäkt från varje enskilt media som publicerat mobilfilmen vore på sin plats, men det lär ju inte hända.
Jag hoppas att ordningsvakten kräver tidningarna på massiva skadestånd för förtal, och jag hoppas att de någon gång lär sig att ta det lite lugnt innan de hoppar på skenande åsiktshästar åt endera håll.

”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

Stenkastning, spårbeträdelse med mera.

Som de flesta av er säkert märkt, så går skrivandet i vågor. De senaste månaderna har varit påfrestande för mig av högst privata och personliga skäl, och det har givetvis påverkat min insats på arbetet.
Ibland blir det helt enkelt för mycket.

Men nog om det!

För min del har det varit förhållandevis lugnt på sistone, med några få undantag. Självklart kom de få undantagen under samma arbetspass…

Passet börjar med att vi får bistå räddningstjänsten att evakuera ett bussgarage där en buss fattat eld.

Vi följer upp detta med att några timmar senare åka till en station där trygghetsvärdarna tillsammans med några arbetare (de gjorde nåt arbete på plattformen, tror jag) hindrat en man från att hoppa framför tåget.
Vi omhändertar mannen, och min kollega för dagen får oerhört bra kontakt med mannen, varför jag håller mig i bakgrunden så länge han är lugn, men han gör ofta ansats att gå ifrån platsen, varvid vi varsamt sätter honom ner igen. Polisen ansluter och skjutsar mannen till sjukhuset.
Samma polispatrull stötte vi på några timmar tidigare, i kvällens ”huvudcase”.

Larmas vid cirka 22:10 till en station vi bara cirka 15 minuter tidigare ronderat av, och lugnet var åtminstone då den överlag rådande stämningen.
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, i höjd med Y, kom.”
”Kanon, ni får åka tillbaka till Z, där två män nu vid upprepade tillfällen har hoppat ner på spåret och upp igen. Männen har på sig *signalement*, kom.”
”Taget från XX, på Z, två män ner på spårområdet, vi är på väg. Slut, kom.”
”Klart Slut.”

Jag vänder bilen, och här börjar någon form av mental förberedelse. Är det bara två män som hoppat ner på spåret för att ta upp något – vilket faktiskt är ganska vanligt – eller är det något annat?
Jag hinner få in kollegan på samma tankebana, men vi avbryts av radion:
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, kom.”
”Då har männen varit nere på spåret igen, det ser ut som att hämtar upp makadam från spåret. Kom.”
”Taget. Är det två män det gäller, frågas kom.”
”Såvitt jag kan se, ja.”
TryggC kallar i det här skedet in ytterligare en patrull, samt arbetsledare, för att vi ska kunna agera mer effektivt och resolut om det behövs.
”XX, fick ni att AL och ZZ kommer i rygg på er, kom.”
”Taget från XX. Lämnar status när vi landat. Slut kom.”
”Klart Slut.”

Någonstans i allt det här så ropar TryggC ut att ”XX, för kännedom. Personerna har nu börjat kasta stenar omkring sig på stationen.”
Där har vi klumpen i magen, som på beställning.

Jag får någon form av tillfällig hjärnblödning och parkerar sämre än en taxichaufför, och vi springer ner på stationen. Väl i biljetthallen möter vi en man i ålder nånstans mellan 45-60 gissningsvis, som är väldigt upprörd och verkar rädd. Han berättar snabbt att det var skönt att vi var där, för han är trött på ligisterna.
Kollegan och jag tittar frågande på varandra, men vi tar med oss mannen ner på plattformen där han får så diskret som möjligt peka ut vem som gjort vad.

Det handlar inte längre om två män, utan om fyra ”ungdomar”. ”Ungdomar” är någon form av politiskt korrekt uttryck för invandrargäng. Således, på en bänk sätter sig fyra svarta ungdomar och ser jävligt oskyldiga ut, med typiska spårbeträdarmärken över hela klädseln.
Vi ropar till TryggC och patrullerna som landar i princip då, att vi finns på plattformen, det rör sig om fyra personer, men vi möter upp på plattformen.

När vi väl mött upp kollegorna går själva ingripandet väldigt lugnt till. En av idioterna grips, för försök till misshandel, samt ofredande. En annan omhändertas enligt PL§13 (ordningsstörande) och en av de två kvarvarande avvisas. Den fjärde försvann under den korta stund vi mötte upp kollegorna, men det gör inte så mycket egentligen.
Målsägaren pekar ut den ena, varför han då grips, och signalementet och gärningsbeskrivningen stämmer bra överens med vad jag fått veta över radion.

Situationen är under kontroll, läget är lugnt, det dyker upp några bekanta till de frihetsberövade, som givetvis börjar gaffla som ”ungdomar” gör nuförtiden. ”Eeeey, hanharintegjortnåtthora!” och liknande tillmälen. De här personerna avvisas effektivt av polisen som faktiskt anlände samtidigt som jag var på väg upp för rulltrappan med målsäganden, ungefär 1-2 minuter efter själva ingripandet.

Polisen håller ett långt målsägandeförhör med den drabbade mannen, och efter lite daltande med de 16-åringa otygen från förorten så släpps de på plats. Samtidigt som de lämnar hålls fortfarande förhör med målsäganden…

Det hela gör mig en smula förbryllad, eftersom ingen av de två odågorna hade någon legitimation på sig.
Var de identifierade på annat sätt, månne kända sedan tidigare av polisen?
Det kvittar egentligen.
Signalvärdet till de här idioterna blir ju onekligen:
”Gör vad du vill mot vem du vill, vi kan inte göra något åt det ändå.”

För mig känns det jävligt konstigt att polisen ska skicka ett sådant signalvärde till små låtsaskriminella, som sannolikt växer upp och blir ‘riktiga’ kriminella.

”Notan för fylleriet: 47 heltidstjänster”

http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130204/
(PDF & Flash – det finns en bild längst ner i inlägget om du av någon anledning inte kan/vill visa Flash-innehåll)

I ovan artikel publiceras statistik från RPS rörande antalet omhändertagna enligt LOB – Lag om omhändertagande av berusad person – i Stockholms län.
Enligt artikeln så tar ett LOB-ärende ”Två resurstimmar för två poliser” från början till slut.

Med den vetskapen kan man undra hur stort mörkertalet är; hur många körs hem istället för att omhändertas?
Och utifrån den verksamhet jag arbetar i; hur många av de som avvisas/avlägsnas skulle rimligen LOB:as?

Men 85 000 timmar, det är sanslöst mycket tid.
För att Olof, 23, ”ska bara” dricka en öl till.
För att Frida, 31, ”inte hinner” äta innan fest med kompisarna.
För att Gunnar, 53, drack 24 öl när han var 18 och inte har druckit alkohol på fem år.
För att Kristina, 68, är hemlös och behöver värme.
För att Simon, 21, fått i sig lite för mycket vätska och pulver, och ska slåss med folk.

Vidare tycker jag det vore intressant att se hur många av de här fallen som faller inom ramarna för olika grupper, såsom Kvinnor respektive Män, samt åldersindex, 18, 20, och 20+.

”Polishatet i segregerade förorter spårar ur.”

Jag tänker inte skriva så mycket just nu, men jag vill tipsa om en riktigt läsvärd artikel på Newsmill.
Det är polisen Martin Marmgren som skrivit artikeln.

Håll till godo!

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/30/polishatet-i-segregerade-f-rorter-sp-rar-ur

 
Ett axplock:

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod.
Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer.

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Uppdrag: Midsommarhelg

Hej på er!

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag är sedan unga år något av en nattmänniska, vilket återspeglat sig i de senaste årens val av tjänstgöring. Under mina dryga tio år i branschen har jag jobbat dagtid i kanske totalt två år.

Idag, midsommarafton, gör jag ett undantag och kör ett extrapass på de för normalt folk behagliga tiderna 09-17.
På lördag och söndag kommer jag också att jobba dagtid, 12 timmars-pass i bil. En riktigt bra kollega är garanterad på lördagen åtminstone, ser fram emot att jobba med honom igen. Min glassbudget för passet ligger på 100:-, men är ytterst flexibel.

Jag misstänker att den största delen jobb i helgen kommer vara ungdomar, främst med utländsk bakgrund, som kanske inte har den traditionella anknytningen till midsommar som många infödda har. Utöver det tror jag väl att hemlösa får mycket av vår fokus, men jag kan förstås ha fel och allting kaosar ur…

Så, när ni tar den första tuggan på sillen och törstigt kastar i er den första nubben, så står jag på en (förmodligen tom och öde) station någonstans och erbjuder trygghet till de som trotsar traditionerna, och till de som inte har någon att upprätthålla traditionerna med.

Jag önskar Er allihopa en glad midsommar!

Dans runt midsommarstången. Foto: Peter Westrup (imagebank.sweden.se)

Och ni som ska ut i trafiken; vänta med det tills ni är både nyktra och utvilade. Midsommarhelgen brukar kantas av svarta rubriker om trafikolyckor.

PS: Jag återkommer efter helgen med vad jag tror blir en ganska mager rapport om helgens arbete.

PPS: För övrigt har jag hittat en köpare till våra JAS-plan…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/syrisk-stridspilot-flydde-med-mig-plan_7295987.svd

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

”Dina regler gäller inte här!”

Ja, exakt den frasen fick jag kastad i ansiktet i Rinkeby, av en ung man i 20-årsåldern.
Lite oklart hur han menade där, för ”mina” regler är i det snaraste samhällets regler, eller tydligare uttryckt; mitt jobb är att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen, vilket innebär att säga åt folk som röker inomhus att sluta med det.

Så långt allt väl, den unga mannen står med sina fem kompisar och är tuffast i stan såklart, jag och kollegan väljer att låta honom röka vidare, av flera skäl.
Hade det varit en svensk, ung man med samma attityd, på annan plats, hade historien dock sett annorlunda ut.

I affekt uppdaterade jag min status på Facebook, och jag citerar mig själv här:

”Dina regler gäller inte här!”
Nähe, smuts, dra tillbaks till Somalia då om det passar bättre?!

Inte så värst smidigt uttryckt, och som sagt, uttryckt i affekt.
Självklart sa jag till honom att sluta röka, när han valde att inte lyssna valde jag att gå därifrån, utan att säga ett ord, uteslutande av arbetstaktiska skäl.

Skit påverkar mig, för jag är en människa.
Du kan stå några meter bort och känna ”Åh vad skönt att jag slipper hantera sådana idioter…” medan det är mitt jobb att hantera just de människor du själv inte vill befatta dig med.

Det här var som sagt i Rinkeby, eller ”Lilla Mugadishu” som det också kallas. Inte av mig,
utan av de boende i närområdet.
En somalisk ung man med kriminell bakgrund, kriminella vänner, och på en plats där de är i absolut majoritet eftersom ”alla känner alla” så är det i princip ohållbart att agera mot någon ordningsstörning över huvud taget utan att det blir stor sak av det hela.
Det som tidigare har börjat med tillsägelse för alkoholförtäring som i förbigående har slutat med våldsamma upplopp, stenkastning, knivar och skjutvapen.
Jag vet inte hur din arbetsmiljö ser ut, men ja, som Guns ‘n Roses en gång sjöng, ”Welcome to the Jungle.”

Hade det varit en svensk man, på vilken annan plats som helst, så hade vi agerat. Dock är sannolikheten (baserad på mina erfarenheter från drygt tio år i yrket) att en svensk man skulle säga något så urbota korkat i princip obefintlig. I princip; det innebär att undantag finns.
Och framförallt så hade vi kunnat agera utan att få ett upplopp på halsen.

Men när det handlar om vanliga, enkla arbetsuppgifter som ska utföras, så är de så mycket svårare att genomföra på ett tillfredsställande sätt i just Rinkeby, just på grund av flockmentaliteten, det vill säga att så fort något händer så dras folk till det som händer, som flugor kring hästskit. Det i sig är inte unikt förvisso, det unika är att samtliga ska lägga sig i, gärna passa på att vakten ett eller flera tjuvnyp. Upplopp 101.

Det finns en politisk aspekt också som jag inte tänker beröra med mer än att varken SL eller Polisen hade tackat oss för väl utfört arbete officiellt. Enskilda företrädare, givetvis, men aldrig officiellt. Man ska nämligen inte agera på samma sätt mot invandrare som man ska agera mot ”svenskar”, av för mig väldigt oklara skäl.
Det är synd om invandrare, har jag fått förklarat för mig, och jag är rasist om jag gör mitt jobb mot en invandrare.

Jag har ingen aning om varför det är synd om en ”invandrare” som (uppenbarligen) är född i Sverige,
men jag är väl dum, eller så.
I och för sig vet jag inte varför det är synd om någon på grund av etniska, kulturella eller religiösa skäl i Sverige.

Vissa satt och ondgjorde sig både i kommentarsfältet och via mail över hur ”rasistiskt” det var, och ”det finns ju massor med bra invandrare” och liknande.
Självklart finns det enorma mängder bra invandrare/utlandsfödda/whatnot, men de går under kategorin ”gemene man” för mig, de varken syns eller hörs i jobbet annat än när de kanske ställer en fråga om resväg eller liknande. De sitter i spärrar, de kör buss, de städar, lagar mat, säljer grejer, och vissa är poliser, ordningsvakter, sjuksköterskor…

Förstå att det handlar om en minoritet som konstant och regelmässigt missköter sig. Jag har noll och inget emot invandring som företeelse, eller ”invandrare” som samhällsgrupp.

Men kriminella element ger jag faktiskt inte ett skvatt för.

För svennebanan som studsar upp på det här viset skulle jag också föreslå en omlokalisering, kanske till en inavlad håla nånstans i södra Sverige, typ Sjöbo eller Klippan. Eller Bålsta.

Jag har inte varit i Somalia, men jag kan tänka mig att militären/polisen där inte direkt jobbar med ”mjuka värden”…

Att kritisera sina egna

Min arbetsgivare är ett vinstdrivande företag, och om man vill så kan man kolla upp hur omsättning och vinst ser ut.
Under räkenskapsåret 2010 gjorde min arbetsgivare en vinst på 62 miljoner kronor.

Hade det här varit en mer politiskt driven blogg hade jag gjort uträkningar
och pekat fingrar mot de som cashar in vinsten.
Jag skiter i det, bra jobbat att driva in den vinsten faktiskt, det tycker jag.

Men det är jag och mina kollegor som gör jobbet, borde man inte då ta våra åsikter om hur vi kan förbättra verksamheten på lite större allvar än vad man gör idag?
Man använder sig av en värdegrund där det bland annat sägs att ”Vår största tillgång är våra medarbetare”, och det låter ju bra. Men bevisar man det? Jodå, 2011 fick vi en  julklapp, precis som samtliga föregående år. Med företagets logotype på, vilket gör den avdragsgill. Tack.

Det står också i en uppföljning av en arbetsmiljöenkät som gjordes 2010 att man ska ha ”motiverad och kompetent personal”, för att minska personalomsättning och ha mer nöjda kunder. Och att man framstår som en seriös arbetsgivare i kundens ögon, och de anställdas. Ett sätt att göra detta är genom någon form av samtal, där man pratar med en person som inte ingår i arbetslaget, eller i ledningsgruppen.

Tanken här är faktiskt skitbra tycker jag, att man ska kunna ta upp arbetsmiljöfrågor, utrustningsfrågor och sådant som tidigare lyfts men inte besvarats. Som till exempel att en kollega upplevs som oduglig.
När detta sedan kommer chefen till kännedom så hålls ett möte så att han inför hela gruppen kan berätta att det inte är okej att ”smutskasta” andra anställda genom att säga sanningen, som chefen själv dessutom bett om.

Man säger alltså åt sin personal att ”Självklart kan ni komma till mig om ni har problem!” och hävdar att här har vi minsann ”högt i tak” och fruktkorgar och ISO-certifikat och lullull. Bra som fan tänker presumtiva kunder.

Trots fruktkorgar, ISO-certifikat och den förvånansvärt låga höga takhöjden och 62 miljoner i vinst, så ger man inte sina ordningsvakter någon ordentlig lära (Läropass, där man lär sig rutiner osv.) på objektet. Flera personer har, precis efter att ha fått sin OV-utbildning och -förordnande kastats rakt in i hetluften i tunnelbanan.
Man hänvisar hos arbetsgivaren till ‘personalbrist’, tydligen är det ont om ordningsvakter. När jag kollar runt på bland annat Facebook så verkar det finnas ganska gott om OV som jobbar i krogmiljö men vill jobba mer, och då är tuben ett bra alternativ.
Problemet är att man som arbetsgivare inte kan erbjuda heltidstjänster hur som helst, eller skräddarsy scheman för varenda anställd. Jag har förståelse för det, verkligen.
Men om man tar in nyanställda människor, som dessutom är väldigt unga (21-23) och sätter dem i vad som av Arbetsmiljöverket tidigare har beskrivits som en av Sveriges farligaste arbetsplatser, så finns det för mig ganska uppenbara risker.

När jag började som ordningsvakt under sommaren 2008 hade jag turen att ha möjlighet att hoppa in extra vid sidan av mitt heltidsjobb, vilket gjorde att varje arbetspass – trots att det var skarpt – behandlades av den kollega jag jobbade med som ett läropass, och jag tror det gav mig tid att anpassa mig till miljön. Jag var galet skraj första gången jag bad någon ta ner fötterna från sätet på tåget…
Dock var jag cirka 25 år, och hade jobbat i andra delar av branschen i några år, så viss erfarenhet fanns.
Och jag hade turen att få jobba med rutinerade och väldigt, väldigt bra kollegor.

Många av de som nyanställs idag har givetvis potentialen att bli väldigt kompetenta ordningsvakter, men;

Man tar inte kostnaden det skulle innebära att ge dem en korrekt lära. Istället skickar man in dem på helger då vi har lite fler patruller ute i och med att arbetsmängden ökar.
”Men det är en ganska lugn patrull” får man till förklaring.
Lugn patrull måhända, men ”buset” märker snabbt om en ordningsvakt är ny med tillhörande osäkerhet, lite som rovdjur sägs lukta sig till rädsla.

Jag tycker att en lära i vår miljö – en av de mest utsatta arbetsmiljöerna i Sverige – ska ske i form av att man under förslagsvis tre arbetspass följer med en patrull som en tredje OV. På så vis kan man hålla sig lite i bakgrunden initialt, och man kan även gå fram som både tvåa och etta i situationer och ändå ha två kollegor med sig.
Man får dessutom ett bredare perspektiv av att lyssna på två kollegor istället för en, vilket ökar förståelsen för att alla har sitt eget arbetssätt när det kommer till hur man tilltalar personer, hur man ger service,
hur man gör det ena eller andra.

Men det är en kostnadsfråga, har jag fått förklarat för mig.

62 miljoner, och att förbereda ny personal för arbetet är en kostnadsfråga.

”Hon är ju bara ett barn!”

Ja, den unga kvinnan, gissningsvis i åldern 16-20 år, som inte ville betala för sig på bussen härom dagen, benämndes av en fullvuxen, till synes normalt fungerande människa som just ”ett barn.”

Den unga kvinnan klev ombord på bussen ungefär klockan 22:10, och ägnade där ungefär två minuter åt att ”försöka” ordna en SMS-biljett. Men både jag och kollegan ser att hon istället för att skriva ett SMS står och scrollar runt bland bilderna i telefonen, tar sedan fram något som liknar ett SMS och visar det för busschauffören, som då vägrar låta kvinnan kliva ombord på bussen.
Hon blir frustrerad och arg, men avvisas vänligt men bestämt.

Då kliver civilkuragets drottning fram och säger:

”Kan ni inte låta henne åka med? Hon är ju bara ett barn!”

Kollegan förklarar för den vuxna kvinnan att om chauffören säger nej så är det nej som gäller.
Oavsett ålder så bör man i dagens samhälle ha medel till att ta sig hem ordentligt.
Om den unga kvinnan nu är ”ett barn” undrar ju vän av ordning vad hon gör ute efter 22 en söndagkväll… Uppenbarligen var inte den vuxna kvinnan en vän av ordning.

Foto: mrbuss.se || Bussen på bilden har inget eller litet samband med texten

Problemet med att låta folk åka utan biljett enstaka gånger ser säkert inte så stort ut om man ser det utifrån;
”Det är ju bara en resa…”
Men problemet är gigantiskt, eftersom många – främst ungdomar – sätter det i system att inte ha batteri i telefonen eller vad det nu kan handla om. Och om man släpper efter så begriper de ju att deras story funkar, så de fortsätter köra på den. De möter inget motstånd.

När de väl möter motstånd, ofta i form av någon som gör sitt jobb (t.ex kontrollerar biljetter) så blir de ofta hysteriska och skrikiga, och våldsamt utåtagerande, och blir sedermera mitt och mina kollegors jobb. Det händer i princip dagligen att busschaufförer blir hotade till livet för att de ber folk att visa biljetten. En biljett vars monetära värde är någonstans 18-44 kronor…

I min värld är det inte ens i närheten av okej, och det är framförallt inte barn vi har att göra med i de här fallen. Unga vuxna, i bästa fall.
Och, faktiskt, nästan uteslutande med invandrarbakgrund.

Den unga kvinnan jag nämner i texten var av uppenbar afrikansk härkomst.
Jag undrar om den vuxna kvinnan reagerat likadant om det
hade varit en till synes svensk ung kvinna som vägrat betala för sin resa.

Jag lägger inga värderingar däri, jag bara undrar.

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

• ungdomar som dricker
• ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
• berusade människor
• ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
• lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.

”Vad grundar du det på!?”

Skulle jobbat i helgen, men har dragit på mig feber och en massa annat skräp, så jag sitter inlindad i filtar och försöker hålla mig vaken. Och sova. Inget av det funkar något vidare, så jag surfar runt lite på nätet istället.

Hittade ett blogginlägg, eller en artikel snarare, av en ordningsvakt som brukar jobba i krogmiljö.
I artikeln skriver han bland annat att

Varje entrévärd eller ordningsvakt får nog den frågan minst tio gånger per kväll, efter att ha nekat någon inträde eller avvisat någon från krogen på grund av att de är ”märkbart påverkade*”.

Han vidareutvecklar det hela till att handla om sex grundbedömningar till varför du blir avvisad från ett ställe baserat på din alkoholberusning.
Det är faktiskt också tillämpligt i andra miljöer, till exempel tunnelbanan.

Jag ska inte vara så ful att jag återger hela artikeln av flera skäl, utan jag länkar till artikeln och hans egen hemsida så får ni läsa den i originalutförande.

Artikeln: http://www.finest.se/articles/article.php?aid=7201
Kim Elmans hemsida: http://www.kimelman.se/

Kim redogör alltså för  sex olika tecken på ett för högt alkoholintag, av vilka jag själv kan känna igen mig i vissa.
Sluddrandet (3) kommer för mig på ett ganska tidigt stadium, ungefär 2-3 pints efter att fingrarna börjat tappa sin finmotoriska funktionalitet, vilket innebär 5-6 pints totalt. Vinglandet kommer strax efter, för min del efter ungefär åtta pints, beroende på vad vi kan kalla dagsform^*. Vidare så hamnar jag så småningom på den nivån av berusning att jag helt enkelt inte förstår (4) vad folk säger. Missförstånd uppstår lätt på grund av det.

^* (Dagsformen är i princip en samling faktorer som påverkar din person, bland annat kosthållning, motion, umgänge, sex och sömn. Samtliga dessa faktorer påverkar ditt humör, men ännu viktigare, din kropps förmåga att hantera giftet alkohol.)

Katalepsi har jag inget minne av att jag råkat ut för, röda ögon har jag helt sannolikt haft men det är inget jag själv tagit reda på. Alkoholstank har jag heller inga minnen av, även om det säkert förekommit.

Jag tror att det är en bra grej att lära sig efter ungefär hur många glas man till exempel börjar bli otydlig i sitt tal, eller som i mitt fall att fingrarna börjar kännas avdomnade. Det är – för mig – en signal som säger att det är dags att ta det lite lugnt med alkoholen en stund framöver. Ta en vatten eller läsk istället. En promenad kan fungera, eller en bit mat kombinerat med en alkoholfri dryck.
Om man vet med sig att man sovit normalbra, det sociala har varit normalbra, och man har ätit ordentligt, ja, då borde man ha en tämligen bra tolerans. Om jag vet att åtta pints är lagom när jag haft en normalbra dag, då kan jag utgå ifrån att om jag t.ex inte sovit ordentligt så är åtta pints alldeles för mycket för att jag ska må bra.

Nu jobbar jag inte så mycket i krogmiljö längre, men det hände ändå så gott som varje arbetspass att någon tycker att de minsann inte alls är för berusade, eller att deras beteende inte alls är ordningsstörande.
Så kommer det säkerligen alltid att vara, att åsikter går isär.
Men om du blir nekad inträde, eller avvisad, på grund av att du är berusad, ta gärna tillfället i akt att tänka över situationen.
Tänk över ditt agerande, och ditt ordval. Vänta på ett tillfälle när ordningsvakten verkar ha det lite lugnare och fråga lugnt om du kan få prata med honom/henne.
Blir det ett nej på den frågan, gå bara där ifrån, och känner du för det så gör en anmälan till polisen dagen efter om du fortfarande känner att agerandet var felaktigt.
Svårigheten är ju förstås att styrka att en berusning faktiskt förelegat i gästens fall, men om man vill och kan så finns det ju sätt att själv bevisa det, om man är lite klyftig.

Sen kan det ju faktiskt vara så att du var så berusad att du inte skulle dricka mer.
Det kan också vara så att ditt beteende var på flera sätt klandervärt.
Det kan ju faktiskt vara så att du genom att gå hem, eller åtminstone ut från stället, räddar dig själv från en vedervärdig baksmälla.

Såhär med en hel del olika facit i handen kan jag säga att många personer skulle tjänat på att gått hem när de fick den trevliga tillsägelsen av den trevliga och tålmodiga vakten, istället för att genom sitt beteende göra vakten snarstucken och elak, och själv få spendera de närmsta timmarna i en cell på häktet.
Men det är bara min åsikt, förstås.

Att väcka en sovande…

…kan innebära så mycket mer än att bara väcka en person som sover.
Ofta är de som sover i lokaltrafiken i någon form av berusat/påverkat tillstånd, vilket jag gissar de flesta av er vet medför vissa svårigheter med kommunikationen redan från början.
Tänk er då hur ni själva är när ni är nyväckta, trötta, småfulla och inte har någon konkret aning om var ni är.

Den situationen ställs jag att möta så gott som dagligen, och de allra flesta uppskattar servicen/tryggheten man erbjuder genom att väcka dem. De allra flesta är i sådant skick att de får åka vidare mot sin destination, men absolut inte alla.
Det har hänt att det har urartat i regelrätt slagsmål, med nedläggningar och handfängsel som följd för att personen varit oerhört aggressiv och utåtagerande när denne vaknat. Ofta visar det sig att personen tagit droger i dessa fall.

Härom dagen hittade jag och kollegan en sovande man på ett tåg, en man som hade några slitna butikskassar med sig. Sånt känns ganska snabbt igen av min hjärna, och tanken blir nästan direkt att
”Åh nej, det här lär sluta med LOB…”
Vi pratar lite med mannen, men vi får ingen klarhet i vad det är han säger då han mumlar, och håller på att somna om, så vi bestämmer oss för att övertala honom att kliva av tåget för att vakna till och få lite ”frisk” luft, och mannen går självmant med oss ut från tåget.
Det visar sig att mannen är tämligen nykter, om än kanske en smula förvirrad på grund av sitt sömniga tillstånd, men i samband med att vi pratar ut honom ur tåget så utbrister en ung kvinna (~23) ett par säten bort att ”Men han vill ju bara hem, låt honom åka vidare!”

Tyvärr var det inte riktigt läge att prata med kvinnan vid det tillfället eftersom tåget ju – om möjligt – ska rulla vidare utan onödiga dröjsmål.
Det som stör mig i hennes uttalande är förvisso min egen tolkning av vad hon sa, men jag tolkar det som att hon menar att vi helt i onödan ser till att mannen vaknar och kliver av tåget.
Hon verkar inte ha tänkt tanken att personen i fråga kan ha en sjukdomsbild av något slag, hon verkar heller inte ha tänkt att mannen faktiskt kanske är så pass berusad att det är olämpligt för honom att vistas i spårtrafiken.
Visst, ingen skada så länge han sitter på ett tåg och sover, men när han ska kliva av så ökar risken markant för olyckor om han är berusad utöver sin förmåga att hantera det.
Dock så finns alltid risker med att somna på tågen, även i nyktert tillstånd, och det mest uppenbara är väl att man kan missa sin station, vilket är nog frustrerande, och det är säkerligen det de allra flesta resenärer tänker på när de ser en ordningsvakt väcka någon på ett tåg.

Det är givetvis inte hela anledningen. En annan anledning är att (främst helgkvällar/nätter, men även vardagar) risken att bli av med saker – rånad, helt enkelt – är väldigt mycket större om man sover än om man är vaken.
Det ingår i vårat jobb att i möjligaste mån förebygga brott, och kan man göra det genom att väcka en sovande person så tycker åtminstone jag att det är värt den minimala ansträngning det innebär, och eventuellt också okvädingsorden som kastas mot en för att personen minsann inte tycker det är nån fara.

En person som ser ut att sova behöver inte nödvändigtvis just sova. Jag har själv varit med och hittat en ung man (~22) medvetslös ombord på ett tåg, där han satt med hörlurar i och såg sovande ut. Hans medresenärer undrade väl mest varför vi verkade så stressade när vi släpade ut den för tillfället livlösa mannen ur tåget, men om jag inte hittar puls varken vid en persons handled eller halspulsåder så blir jag faktiskt ganska stressad.
Nu gick det bra för mannen; vi hittade pulsen efter ett ytterligare ett par försök, han hade helt enkelt fått i sig åt helvete för mycket sprit, och han vaknade till liv några minuter senare.

Sen finns det dokumenterade fall i andra länder där personer har åkt runt med tåg i timtal. Avlidna.

Reilly typically worked a 4 p.m. to 12:30 a.m. shift as a mail handler at the Morgan Processing and Distribution Center, just a short walk from the Q train stop at 34th Street. If he left work at the usual time, and apparently died during the 35-minute trip to Brooklyn, Reilly could have spent six hours aboard the train before he was discovered.

– FOX News (AP) 20 januari 2006

Det här är alltså den huvudsakliga anledningen till att vi väcker folk som sover, för att se att de inte är avlidna, vilket av naturen visar sig relativt snabbt om så är fallet, samt för att kontrollera om det är ett sjukdomsfall, eller om personen bara är trött.
Om personen bara är trött tipsas de om att hålla sig vakna för sin egen säkerhets skull.

Så, fröken. Skulle vi fortfarande låta mannen åka vidare om vi konstaterar att han har någon form av sjukdomsbild?
Ingriper du om han får ett anfall av någonting? Ingriper du om är livlös? Hur märker du ens att han är livlös?

Jag tänkte nästan det.
Ha en trevlig kväll nu, det tänker nämligen jag ha.

PS. Mannen vi väckte på tåget berättade för oss att han faktiskt inte riktigt hade nånstans att ta vägen, så vi ägnade ungefär tolv minuter av våra liv åt att hjälpa honom komma till ett härbärge. Bara så du vet att vi är elaka sadister.