Bättre användning av ordningsvakter

Det här inläggets titel är kopierat rakt av från en motion lagd i Riksdagen. Den finns att läsa i sin helhet här.

Det är SD:s Kent Ekeroth och Adam Marttinen som lagt motionen, men det har nog ingen missat vid det här laget.
Så låt oss gå igenom motionen lite.

Tyvärr är situationen för polisen idag ansträngd. Dels på grund av en stor befolkningsökning genom massinvandringen, dels genom att myndigheten varit underfinansierad under lång tid och dels på grund av en polisledning som ofta inte vågar eller vill göra det som krävs.

Som ett resultat av otryggare samhälle och en polismyndighet som går på knäna har den privata säkerhetsbranschen vuxit snabbt eftersom efterfrågan på tjänster för personer och företag ökat.

En av de grupper som idag i ökande grad får upprätthålla ordningen är ordningsvakterna. Deras befogenheter är dock av naturliga skäl relativt begränsade men där de kommit att utgöra ett viktigt komplement till polisen. Dock utnyttjas inte den resurs de är i tillräcklig grad som behövs med dagens läge. Följande förbättringar bör utredas:

Så långt allt väl, det stämmer tämligen bra överens med min och många andras lägesbild av framförallt Polisen, men också den privata bevakningssektorn.

Man räknar sedan upp fyra huvudförslag att utreda; blåljus för ordningsvakters fordon, OC-spray, spotthuva och benfängsel, samt LOB-buss.

Först; blåljus, inom exempelvis SL-uppdraget (”tunnelbanan”):
I grunden, anser jag, en god och välbehövlig idé. Mestadels i mina ögon på grund av den mer eller mindre överhängande faran för liv vi som ordningsvakter faktiskt relativt ofta hanterar, i form av ”hoppare”, grova misshandlar med tillhyggen, och så vidare, men också på grund av att vissa människor försöker utsätta oss ordningsvakter för samma typ av våld.
Jag tror dock att det kommer bli nej, för Polisen (och därmed Polisförbundet) kommer sannolikt vara remissinstans under utredningen, och de brukar generellt ogilla att ordningsvakter gör något polisiärt överhuvudtaget.

Sen, OC-spray:
Jag har läst lite diskussioner på nätet om detta, inte enbart nu utan sedan flera år tillbaka. Samma motstånd mot OC-spray till OV finns hos enskilda poliser (och förmodligen myndigheten) som när den expanderbara batongen dök upp. Klassisk avundsjuka och revirpinkeri.
Jag tror i och för sig att OC-sprayen kan utgöra ett bra verktyg för väldigt många ordningsvakter i en ganska lång rad situationer, men jag kan inte låta bli att undra – det händer ju att OV frihetsberövar folk som visar sig ha både stick- och skjutvapen på sig, samt skyddsväst – är det inte dags att beväpna ordningsvakter så att de kan freda sig själva och andra?
Elchockvapen eller andra non-lethal weapons borde också utredas, då det är ytterligare ett verktyg som faktiskt kan vara skillnad mellan liv eller död.

Och i likhet med skyddsvästen är det sannolikt något du kommer bära varje pass, men som väldigt sällan används till det den är avsedd för.

Fotfängsel/spotthuva:
Personligen tycker jag det är mycket märkligt att vi inte redan har dessa i vår lista med godkänd utrustning, då spott är om inte farligt så åtminstone fruktansvärt otrevligt att utsättas för.
Och utsätts för det gör vi. Här kan jag rentav tycka att Transport skulle kunna vara intresserade då det erbjuder en klar förbättring av arbetsmiljön.
Fotfängsel likaså; eftersom vi redan med stöd i lag får belägga någon med handfängsel torde det vara självklart att få belägga denne med fotfängsel om behovet finns.
Men i dagsläget får vi inte det, och det är bara att gilla läget tills vidare.

Och slutligen, LOB-bussar:
I motionen står följande att läsa:

LOB bussar är något bevakningsföretag själva skulle kunna utföra. Skulle transporten kunna delegeras till ett bevakningsföretag för en omhändertagen för LOB eller PL 13 skulle polisen kunna prioritera andra saker som är viktigare.

Det är väl inte bara jag som reagerar på det språkliga här, va? Bra. Texten i motionen är – gissar jag – skriven av en ordningsvakt, och sedan motionerad av de ovan nämnda ledamöterna i Riksdagen. Så långt allt väl, förutom just det språkliga.
Det hade för mig som läsare varit trevligt om man korrekturläst sitt material innan man gjorde det till en offentlig handling.

Men, även förslaget om ”LOB-bussar” är något jag själv tagit upp vid tidigare tillfällen, och då kanske ni redan listat ut att jag tycker det är en ypperlig idé.
Och som med så mycket annat handlar det om hur man strukturerar och genomför en sådan sak, och det trevliga här vore om man från utredarens sida konsulterade ett antal ordningsvakter, poliser, akutsyrror eller -läkare, samt representanter från bevakningsbranschen och fackförbunden, så att man kan utforma en sådan transport på absolut bästa möjliga vis.

Jag saknar väl några saker i motionen som sådan egentligen, och det handlar inte nödvändigtvis om befogenheter eller verktyg, utan snarare skulle jag önska ett ställningstagande från staten, alltså Polisen för ordningsvakterna som institut och tillgång för samhället.
Ska det verkligen vara möjligt för privata företag att anställa ordningsvakter, och sätta dem i situationer där arbetsgivarens intressen ställs i konflikttriangel med kundens intressen, och det viktigaste – lagstiftningen, som får kallas ”polisens intressen”.
Att som privat företag kunna ta betalt för myndighetsutövning känns i min värld lite märkligt i ett land som Sverige.

Att som arbetsgivare och sedermera dennes kund (köpcentrum, krog, sjukhus, kollektivtrafik, m.m.) dessutom kunna detaljstyra ordningsvaktens arbete så att varje minut som spenderas på jobbet måste ägnas åt något för kunden (och därmed arbetsgivaren) viktigt såsom att stå och glo på en tom station, flytta stolar, manövrera hissar, rondera maskinrum, det är för mig lite en gåta då det oerhört ofta tar tid från den huvudsakliga uppgiften, något det enligt ”fappen” inte får göra.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – polisen borde överta det administrativa och arbetsmässiga ansvaret för ordningsvakter.
Utbildning, fortbildning, utrustning, löneutbetalning, placering/stationering, och så vidare. Det skulle för det första göra att kunder inte kan sätta samma press på att få ”rätt” vakter (kön, etnicitet, fysiska attribut i övrigt) utan får helt enkelt nöja sig med det Polismyndigheten skickar den veckan.
Önskemål är en sak, ”avstängningar” är en annan sak, och skillnaden är milsvid.

Låt säga att Polismyndigheten hyr ut ordningsvakter till bevakningsbolagen mot självkostnadspris, dvs hela lönen samt administrativ kostnad täcks av bevakningsbolaget, som sedan får åter pengarna från kunden.
Eller; centrumanläggningar med mera får anlita väktare från privata bolag. Vid behov kan ordningsvakt tillkallas (via polis, information delas däremellan) för att lösa ordningsrelaterade frågor precis som ordningsvakten redan gör idag, och när ordningsvakten är klar med detta återgår den till att patrullera sitt tilldelade område…
Använd ordningsvakterna som en form av närpoliser, det skulle ge större trygghet till befolkningen än idag, större rörlighet på arbetet, större variation, och det skulle förhoppningsvis också göra att man – på det sätt polisen är tänkt att göra – knyter kontakter med medborgare i alla möjliga och omöjliga situationer,
då man på sikt blir en naturlig del i ett område.

Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här…

Motionen är i sin nuvarande form klubbad för utredning, vilket framgår på länken.

Rapporter: Hot och våld ökar i tunnelbanan

Så var det då dags att skriva lite igen, och jag får erkänna att jag saknat det.
Den här gången kommer det handla om det rubriken säger,
alltså att anmälningar om hot och våld i tunnelbanan har ökat.

Jag tror alla är överens (utom Bo Hejlskov) om att vi inte kommer lösa några som helst problem genom att ge hamburgare till stökiga ”barn”.

Siffrorna i DN:s presentation (se länk längre ner) är lite svåra att tyda tycker jag faktiskt. Man pratar om en ökning i antal anmälningar om hot, från 69 anmälningar under 2014 till att året därpå ha hela 101 anmälningar.
Anmälningar om våld har förvisso fördubblats, från 19 till 38 över samma tidsperiod.
Dock tycker jag likväl att det låter som låga siffror i förhållande till antal ärenden jag kan dra mig till minnes bara det senaste halvåret, som ropats ut från TryggC som exempelvis pågående bråk, misshandel, tjafs, hot mot spärrexpiditörer, biljettkontrallanter, konduktörer, bussförare, och så vidare.
Men, vi lämnar siffrorna därhän, och går vidare till det intressanta.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) vill ha fler tunnelbanepoliser, och därför fler poliser i tunnelbanan.
Det vill jag i ärlighetens namn också. Men jag vill också att ordningsvakterna är kvar i kollektivtrafiken.

En del människor jag träffat känner en enorm tilltro till ordningsvakter, men har av någon anledning svårt för poliser.
Andra människor har tvärtom väldigt svårt för ordningsvakter, men känner en enorm respekt för poliser.
Det logiska steget blir då att ha både poliser och ordningsvakter i tunnelbanan, för att på så vis täcka upp för så många eventualiteter som möjligt.

I det vardagliga kan polisen exempelvis skriva böter för de som kissar, röker eller beträder spårområdet, något som vi ordningsvakter ”bara” kan avvisa, avlägsna eller omhänderta någon för.
I det mindre vardagliga, alltså lite större ärenden, så har man polisen snabbt på plats, och man behöver inte dra resurser från den övriga polisiära verksamheten lika ofta som vi faktiskt gör idag.

Plus att det behövs inte många poliser för att formera grupper med hjälp av valfritt antal OV.

Men från 69 till 101 anmälningar på ett år, ska vi ta och kika lite på den saken kanske?
Det har ju hänt en hel del under 2014 och 2015 som givetvis påverkar även tunnelbanan och andra trafikmiljöer, och trots att en eller annan komiker sagt att Sverige är tryggare än på länge, så känner folk sig mer otrygga.
Vad kan det bero på, tro?
Jag har mina tankar, och vissa av er har säkerligen exakt samma tankar, men jag tycker vi låter det stanna där.

Det vore intressant att veta vissa saker; först och främst hur man har definierat de olika begreppen.
Är det en ”anmälning om hot” att man ringer Trygghetscentralen om man tycker det är hotfull stämning i en vagn?
Vilken typ av störning/anmälan rör det sig om; berusat ungdomsgäng, ensam sovande hemlös, högljudda konsertbesökare, osv?
Vilka har gjort anmälningarna; män, kvinnor, i vilken ålder, vid vilken tid på dygnet, på vilka platser?
Vilka är de eventuellt utpekade gärningspersonerna? Kön, ålder, tidpunkt, plats är relevant här också.

Den typen av information kan användas för att ytterligare förbättra Trygghetscentralens arbete med att leverera trygghet till resenärer.

Länkar för referens:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/m-infor-tunnelbanepoliser
http://www.dn.se/sthlm/larmen-om-hot-och-vald-okar-i-t-banan/

Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut. 🙂

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

Att väcka en sovande, del #9357…8

Jag ber om ursäkt om ni blev ‘lurade’ av detta inläggs publicering under lösenordsskydd, men det var ett ‘work in progress’ och de inblandade kollegorna var tvungna att läsa igenom och godkänna innan jag publicerar det offentligt.

Men nu är det klart!
====
Det här inlägget kommer behandla en händelse som skedde nyligen, men som också sker på i princip daglig basis i vårt yrke.

En sovande person, det kan vara allt mellan en pendlare som är trött efter jobbet, till en hemlös som sover på bussar eller tåg i brist på andra ställen att vända sig till av olika skäl.
Verkligen allt däremellan.

Det är en vanlig måndagskväll, och min kollega – vi kan kalla honom Simon – befinner sig med sin kollega ”Håkan” en bit ut från stadens centrala delar, kvällen är kvalmig och varm.
De har för inte alls länge sedan varit ut till en av pendeltågens ändstationer och varit tågpersonalen behjälplig med tömning av tåg, precis som sker varje kväll.
Plötsligt skriker radion till, sådär som den gör när man minst anar det.

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar i Y, kom.
Ni ska få bege åka tillbaka till Z, och en buss där som har en sovande ombord. Kom.
Z och sovande på buss, vi är på väg. Slut, kom.
Klart slut.

Efter att ha letat en kort stund vid stationen hittar kollegorna bussen, och går in i densamma, för att väcka den sovande.

Allra längst bak, ni vet de där fyra sätena i änden på gången, där sitter den sovande mannen och stinker alkohol, samt har händer till synes indränkta i vad som rimligen är sprayfärg. Mannen har också en ryggsäck på sig, ur vilken Simon ser att det sticker ut sprayburkar.
Simon och Håkan försöker tilltala mannen så att denne vaknar, men ger upp efter några försök; de får ingen som helst kontakt med mannen.

Kollegorna fattar beslutet att leda ut mannen från bussen (=avlägsna) för att utanför bussen försöka få igång honom medelst lite kroppsrörelse. Det har funkat förut, att berusade människor vaknar till när man vevat igång dem som en gammal motor.
Dock inte riktigt den här gången.

För sin egen säkerhet beslutar kollegorna att genomföra en såkallad ”PL19”, en skyddsvisitation vi får göra när vi avlägsnar eller frihetsberövar en person, med syfte att söka efter farliga föremål. Denna sker företrädesvis så snart som möjligt av logiska skäl, och i detta fall inne i bussen, innan avlägsnandet tagit sin början. Vid denna skyddsvisitation påträffas en påse cannabis, samtidigt som mannen vaknar upp och genast blir aggressiv och utåtagerande mot OV, och försöker få ner sina händer i fickorna, vilket kollegorna lyckas förhindra.
De förklarar för mannen att han är gripen, och att han ska hålla sig lugn.

Mannen är förstås inte lugn, utan fortsätter sitt kraftiga motvärn och sitt utåtagerande beteende, i kombination med att kasta diverse hotelser mot både Simon och Håkan. Han gör utfall mot Håkan, som står vid dörren, Håkan fredar sig och det blir tumult.
Simon ger sig in för att försvara och hjälpa sin kollega, lyckas få tag i mannen, men faller bakåt och får mannen över och bredvid sig på sätet.
Mannen fortsätter i sitt ryggliggande läge att sparka och slå i riktning mot Håkan, som gör sitt bästa för att få honom lugn, men när det inte lyckas ropar han upp TryggC för att begära förstärkning, och förklarar att det är fullt tumult inne i bussen. I denna vevan belägger de mannen med handfängsel ”som han är”, med händerna framtill, för att slippa mer bråk.

Kollegorna lyckas få ut mannen från bussen, men där fortsätter sparkandet mot bägge kollegorna, och mannens fängslade händer rör sig hela tiden mot fickorna och byxlinningen. Mannen gör ett sådant motstånd att kollegorna måste lägga ner honom på marken för att få bättre kontroll på mannen och situationen, genom att sträcka fram mannens händer rakt fram, men även då försöker han nå ner till byxlinning eller ficka. Slutligen lyckas man sträcka ut mannen, men till priset av att Håkan blir biten i handen, samt både Håkan och Simon blir spottade på, och än fler hotelser flyger genom luften.

Polisen kommer slutligen, de tillkallades av TryggC när Håkan ropade på radion att de behövde förstärkning, och Håkan fick via TryggC veta att polisen behandlade det som ett överfall.
Polisen kommer dock utan blåljus, stannar vid rödljus, och misslyckas med att se Simons ficklampa med stroboskopfunktion, först på andra varvet förbi stationen får de syn på kollegorna och stannar.

Poliserna lastar in mannen i bilen utan att vare sig korrigera handfängsel till rätt sida av kroppen, eller fråga om skyddsvisitation är utförd.

De frågar vad han är gripen för, och Simon förklarar att det är en samlad bedömning, men i grunden så var det fråga om förberedelse till skadegörelse, i och med innehavet av en massa sprayburkar utan synbar anledning.
Simon vill givetvis förklara vad som föranlett den våldsanvändning de tvingats till, men polisen nöjer sig där, och meddelar att både Simon och Håkan ska infinna sig på stationen för förhör.

”Ni kan åka bakom oss” säger han.

Kollegorna gör så, och får vänta på polisstationen i nästan en timme innan de får höra att det inte blir något förhör idag, för polismannen ska snart avsluta sitt pass. De kommer dock att höra av sig per telefon.

Och just det… Gör en noggrannare PL19 nästa gång… Han hade en kniv i byxlinningen. Bara så ni vet.

Det var det sista polismannen sa innan kollegorna fick åka därifrån.

I min värld förklarar den kniven väldigt mycket i mannens beteende.

Underlig passvända, Malexander och föraktet

Jag tänkte skriva att den här passvändan varit ungefär som alla andra, fast det har den verkligen inte. Samtidigt har den varit exakt som alla andra passvändor.
”Vad fan yrar han om nu?” undrar ni, och jag kommer till det, men först vill jag passa på att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.

Anders skriver tänkvärt om Malexander, och det ökande polisföraktet.

Om bilden av någon anledning inte skulle fungera, så finns texten att läsa i sin helhet här.

För er som kanske inte känner till vad som hände i Malexander, så rekommenderar jag att läsa in er på det, samt att lyssna på P3 Dokumentär.
Men i korta drag handlar det om att en polispatrull bestående av Robert och Olle följde efter en bil som innehöll de ökända rånarna, Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Det hela slutade med att de två poliserna brutalt sköts till döds av de tre rånarna, och när det hela var utrett var det även uppmärksammat i tingsrätten.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord. ( -Wiki)

Domen stod sig i Hovrätten, och HD beviljade inte prövningstillstånd, således stod domen fast:
Alla tre dömdes för mord.

Tyvärr hjälper det ju inte de anhöriga till varken de mördade poliserna eller deras egna anhöriga.

=======

Passvändan då, den var ju både som alla andra passvändor, men ändå inte. Saken är att bägge påståendena är sanna. Det var mycket under de senaste två-tre passvändorna som var precis som det brukar; ganska lugnt, hyfsat mycket resenärer, och vi fick vårt måltidsuppehåll avbrutet snudd på varje arbetspass.
Det talar kanske emot min och kollegans organisatoriska förmåga när det gäller att planera lunchpausen, men också TryggC:s förmåga att ge jobb till andra patruller.

Det har varit lite blandad kompott under veckorna som gått, inga jättestora händelser sådär, men ett antal människor omhändertagna enligt LOB – i vanlig ordning ofta lite äldre och slitna människor,
och givetvis någon polack.

Polacker var också de galet packade personerna vi väckte på ett pendeltåg; den ena låg över tre säten och sov, den andra satt framåtlutad med huvudet mellan knäna.
Vi väcker dem, och det enda de säger är ”Kuuuuurwa….”
Vi följer dem ut från tåget; den yngre, som låg över tre säten, har en intressant frisyr, och är jämfört med sitt sällskap i god form. Sällskapet hans, däremot, en lite äldre polack, är så yrvaken (och berusad) att han går rakt in i en glasvägg.
Allt är som vanligt.

Vi lyckades också notera att såhär i början av sommaren är det ganska behagligt att ha det jobbet vi har. Dels för att man slipper frysa, men också för att folk överlag blir så mycket trevligare. Det gäller kanske framförallt kategorin ”för mig okända kvinnor” som i större utsträckning verkar ha öppnat upp de sociala bogportarna, som under typ åtta månader varit igensvetsade. Jag klagar som sagt inte.

Däremot har vi ju också – förstås – träffat människor som inte riktigt förstått det här med att man blir gladare av solljus.
Fick under en helg följande anrop från TryggC:

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar, kom.
Kan ni åka till pendeltågsstationen i Y, där ska vi ha Trygghetsvärdar med en sovande berusad person, kom.
Taget, Y och pendeln, Trygghetsvärdar med sovande. Vi är på väg, slut kom.
Tack, och klart slut.

Det låter ju ganska lugnt, tänker vi, och styr mot stationen.
När vi anländer och kommer upp på plattformen visar det sig att den berusade, sovande mannen precis vaknat till liv, och ska åka till ”nästa station”, som han konstigt nog inte kunde namnet på, så vi talar vänligt om för honom att han får ta en buss istället, för att han är så berusad att han till och med lyckats somna på stationen och missat åtminstone ett tåg.

Det vill han förstås inte veta av, så vi får avlägsna honom, och när vi kommer så långt som in i biljetthallen (20m ungefär) börjar han hota oss, och skrika något om ”puta di Madre” och att han ska känna igen mig och ta mig när jag inte är beredd.
Är det sånt jag ska tåla, möjligen?
I det här fallet gjorde jag det, lät det vara, och vi fortsatte att avlägsna honom mot busstorget.
När vi nästan är framme vid busstorget och ska släppa loss honom börjar han skrika och hota igen, det skapas en folksamling runt oss som ska lägga sig i, och det hela slutar med att mannen grips och beläggs med handfängsel.
En jättehäftig tonårsligist står nära, går bortåt, och vid den magiska gränsen på 100 meter skriker han att han ska komma och döda oss, samtidigt som han fortsätter gå bortåt.

Den gripne mannen för vi undan en bit, i väntan på polis, och givetvis fortsätter han hota oss, men han riktar sitt hat mer mot mig än mot kollegan. Förmodligen för att jag är så innerligt trött på alkoholiserade idioter som tror sig ha rättigheter.

Han säger att vi misshandlat honom, och jag förklarar att det nog var tur för honom att det var vi ordningsvakter som hittade honom, och inte Pinochet.
Vilket jävla liv det blev…

Polisen snurrade förbi utan att ha fått jobbet från LKC, men de tog det helt enkelt eftersom de var på plats. Två poliser och en aspirant, och det visade sig att den ena polisen var en person jag förut hade mycket kontakt med privat. Hon är ganska liten i kroppen, har mörkt, lockigt hår, och kan sitt jobb.

”Din feta hora!” kallar den gripne henne…

 

Tankar kring att bidra, inte skapa.

Några av er läsare har säkert, som jag gissat i tidigare inlägg, sett programmet Tunnelbanan på Kanal 5.
Ni som inte har det, ge det en chans. Det ger ändå en hyfsad inblick i delar av vårt arbete.

Men det var inte därför jag satte mig ned mitt i natten och började knåpa ihop ett blogginlägg; nej.

Anledningen är trafikbrott. Som begås av vakter.
Som på gott och ont filmats och visas i TV.
Fortkörning, körning mot rött ljus, U-svängar över heldragna linjer, etcetera. Listan kan tyvärr göras ganska lång.

Det här är givetvis inte unikt för ordningsvakter, eller ens vakter. Ni som bor i Stockholm har förmodligen sett hur taxiförare agerar i trafiken, och de är inte riktigt några föredömen, milt uttryckt.
Uppenbarligen är inte heller vakter av olika slag några föredömen i trafiken. Generellt sett, förstås.

Jag är dock fast övertygad om att det som driver många av mina kollegor – ingen nämnd, ingen glömd – till att köra fort, och ibland rentav vårdslöst, är framförallt två saker.

Det ena, som i sig är positivt, är viljan att arbeta. Kalla det adrenalin om ni måste, men när man får det där larmet som man väntat på hela det långtråkiga arbetspasset, låt oss säga att det rör sig om ett pågående slagsmål på en buss långt ut i en kranskommun.
Eller för väktare; ett konstaterat inbrottslarm.
Pulsen går åtminstone för min del upp en liten aning, fokuset ändras från att vilja kasta telefonen med Candy Crush ut för ett stup till att tänka; var är jobbet, hur kör vi dit, får vi en annan patrull med oss, hur många är de som slåss, har de tillhyggen, är det andra på bussen, är bussen kvar på platsen varifrån den larmade, och en hel del andra saker.
Gissningsvis är det något liknande för de allra flesta som jobbar med någon form av larmåtgärd.

Viljan att arbeta gör att vi ens åker dit, och ofta dessutom långt över gällande hastighetsgräns.

Det andra, som i sig kan vara positivt, är en konstant press från uppdrags- och arbetsgivare att leverera lösningar, och de ska levereras helst innan de faktiskt ens behövdes. Man lägger exempelvis om rondväktarnas körscheman för att kunna dra ner på antalet tjänster, med följden att de istället får ‘häcken full’ och måste antingen ‘gena i hörnen’ på ronderna, eller köra halvt ihjäl sig mellan kunderna. Förmodligen bägge delarna i vissa fall. Lägg sen gärna till att du under en rondering upptäcker t.e.x en akut vattenläcka, eller ett krossat fönster, eller en kvarstannande person…

Vissa av våra patruller prioriteras så högt, och är uppenbarligen så fysiskt ensamma på ett relativt stort område att de i princip har en hel kö av jobb som väntar på dem när de väl är klara med aktuellt ärende.
Samtidigt står förmodligen en annan patrull några kilometer bort och stirrar på en tom station.
Bägge patrullerna har samma förväntningar på sig från kund och arbetsgivare, men ges helt olika förutsättningar för att kunna möta dem.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.
Är poliser överlag bättre förare än vakter?

Samtidigt förväntas vi som sagt lösa problemen innan de ens uppstått (hur nu det ska gå till när vi står på samma station i timmar, dag efter dag…) och det senaste jag hörde var att SL har en målbild av att kunna ha en trygghetsresurs (…) på plats inom 10 minuter.
Detta kan givetvis ha ändrats, men i sådant fall har det undgått mig.

Tio minuter.
Du står på en plattform, låt säga ungefär mitt på plattformen. Du får ett anrop om just slagsmål på buss, du börjar gå eller springa mot bilen; upp för trapporna, igenom gången, upp för trappor igen, in i bilen, fram med nyckeln, i med bältet, starta bilen.
Hur lång tid har gått? En till tre minuter ungefär, gissar jag.

Du ska nu köra en sträcka på kanske 4-5km i City, från t.e.x Fridhemsplan till Tekniska Högskolan (eller över en mil, en hållplats mitt på Lidingö.)
Eller i Norrort; från Solna C till Ulriksdals Station (eller över milen; en busshållplats i Upplands Väsby.)
Eller i Söderort; från Liljeholmen till Fruängen (eller över milen; en busshållplats någonstans i Salem.)
Vad är klockan? Vid 19-tiden är det fortfarande mycket trafik i den här stan, mindre så efter 22.
Hur långt kommer du i stadstrafik en vardagskväll vid 19, eller helgkväll vid 01, på 7-8 minuter?
Utan att bryta en enda trafikregel…?
Hur långt kommer du vid samma tider på de andra sträckorna?

Enligt Eniro tar resan från Fridhemsplan till Tekniska Högskolan 6 minuter, men då räknas det inte med rödljus, stopplikt, väjningsplikt, köer, blockerade korsningar, taxibilar, gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan, eller något annat, utan det är bara den faktiska restiden utifrån sträcka och hastighetsbegränsning.

Nu till det som kan anses komiskt.
Vi som ordningsvakter jobbar med en i grunden polisiär uppgift, men har bara tilldelats delar av verktygslådan för att lösa den.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Citatet ovan är första paragrafen i Lag (1980:578) om Ordningsvakter, och här tänker jag lägga fokus på begreppen bidra till och upprätthålla [allmän ordning].

Begreppet ”allmän ordning” är inte definierad i specifik lagtext, annat än i Brottsbalkens 16 kapitel, vilket också understryks av följande uttalande från 1989 av Riksåklagaren (som här också understryks av dåvarande Justitierådet Munck):

Någon närmare definition av begreppet allmän ordning eller mer ingående uttalanden angående dess innebörd saknas såvitt jag kan finna i lagstiftningen.
Viss ledning synes man dock kunna finna i BrB:s systematik och i beskrivningen av de enskilda brotten. Uttrycket allmän ordning används således i rubriken till 16 kap BrB och i vissa av de olika brottsbeskrivningarna i kapitlet.

De brott som samlats i detta kapitel innefattar således brott mot allmän ordning. Den sammanhållande synpunkten har enligt motiven (SOU 1944:69 s 204) varit, att brotten kunna uppfattas som brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som bör vara fredade mot sådana gärningar eller de,
utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Det är, som ni ser om ni klickar på länken, en massa mer text som inte definierar begreppet, utan snarare ger antydningar om vad det är.

Men, fokus ligger som sagt på bidra till. Vad menar lagstiftaren egentligen med att bidra till?
Jag har inte lyckats få fram någonting specifikt, men det kan troligen benämnas som ”lättare ordningshållning”, dvs. hantera småsaker; alkoholförtäring i tunnelbanan, rökning i buss, musikanter på pendeltågen, och lite annat av liknande dignitet.
Så långt är nog alla med.
Men på något sätt, jag vet faktiskt inte hur, har vi också lyckats få ta hand om regelrätta upplopp, stenkastning, kniv- och pistolbeväpnade personer, psykiskt instabila människor med olika uppsåt, och en hel uppsjö av andra saker som egentligen – om man tolkar lagen som jag gör – definitivt inte är vårt jobb.
Ska vi då bara skita i det, backa undan, och ringa polisen?
Ibland gör vi det, ibland inte. Oftast tar arbetsviljan överhanden, förmodligen i gott sällskap med en portion adrenalin.

Att bidra kan vara att ringa polisen och meddela att det exempelvis ligger en berusad person och sover någonstans.
Det kan också vara att av polisen (!) bli lämnad, två ordningsvakter, med 7-8 yrkeskriminella som polisen nyligen begärt assistans med visitation av. Tydligen.

Att trösta ett gråtande barn, är det att bidra till eller upprätthålla allmän ordning?

Vad menar man med att upprätthålla?
På vissa platser är det nog svårt att ens hitta någon allmän ordning att upprätthålla, då polisen av olika skäl lyser med sin absoluta frånvaro på dessa platser, vilket gör att ordningsvakterna gör i princip hundra procent av det proaktiva arbetet som polisen ska göra, nu när de ändå lämpat över en stor del av sina uppgifter på ordningsvakter, för att inte nämna väktare.
Då är vi helt plötsligt inne på att skapa förutsättningar för att ens ha en allmän ordning vi kan bidra till att upprätthålla…

Som jag ser det – krasst och cyniskt möjligen – har vi, branschen, kollegorna, nu två alternativ.

1) Vi sätter oss ner och kommer överens om (kanske objektsvis) vad vi anser ingår i ‘bidra till att upprätthålla’.
På allt som inte ingår ringer vi undantagslöst polisen.

Eller,
2) Vi skriver ordentliga incidentrapporter på varenda trafikförseelse vi tvingas begå för andras skull, sätter oss ner med våra arbetsgivare och skyddsombud, och försöker få till stånd att våra fordon utrustas med blåljus.

Jag ser nu också att det ena inte behöver utesluta det andra…

I slutändan tror jag att om vi utrustades med blåljus så skulle vår egen snitthastighet sänkas, eftersom folk förmodligen i större utsträckning skulle lämna just fri väg (i möjlig mån givetvis) som de gör åt ambulans, polis och räddningstjänst idag.
Även, faktiskt, åt tunnelbanans trafikledare, som är utrustad med blåljus.

Någon får gärna berätta för mig vad en trafikledare ska med blåljus till.
Visst, ta hand om förare vid olyckor, men sen då?

Den handfull trafikledare jag själv pratat med undrar också varför de har blåljus, och samtidigt ställer de sig ytterst frågande till varför inte vi har det.
”Det är ju ni som gör jobbet, ni och spårreparatörerna borde ha blåljus istället” sa en av dem för inte lång tid sedan.
Och jag är beredd att hålla med.

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

”Skadestånd är helt uteslutet”

Det är, skulle det visa sig, inte bara jag som förundras och i viss mån förfasas över hur ”vi” – poliser, ordningsvakter, väktare, med flera – bemöts i tingsrätten, hur vi anses ha valt att mötas med hot och våld.
Jag skrev en status på Facebook om detta (här) och det föranledde en liten debatt.
Det finns dock en risk att jag missade målet en aning.

Anna-Lena Mann är polis, och kombinerar det med något så ovanligt som att vara krönikör för Expressen/GT.
Hennes senaste krönika behandlar en rättegång, av vilken jag citerar delar här nedan.

Advokaten på andra sidan rummet i tingssalen tittar på mig. Han repeterar ifrågasättande det jag just berättat och avslutar med att ”något skadestånd är helt uteslutet, då poliser får räkna med denna typ av händelser i sitt arbete”.

En advokat. Som titeln lyder kan man tycka att personen borde ha koll på åtminstone grundläggande lagstiftning.
Brottsbalken fastslår följande:

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 § Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit. Lag (1975:667).

Vad anses då vara hot om våld?
Några exempel som inte är det:

”Jävla idiot!”
”Låtsaspolis!”
”H*runge!”

Det är alltså tillmälen, okvädingsord. Fula, men inte olagliga att använda.
När man däremot försöker slå en ordningsvakt eller polis, eller sparka, eller spotta på, så är det faktiskt olagligt.
Det spelar ingen roll vad du anser om yrkesgrupperna i sig, eller ”staten” i stort. Du får inte.

Ändå:

”Ni båda ska bli nästa Malexander!”
”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Härom veckan hade vi en herre som, förvisso påverkad av något (jag gissar allt), vänligen upplyste mig om att han skulle

”Knu*** din 12-åriga dotter i r**en tills hon dör, fattarudet!!?”

Det här är ju helt uppenbart ett hot, dock inte riktat mot min person eller yrkesutövningen som sådan, så det borde väl i det fall att det föranleder åklagarainsats, rubriceras som olaga hot.

Lite stilla undrar jag vad som skulle hända om jag använde samma språkbruk mot en åklagare, domare, advokat, eller nämndeman. Det är ju nämligen de här yrkesgrupperna som anser att vi ska tåla vissa saker.
Och precis som Anna-Lena skriver i sin krönika sker det konstant en förflyttning av vad vi ska tåla;
det började med oavsiktliga slag och spakar i tumult (som jag personligen anser att vi ska tåla), det fortsatte med lätta knuffar, inkluderade snart även rejäla knuffar som gör att man stapplar för att behålla balansen.
Härifrån gick det vidare till att vi – kanske främst poliser – ska tåla spottloskor på vår uniform, och i vissa fall även i ansiktet.

Om man nu tänker sig att jag jobbade låt säga i kassan i en matvarubutik, borde jag där inte räkna med att möta socialt utslagna människor som blir arga när ”mina” priser är för höga?
Jobbar jag i klädbutiken ska jag kanske förvänta mig att en eller annan människa med ”fel” kroppskonstitution opponerar sig mot storleksguiden.
Borde jag inte i bägge dessa yrken mentalt förbereda mig på ovan scenarion?
Nej.

Däremot ska jag, mina kollegor och våra förmän mentalt förbereda oss på att bli regelrätt misshandlade, leva med smittrisken vid spott i ansiktet, bli nedsparkade på tågspår, få glasflaskor och stenar kastade mot oss, med mera.
Och ja, det ska vi absolut göra! Eftersom det förekommer, och inte är någon hemlighet. Självklart!
Vad vi däremot inte ska göra är att tolerera att det förekommer, och än mindre att det ursäktas i rättsvårdande instanser!
Det är inte okej att hälla bensin på poliser och försöka tända på.
Det är inte okej att kasta stenar mot ordningsvakter (eller någon annan!)
Det är inte okej att spotta en ordningsvakt eller polis i ansiktet bara för att du är arg, och sedan skrika att du har HIV.

Men, om rättsväsendet nu tycker att vi ska tåla så mycket (dvs. underlåta att anmäla vad som uppenbart är brott) så börjar en annan tanke ta form i mitt huvud.

Ska inte valfri allmänhet tåla att liggande bli sparkad av fem ”ungdomar” på Norrmalmstorg?
Ska inte valfri allmänhet tåla att bli rånade på krogen?
Ska inte samma allmänhet mentalt förbereda sig på att bli ihjälkörd av en rattfylla?

Bara en tanke, som sagt…

Tankar om signalvärde och religiösa persedlar

I mitt förra inlägg lade jag upp två länkar till två separata artiklar om Sveriges första muslimska kvinnliga polis. Jag vet inte om hon är först som muslim, eller som kvinnlig muslim, men först med någonting är hon iaf.
Polistidningen 2011 | LT Södertälje 2014

Till att börja med: Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. Men: Att ikläda sig ett religiöst plagg tillsammans med en uniform är ett ‘statement’ som är ganska… nu letar jag ord… kaxigt. Eller rentav opassande, beroende på situationen. Numera förvisso tillåtet enligt svensk lag, men likväl. Men låt oss börja från början.

Vad är en uniform egentligen? Wikipedia skriver bland annat nedan citat,
men läs gärna avsnittet om ”politisk uniform” också.

En uniform är en tjänstedräkt som är likformig och fastställd i regler eller avtal. […] Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper.

Det här är förstås inte den exakta definitionen, och jag vet inte ens om det egentligen finns någon mer exakt definition än vad som anges i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista, där det (på sidan 1027, sökning via länk) står:

Enhetlig.
Likformig.
Tråkiga ord, i de flesta betydelser och sammanhang. Likaså förvisso inom de yrken där vi enligt lag (!) är tvingade att bära en för oss utpekad och tilldelad uniform, men det är också personen inuti uniformen som gör jobbet, inte uniformen i sig. Dock så har ju vissa uniformer en förmåga att slå an vissa strängar hos vissa individer, och andra strängar hos andra individer.
Jag bemöts som ordningsvakt både bra och dåligt utifrån det faktum att jag tjänstgör som ordningsvakt.

Således, på gott och ont.
Men, hade jag bemötts annorlunda som OV om jag burit t.e.x turban eller kippa? Eller vikingahätta?
Förmodligen…

Det är nu vi kommer in på begreppet signalvärde, som ju inlägget är tänkt att handla om, om man ska tro rubriken. Begreppet i sig är med Svenska Akademiens mått mätt antingen för nytt för att finnas i deras internetdatabas, eller så är det helt enkelt ett ”hittepåord”, som så många andra ord i vårt dagliga tal. 

Hur som haver; ett signalvärde är i princip en känsla, en reaktion på din (eller någons) närvaro eller agerande/utseende, ibland innan du ens hunnit tala om vad du gör där. Uniformer har ett väldigt starkt signalvärde, där kanske en beväpnad soldat utgör det allra starkaste, följt av polisen, räddningstjänst och ordningsvakter i någon form av ordning.
Egentligen kan man säga att all form av klädsel, fordon, frisyrer, gångstilar, klädstilar et cetera sänder ett signalvärde, i någon form. Ett leende sänder ett signalvärde. Ett problem med alla de här signalerna man sänder, är att mottagaren (som inte alltid bara är den du tänkt) mycket väl kan tolka din signal på ett sätt som du själv inte avsett att det ska tolkas.

Exempel: Du upplever att fyra ungdomar stör ordningen i ditt köpcentrum. Du ringer vakten eller polisen. Vakten eller polisen kommer förvånansvärt snabbt, för ungdomarna är kvar. Det signalvärde du läser in kommer förmodligen vara ”Nu är vi här för att rädda dagen!” medan ungdomarna förmodligen läser in signalvärdet ”Vad har ni ställt till med denna gången?” Du känner kanske lättnad över att hjälpen kom så snabbt; ungdomarna kan känna exempelvis resignation. Signalvärdet polisen eller vakten faktiskt sänder kan vara ”Vad är det som hänt nu?”, en yrkesmässig nyfikenhet. Härifrån finns det oändliga alternativ för signaler åt alla möjliga håll, och tolkningar av desamma.

Om du till exempel går på en tunnelbaneplattform iförd Adidas-byxor och dunjacka, och ditt kroppsspråk låter oss förstå att du bär på ett osynligt kylskåp, kommer vi med största sannolikhet ta en extra titt på dig.
Varför? Erfarenheter, och signalvärdet jag läser in är förmodligen ”Jag är häftig/farlig/cool, ge fan i mig”.

Om ni nu mäktat med att läsa ända hit så hoppas jag att ni orkar den sista biten också; det är inte så fasligt mycket kvar av det här inlägget.

Som jag sa så sänder uniformer ett oerhört starkt signalvärde, och det är överlag bra tycker jag.
Ett problem uppenbarade sig dock för mina tankar för ett antal år sedan, 2006, när RPS beslutade att det skulle vara okej med religiösa huvudbonader till polisens uniform.
Marie Andersson, chef för rekryteringarna till polisutbildningarna:

– Vi ser fram emot att få vår första sökande på polisutbildningarna som säger att de vill bära religiös huvudbonad

Och det har de ju fått nu, i form av Donna som ni kan läsa om här, för tre år sedan, och fem år efter möjlighetens införande. Kanske finns det flera, sökresultaten på internet ger dock inte mig något nyare fall för handen.

För något år sedan, innan vi införde den blå ”smurfen” som uniform, så hade vi som jobbade åt SL en mycket synlig och i mina ögon mycket bra röd uniformsöverdel med svarta byxor.
En dag valde jag, att i likhet med flera kollegor, fästa en pin på jackan, precis bredvid där OV-brickan satt.
Någon hade en smiley, några hade OV-brickor i miniatyr (…) och andra hade annat.
Jag valde en föreningssköld från en av Stockholms större idrottsklubbar.
Det blev problem innan jag ens kommit ut ur utsättningsrummet, eftersom min arbetsledare påpekade det olämpliga i att ha den typen av märken då vi ska föreställa neutrala, eller så neutrala som möjligt, i så många olika frågor som möjligt. Jag gnällde säkert lite då, men strax förstod jag att det han sa faktiskt är fullständigt inte bara logiskt, utan också självklart.

Och nu, innan tillmälen kommer farande i de många olika former som förekommer, vill jag bara poängtera det jag skrev väldigt tidigt i inlägget, nämligen:
”Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. ”

Och med det menar jag egentligen att det är inte värre att som polis ha en tro än vad det är som privatperson att ha en tro, sen får varje enskild individ avgöra hur bra eller dåligt religion är som företeelse. Okej? Okej!
Det jag däremot vill framhålla är att man måste skilja på sin privata, religiösa övertygelse och sitt arbete som myndighetsutövare, och även som tjänsteman i förekommande fall.
Jag har förvisso någonstans ett förtroende för att rekryteringen till polisutbildningen sorterar ut extremister av olika slag, men det räcker faktiskt inte.
Sverige var ett kristet land för många år sedan, innan vi separerade kyrka och stat, och även om kristendomen officiellt är vår religion är vi som folk generellt ganska ickereligiösa av oss.

Därför anser jag det konstigt, och direkt oklokt, att en bit in på 2000-talet (i vår tideräkning, får tilläggas) komma på den inte så briljanta idén att ge någon myndighetsutövare överhuvudtaget möjligheten att sätta sin religiösa tillhörighet i främsta rummet.

Och inte nog med det.
Man beslutade om undantag för kippa, turban och slöja/huvudduk.
Snabb fråga: Hur många sikher har vi i Sverige? Hur många från mellanöstern? Hur många av dessa bär eller har ett behov att bära sin turban?

Som ni nog räknat ut utan att ta fram statistik från SCB (om sådan nu råkar finnas) så rör det sig nog inte om särskilt många individer, så det är i dagsläget ett icke-problem.
Men… sen har vi ju det där med läget i världen.
Och det här med alla andras rätt till sina åsikter.
Om jag nu vore svårt hängiven Påven, får jag då som polis bära en påvlig hatt till min uniform?

Det hela är – anser jag – väldigt korkat.
Nu jobbar förvisso Sveriges hittills enda [för mig kända] slöjbeklädda poliskvinna i Ronna i Södertälje, och det må väl vara som det är med den saken. Ponera nu att flera individer väljer att nyttja rätten till religiös huvudbonad i tjänsten. Eller att Donna, som hon heter, blir kommenderad att jobba till exempel en natt på Stockholms gator och torg. Eller i Örebro.

Vilket signalvärde pratar vi om där? En polis iförd religiösa persedlar. De andra poliserna har båtmössa, de ser likadana ut, men där står hon, med en slöja under båtmössan.
Låt oss nu låtsas att uppdraget är att reda ut en påstådd misshandel, där den ena (eller bägge) inblandade inte är muslimer. De kanske rentav inte gillar muslimer särskilt mycket.
”Vidriga rasister!” tänker ni kanske, och det må de vara.
Men, de åtnjuter precis samma rättigheter till samhälleligt skydd som alla andra i samhället.
Visst, ett högst osannolikt scenario, det håller jag med om. Men.

Långt ifrån omöjligt.
Viss (om än knapphändig sådan) empiri från min sida visar på att de muslimska kvinnor som inte bär slöja i någon form ofta anser den vara förtryckande, kvinnofientlig, begränsande, med mera.
Samtidigt är det helt säkert en åsikt bärare av sagda plagg inte håller med om.
Vem har då rätt?
För, inte kan väl ledningen för den Svenska statens våldsmonopolinnehavare förespråka ett reglementsenligt kvinnoförtryck, eller…?

Man föranleds också – om man är som jag – att undra över varför man selekterar tre religioner av alla som går att välja, och dessutom tre som förmodligen inte i Sverige har så stort intresse (en sökande på fem år, right?) av att bli poliser och samtidigt bära religiös bestyckning.
Varför inte i sådana fall tillåta samtliga religiösa huvudbonader? Om ni vill vara lite roliga (och har råd och tid) så köper ni ett antal durkslag, går ner till närmsta polisstation, eller torg, och predikar om Det flygande Spaghettimonstret.
Det är en religion i ordets fulla bemärkelse, och som huvudbonad har dess följare ofta använt ett durkslag.
Inte konstigare än någon annan religion, således.

Jag passade på att läsa den här krönikan av Eli Göndör, som faktiskt ger en hel del intressanta uppslag.

Jag läste också något jag tycker låter vettigt borta på feminism.nu, som jag av namnet att döma antog var en renodlad feministsida. Det är den inte, men oavsett så skrivs det en hel del vettigt i inlägget.

Slutligen: Apropå signalvärde, vilket sådant är det man från RPS sida tänkt sända? Att man vill ha fler muslimer i kåren, för att bättre efterlikna samhället rent demografiskt?
I så fall: Wow. Jag hoppas ni inte betalade så mycket för den utredningen.

En sista, möjligen tankspridd, fråga.
Skulle våld mot tjänsteman trumfa eventuellt hatbrott i det ovan beskrivna scenariot, om den religiöst klädde polisen får motta ett slag som uppfyller kriterierna för bägge brotten?

Länksamling:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/do-flyttar-till-rinkeby-eller-tensta
http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10777358.ab
[ENG] http://capitolcommentary.com/2011/07/15/giving-alms-or-straining-reality-pastafarianism/

Ett lästips om brott i krogmiljö

Jag har nu lyckats ta mig igenom en hel lönehelg, fredag till och med söndag, och jag känner mig lite ställd.
Sportlov.
Lönehelg.
Recept på katastrof…
Det var en av de lugnaste helger jag kan minnas att jag jobbat.

Jag har ingen som helst aning om varför det var så, eller blev så, men så var det.
Det har lett till en del samtal mellan mig och kollegan, och en del läsning på det dära Internet, där jag bland annat hittade det här ytterst tänkvärda inlägget från kollegan på ovblog.se, där han förklarar begreppet och handlingarna som leder till att man grips för brottet Missbruk av Urkund.
Jag tänker faktiskt inte fördjupa mig nämnvärt i det, då det mesta som finns att skriva utifrån ordningsvakters perspektiv står i det ovan nämnda inlägget.

Det som är mest tänkvärt tycker jag är förövarnas unga ålder, där min relativt ringa erfarenhet (eftersom jag inte jobbar så mycket i krogvärlden) inte skiljer sig så mycket från artikelförfattarens.
Tjejer, 16-17, ibland uppåt 19 också. Men, det förekommer också att killar använder samma knep.

Min förhoppning är att ni som är i ungefär den åldern läser inlägget på ovblog.se, och ni som har syskon eller barn i den åldern bör också läsa det, och faktiskt prata med barn och/eller syskon.

Det är, som det framgår i artikeln, ett oerhört dåligt sätt att inleda sitt vuxenliv.
Ett vuxenliv man dessutom inte behöver ha någon brådska in i. Det är fyllt av jobb, räkningar, och annat tråkigt.
Slutskattebesked.
Amortering.
Bolånekalkyl.
Trängselskatt.
Löneslav.
Ansvar.
Hur kul låter det egentligen…?
Så nej, ungdomar, fortsätt vara ungdomar tills ni har rätt ålder inne. Om det är så viktigt att gå på krogen, så är det värt väntan. Man hinner lära sig mycket om sig själv och sina kompisar under den tid som går från att man nyligen fyllt 16 till dess man fyller 18, och det kommer vara nyttiga saker man lär sig.

Och som en liten uppvärmning inför ett kommande inlägg vill jag lite elegant tipsa om dessa artiklar:
https://polistidningen.se/2011/11/donna-fran-ronnaar-forsta-poliseleven-i-sloja/ (publicerad 30 nov 2011)
http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2369003–antligen-ute-i-yttre-tjanst- (publicerad 4 feb 2014)

Läs, begrunda, och tänk på begreppet signalvärde, så återkommer jag snart och hoppas på lite debatt i kommentarsfältet. =)

 

Stenkastning, spårbeträdelse med mera.

Som de flesta av er säkert märkt, så går skrivandet i vågor. De senaste månaderna har varit påfrestande för mig av högst privata och personliga skäl, och det har givetvis påverkat min insats på arbetet.
Ibland blir det helt enkelt för mycket.

Men nog om det!

För min del har det varit förhållandevis lugnt på sistone, med några få undantag. Självklart kom de få undantagen under samma arbetspass…

Passet börjar med att vi får bistå räddningstjänsten att evakuera ett bussgarage där en buss fattat eld.

Vi följer upp detta med att några timmar senare åka till en station där trygghetsvärdarna tillsammans med några arbetare (de gjorde nåt arbete på plattformen, tror jag) hindrat en man från att hoppa framför tåget.
Vi omhändertar mannen, och min kollega för dagen får oerhört bra kontakt med mannen, varför jag håller mig i bakgrunden så länge han är lugn, men han gör ofta ansats att gå ifrån platsen, varvid vi varsamt sätter honom ner igen. Polisen ansluter och skjutsar mannen till sjukhuset.
Samma polispatrull stötte vi på några timmar tidigare, i kvällens ”huvudcase”.

Larmas vid cirka 22:10 till en station vi bara cirka 15 minuter tidigare ronderat av, och lugnet var åtminstone då den överlag rådande stämningen.
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, i höjd med Y, kom.”
”Kanon, ni får åka tillbaka till Z, där två män nu vid upprepade tillfällen har hoppat ner på spåret och upp igen. Männen har på sig *signalement*, kom.”
”Taget från XX, på Z, två män ner på spårområdet, vi är på väg. Slut, kom.”
”Klart Slut.”

Jag vänder bilen, och här börjar någon form av mental förberedelse. Är det bara två män som hoppat ner på spåret för att ta upp något – vilket faktiskt är ganska vanligt – eller är det något annat?
Jag hinner få in kollegan på samma tankebana, men vi avbryts av radion:
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, kom.”
”Då har männen varit nere på spåret igen, det ser ut som att hämtar upp makadam från spåret. Kom.”
”Taget. Är det två män det gäller, frågas kom.”
”Såvitt jag kan se, ja.”
TryggC kallar i det här skedet in ytterligare en patrull, samt arbetsledare, för att vi ska kunna agera mer effektivt och resolut om det behövs.
”XX, fick ni att AL och ZZ kommer i rygg på er, kom.”
”Taget från XX. Lämnar status när vi landat. Slut kom.”
”Klart Slut.”

Någonstans i allt det här så ropar TryggC ut att ”XX, för kännedom. Personerna har nu börjat kasta stenar omkring sig på stationen.”
Där har vi klumpen i magen, som på beställning.

Jag får någon form av tillfällig hjärnblödning och parkerar sämre än en taxichaufför, och vi springer ner på stationen. Väl i biljetthallen möter vi en man i ålder nånstans mellan 45-60 gissningsvis, som är väldigt upprörd och verkar rädd. Han berättar snabbt att det var skönt att vi var där, för han är trött på ligisterna.
Kollegan och jag tittar frågande på varandra, men vi tar med oss mannen ner på plattformen där han får så diskret som möjligt peka ut vem som gjort vad.

Det handlar inte längre om två män, utan om fyra ”ungdomar”. ”Ungdomar” är någon form av politiskt korrekt uttryck för invandrargäng. Således, på en bänk sätter sig fyra svarta ungdomar och ser jävligt oskyldiga ut, med typiska spårbeträdarmärken över hela klädseln.
Vi ropar till TryggC och patrullerna som landar i princip då, att vi finns på plattformen, det rör sig om fyra personer, men vi möter upp på plattformen.

När vi väl mött upp kollegorna går själva ingripandet väldigt lugnt till. En av idioterna grips, för försök till misshandel, samt ofredande. En annan omhändertas enligt PL§13 (ordningsstörande) och en av de två kvarvarande avvisas. Den fjärde försvann under den korta stund vi mötte upp kollegorna, men det gör inte så mycket egentligen.
Målsägaren pekar ut den ena, varför han då grips, och signalementet och gärningsbeskrivningen stämmer bra överens med vad jag fått veta över radion.

Situationen är under kontroll, läget är lugnt, det dyker upp några bekanta till de frihetsberövade, som givetvis börjar gaffla som ”ungdomar” gör nuförtiden. ”Eeeey, hanharintegjortnåtthora!” och liknande tillmälen. De här personerna avvisas effektivt av polisen som faktiskt anlände samtidigt som jag var på väg upp för rulltrappan med målsäganden, ungefär 1-2 minuter efter själva ingripandet.

Polisen håller ett långt målsägandeförhör med den drabbade mannen, och efter lite daltande med de 16-åringa otygen från förorten så släpps de på plats. Samtidigt som de lämnar hålls fortfarande förhör med målsäganden…

Det hela gör mig en smula förbryllad, eftersom ingen av de två odågorna hade någon legitimation på sig.
Var de identifierade på annat sätt, månne kända sedan tidigare av polisen?
Det kvittar egentligen.
Signalvärdet till de här idioterna blir ju onekligen:
”Gör vad du vill mot vem du vill, vi kan inte göra något åt det ändå.”

För mig känns det jävligt konstigt att polisen ska skicka ett sådant signalvärde till små låtsaskriminella, som sannolikt växer upp och blir ‘riktiga’ kriminella.

Ordningsvakter ersätter poliser i offentlig miljö

Till er som följer bloggen, eller ja, läser den, alternativt får någon form av meddelande när något nytt skrivits (det vore konstigt om ni fysiskt följde bloggen…) vill jag rikta en liten ursäkt för att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone.
Det har sina förklaringar. Den främsta och tydligaste är att det varit väldigt lugnt för min del på jobbet, och det lilla som hänt har inte riktigt varit värt att ta upp. Slentrian tror jag det kallas med bildade människors språkbruk.

På gott och ont beror det också på att en del saker har hänt (och inte hänt) i mitt privatliv, och jag låter det stanna där.

Däremot har jag inte undgått nyhetsflödet under tiden, och den hetaste potatisen den senaste veckan måste nog vara förslaget från Ann-Christin M Nordström, som är gruppchef på Stockholmspolisens ordningsvaktssektion, att ordningsvakter ska ersätta poliser i offentlig miljö.

– Om man använder dem på ett bättre och effektivare sätt så skulle poliser kunna nyttjas till det som de är utbildade till, säger hon till DN.

Som ett lyckat exempel ser hon Stockholms tunnelbana.

– Du behöver bara titta nere i tunnelbanan i dag, hur många poliser ser du där? Det är bara ordningsvakter och de sköter det uppdraget på ett alldeles förträffligt sätt, säger hon.

Jag tycker i sak att hon har rätt.

Varför ska en polis, med några års studier i ryggen behöva ‘lösa av’ mig för att köra in en berusad person till sjukhuset eller fyllecellen?
Samma polis kan istället exempelvis lägga tid på att genomföra förhör med brottslingar, husrannsakan, eller larm om lägenhetsbråk, eller misshandel på en skolgård… exemplen kan göras många.
Med samma logik finns det således inga för mig uppenbara skäl till varför polisen idag bemannar till exempel Medborgarplatsen och Stureplan med mobila kontor och extrapersonal, när den uniformerade biten likväl kan skötas av ordningsvakter, eventuell med någon polisman i bakgrunden för att vara ”på den säkra sidan” så att säga.

Sen vet jag inte hur förslaget rent konkret är utformat, och hur djupgående det är, men i dagsläget är alla ordningsvakter (nåja, nästan) anställda av ett privat bolag, vilket i sig är skumt, att privata intressen kan ta betalt för myndighetsutövning. Låt oss då leka med tanken att det här förslaget klubbas igenom, och helt plötsligt står jag, Kalle, Linda, Serdal och Jonas i Humlegården, för att det är mycket folk där som förtär alkohol. Så långt, inget konstigt.
Problemet uppstår först när man börjar titta i den hierarkiska ordningen.

I dagsläget kommer vår lön in på konto ett bestämt datum, från vår privata arbetsgivare.
Vår arbetsgivare får sina pengar från sina kunder; centrumanläggningar, kommuner, och sjukhus är nog de allra vanligaste ordningsobjekten hos våra arbetsgivare. Gissar jag, jag har inget faktaunderlag alls här, men det är egentligen oväsentligt. Lägg därtill idrottsarenor (Friends, Tele2, Globen, Hovet, m.fl.) och SL.
Jag tror inte Ann-Christin förväntar sig att de privata företagen helt plötsligt börjar bjuda på hundratusentals bevakningstimmar runtom i landet, det tror jag inte.
Ska kommunerna nu tvingas betala för något som tidigare varit gratis?
Eller, kommer polismyndigheten införliva ordningsvakterna i sin egen organisation?

Själv ser jag gärna att ordningsvakten som institution bäddas in i respektive polismyndighet, mestadels på grund av att myndighetens möjlighet att fortlöpande kontrollera sin personal förbättras avsevärt, och vår uppgift gentemot det allmänna skulle bli tydligare. Framförallt i krogar runtom skulle miljön för besökare förändras, och det är min fasta övertygelse att det skulle vara en förändring till det bättre. Inget mer ”Sorry, inga gympadojjor här…” eller liknande svepskäl för att neka inträde.
Nackdelarna då? Ja, såhär på rak arm ser jag inga direkta faror, annat än den potentiella möjligheten till den i media så ofta kritiserade ”kårandan”, men jag tror ärligt talat inte att det är något negativt med kåranda i ordets bemärkelse.
Om kårandan däremot innebär att man begår brott (som att köpa vapen, Expressen…) så är den förstås negativ.

Jag tror dock att det kommer dröja väldigt lång tid innan ordningsvakterna blir något annat än den fula kusinen från landet vad polismyndigheterna beträffar, för om man ska införliva tiotusen ordningsvakter i en myndighet som idag består av över 25000 anställda så kommer det kosta en hel del pengar i form av viss omorganisation, och sedan ska vi inte tala om arbetsmiljöansvaret…

Hur som helst är jag väldigt positiv till förslaget som sådant, för det innebär att åtminstone någon med högre befattning än ”vanlig polis” faktiskt har ett gott öga till ordningsvakter, och uppmärksammar det jobb vi gör, och dessutom ofta gör det väldigt bra.

Tre nätter…

Tre nätter i Stockholms förorter.
Tre nätter av våldsamheter, otrygghet, bränder, skottlossning, stenkastning med mera.

Den tredje natten kom rapporter via tidningarnas live-uppdatering att det hänt liknande saker i Göteborg, Malmö, Linköping och Uppsala, men Polisen säger i ett uttalande till tidningen (Expressen) att man inte tror att det finns något samband med händelserna i Stockholm.

Det får vara som det vill med den saken, men jag är övertygad om att det finns samband, även om de inte består i att ”Husby” ringt till ”Malmö” och sagt åt dem att elda bilar så sprider sig sådant här.
Det spred sig härom året när man i Rosengård tände eld på saker, det följdes snart upp i Rinkeby (om jag inte minns fel) med att man tände eld på några containrar.

Jag vill inleda lite försynt med att tacka all personal som jobbat stenhårt under de här dygnen. Poliser, räddningstjänsten, ambulans- och vårdpersonal, journalister (!), vakter av alla de slag, och alla de jag säkert glömt.

Att bo i Sverige innebär att man åtnjuter en oerhörd mängd rättigheter, som många snabbt kan nämna och ta till sig. Det där med skyldigheter, däremot, är en annan historia.
Varje rättighet åtföljs, i princip, av en skyldighet.

Jag har yttrandefrihet, så jag får säga vad jag vill.
– Så länge det inte bryter mot lagar om t.e.x hets mot folkgrupp, förtal, eller olaga hot.

Jag får ha vilken åsikt jag vill, och rösta på vilket parti jag vill, vad de än må stå för.
– Men det betyder inte att jag får agera ut alla mina åsikter i offentligheten.

Och så vidare.

Att vissa då tar sig helt andra friheter, som till exempel att elda upp bilar, att kasta sten på motdemonstranter, att stjäla vattenslang från brandkåren för att nämna några, är klandervärt ur många perspektiv.
Dels för att om ni eldar upp min bil utan att ställas till svars, borde jag väl rimligen få elda upp något ni håller kärt utan att ställas till svars?

Men också på grund av det faktum att det kan anses som en direkt attack mot demokratin, de kastar sten på de som ska skydda oss när våldsverkare är framme, de kastar sten på de som ska rädda oss när olyckan är framme, och de kastar sten på de som ska hjälpa oss när en annan sorts olycka är framme.
Jag undrar: Kommer de kasta sten på oss också?

Jag undrar lite över det här… Bilar brann i det område där min flickvän bor, och enligt mediarapporteringen valde räddningstjänsten att inte påbörja släckningsarbete på grund av att grupperingar med ungdomar uppehöll sig nära de brinnande bilarna.
Samma sak med ambulansen.

Låt oss nu ponera att min gravida flickvän behöver komma till förlossningen för att föda vårt barn, eller om hennes granne får en stroke, ska de alltså INTE få den hjälp de betalat för under hela sina liv, den hjälp de av staten är garanterade att få, på grund av att några ungdomar säger sig hata polisen?

Det finns ingen logik i det. Ingen alls.

Jag tror heller inte att det handlar om att polisen tvingades skjuta en 69-årig knivbeväpnad man på måndagen, däremot utgjorde den händelsen en ventil för kriminella element som nu genom de här ungdomarna – som i mina ögon är lata, otacksamma och framförallt uttråkade – kan skapa sig en frizon för sin ljusskygga verksamhet.
Kidsen vet det kanske, kanske inte. Kanske bryr de sig, kanske inte. Men de har tråkigt, så det är ”kul” när polisen kommer och de blir jagade en stund. Sen byter man kläder med polaren så man inte kan bli igenkänd, och sen går man och ser på det kaos man skapat.

Den här gången gick det mycket längre. Sex ungdomar attackerar med sparkar och slag en ensam polisman, som lyckas ta sig upp, varpå ungdomarna springer iväg.
Förmodligen rädda för att få smaka på sin egen medicin.
Stenar kastas, och träffar folk på väg från jobbet, poliser på jobbet, brandpersonal som är där för att släcka bränderna som startats tidigare, de träffade idag (onsdag) också åtminstone en person som deltog i en demonstration mot våldet på Husby torg. Demonstrationen riktade sig, såvitt jag vet, emot både polisens men också vandalernas våld.

Det belönades med en sten i bakhuvudet.

Jag har inget enkelt svar på frågan hur man löser den här problematiken.
Dessutom är jag övertygad om att om svaret vore så enkelt att jag kan komma på det, så hade någon redan kommit på det och genomfört det.

Men, några tankar som slår mig är följande:

Man öser in mängder av pengar i skolsystemet i områden som Husby, men man har också flest elever med icke-godkänt betyg.
Man har högst lärartäthet i landet, sägs det, och ändå som ovan.
Det satsas på fotbollsplaner, ungdomsgårdar, poliser som spelar tv-spel med ungdomarna, närpolis, medborgarvärdar, nattvandrare, väktare som ronderar området som är uppvuxna eller bor i området, allt för att skapa kontakt, dialog och någon form av gemensamt mål.
Hur är det möjligt att misslyckas?

Alla de försöken, alla de miljarder kronor som pumpats ut i alla möjliga och omöjliga projekt, resulterade i veckan i massiva upplopp, som kostar skattebetalarna ofantliga belopp. Igen.
För, tro mig, det är inte som med fotbollsrelaterat (…) stök att det faktureras den ansvarige. Det här landar på skattebetalarnas faktura, istället för på de skyldigas.

Vilka är då skyldiga?
Listan kan göras lång, men först och främst är varje individ givetvis ansvarig för sina handlingar.
Men, också de som uppviglat – genom hätsk retorik och ”vi mot dom”-snack –  till handlingarna.
Men, det stannar inte där.
Områdenas lokalpolitiker har ju under flera år sett utvecklingen på relativt nära håll, utan att göra något annat åt det än att be om mer pengar.
Och Regeringen, som öser pengar över sagda projekt utan att tänka ens en halv gång.
Och media, som väldigt ofta ger oss bilden av ‘förorten’ som någon form av utmarker, där de knappt har elektricitet och vi ska tycka synd om dem.
Offerkoftan passar nog ingen i dagens Sverige.

Jag nämner inte polisen? Nej, jag anser inte att människor som på grund av de fel som begåtts i kedjan ovanför hamnar i en arbetssituation där de tvingas använda visst våld för att lösa det mest akuta problem, som kedjan ovan har skapat, har något större ansvar i det hela. Självklart har polisen liksom alla andra människor och myndigheter ett ansvar för att bete sig korrekt med allt vad det innebär, men det innebär inte att om en polis säger åt dig att backa så ska du gå emot honom och vara hotfull eller aggressiv, och du sedan kan komma undan med att säga att polisens närvaro provocerade dig.

Polisen kommer vara där med kravallutrustning (och hund), när ni ställer till med sattyg.
Polisen kommer vara där utan kravallutrustning, och kanske umgås med er, om ni behandlar dem som människor och slutar skylla era egna misstag på andra.

Sen undrar ju jag, som så många andra, var är de här killarnas (jag utgår helt enkelt att ungefär 95% är killar/män) föräldrar? Varför är ungdomarna inte hemma och sover?
Det är skoldag imorgon…

Jag undrar vad de äldre i Husby, Rinkeby, Jordbro, Hagsätra, och på flera andra platser runtom i landet, tycker om hur deras område har utvecklats…

Tre nätter som för lång tid framöver har förseglat förortens öde.
Tre nätter som har förstört det så många försökt bygga upp under så lång tid.

Jag hoppas alla inblandade är nöjda.

Du har råd med en snabb bil…

…men du har alltså inte råd eller lust att betala böterna det medför att faktiskt nyttja kapaciteten i det fordon du framför?

Jag förstår.
Jag tycker inte heller det är särskilt roligt att betala böter.

Men att skriva på Facebook, twitter eller liknande medier att ”Hastighetskontroll på Xvägen, i höjd med Ygatan!” lär ju knappast hjälpa någon?
De som vill köra fort gör då det någon annanstans, och anledningen till både hastighetsbegränsningar och -kontroller är ju inte per definition att bötfälla/straffa folk för fortkörning, det är en förebyggande metod avsedd att få ner hastigheterna generellt, men speciellt där kontrollen utförs.
Vissa områden har kontroller oftare än andra, av olika skäl, men ett ganska uppenbart skäl är statistiskt säkerställda fortkörningar, samt skola eller barn i närheten.

Sen tycker jag också att det alltsom oftast är roligt att köra fort, men jag försöker hålla den saken till ett minimum.
När jag åker hem från jobbet på natten/tidig morgon är det knappt en enda bil ute, ändå ligger jag i princip med 4-5km/h marginal från den reglerade hastigheten. Varför? Ja, för att så bråttom har jag helt enkelt inte.
Jag skulle spara cirka 2 minuter om jag körde i 90 istället för 70 hem efter jobbet. Visst, två minuter kan vara värt mycket, om tjejen har värkar och ska föda, farsan har åkt in akut till sjukan, eller något liknande.

Det är också en extrem skillnad på fortkörning och vårdslös körning. Att bara köra fort rakt fram i vänsterfilen på E4 är inte ett jätteproblem. Ett betydligt större problem – som jag ser det – är de som kör fort i alla filer, samtidigt, och gärna byter fil utan att meddela medtrafikanter om det.

Vidare kan jag, lite i försvar till fortkörare, tycka att det byggs och stadsplaneras väldigt konstigt. Skolor byggs vid tungt trafikerade vägar eller tvärtom, varpå hastigheten sänks till 30 på en sträcka det egentligen är fullt möjligt att ha 50, 60, eller 70 på.
Det är idiotiskt.

Och ni som sätter upp skyltar om lekande barn – lär era ungar att inte leka på vägen!
Eller så låter ni dem leka på ett tågspår och försök hävda att tåget har väjningsplikt…
Visst har jag som bilförare skyldigheter, absolut, men det innebär inte att du som fotgängare eller cyklist inte har några skyldigheter.

Vad hände med ”Se åt höger, se åt vänster, se åt båda hållen” innan man går över gatan, som exempel?
Att kliva ut på ett oövervakat övergångsställe med hörlurar (till synes inkopplade och fungerande) samt fipplandes med mobiltelen är faktiskt inte speciellt smart.
Vad är det som säger att jag faktiskt ser dig? Jag såg dig stå vid övergångsstället, tittandes från övergångsstället, och innan jag vet ordet av är du på god väg att kliva ut i gatan, när föraren i bilen framför mig – liksom jag – gjort bedömningen att du inte har för avsikt att gå över gatan…

Några tips i all välmening.
* Du som cyklar/kör moped på väg lyder under samma bestämmelser som övriga fordon. Rött är rött, och det betyder stopp.
* Du som går där trottoar saknas – gå på vänster sida av vägen i din färdriktning!
* Du som kör ut din barnvagn mot röd gubbe för att ”se” om bilarna stannar – sterilisera dig själv och gör sedan världen ytterligare en tjänst…
* Det skadar inte med reflexer under vårnätter…
Och sist men inte minst:
En bil är hård. Din hund, ditt barn, och du, är väldigt mjuka i jämförelse.

Jag stannar mer än gärna för att släppa någon över ett övergångsställe, men jag tycker det är en självklarhet att man som gångtrafikant söker ögonkontakt med föraren i bilen. Får jag ingen ögonkontakt förutsätter jag att du inte ska gå över gatan.