Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: skadad

Utdrag från en passvända

Som utlovat kommer här en redogörelse för resten av passvändan; den del jag inte orkade skriva om sist.
Inte för att den är jobbig att skriva om, eller tar särskilt lång tid, utan mest för att jag inte vill skrämma bort mina läsare med mer text. 😉

Jag minns inte vilken dag det var, men det var väldigt lugnt, så kanske måndagen, de brukar vara ganska lugna.
På en plattform hittade vi en sko.

Kvarglömd sko av dammodell.

Kvarglömd sko, cirkus 22:30 en måndag.

För någon som mig infinner sig frågan; hur tog hon (jag förutsätter en kvinna med tanke på skons utseende) sig hem med en sko? Eller, tillhörde hon den lite mer rutinerade skaran av individer som faktiskt har med sig ombyte för fötterna efter en kväll på stan?

Samtidigt är det kanske inte någon sko man väljer specifikt för att ”gå ut” och roa sig, den ser ganska robust ut.
Jag har ingen aning. =)

 

Sedan, i onsdags, var det lite mer fart under galoscherna.
Vi blev först skickade på ett larm om en cyklist på en T-banestation, men han hade hunnit lämna, antingen till fots ut från stationen, eller med tåg. Utan anmärkning för vår del, och vi hinner knappt till bilen innan vi får larm en bra bit bort i ”fel” riktning; rusningstrafik, rödljus, en massa otrevligheter att hantera, men fram kommer vi.

Larmet? En äldre man ser berusad ut, har jag för mig de sa, och har ramlat på plattformen.
Vi kommer fram, den äldre mannen har stöpt i backen på plattformens vita linje, vilket har gjort att man från Trafikledningen misstänkte att mannen blivit träffad av ett tåg, vilket i sin tur innebar att man stoppade all trafik på platsen.

När vi landade så fanns det två privatpersoner som hade hjälpt mannen – möjligen pyttelite berusad – att sätta sig på bänken, en MTR-värd var där, samt en trafikledare. De har hjälpts åt att sätta ett skyddsförband över mannens sårskada i pannan, och därför finns det inte mycket vi kan göra annat än att vänta och samtala med mannen.

Efter några minuter kom även en ambulans bestyckad med en skön snubbe och två vackra töser, jojagtackar.
De gör sin grej; kollar blodtryck och puls, smärtrespons och sådana grejer, och pratar hela tiden med mannen.

Sjv: ”Kan jag få ett personnummer av dig?”
M: ”Javisst. *nummer som uppenbart är fel*.
Sjv: *tittar skeptiskt på mannen*
M: ”Jaså, du ville ha rätt nummer? 1925*nummer*, blir det bättre?”

Mannen har alltså vid 89 års ålder och ett fall till trots humorn i behåll.
Han flirtar givetvis med sjukvårdarna när de hjälper honom upp på båren, och det bär av mot sjukhuset för kontroller de inte kunde utföra på plats.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.  Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.
Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Någonstans mitt i allt detta märker jag att vi blir filmade. Inte nödvändigtvis för att vi är ordningsvakter, utan troligen för att ‘insatsen’ har dragit till sig en hel del uniformerad personal och därför står ut en aning på en i övrigt ganska tom station.

Men ändå; vad är det att filma? Ett par vakter, några ambulanssjukvårdare och lite MTR-personal,
som tar hand om en man som fallit.
Jag förstår viljan att filma när det är någon form av våldsanvändning, eller en hetsig argumentation, men när vi tar hand om en skadad människa?

Kom igen…

Annonser

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Tunnelbanepolisens fordon

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

%d bloggare gillar detta: