Bättre användning av ordningsvakter

Det här inläggets titel är kopierat rakt av från en motion lagd i Riksdagen. Den finns att läsa i sin helhet här.

Det är SD:s Kent Ekeroth och Adam Marttinen som lagt motionen, men det har nog ingen missat vid det här laget.
Så låt oss gå igenom motionen lite.

Tyvärr är situationen för polisen idag ansträngd. Dels på grund av en stor befolkningsökning genom massinvandringen, dels genom att myndigheten varit underfinansierad under lång tid och dels på grund av en polisledning som ofta inte vågar eller vill göra det som krävs.

Som ett resultat av otryggare samhälle och en polismyndighet som går på knäna har den privata säkerhetsbranschen vuxit snabbt eftersom efterfrågan på tjänster för personer och företag ökat.

En av de grupper som idag i ökande grad får upprätthålla ordningen är ordningsvakterna. Deras befogenheter är dock av naturliga skäl relativt begränsade men där de kommit att utgöra ett viktigt komplement till polisen. Dock utnyttjas inte den resurs de är i tillräcklig grad som behövs med dagens läge. Följande förbättringar bör utredas:

Så långt allt väl, det stämmer tämligen bra överens med min och många andras lägesbild av framförallt Polisen, men också den privata bevakningssektorn.

Man räknar sedan upp fyra huvudförslag att utreda; blåljus för ordningsvakters fordon, OC-spray, spotthuva och benfängsel, samt LOB-buss.

Först; blåljus, inom exempelvis SL-uppdraget (”tunnelbanan”):
I grunden, anser jag, en god och välbehövlig idé. Mestadels i mina ögon på grund av den mer eller mindre överhängande faran för liv vi som ordningsvakter faktiskt relativt ofta hanterar, i form av ”hoppare”, grova misshandlar med tillhyggen, och så vidare, men också på grund av att vissa människor försöker utsätta oss ordningsvakter för samma typ av våld.
Jag tror dock att det kommer bli nej, för Polisen (och därmed Polisförbundet) kommer sannolikt vara remissinstans under utredningen, och de brukar generellt ogilla att ordningsvakter gör något polisiärt överhuvudtaget.

Sen, OC-spray:
Jag har läst lite diskussioner på nätet om detta, inte enbart nu utan sedan flera år tillbaka. Samma motstånd mot OC-spray till OV finns hos enskilda poliser (och förmodligen myndigheten) som när den expanderbara batongen dök upp. Klassisk avundsjuka och revirpinkeri.
Jag tror i och för sig att OC-sprayen kan utgöra ett bra verktyg för väldigt många ordningsvakter i en ganska lång rad situationer, men jag kan inte låta bli att undra – det händer ju att OV frihetsberövar folk som visar sig ha både stick- och skjutvapen på sig, samt skyddsväst – är det inte dags att beväpna ordningsvakter så att de kan freda sig själva och andra?
Elchockvapen eller andra non-lethal weapons borde också utredas, då det är ytterligare ett verktyg som faktiskt kan vara skillnad mellan liv eller död.

Och i likhet med skyddsvästen är det sannolikt något du kommer bära varje pass, men som väldigt sällan används till det den är avsedd för.

Fotfängsel/spotthuva:
Personligen tycker jag det är mycket märkligt att vi inte redan har dessa i vår lista med godkänd utrustning, då spott är om inte farligt så åtminstone fruktansvärt otrevligt att utsättas för.
Och utsätts för det gör vi. Här kan jag rentav tycka att Transport skulle kunna vara intresserade då det erbjuder en klar förbättring av arbetsmiljön.
Fotfängsel likaså; eftersom vi redan med stöd i lag får belägga någon med handfängsel torde det vara självklart att få belägga denne med fotfängsel om behovet finns.
Men i dagsläget får vi inte det, och det är bara att gilla läget tills vidare.

Och slutligen, LOB-bussar:
I motionen står följande att läsa:

LOB bussar är något bevakningsföretag själva skulle kunna utföra. Skulle transporten kunna delegeras till ett bevakningsföretag för en omhändertagen för LOB eller PL 13 skulle polisen kunna prioritera andra saker som är viktigare.

Det är väl inte bara jag som reagerar på det språkliga här, va? Bra. Texten i motionen är – gissar jag – skriven av en ordningsvakt, och sedan motionerad av de ovan nämnda ledamöterna i Riksdagen. Så långt allt väl, förutom just det språkliga.
Det hade för mig som läsare varit trevligt om man korrekturläst sitt material innan man gjorde det till en offentlig handling.

Men, även förslaget om ”LOB-bussar” är något jag själv tagit upp vid tidigare tillfällen, och då kanske ni redan listat ut att jag tycker det är en ypperlig idé.
Och som med så mycket annat handlar det om hur man strukturerar och genomför en sådan sak, och det trevliga här vore om man från utredarens sida konsulterade ett antal ordningsvakter, poliser, akutsyrror eller -läkare, samt representanter från bevakningsbranschen och fackförbunden, så att man kan utforma en sådan transport på absolut bästa möjliga vis.

Jag saknar väl några saker i motionen som sådan egentligen, och det handlar inte nödvändigtvis om befogenheter eller verktyg, utan snarare skulle jag önska ett ställningstagande från staten, alltså Polisen för ordningsvakterna som institut och tillgång för samhället.
Ska det verkligen vara möjligt för privata företag att anställa ordningsvakter, och sätta dem i situationer där arbetsgivarens intressen ställs i konflikttriangel med kundens intressen, och det viktigaste – lagstiftningen, som får kallas ”polisens intressen”.
Att som privat företag kunna ta betalt för myndighetsutövning känns i min värld lite märkligt i ett land som Sverige.

Att som arbetsgivare och sedermera dennes kund (köpcentrum, krog, sjukhus, kollektivtrafik, m.m.) dessutom kunna detaljstyra ordningsvaktens arbete så att varje minut som spenderas på jobbet måste ägnas åt något för kunden (och därmed arbetsgivaren) viktigt såsom att stå och glo på en tom station, flytta stolar, manövrera hissar, rondera maskinrum, det är för mig lite en gåta då det oerhört ofta tar tid från den huvudsakliga uppgiften, något det enligt ”fappen” inte får göra.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – polisen borde överta det administrativa och arbetsmässiga ansvaret för ordningsvakter.
Utbildning, fortbildning, utrustning, löneutbetalning, placering/stationering, och så vidare. Det skulle för det första göra att kunder inte kan sätta samma press på att få ”rätt” vakter (kön, etnicitet, fysiska attribut i övrigt) utan får helt enkelt nöja sig med det Polismyndigheten skickar den veckan.
Önskemål är en sak, ”avstängningar” är en annan sak, och skillnaden är milsvid.

Låt säga att Polismyndigheten hyr ut ordningsvakter till bevakningsbolagen mot självkostnadspris, dvs hela lönen samt administrativ kostnad täcks av bevakningsbolaget, som sedan får åter pengarna från kunden.
Eller; centrumanläggningar med mera får anlita väktare från privata bolag. Vid behov kan ordningsvakt tillkallas (via polis, information delas däremellan) för att lösa ordningsrelaterade frågor precis som ordningsvakten redan gör idag, och när ordningsvakten är klar med detta återgår den till att patrullera sitt tilldelade område…
Använd ordningsvakterna som en form av närpoliser, det skulle ge större trygghet till befolkningen än idag, större rörlighet på arbetet, större variation, och det skulle förhoppningsvis också göra att man – på det sätt polisen är tänkt att göra – knyter kontakter med medborgare i alla möjliga och omöjliga situationer,
då man på sikt blir en naturlig del i ett område.

Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här…

Motionen är i sin nuvarande form klubbad för utredning, vilket framgår på länken.

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

Ordningsvakter ersätter poliser i offentlig miljö

Till er som följer bloggen, eller ja, läser den, alternativt får någon form av meddelande när något nytt skrivits (det vore konstigt om ni fysiskt följde bloggen…) vill jag rikta en liten ursäkt för att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone.
Det har sina förklaringar. Den främsta och tydligaste är att det varit väldigt lugnt för min del på jobbet, och det lilla som hänt har inte riktigt varit värt att ta upp. Slentrian tror jag det kallas med bildade människors språkbruk.

På gott och ont beror det också på att en del saker har hänt (och inte hänt) i mitt privatliv, och jag låter det stanna där.

Däremot har jag inte undgått nyhetsflödet under tiden, och den hetaste potatisen den senaste veckan måste nog vara förslaget från Ann-Christin M Nordström, som är gruppchef på Stockholmspolisens ordningsvaktssektion, att ordningsvakter ska ersätta poliser i offentlig miljö.

– Om man använder dem på ett bättre och effektivare sätt så skulle poliser kunna nyttjas till det som de är utbildade till, säger hon till DN.

Som ett lyckat exempel ser hon Stockholms tunnelbana.

– Du behöver bara titta nere i tunnelbanan i dag, hur många poliser ser du där? Det är bara ordningsvakter och de sköter det uppdraget på ett alldeles förträffligt sätt, säger hon.

Jag tycker i sak att hon har rätt.

Varför ska en polis, med några års studier i ryggen behöva ‘lösa av’ mig för att köra in en berusad person till sjukhuset eller fyllecellen?
Samma polis kan istället exempelvis lägga tid på att genomföra förhör med brottslingar, husrannsakan, eller larm om lägenhetsbråk, eller misshandel på en skolgård… exemplen kan göras många.
Med samma logik finns det således inga för mig uppenbara skäl till varför polisen idag bemannar till exempel Medborgarplatsen och Stureplan med mobila kontor och extrapersonal, när den uniformerade biten likväl kan skötas av ordningsvakter, eventuell med någon polisman i bakgrunden för att vara ”på den säkra sidan” så att säga.

Sen vet jag inte hur förslaget rent konkret är utformat, och hur djupgående det är, men i dagsläget är alla ordningsvakter (nåja, nästan) anställda av ett privat bolag, vilket i sig är skumt, att privata intressen kan ta betalt för myndighetsutövning. Låt oss då leka med tanken att det här förslaget klubbas igenom, och helt plötsligt står jag, Kalle, Linda, Serdal och Jonas i Humlegården, för att det är mycket folk där som förtär alkohol. Så långt, inget konstigt.
Problemet uppstår först när man börjar titta i den hierarkiska ordningen.

I dagsläget kommer vår lön in på konto ett bestämt datum, från vår privata arbetsgivare.
Vår arbetsgivare får sina pengar från sina kunder; centrumanläggningar, kommuner, och sjukhus är nog de allra vanligaste ordningsobjekten hos våra arbetsgivare. Gissar jag, jag har inget faktaunderlag alls här, men det är egentligen oväsentligt. Lägg därtill idrottsarenor (Friends, Tele2, Globen, Hovet, m.fl.) och SL.
Jag tror inte Ann-Christin förväntar sig att de privata företagen helt plötsligt börjar bjuda på hundratusentals bevakningstimmar runtom i landet, det tror jag inte.
Ska kommunerna nu tvingas betala för något som tidigare varit gratis?
Eller, kommer polismyndigheten införliva ordningsvakterna i sin egen organisation?

Själv ser jag gärna att ordningsvakten som institution bäddas in i respektive polismyndighet, mestadels på grund av att myndighetens möjlighet att fortlöpande kontrollera sin personal förbättras avsevärt, och vår uppgift gentemot det allmänna skulle bli tydligare. Framförallt i krogar runtom skulle miljön för besökare förändras, och det är min fasta övertygelse att det skulle vara en förändring till det bättre. Inget mer ”Sorry, inga gympadojjor här…” eller liknande svepskäl för att neka inträde.
Nackdelarna då? Ja, såhär på rak arm ser jag inga direkta faror, annat än den potentiella möjligheten till den i media så ofta kritiserade ”kårandan”, men jag tror ärligt talat inte att det är något negativt med kåranda i ordets bemärkelse.
Om kårandan däremot innebär att man begår brott (som att köpa vapen, Expressen…) så är den förstås negativ.

Jag tror dock att det kommer dröja väldigt lång tid innan ordningsvakterna blir något annat än den fula kusinen från landet vad polismyndigheterna beträffar, för om man ska införliva tiotusen ordningsvakter i en myndighet som idag består av över 25000 anställda så kommer det kosta en hel del pengar i form av viss omorganisation, och sedan ska vi inte tala om arbetsmiljöansvaret…

Hur som helst är jag väldigt positiv till förslaget som sådant, för det innebär att åtminstone någon med högre befattning än ”vanlig polis” faktiskt har ett gott öga till ordningsvakter, och uppmärksammar det jobb vi gör, och dessutom ofta gör det väldigt bra.

”Notan för fylleriet: 47 heltidstjänster”

http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130204/
(PDF & Flash – det finns en bild längst ner i inlägget om du av någon anledning inte kan/vill visa Flash-innehåll)

I ovan artikel publiceras statistik från RPS rörande antalet omhändertagna enligt LOB – Lag om omhändertagande av berusad person – i Stockholms län.
Enligt artikeln så tar ett LOB-ärende ”Två resurstimmar för två poliser” från början till slut.

Med den vetskapen kan man undra hur stort mörkertalet är; hur många körs hem istället för att omhändertas?
Och utifrån den verksamhet jag arbetar i; hur många av de som avvisas/avlägsnas skulle rimligen LOB:as?

Men 85 000 timmar, det är sanslöst mycket tid.
För att Olof, 23, ”ska bara” dricka en öl till.
För att Frida, 31, ”inte hinner” äta innan fest med kompisarna.
För att Gunnar, 53, drack 24 öl när han var 18 och inte har druckit alkohol på fem år.
För att Kristina, 68, är hemlös och behöver värme.
För att Simon, 21, fått i sig lite för mycket vätska och pulver, och ska slåss med folk.

Vidare tycker jag det vore intressant att se hur många av de här fallen som faller inom ramarna för olika grupper, såsom Kvinnor respektive Män, samt åldersindex, 18, 20, och 20+.

Ont & blandat

På sistone har det hänt en hel del för oss ordningsvakter, åtminstone i lokaltrafiken.
Tyvärr kan jag inte delge särskilt många – eller mycket – av de händelser som varit då de av olika skäl ligger på utredningsbordet i skrivande stund.

Jag kan säga så mycket att fyra ordningsvakter vid två separata tillfällen under loppet av tre dygn blev överfallna – av varandra orelaterade – men klarade sig tämligen bra, trots stygn och blodförlust.
Vidare råkade ytterligare två kollegor illa ut då de föll baklänges i en rulltrappa med en frihetsberövad, på grund av den frihetsberövades motstånd.

Även dessa kollegor mår fysiskt förhållandevis bra, vilket glädjer mig.
Sist, men definitivt inte minst, har två kollegor i början av året råkat ut för en hyfsat traumatisk händelse i en av våra ädla förorter.
En ung man kommer fram till kollegorna inne på stationen och ber om hjälp, han säger att han blivit rånad av en man, som finns kvar utanför stationen, på vad som kan liknas vid ett torg.
Kollegorna tar upp jakten på gärningsmannen, som flyr upp för en trappa, håller ena handen som ”på magen”, vänder sig om, och kollegan ser en eldsflamma och hör en knall. Gärningsmannen säger ungefär ”Kommer ni närmre siktar jag bättre nästa gång!” och får fly sin väg.

Givetvis blir kollegorna rejält skärrade av händelsen, men tas initialt om hand väldigt väl av arbetsledare på plats och direkt efter händelsen.
Hur omhändertagandet ser ut fortsättningsvis återstår att se, men vi hoppas förstås på det bästa.
Bägge kollegorna är även i detta fall tillbaka på jobbet.

I min lilla värld undrar jag lite varför man går tillbaka till jobbet efter en sån händelse.
Även om man inte är eller var rädd p.g.a skjutvapen så hade nog åtminstone jag tänkt att ”Fan, det här är nog ändå lite utanför mina faktiska arbetsuppgifter” eller något liknande.
Men jag var ju inte där, vet inte hur jag själv hade reagerat. Mycket möjligt att jag blivit livrädd och börjat gråta.
Kanske inte sannolikt, men definitivt inte omöjligt.

Blev också själv framskickad på ett jobb i helgen, i en av närförorterna, där det enligt radion ska finnas ”en galen man som hotar resenärer och har dragit nödbroms” och det brukar vanligtvis röra sig om ungdomsgäng i någon form, men så icke denna gång.
När vi närmar oss stationen i fråga får vi över radion veta att polisen är på plats, och när vi kliver ner i biljetthallen ser vi två poliser stå med en man som stämmer in på givet signalement (viss färg på klädsel, samt blod i ansiktet). Noterar att de står i L-formation (V-formation också kallad), där poliserna utgör ändarna på respektive bokstav. Mannen är fysiskt lugn men verbalt aggressiv och smått hotfull mot poliserna.
Det verkar, tycker jag, som att han surnar till när han ser mig och min kollega.
Ytterligare en polis kommer in i biljetthallen, men det visar sig att hans kollega är nere på plattformen med en annan polispatrull samt våra kollegor.
Kanske en minut efter detta, en minut av samtal och dialog, passerar några unga killar (16-20 år ca) som jag i normalfallet hade misstänkt för liknande tilltag (hotfulla, dra i nödbroms, m.m.), och som mannen skriker till att

Ey brur, filma! Aina ska göra övervåld! Filma, filma!

Varpå han tar ett halvt löpsteg mot poliserna, som får tag i honom och möts av motstånd och mängder av okvädingsord, sådana ord som vi ordningsvakter får i ansiktet dagligen, men som folk med vanliga jobb säkerligen hör mer sällan riktade mot sig, men poliserna lägger lugnt och kontrollerat ner mannen baklänges, efter att först ha försökt framlänges. Taktiskt och praktiskt väl utfört.
När de lagt ner mannen får de över honom på mage, okvädingsord och skrik fortsätter, liksom spottloskorna – som jag senare fick veta hade träffat en av poliserna i ansiktet i det skedet då mannen sprang emot dem – och han sprattlar med benen.
Jag och den tredje polisen samarbetar och lägger ett benlås, och handfängsel läggs på. Packat och klart?

Inte då! På väg in i polisbilen för transport börjar mannen stöka och sparka mot poliserna, varpå han blir ihopknölad av två poliser inne i baksätet. Bilarna har ju tonade rutor, så jag ser inte vad som händer, men jag kan tänka mig.
Nu verkar dock de unga killarna ha tröttnat på att filma händelsen, när de sett hur mannen betett sig, och telefonerna åker ner i fickan.
De går därifrån, och jag hör dem säga bland annat ”Vilken idiot, fattar han inte att han gör bort sig!?”

Tankar: Rånet i Södertälje

Ja, det har väl inte undgått någon att det sprang runt beväpnade rånare i Södertälje härom dagen.
Händelseförlopp står att läsa i flertalet artiklar, bland annat här (med läsarfilm), här (bildserie) och här.

Självklart är inte hela händelseförloppet riktigt klarlagt ännu, och det är utifrån mitt perspektiv heller inte särskilt intressant annat än i det hänseende att rånaren faktiskt öppnade eld mot polisen innan polisen sköt.

Jag vill såhär tidigt beklaga att en person omkom till följd av flera personers agerande. En ung kille, som förvisso befann sig i en ekonomiskt utsatt situation och var tidigare dömd, men han förtjänade inte att dö.
Jag känner sympati med hans föräldrar och familj, att förlora någon är alltid ett omätbart straff.
Men hans familj är inte ansvarig för hans handlingar.

Sedan måste man, om man beslutar sig för att begå den här typen av gärningar, och handha den typen av vapen, någonstans förstå att polisen förr eller senare kommer till platsen. I det här fallet var det tillfälligheter som gjorde att de kom just förr, och kunde försöka hindra rånarna från att fly.

Alla källor jag tagit del av gör gällande att den nu avlidne rånaren sköt [mot polisen] först, varpå polisen besvarade elden. Tre poliser, femton skott, en träffad och sedermera avliden. Bilen blev beskjuten och träffades både i vindruta och bakruta.

Att gärningsmannen blir skjuten i just huvudet är förstås väldigt olyckligt, och det är enligt min mening och erfarenhet av vapenhantering ingenting man på det avståndet (ca 20-30 meter enligt vittnen) gör med iskallt beräknande och stadig hand, så att säga.
Det handlar nog, skulle jag gissa, om att den polis som nu träffade honom har fått en spridd träffbild på grund av stresspåslaget det måste innebära att befinna sig i den situationen.

”Men de unga killarna då, blir inte de minst lika stressade?”
Jo, helt säkert!
Skillnaden ligger i att som gärningsman har du i förväg bestämt dig för att utföra en handling (slå en person, råna en butik, stjäla en cykel, osv) och har således initiativet i situationen.

Vidare är det också i mina ögon självklart att polisen agerar i nödvärn, och skjuter för att freda sig själv, sina kollegor, och allmänheten.

Vissa politiker är inte sena med att försöka plocka populistiska poäng, något som vissa partier beskylls för mer än andra. Här tar dock (MP) ett steg i karusellen och propagerar för att man ska märka låtsasvapen.
Visst, tanken är god, absolut. Men fruktlös.
Även om lagen hade funnits hade nog de här gärningsmännen ändå lyckats genomföra ett rån, ty en burk färg är inte särskilt dyr, eller svår att komma över på annat sätt.

Nu hoppas jag ju att de här personerna, och kanske några till, förstår vad de gjort fel och tar lärdom av det, och efter avtjänat straff överger den kriminella banan.

Nystart efter semestern…

Sådärja, då var semestern avslutad med marginal, och jag har nästan kommit in i gängorna igen.

Vi har inte haft några stora grejer att hantera, kollegan och jag, annat än en ”huligan” i min storlek som tyckte det var en bra idé att planka framför oss.
Det hela börjar givetvis med att kollegan försöker prata killen till rätta och förklara att det är bättre att köpa biljett, då slipper man en massa bekymmer som t.e.x att bli klämd i spärren.

Det örat vill man inte lyssna på, utan man försöker slå ordningsvakten i ansiktet istället…
Gör man det så hamnar man på golvet, och beläggs med handfängsel. För kännedom, liksom.

Hans vän försökte givetvis lägga sig i det hela, varpå han omhändertogs, dock under mycket lugnare former.
===

Jag och kollegan klev för några dagar sedan av på en station för att byta tåg, då en kvinnlig resenär talar om för oss att en man (som vi båda noterat genom fönstret när tåget rullade in) är full och beter sig illa genom att skrika och härja. Mannen lyckas ta sig ombord på tåget, men vi hinner göra stopptecken till föraren, och på några sekunder har vi pratat ut mannen ur tåget.
Han är så packad att han har svårt att stå rakt, beslut om omhändertagande enligt LOB fattas, och jag trycker in knappen för samtalsbegäran på radion, får svar från TryggC och ska rapportera åtgärden, då börjar mannen krångla och stöka. Han tar sig nästan ur mitt grepp, men jag lyckas på något sätt byta grepp så att jag har kontroll över hans arm. Dock tappar kollegan sitt grepp och får mannens arm runt nacken/halsen.

”XXXX från TryggC, du skickar samtalsbegäran, kom.”

Stresspåslag, ”måste ju svara”…

Brottningen fortsätter med att kollegan lyckas få sin arm bakom mannens arm och lyckas på så vis ta sig ur greppet. Vi försöker lägga ner mannen, men han fortsätter göra motstånd i knästående ställning.

”XXXX från TryggC, vad är det som händer i YY, kom.”

Än mer stresspåslag. Vi har mannen i ”bockad” ställning, men han gör fortfarande kraftigt motstånd.
Vi lyckas med förenade krafter få ner mannen i liggande position, och handfängslen åker på.

 

OV: TryggC från XXXX, förlåt dröjsmålet. En man frihetsberövad och belagd med fängsel, kom.
TC: Det är uppfattat XXXX, vad är det för rubricering på frihetsberövandet, kom.
OV: Vi har inte riktigt bestämt det än. LOB alternativt gripen, återkommer om en stund, kom.
TC: Sitter med LKC i luren, de vill veta nu, kom.
OV: Taget, kör på en man gripen för våldsamt motstånd. Slut kom.
TC: Polis tillkallad, klart slut.

Vi för mannen, iförd handfängsel, ner från plattformen. Med diverse erfarenheter i minnet väljer vi att ta hissen, för att slippa stå till svars inför polisen för att någon idiot man omhändertagit kastat sig in i väggar, ner för trappor, eller skallat golvet tills de tappat medvetandet.

Väl inne i trygghetsrummet fortsätter smäleken mot mig och kollegan. Tyvärr – för honom – förstod min kollega hans polska svordomar, vilket ledde till en ganska hätsk diskussion som jag inte förstod ett ord av.

Polisen kommer till platsen, gör sin grej, och meddelar att mannen är efterlyst.
Efterlyst, tänker vi, inte konstigt att han gjorde så mycket motstånd.
”Kan du säga vad han är efterlyst för?”
”Javisst. Han är efterlyst för att höras som misstänkt för snatteri.”

Sådärja…

”Polishatet i segregerade förorter spårar ur.”

Jag tänker inte skriva så mycket just nu, men jag vill tipsa om en riktigt läsvärd artikel på Newsmill.
Det är polisen Martin Marmgren som skrivit artikeln.

Håll till godo!

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/30/polishatet-i-segregerade-f-rorter-sp-rar-ur

 
Ett axplock:

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod.
Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer.

Nyvaken

Och upptäckte att mitt öga rann. Allergier och mygg, de enda egentliga nackdelar med den svenska sommaren.
Och kanske regnet också… och i mina ögon, den ibland extrema värmen.
Och alla människor…

Två passvändor kvar, sen semester. Motivationen är självklart på topp… 😉

Jag har inte riktigt hängt med i nyhetsflödet på sistone, mest kanske på grund av min aversion mot konventionell media och så vidare, men jag lyckades fästa min uppmärksamhet på en händelse.
Vad FAN är det som händer i Malmö?
Okej, det är inget nytt fenomen, men frekvensen på den här typen av överfall – både i Malmö och annorstädes – är oroväckande.

17-åring knivskuren av tre gärningsmän | SvD | DN |

Jag tycker hela grejen är sjuk, i vanlig ordning. Tre personer ger sig på en person. Minst en av de tre har kniv och använder den. Sedermera flyr de från platsen, antar jag,
eftersom 17-åringen enligt artikeln i DN själv kunde ta sig hem.
Eftersom de av någon anledning avbryter den grova misshandeln hade de kanske inte uppsåtet att döda 17-åringen. Åtminstone inte där och då. Eller så blev de avbrutna…
Min personliga åsikt är ändå att använder man sig av kniv (eller annat tillhygge ägnat att skada) så bör man åtalas – och helst dömas – för mordförsök.

Nåväl, återstår att se om våra kära politiker ens tänker försöka sig på att lösa problemen de själva är med och skapar, eller om de ska göra som de alltid gjort; stoppa huvudet i sanden och skylla ifrån sig.

 

Stamkunder, så att säga…

Några av de jag träffar i mitt jobb är återkommande kunder/resenärer, vissa på ont, men de allra flesta på gott.

Till exempel lastbilschauffören jag brukar träffa på nätterna, en trevlig prick som alltid har en skön historia på lager.
Eller den unga kvinnan som jobbar på en krog i stan, som inte alltid har en ljus syn på människor.
Och den unga mannen som jobbar med transport av något slag, som alltid blir frågad om cigg av andra.

Det blir några stycken på ett år, och social som jag är så pratar jag mer än gärna med folk jag springer på.
Om inte annat ger det kanske omgivningen en lite mer positiv bild av min yrkesgrupp och vad vi gör, och i viss mån även hur vi är.

Men, det är med detta som med allt annat; oftast fokuserar jag på det/de negativa, eftersom det är saker som stör mig, det är de saker som behöver behandlas. De positiva sakerna behåller jag ofta för mig själv, även om jag berättar om dem.

Härom veckan klev jag och kollegan på ett tåg, på väg mot stationen där vi spenderar de sista timmarna av vårat arbetspass. Ombord på tåget ser jag – från andra änden av vagnen – ett sällskap bestående av tre stycken missbrukare sitta och uppföra sig såsom missbrukare ibland uppför sig; berusat, utåtagerande och idiotiskt.
Vi går fram emot dem och hälsar trevligt, och mer än så hinner vi inte göra innan kvinnan i sällskapet tar ton och börjar berätta i princip sin livshistoria, från början till slut.
Som svar på frågan ”Hur står det till?”…

Vi pratar hur som helst med kvinnan och de två männen, och beslutar att kvinnan och den ena mannen får tillfälligt avbryta sin resa på den station vi kliver av på, för att vi ska kunna göra en bedömning av deras berusningsgrad. Ingångstanken är att de ska få åka vidare med nästa tåg, vilket också blir resultatet i mannens fall, han är märkbart påverkad, men har koll på allt han förväntas ha koll på.
Kvinnan är en annan historia.

Vi hinner knappt sätta henne på en bänk innan hon börjar berätta att hon är manisk, på ett faktiskt maniskt sätt, och att hon inte hanterar stress så bra, vilket är uppenbart för oss att det stämmer. Jag försöker lugna henne medan min kollega samtalar med mannen, som senare får åka vidare.
Kvinnan fortsätter yra om ditten och datten (tro mig, man lyssnar inte alltid jättenoga i dessa lägen), och förklarar att hon vet vad BAS är, ”Jag har jobbat på BAS, de brukar be mig jobba ibland fortfarande!” säger hon ungefär sju gånger på lika många sekunder.

Vi gör bedömningen att kvinnan på grund av sin berusning inte kommer kunna ta hand om sig själv och omhändertar henne enligt LOB, och ska transportera henne från plattformen upp till biljetthallen och det för ändamålet avsedda trygghetsrummet. Väl i rulltrappan står hon och pratar med (till) kollegan och utbrister något om att hennes byxor är på väg att ramla ner, vilket är helt sant. Hon ber om att få dra upp dem, vilket hon förstås får. Jag litar dock inte på henne, eftersom hon redan varit utåtagerande och fäktat mot oss, så jag håller i hennes ena arm.
Då frågar hon min kollega, helt ogenerat ”Skaru knulla mig i röven nu eller?”, precis efter att ha tackat för möjligheten att dra upp sina byxor.

Vi får in henne i trygghetsrummet och gör en verbal (!!) skyddsvisitation, jag frågar helt enkelt om hon har något vasst på sig, och hon svarar att det har hon inte. Kläderna hon har på sig är tunna och kan svårligen dölja något, utom jackan som hon på eget initiativ tar av sig.
Hon står i ett hörn och berättar här hela sin livshistoria i sektioner, och det hela börjar med att jag förklarar för henne att hon är omhändertagen enligt LOB och troligen kommer köras till BAS av polisen.
”BAS? Där har jag ju jobbat! Jag har varit sjuksköterska i flera år!”
”Åfan? Bara på BAS då eller?”
”Nejnej, jag jobbade som golbög!”
”…golbög…?”
”Ja, golbög! För SÄPO! Jag jobbade för SÄPO! I 16 år har jag jobbat för SÄPO! Som golbög!”
Jag tittar på henne, kvinnan är i 45-årsåldern och svårt ansatt av sitt missbruk, och uppenbarligen har indianerna övergett kanoten, simmat iväg, byggt en ny bosättning och glömt den här kanoten.

Crazy cat lady från Simpsons, i Stockholms tunnelbana? Otänkbart...?

”Golbög alltså? Vad innebär det?”
”Jag har gett dem känslig information! Så känslig att… att… Du skulle inte fatta! Så känslig!” Hon visar med fingret hur något bränns, suger sedan på sitt finger.
”Jag förstå…*blir avbruten*”
”DU SKULLE INTE FÖRSTÅ!!!1one!”
”Okej… Men sjuksyrra alltså? Var?”
”Jag har jobbat som ordningsvakt också!”
”Jaha, där ser man. Då vet du ju vad LOB är…”
”NI GÖR FEL!”
”Hur ska vi göra då?”
”NI SKA SLÅ MIG! *viskar* med batongen!”
Jag fnissar lite och säger att jag inte tänker slå henne så länge hon är snäll.
”Men jag är manisk! Jag är galen! Jag har dödat folk! Bögjävel!”
”Det är ju jättedumt att döda folk. Varför gjorde du det?”
”För att jag var sjuksyrra fattaruväl!”
”Självklart… ”
”Jag jobbade åt SÄPO!”
”Ja, du sa det… Hur var det?”
” *mumlar något ohörbart* INFORMATION, fattaru? Information.”
”Jo…”
” *viskar* Mmm… mycket information. Om DIG!”
”Om mig? Vad sa du till dem då?”
”Allt! Verkligen ALLT!”
”Ajdå… berättade du om min aktiesvindel 1997?”
”ALLT sa jag!”
”Okej, bra jobbat. Fick du bonus?”
”Jag har varit under tvångsvård i 26 år!”
”26 år? Det betyder att du jobbade för SÄPO när du var inlagd. Var det en täckmantel?”
”Jag har ingen jävla MANTEL, tror du jag är kungen eller?”

Och. Så. Vidare.

Polisen kom slutligen till platsen, och de fick självklart höra samma historia. De var mindre roade.

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

• ungdomar som dricker
• ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
• berusade människor
• ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
• lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.