Om att bry sig, vare sig man vill eller inte

Det har varit ganska lugnt på sista tiden, åtminstone för min del.
I viss mån självvalt, kan jag säga, beroende på hur min privata situation sett ut det senaste året (!).

Hur som helst, i helgen som nyligen gick så hade vi ändå en del att göra, även om det mesta var så kallade ”bomjobb”, dvs. att det är tomt på platsen när vi kommer det. Som ett ärende på en lokalbana, där LKC har kontaktat TryggC om att några individer håller på att slå sönder en hel hållplats. Vi hade för bara några minuter sedan passerat hållplatsen i fråga, så vi vänder om och kör ditåt. Väl framme möter vi en hundpatrull från polisen, som sökt av området och konstaterat att lugnet råder.
Jag och kollegan tar och kollar av hållplatsen för att se om något är trasigt, vilket det inte är.

Däremot kommer en inringare (som ringt LKC) ut från ett närliggande bostadshus och berättar att killarna var 6-8 stycken till antalet, och minst en av dem hade ett järnrör med sig, och de hade slagit (rätt mycket, visade det sig) på ett antal cyklar som stod uppställda nära hållplatsen.
Efter lite samverkan med både uppgiftslämnare och polis så beslöt vi oss för att lägga ner,
och återgå till vår ordinarie verksamhet.

Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver för att kvällen innan, på fredagen, så fick vi ett anrop från TryggC om att ”två personer ligger i diket invid spårområdet, och enligt trafikledningen har förare tyckt sig se kvinnan dra bort mannen från spåret.”

Det gasades lite, och vi anlände. Trafikledare var på plats och hade fått upp människorna från spårområdet, båda två satt nu på en bänk på plattformen. Den unga kvinnan grät och var väldigt chockad, den unga mannen var förvisso ledsen, men troligen mest för att han inte lyckats göra slut på sitt liv.

Det visade sig att han hade bott i Sverige i cirka tre år, hos någon form av fosterfamilj eller liknande, och han berättade oroväckande detaljerat om hur hans biologiska familj mördats i Afghanistan för tre-fyra år sedan, vilket då givetvis var anledningen till att han ensam lämnade landet.
Den unge mannen var 19 år, och vill alltså på riktigt dö, för att han anser att han inte har något att leva för.

I en sådan situation hjälper det säkert om man har viss psykologisk utbildning, men det hade varken jag eller kollegan för dagen, som tagit flickan åt sidan för att lugna henne och få veta vad som hänt, och varför.
Istället känner jag bara en genuin sorg komma över mig, och jag tror i efterhand att det var insikten om att fan, killen har ju rätt.

Jag försökte helhjärtat tala honom tillrätta i väntan på polis (ombedd utan ljus och ljud), bland annat genom att försöka få honom att förstå (eller åtminstone tro) att det finns många människor som bryr sig om honom, inte minst den unga tjejen som räddat hans liv två gånger under kvällen. Jag försökte med infallsvinkeln att han själv kommer träffa en kvinna att älska, att bilda familj med, men att hans egen familj alltid kommer vara en del av honom, och hur de säkerligen hellre skulle se honom lyckas skapa en ny familj, än att dö.
Han säger att ingen bryr sig om honom, jag rättar honom och pekar på den gråtande tjejen, och säger med mjukt röstläge att ”prova säg till henne att hon inte bryr sig egentligen…” varpå han börjar gråta.
Jag sitter och håller armen runt honom, jag tror att han tyckte det kändes bra med närheten, för han lutade sig lite mot mig ibland.
Han förklarar att folk bara bryr sig om honom för pengar; jag gör ju bara mitt jobb, resonerade han, och det stämmer ju. Men det betyder inte att jag inte genuint bryr mig.
Han säger samma sak om familjen han bor hos, att han hade aldrig fått bo hos dem om de inte fått pengar från ”staten” för att ta hand om honom. Han pekar på sina kläder och säger ”Du ser kläderna. Inga kläder har jag köpt själv, inga kläder har jag köpt med mamma…” varpå han börjar gråta igen.

Och ärligt talat… Jag tror han har helt rätt.
Ensamkommande flyktingbarn.
Smaka på det, och tänk vad ni läser om dem.
Jag fick själv en riktigt stor tankeställare.

När polisen sen kommer gör han tafatta verbala försök till att få dem att skjuta honom, men efter några minuter lyckas den kvinnliga polisen få honom på rätt väg, åtminstone för stunden.

Jag vet inte hur det gick sen, bara att polisen körde honom till psykakuten. Jag hoppas att någon bra personal där (eller inom vården öht) får bra kontakt med pojken/mannen och får honom ännu mer på rätt bana, får honom att inse att han betyder mycket för sina vänner.

I slutändan; vad säger man till en 19-årig kille som förmodligen inte har något att leva för?

Fina människor överallt – vissa på import

Jag har lyxen att ha lite schemalagd ledighet, som kommer ägnas åt träning och att försöka ta igen det sociala man förlorar när man jobbar nätter.
Arbetsveckan var ändå väldigt intressant, med mycket positiv feedback från folk (mer än vanligt), mycket beror på det mer eller mindre legendariska caset med tolvåringen på Slussen, men rent generellt har folk varit trevliga och positiva mot mig och kollegan.

Men, det finns oftast något att berätta.
Jag och kollegan står och pratar med ett sällskap som känner sig lite illa behandlade av en berusad man. Vi går mot den berusade mannen, som inser att han kanske har hamnat i problem och går iväg.
Sällskapet tror – liksom jag och kollegan – att mannen lämnat, så de går ut för att ta sin buss, då visar det sig att mannen bara gått ett varv och nu står vid busshållplatsen och skriker saker åt folk. Helt osammanhängande saker dessutom.
Han väljer dock att lämna på riktigt när vi närmar oss honom, men mannens två vänner (?) kommer senare gående i snabb takt fram mot oss när vi står i biljetthallen. Den ena går fram mot en av kollegorna, i princip näsa mot näsa, och skriker ”Har den där jävla svennen golat!?” och den andra höjer näven som för att slå kollegan.
Dessa herrar eskorteras elegant ut från biljetthallen, och eftersom det sedvanliga våldsamma motståndet (kränga med kroppen, försöka fäkta med armarna, etc.) inte låter vänta på sig så tar två av kollegorna tag i personen och avlägsnar honom ut på gatan, där fäktandet fortsätter. Mannen skriker (förstås) också något i stil med att ”Du tror du äger mig för att du har brickan! Jag är fu**ing kriminell, du ska veta vem jag är! Du ska passa dig!”
Så utöver låtsaspoliser så är vi ju också rasister, för att vi avlägsnar två svarta män som initialt varit aggressiva och – som vi upplevde det – var nära att ge sig på oss med fysiskt våld.

===

Någon dag senare är det helg, och min patrull får ett jobb riktat från Trygghetscentralen. Det lyder ungefär som att ”På stationen XXX sitter två män i vuxen ålder med en väldigt ung kvinna, som enligt trafikledningen verkar väldigt berusad.”
Det är alltså en tubförare som noterat sällskapet och litat på sin magkänsla, ringt trafikledningen som i sin tur ringt Trygghetscentralen, som ropar upp oss. Vi åker till platsen, och när vi ”parkerat” bilen så ropar vi upp TryggC igen för att få veta om personerna finns kvar på senast angivna plats, vilket de gör.
Vi går fram till sällskapet, där männen uppskattningsvis är strax över 30, och kvinnan är runt de lägre 20. Jag börjar prata med dem, men riktar mig mest till kvinnan, som till en början är väldigt avståndstagande gentemot mig, och det verkar som att hon pratar med männen. Men, efter några sekunder tittar hon upp och ser oss, och säger då ”Kan vi gå ut och prata?” vilket jag tolkar som att hon inte vill ha männen i sällskap.
Den ena mannen sitter med armen runt kvinnan, men håller inte i henne utan har armen lagd på bänkens ryggstöd.
Jag upplever det som att hans leende är ett hånleende.
Kollegan frågar hur de känner kvinnan, och den ena svarar att de går i skolan ihop, hon heter Hanna, och bor i Solna.

Jag tar med kvinnan utom hörhåll för männen och hon berättar vad som hänt. Tyvärr är det inte mycket hon minns, då hon förmodligen blivit drogad, så tyvärr har vi inget att ”gå på” mot männen. Kontaktar TryggC för att fråga om de sett något via kamerorna på platsen, men får nekande svar, och blir upplyst om att inte heller föraren sett något.
Jag passar på att fråga kvinnan vad hon heter, och det är inte Hanna, och hon bor inte i Solna, och hon studerar inte…
Männen har hon såvitt hon vet aldrig sett förut.
(Eftersom kvinnan själv inte minns om männen gjort något så har vi ingen bar gärning, eller ens något brott.)

Kollegan ansluter, och vi beslutar oss för att följa kvinnan till den taxi innehållande föräldrar som är på väg, men jag kan inte gå utan att ta ett snack med männen.
När jag kommer tillbaka till där de nyss satt har de förstås flyttat sig till den andra plattformen, och satt sig med en annan kvinna, som också hon till synes är ensam.
Jag förklarar för henne att det kanske inte är så bra att hänga med de grabbarna, varpå hon är väldigt noga med att förklara att hennes vänner är några meter bort och hon ska gå dit. Hon säger tack ungefär arton gånger.
Den ena av männen hånler fortfarande, och jag känner att det nog är tur för honom att det finns kameror där.
Jag försöker samtala med grabbarna, förklarar att jag misstänker vad de håller på med, hånleendet är kvar där, och den andra bara skrattar och säger ”Vad ska du göra? Du har inte sett något.”

Tyvärr var det ju så att vi inte har någon som helst bar gärning, och hur som helst hade vi sannolikt fått problem med att frihetsberöva dem, eftersom kollegan var på väg ut med den första kvinnan.

Men, oavsett hur mycket jag skulle vilja tillfoga de här personerna ohyggligt mycket kroppsskada, så ingår det faktiskt inte i mitt jobb. Vi straffar inte, vi dömer inte, vi förhindrar och beivrar.

Ibland kan jag ju tycka att rättssäkerhet skyddar brottslingar snarare än medborgare…

I fredags, när det här hände, fyllde kvinnan 21. På sin födelsedag blir hon alltså sannolikt drogad, och två män som hon inte känner försöker få med henne hem…
Jag undrar ju då, om inte den här tubtågföraren hade reagerat och ringt Trafikledningen, som i sin tur vidarebefordrade informationen till TryggC, som anropade oss… Om något i den här kedjan hade tagit för lång tid, eller uteblivit, eller varit felaktig… vad hade konsekvensen blivit för kvinnan i fråga?
Det är en skrämmande tanke, och det känns väldigt bra att ha löst den situationen åtminstone, även om vi inte kunde frihetsberöva männen.