Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Efterlyst och bildpublicering

För de av er som missat en av de största (och mest sorgliga) nyheterna på sistone så visade Efterlyst bilderna från övervakningskameran på en T-banestation i Stockholm, där en man i sitt berusade tillstånd hamnat på spåret, och såvitt jag förstår tappat medvetandet.
En annan man tar sig ner på spåret, länsar mannens fickor på tillhörigheter, och klättrar sedan själv upp från spåret och lämnar stationen.

Tanken med programmet Efterlyst har sedan starten 1990 varit att hjälpa polisen få in ledtrådar och tips i utredningar som stagnerat, eller i ärenden som av någon anledning är extra uppmärksammade, exempelvis när det handlar om unga offer och/eller förövare.

Reaktionerna har föga förvånande varit starka, och bilder på den misstänkte rånaren har spridits ungefär som en löpeld över Facebook, och gissningsvis även över Twitter.
Men, reaktionerna går förstås åt båda hållen.
I Metro (Sthlm) fredag den 14 september finns dels en insändare (bild, se även Metro PDF sid 26.) och en artikel om samma ämne; att det finns så många kameror, men få som övervakar det kamerorna ser.

För att allting ska kunna vara i realtid skulle det varje minut på dygnet behövas en person per kamera, eller om man effektiviserar, en person på fyra kameror… Faktum är att det här inte på något sätt är nytt, utan har varit så länge jag vetat om att det ens funnits kameror i kollektivtrafiken.
Nu läser jag tidningar som Fan läser Bibeln, men det brukar låta ungefär som att ”Men lös det ‘rååå!” och nästa dag publicerar man svidande artiklar om hur de inte löst ett problem som kanske eller kanske inte existerar.
Ponera att du sitter med en till två kollegor i tolv timmar, och gör allt det som görs på Trygghetscentralen; håller koll på kameror, pratar med resenärer som ringer, pratar med chaufförer, konduktörer, trafikledare och spärrvakter som ringer, hålla kontakt med ordningsvakter och annan trygghets/säkerhetspersonal.
Samtidigt ska du kolla igenom över 1300 kameror. Själv.
Jag förstår att man gör sitt bästa när man väl kan, och de flesta operatörerna är väldigt kompetenta och har väldigt bra förmåga att göra flera saker samtidigt.

Men när jag var på studiebesök på Trygghetscentralen (det ingår i utbildningen hos SL) så ställde jag ganska exakt den frågan, ”Ni har typ 100 stationer, med ett antal kameror på varje. Hur mycket ser ni egentligen?”
Svaret var, inte ordagrant, men löd ungefär ”Inte så mycket som vi vill se.”

Och det är ganska självklart att man inte kan ha folk som sitter dygnet runt och tittar på en station som har typ tre resenärer mellan 20 och 05. Men visst går verksamheten att förbättra; all verksamhet går att förbättra.
Men det är, tror jag, en annan historia.

Vidare läste jag på omvägar att en politiker, miljöpartisten Julia Finnsiö, via Twitter ställt sig i den ringhörna politiker ofta ställer sig i genom att twittra följande:

”Apropå avskummet som rånade den fulla mannen på tågspåret: är det inte så att man, oavsett brott, inte är skyldig förrän man är dömd?”

Och självklart har hon rätt. Ingen är dömd, och risken med bildpublicering är just att personer kan dömas på förhand, både av privatpersoner och senare även i domstol.
Hon får såvitt jag förstår en lektion i polisarbete av YB_sodermalm vilket hon förstås tackar för – på sedvanligt vis – genom att vara politiker…

”Varför hjälper polisen till att sprida bild på en person som ännu inte är dömd? Tänk om någon ser en person som är lik honom, t ex, och reagerar dumt pga den uppiskade stämningen? Uppriktig fråga: hur ni tänker om detta, @YB_Sodermalm?”

Anledningen till att man publicerar en bild är för att man vill ha allmänhetens hjälp att identifiera och/eller lokalisera personen då han är efterlyst för brott. Catfish? Bra.

(För övrigt undrar jag i förbigående vart alla fördömanden av bildpublicering varit vid t.e.x efterlysningen av ”Den nya Lasermannen” i Malmö…)

Men okej, vi ponerar att det är förkastligt att publicera bilder på folk som är misstänkta för brott osv osv.

Jag tänker direkt alla de klipp på YouTube eller på tidningarnas hemsidor, som innehåller bland annat läckage från utredningar, klippta och ändrade filmer, halvsanningar, och så vidare… Ofta filmer som – när det gäller ordningsvakter – bevisligen färgar av sig på tingsrätten, och inte minst allmänheten, eftersom hela händelseförloppet inte är med.
En skillnad är troligen att det [oftast] är privatpersoner som lägger upp saker på bland annat YouTube, men principen torde vara densamma ändå; man ska inte sprida bilder eller filmer på en person som ännu ej är dömd.

Men den stora skillnaden är att i den här filmen har man med hela händelseförloppet från början till slut, kameran är monterad och ingen klipper filmen, det står inga skräniga självutnämnda experter och kommenterar de fel någon eventuellt begår…
Jag gillar när det är skillnad på folk och folk. 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: