Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: ofredande

Stenkastning, spårbeträdelse med mera.

Som de flesta av er säkert märkt, så går skrivandet i vågor. De senaste månaderna har varit påfrestande för mig av högst privata och personliga skäl, och det har givetvis påverkat min insats på arbetet.
Ibland blir det helt enkelt för mycket.

Men nog om det!

För min del har det varit förhållandevis lugnt på sistone, med några få undantag. Självklart kom de få undantagen under samma arbetspass…

Passet börjar med att vi får bistå räddningstjänsten att evakuera ett bussgarage där en buss fattat eld.

Vi följer upp detta med att några timmar senare åka till en station där trygghetsvärdarna tillsammans med några arbetare (de gjorde nåt arbete på plattformen, tror jag) hindrat en man från att hoppa framför tåget.
Vi omhändertar mannen, och min kollega för dagen får oerhört bra kontakt med mannen, varför jag håller mig i bakgrunden så länge han är lugn, men han gör ofta ansats att gå ifrån platsen, varvid vi varsamt sätter honom ner igen. Polisen ansluter och skjutsar mannen till sjukhuset.
Samma polispatrull stötte vi på några timmar tidigare, i kvällens ”huvudcase”.

Larmas vid cirka 22:10 till en station vi bara cirka 15 minuter tidigare ronderat av, och lugnet var åtminstone då den överlag rådande stämningen.
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, i höjd med Y, kom.”
”Kanon, ni får åka tillbaka till Z, där två män nu vid upprepade tillfällen har hoppat ner på spåret och upp igen. Männen har på sig *signalement*, kom.”
”Taget från XX, på Z, två män ner på spårområdet, vi är på väg. Slut, kom.”
”Klart Slut.”

Jag vänder bilen, och här börjar någon form av mental förberedelse. Är det bara två män som hoppat ner på spåret för att ta upp något – vilket faktiskt är ganska vanligt – eller är det något annat?
Jag hinner få in kollegan på samma tankebana, men vi avbryts av radion:
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, kom.”
”Då har männen varit nere på spåret igen, det ser ut som att hämtar upp makadam från spåret. Kom.”
”Taget. Är det två män det gäller, frågas kom.”
”Såvitt jag kan se, ja.”
TryggC kallar i det här skedet in ytterligare en patrull, samt arbetsledare, för att vi ska kunna agera mer effektivt och resolut om det behövs.
”XX, fick ni att AL och ZZ kommer i rygg på er, kom.”
”Taget från XX. Lämnar status när vi landat. Slut kom.”
”Klart Slut.”

Någonstans i allt det här så ropar TryggC ut att ”XX, för kännedom. Personerna har nu börjat kasta stenar omkring sig på stationen.”
Där har vi klumpen i magen, som på beställning.

Jag får någon form av tillfällig hjärnblödning och parkerar sämre än en taxichaufför, och vi springer ner på stationen. Väl i biljetthallen möter vi en man i ålder nånstans mellan 45-60 gissningsvis, som är väldigt upprörd och verkar rädd. Han berättar snabbt att det var skönt att vi var där, för han är trött på ligisterna.
Kollegan och jag tittar frågande på varandra, men vi tar med oss mannen ner på plattformen där han får så diskret som möjligt peka ut vem som gjort vad.

Det handlar inte längre om två män, utan om fyra ”ungdomar”. ”Ungdomar” är någon form av politiskt korrekt uttryck för invandrargäng. Således, på en bänk sätter sig fyra svarta ungdomar och ser jävligt oskyldiga ut, med typiska spårbeträdarmärken över hela klädseln.
Vi ropar till TryggC och patrullerna som landar i princip då, att vi finns på plattformen, det rör sig om fyra personer, men vi möter upp på plattformen.

När vi väl mött upp kollegorna går själva ingripandet väldigt lugnt till. En av idioterna grips, för försök till misshandel, samt ofredande. En annan omhändertas enligt PL§13 (ordningsstörande) och en av de två kvarvarande avvisas. Den fjärde försvann under den korta stund vi mötte upp kollegorna, men det gör inte så mycket egentligen.
Målsägaren pekar ut den ena, varför han då grips, och signalementet och gärningsbeskrivningen stämmer bra överens med vad jag fått veta över radion.

Situationen är under kontroll, läget är lugnt, det dyker upp några bekanta till de frihetsberövade, som givetvis börjar gaffla som ”ungdomar” gör nuförtiden. ”Eeeey, hanharintegjortnåtthora!” och liknande tillmälen. De här personerna avvisas effektivt av polisen som faktiskt anlände samtidigt som jag var på väg upp för rulltrappan med målsäganden, ungefär 1-2 minuter efter själva ingripandet.

Polisen håller ett långt målsägandeförhör med den drabbade mannen, och efter lite daltande med de 16-åringa otygen från förorten så släpps de på plats. Samtidigt som de lämnar hålls fortfarande förhör med målsäganden…

Det hela gör mig en smula förbryllad, eftersom ingen av de två odågorna hade någon legitimation på sig.
Var de identifierade på annat sätt, månne kända sedan tidigare av polisen?
Det kvittar egentligen.
Signalvärdet till de här idioterna blir ju onekligen:
”Gör vad du vill mot vem du vill, vi kan inte göra något åt det ändå.”

För mig känns det jävligt konstigt att polisen ska skicka ett sådant signalvärde till små låtsaskriminella, som sannolikt växer upp och blir ‘riktiga’ kriminella.

Annonser

Medborgarvittnen och ”förståsigpåare”

Läste nyligen ett inlägg på den läsvärda ovblog.se, som han valt att kalla ”En vanlig dag”.
Tyvärr har han helt rätt i den titeln, eftersom det väldigt ofta låter precis sådär när vi agerar mot en person, eller till och med när vi agerar för en person.

Filmen ses här, men ett tips är att skruva ner volymen innan du drar igång filmklippet.

Jag var som ni förstår inte där, men jag tycker hela ingripandet från OV ser oerhört lugnt och behärskat ut, varken OV eller den frihetsberövade skriker eller härjar förrän en bit in i klippet när den frihetsberövade uppenbarligen får någon form av smärtreaktion.

”Har inte f**king gjort nånting!”
”Ni ska suga kuk, det är vad ni ska göra!”
”Jävla pussy!”
”Har han hotat er med shåttgann eller?”

Hur ofta utsätts du själv för sådant här i ditt jobb, att någon står och filmar det du gör, samtidigt som du har stresspåslag, och dessutom försöker provocera fram en reaktion?
Även om man jobbar i offentlig miljö så är det inte någonstans okej att hålla på som filmaren håller på i det här klippet, det kommer resultera i omhändertagande om man inte har den goda smaken att stå på behörigt avstånd (vilket jag tycker han gör större delen av tiden) och låter bli att försöka provocera den arbetande personalen. Offentlig miljö innebär inte att allmänheten bestämmer, bestämma får du göra i ditt hem.

Varför stannar du inte kvar och berättar för Polisen – som anländer om en stund – om vilket fruktansvärt övergrepp de här vakterna begår mot den man du säger är oskyldig?
Du kliver ombord på ett tåg och fortsätter skrika, oerhört häftig och en smula hög på adrenalin du tillskansat dig genom att se någon göra sitt jobb, och att skrika på den/de som gör sitt jobb.
Du åker hem istället för att hjälpa den oskyldige personen genom att prata med polisen, och jag  gissar att när du väl kommit hem skickar du runt den här jättetuffa filmen till alla dina häftiga kompisar, som tycker du är häftig och det ena med det tredje.

Men det är bra att ni filmar, för väldigt ofta är den här typen av filmer väldigt bra för Tingsrätten att ha tillgång till, eftersom det nästan alltid syns att OV gör allting enligt boken.

PS. Det är lätt att vara ashäftig bakom stängda tågdörrar.
PPS. Det är svårare att vara ashäftig när föraren öppnar dörrarna igen…

Leukemi-lappar, romska tanter, och annat

Ja, som rubriken antyder tänker jag avhandla de mer eller mindre berömda lapparna som florerar i Stockholms kollektivtrafik. Jag vet faktiskt inte om de florerar i andra delar och miljöer av landet, men det skulle inte förvåna mig oerhört om så var fallet.

En lapp om kvinnans leukemi-sjuka barn.

”Hej! Jag är en fattig kvinna. Jag har två barn var ett är sjukt i Leukemi. Han behöver hjälp för sådan behandling. Snälla hjålp mig med lite pengar.
Tack för hjälpen! Må gud hjälpa er. Lappen tillbaka tack!”

Jag undrar så mycket saker kring det här, men jag tänker börja med några grundteser,
och jag är övertygad om att de stämmer väldigt väl med verkligheten.

  • Det finns inget sjukt barn.
  • Kvinnan är förmodligen fattig.
  • Gud finns inte.
  • Det är hyfsat dyrt att trycka upp liknande lappar i hundratal, då de är på fotopapper och laminerade.

Nu menar jag inte att alla barn i världen är friska, utan att kvinnan i fråga sannolikt inte har ett barn som insjuknat i Leukemi. Jag har sett minst åtta-tio olika personer under de senaste sex-sju åren gå runt med sådana här lappar, och det är leukemi varje gång. Måhända att det är en stor familj eller vad som, men snälla du… om du har haft råd att ta dig hela vägen från Rumänien och hit så har du förmodligen också haft råd att låta ditt barn få vård.
Speciellt i Sverige, och framförallt om du är s.k. papperslös så finns det gott om folk som vurmar för ditt välmående.
Ett akutbesök på vårdcentral kostar i Sverige 150:-, och dit går man primärt om man är förkyld, har ont nånstans, eller vad som helst, för att i bästa fall få en remiss till en specialist, eller medicin utskriven.

Den här kvinnan har ju uppenbarligen då varit i kontakt med någon form av vårdinstans och fått leukemi diagnostiserat, vilket i sig inte är svårt, men om det är gjort i Sverige får man också remiss till en specialist. Här täcker då staten (via Försäkringskassan) en gigantisk portion av kostnaden, och om jag förstått det rätt så är det enda man själv betalar i princip besöksavgiften på cirka 250:-.

Frågan är då, om det här sällskapet gått runt i flera år och härjat om sitt sjuka barn, varför får vi aldrig se lappar med texten ”Tack vare er medmänniskor fick vårat barn rätt vård. Tack, från mitt hjärta!” eller liknande?
Gissningsvis eftersom det hela är en bluff, eller vad tror ni själva?

Sen ska man självklart inte blunda för den möjlighet att de här stackars människorna är brickor i mycket mäktigare människors spel för att tjäna pengar. Det är känt av polisen sedan lång tid tillbaka att människosmugglingen (människohandel) och det nästintill obligatoriska påföljande tiggeriet ökat drastiskt sedan tidigt 2000-tal.
Men i sanningens namn är ju inte tiggeri det stora problemet i människohandelns kölvatten, det är snarare prostitution, något som jag också springer på i jobbet ibland. Sen kan man spekulera vidare i huruvida människohandel leder till att annan brottslighet såsom stöld, rån och misshandel också ökar,
eller om det ”bara” rör sig om prostitution och organiserat tiggeri.

Jag lade ut samma bild på Facebook, och genast drog en lite diskussion igång, och alla var med på att det finns en stor del av dessa människor som är brottsoffer och faktiskt i praktiken inte har något val.
Jag hävdar vanligtvis att man alltid har ett val; i de här fallen är alternativet att inte tigga,
och då få se sin anhörig mördad.  Så, med det sagt fick jag en kommentar som löd ungefär såhär:

”Men om du vet att de är brottsoffer, varför ens lägga upp en bild?”

Kommentaren kom från en person som bor i en mindre stad i mellansverige, och arbetar inom rättsväsendet.
Jadu, bilden lade jag upp för att – något naivt, möjligen – försöka skapa en debatt bland de som egentligen borde ha något att säga till om; du och jag, våra vänner och familj. När debatten förs av journalister, politiker och proffstyckare så är det så att säga dömt att gå åt helvete.
Dessutom stör jag mig något oerhört på de här tiggarna, oavsett om de är brottsoffer eller inte.

Vårat samhälle är inte så illa tilltygat (ännu) att folk behöver tigga.

 

Halloweenhelg, höstlov och löning…

…för egen del var det givetvis jobbhelg (och är fortfarande; tre nätter kvar på vändan), så jag fick roa mig med att se andra människor ha roligt. Jag är inte på något vis missunnsam, men ibland undrar jag om inte folk får nog av det här som kallas ”det roliga”.

Helgen var för vår (min och kollegans) del ganska lugn, sett till ingripanden och liknande. Däremot blev det en hel del fylla att se efter. Det är lite som att vara dagisfröken (förskollärare?) fast åt fysiskt vuxna människor.

Tänkte jag skulle dela med mig av valda delar av det som hände i helgen, generös som jag är.

En kille i 20-årsåldern ser några andra killar springa upp för rulltrappan när någon trycker på nödstopp. Killen förutsätter att det är de fyra springande killarna och han tar så att säga tag i saken och konfronterar dem med orden ”Det där var väl jävligt onödigt?”. Dock så visar det sig att han inte sett dem trycka på nödstopp utan han bara förutsatte att det var dem.
Ingen skugga på honom för det; jag hade dragit samma slutsats tror jag. Men när killarna säger att de är oskyldiga så tappar killen fattningen och slår av en glasflaska och ska ge sig på de andra killarna. Som tur är har hans flickvän kommit upp för rulltrappan och stoppar honom innan vi anländer. Vi pratar med samtliga inblandade, det hela slutar med att alla ber om ursäkt för sitt uppträdande och fortsätter sina respektive resor. Ingen ville göra anmälan mot någon, trots att polisen kom till platsen förvånansvärt fort.

===

Vid ett annat tillfälle uppmärksammas vi av en tunnelbaneförare att de ungdomar som sitter precis bakom hans hytt har ägnat hela sin resa åt att sparka och slå i väggar, samt hålla upp dörrar och orsaka förseningar i trafiken.
Vi beslutar att ta ut ungdomarna (fyra till antalet) ur tåget och ta ett samtal med dem. De säger givetvis att de inte har gjort något, och kanske var det sant, jag vet inte.
Men när en trafiktjänsteman (tunnelbaneförare) känner att resan inte kan återupptas så länge personerna är ombord på tåget så är vi så illa tvungna att förmedla nyheterna till de berörda.
De erbjuds att kliva av, sköta sig, och ta nästa tåg, men de väljer istället att börja spela pajas under vårt samtal, så vi avvisar dem helt enkelt från stationen. Hårt, kan tyckas, men på något enkelt litet vis hoppas jag att de lär sig hur man beter sig i ett kollektivt färdmedel.

===

En spärrvakt hade ringt Trygghetscentralen och meddelat att ett flertal resenärer gjort honom uppmärksam på att en ung kvinna ligger ”utslagen” på en bänk. Trygghetscentralen använder trygghetskamerorna på stationen för att konstatera att det ligger en kvinna på en bänk, och skickar dit mig och kollegan.
Med förra helgen i färskt minne kan det hända att vi trycker lite på gaspedalen…
Vi lyckas utan några större svårigheter väcka kvinnan och förklara det olämpliga i att sova i kollektivtrafiken, främst då att risken för att bli rånad tyvärr är högre under fredags- och lördagsnätter, speciellt om man sover.
Den unga kvinnan är sådär nyvaket förvirrad och pratar väldigt osammanhängande, men efter ett par minuter utomhus i den friska höstbrisen så klarnar hennes huvud och vi kan gemensamt konstatera att hon är bara ett par hundra meter hemifrån. Hon ringer en kompis som kommer och hämtar henne med bil, samtidigt som hon tackar oss ungefär sju gånger för att vi väckt och hjälpt henne.

===

Vi springer på ett sällskap som dricker vin ur en flaska med skruvkork. Stämningen i sällskapet är god, så vi samtalar en stund och påpekar att man faktiskt inte får dricka alkohol inom kollektivtrafikområde, något de både accepterar och respekterar på en gång. Jag säger då att om de har korken kvar så kan de ju skruva på den och stoppa flaskan i väskan, men tjejen som håller i flaskan räcker över den med orden ”Den kostade bara 15 kronor i Tyskland, du kan få kasta den. Jag har nog fått så jag klarar mig!” och avslutar med ett skratt. Och en high five. Sånt kan verkligen göra hela kvällen så mycket roligare, åtminstone för mig. Folk som är glada och avslappnade, och accepterar att man ”kommer på” dem när de gjort lite fel, helt enkelt. En eloge till dig om du råkar läsa detta. 🙂

Större delen av helgen har dock gått åt till att väcka sovande människor på tåg i tid och otid.
Det här med att ligga under säten, i sitt eget kräk, och sova verkar vara en stor grej.
Själv har jag sett nog av det för att vilja prova själv, men det kanske är kul?

Att sedan avsluta den ena kvällen med att prata med två mycket avancerat sminkade tjejer (tror de skulle föreställa lik, alternativt typ offer ur en bilolycka) som dessutom var väldigt trevliga.
Återigen, sånt bidrar till att jag tycker det alltsomoftast är väldigt kul att gå till jobbet.

Fina människor överallt – vissa på import

Jag har lyxen att ha lite schemalagd ledighet, som kommer ägnas åt träning och att försöka ta igen det sociala man förlorar när man jobbar nätter.
Arbetsveckan var ändå väldigt intressant, med mycket positiv feedback från folk (mer än vanligt), mycket beror på det mer eller mindre legendariska caset med tolvåringen på Slussen, men rent generellt har folk varit trevliga och positiva mot mig och kollegan.

Men, det finns oftast något att berätta.
Jag och kollegan står och pratar med ett sällskap som känner sig lite illa behandlade av en berusad man. Vi går mot den berusade mannen, som inser att han kanske har hamnat i problem och går iväg.
Sällskapet tror – liksom jag och kollegan – att mannen lämnat, så de går ut för att ta sin buss, då visar det sig att mannen bara gått ett varv och nu står vid busshållplatsen och skriker saker åt folk. Helt osammanhängande saker dessutom.
Han väljer dock att lämna på riktigt när vi närmar oss honom, men mannens två vänner (?) kommer senare gående i snabb takt fram mot oss när vi står i biljetthallen. Den ena går fram mot en av kollegorna, i princip näsa mot näsa, och skriker ”Har den där jävla svennen golat!?” och den andra höjer näven som för att slå kollegan.
Dessa herrar eskorteras elegant ut från biljetthallen, och eftersom det sedvanliga våldsamma motståndet (kränga med kroppen, försöka fäkta med armarna, etc.) inte låter vänta på sig så tar två av kollegorna tag i personen och avlägsnar honom ut på gatan, där fäktandet fortsätter. Mannen skriker (förstås) också något i stil med att ”Du tror du äger mig för att du har brickan! Jag är fu**ing kriminell, du ska veta vem jag är! Du ska passa dig!”
Så utöver låtsaspoliser så är vi ju också rasister, för att vi avlägsnar två svarta män som initialt varit aggressiva och – som vi upplevde det – var nära att ge sig på oss med fysiskt våld.

===

Någon dag senare är det helg, och min patrull får ett jobb riktat från Trygghetscentralen. Det lyder ungefär som att ”På stationen XXX sitter två män i vuxen ålder med en väldigt ung kvinna, som enligt trafikledningen verkar väldigt berusad.”
Det är alltså en tubförare som noterat sällskapet och litat på sin magkänsla, ringt trafikledningen som i sin tur ringt Trygghetscentralen, som ropar upp oss. Vi åker till platsen, och när vi ”parkerat” bilen så ropar vi upp TryggC igen för att få veta om personerna finns kvar på senast angivna plats, vilket de gör.
Vi går fram till sällskapet, där männen uppskattningsvis är strax över 30, och kvinnan är runt de lägre 20. Jag börjar prata med dem, men riktar mig mest till kvinnan, som till en början är väldigt avståndstagande gentemot mig, och det verkar som att hon pratar med männen. Men, efter några sekunder tittar hon upp och ser oss, och säger då ”Kan vi gå ut och prata?” vilket jag tolkar som att hon inte vill ha männen i sällskap.
Den ena mannen sitter med armen runt kvinnan, men håller inte i henne utan har armen lagd på bänkens ryggstöd.
Jag upplever det som att hans leende är ett hånleende.
Kollegan frågar hur de känner kvinnan, och den ena svarar att de går i skolan ihop, hon heter Hanna, och bor i Solna.

Jag tar med kvinnan utom hörhåll för männen och hon berättar vad som hänt. Tyvärr är det inte mycket hon minns, då hon förmodligen blivit drogad, så tyvärr har vi inget att ”gå på” mot männen. Kontaktar TryggC för att fråga om de sett något via kamerorna på platsen, men får nekande svar, och blir upplyst om att inte heller föraren sett något.
Jag passar på att fråga kvinnan vad hon heter, och det är inte Hanna, och hon bor inte i Solna, och hon studerar inte…
Männen har hon såvitt hon vet aldrig sett förut.
(Eftersom kvinnan själv inte minns om männen gjort något så har vi ingen bar gärning, eller ens något brott.)

Kollegan ansluter, och vi beslutar oss för att följa kvinnan till den taxi innehållande föräldrar som är på väg, men jag kan inte gå utan att ta ett snack med männen.
När jag kommer tillbaka till där de nyss satt har de förstås flyttat sig till den andra plattformen, och satt sig med en annan kvinna, som också hon till synes är ensam.
Jag förklarar för henne att det kanske inte är så bra att hänga med de grabbarna, varpå hon är väldigt noga med att förklara att hennes vänner är några meter bort och hon ska gå dit. Hon säger tack ungefär arton gånger.
Den ena av männen hånler fortfarande, och jag känner att det nog är tur för honom att det finns kameror där.
Jag försöker samtala med grabbarna, förklarar att jag misstänker vad de håller på med, hånleendet är kvar där, och den andra bara skrattar och säger ”Vad ska du göra? Du har inte sett något.”

Tyvärr var det ju så att vi inte har någon som helst bar gärning, och hur som helst hade vi sannolikt fått problem med att frihetsberöva dem, eftersom kollegan var på väg ut med den första kvinnan.

Men, oavsett hur mycket jag skulle vilja tillfoga de här personerna ohyggligt mycket kroppsskada, så ingår det faktiskt inte i mitt jobb. Vi straffar inte, vi dömer inte, vi förhindrar och beivrar.

Ibland kan jag ju tycka att rättssäkerhet skyddar brottslingar snarare än medborgare…

I fredags, när det här hände, fyllde kvinnan 21. På sin födelsedag blir hon alltså sannolikt drogad, och två män som hon inte känner försöker få med henne hem…
Jag undrar ju då, om inte den här tubtågföraren hade reagerat och ringt Trafikledningen, som i sin tur vidarebefordrade informationen till TryggC, som anropade oss… Om något i den här kedjan hade tagit för lång tid, eller uteblivit, eller varit felaktig… vad hade konsekvensen blivit för kvinnan i fråga?
Det är en skrämmande tanke, och det känns väldigt bra att ha löst den situationen åtminstone, även om vi inte kunde frihetsberöva männen.

%d bloggare gillar detta: