Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: white trash

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Ordningsvakt i den nya uniformen

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

Annonser

Hets mot folkgrupp, våld mot tjänsteman…

Härom natten så gick jag och kollegan ut för att lasta en buss, och det visade sig att det var min favoritchaufför som körde bussen, så jag tänkte passa på att byta några ord med honom.
Han hälsar, och tittar sedan bakåt i bussen, och jag följer hans blick.

Jag ser då två blonda, svenska tjejer i någon form av upprörd argumentation med tre invandrarkillar, men det verkar vara mer än ett vanligt fylletjafs, så kollegan och jag tänkte undersöka saken.
Jag hör en av kvinnorna skrika att ”Det är inte okej att säga som du sa!” och den ena killen svarar ”Håll käften istället, dumma fyllo!” eller åtminstone något snarlikt. Det hela eskalerar innan vi hinner fram och stämningen blir riktigt otrevlig.
En av kvinnorna kommer fram till mig och ber om hjälp, och jag frågar vad som hänt.
”De sa att de skulle skära halsen av min kompis!”
”Okej, vem av dem var det som sa det?”
”Det vet jag inte. Alla?!”
”Varför sa de så, tror du?”
”Inte vet jag, de är väl dumma i huvudet, blattej*vlarna!”
”Fröken. Jag förstår att du är upprörd, men du får tänka på vad du säger. Jag kommer prata med killarna också, jag vill att du sätter dig ner så länge, okej?”

Tjejen går och sätter sig, men hennes kompis fortsätter hetsa mot killarna trots att jag står där och försöker prata med dem. Stämningen är så spänd där inne att jag beslutar att den skrikande kvinnan ska ut ur bussen, oavsett vem som gjort vad, för det är omöjligt för oss att prata med någon som hon skriker.
Jag och kollegan försöker om vartannat förklara för henne att hon måste kliva av så vi får prata utanför istället, men det örat vill hon inte lyssna på, utan hon häver istället ur sig att ”Jag hatar såna som er! Jävla ni**erjävlar!”

I det läget blir det ett fysiskt avlägsnande av kvinnan, ut från bussen och några meter bort. Medan jag håller i henne håller kollegan koll på både de tre killarna och kvinnans väninna som går omkring och pratar i telefon. Killarna har ringt polisen, trots att jag förklarat för dem att vi tillkallar polis oavsett.
Jag håller i kvinnans ena arm och försöker förklara för henne hur situationen ser ut, då hon helt enkelt ger mig en örfil tvärs över min vänstra kind, det bränner till ganska bra i kinden och jag känner hur de sista dropparna av tålamod lämnar mig på ett ögonblick.

Tillsammans med kollegan ställs hon upp mot en vägg med bägge armarna låsta i transportgrepp respektive skulderlås, varpå hon istället övergår till att sparka mot ben och underliv, så vi lägger ner henne på marken – fortfarande med kontroll över armarna – och jag sätter mitt knä på hennes ena skinka.
Hon slingrar sig nu som en orm, och innan jag vet ordet av så ligger hon på rygg, och mitt knä befinner sig alltså nånstans kring hennes ljumske, och hon sparkar, spottar och försöker slåss.
Vi får över henne på rygg igen och lägger på handfängsel, som hon sedermera med ena handen lyckas ta sig ur under transporten till förvaringslokalen. Ner igen, göra om fängselpåläggningen, och så iväg igen.
Efter ungefär en 15-20 minuter i förvaringslokal så lugnar hon ner sig, och handfängslet tas av. Hon somnar.

Polisen anländer efter ungefär en halvtimme, håller förhör med killarna som nu får lämna, går in och håller förhör med kollegan, och i detta skede börjar den gripna kvinnan krångla igen, så kollegorna får belägga henne med handfängsel ännu en gång. Framför ögonen på polisen, som faktiskt beordrar fängselpåläggning.

Det enda positiva för mig i den här sekvensen var att när polisen lämnat och allt var klart hade vi bara en halvtimme kvar på arbetspasset…

Sen är min personliga övertygelse att de här tre killarna förmodligen hade sagt en hel del dumheter till tjejerna i fråga, men eftersom det är den unga kvinnan som är aggressiv och utåtagerande när vi kommer in i bussen så är det hon som blir föremålet för vårt ingripande. Hon grips för hets mot folkgrupp samt våld mot tjänsteman, men eftersom hon är så påverkad som hon är kan polisen inte höra (förhöra) henne på plats, så de tar med henne för tillnyktring.

20 år gammal…

%d bloggare gillar detta: