Återblick 2008-2016

Den 12 juni 2016 gjorde jag min sista arbetsdag i tunnelbanan. Eller, sista är väl kanske för tidigt att säga, men efter åtta år på heltid så kan jag känna att det under en tid varit dags för en förändring. Så skedde, jag har bytt företag, och bevakningsobjekt.

Mitt nya objekt är ett sjukhus, och av olika skäl kan (eller vill) jag inte ge några detaljer om vilket av länets alla sjukhus det rör sig om.

Men, jag vill ändå rikta ett par tankar till mina forna uppdragsgivare, arbetsgivare och kollegor.
Jag förstår att man som betalande kund vill få valuta för pengarna, det är inget konstigt i det. Tvärtom, faktiskt.
Men, när man då som kund förväntar sig eller rentav kräver att ordningsvakterna ska vara ”synliga” under alla sina arbetstimmar – ibland inklusive måltidsuppehållet – så sjunker motivationen till att göra ett bra jobb. Kollegor som är betydligt mer vältränade än mig har fått bestående kroppsliga men av det evinnerliga ståendet och gåendet på plattformar, i biljetthallar, och ombord på tåg.

Självklart ska man synas, men det måste åtminstone i någon utsträckning få vara upp till den enskilda patrullen att bedöma när synligheten behövs. Jag gissar att ingen patrull skulle bedöma synligheten som viktig halvvägs mellan Centralen och pendeltågens ändstationer vid 02:38 en vardagsnatt. Kanske betydligt viktigare vid samma tid en helg.
Samtidigt måste man som patrull ställa frågan, vilket jag och mina kollegor gjort vid flera tillfällen, och beroende på operatör, så har det gått bra ibland.
Oftast har det låtit ungefär såhär:

”Hej, XX här, vi tänkte att eftersom det är tomt här och nästa buss kommer först om en timme, så kunde vi fika/byta plats/träffa kollegor/hälsa på er/tvätta bilen/gå hem, funkar det?”
”Nej… vi har satt schemat av en anledning…”
”Okej. Vill du berätta vad den anledningen är såhär på julaftons morgon klockan 02:51?”
”Synlighet! Ni ska synas!”
”Men stationen/busstorget är tomt…?”
”Nej!”
”…”
”Ni kvarstannar!”

Som ni säkert förstår är den dialogen lite svår att ta sig igenom i vissa fall. I andra fall har det givetvis låtit tvärtom.

”Tja, XX. Vi tänkte åka till YY, p.g.a. <anledning>, funkar?”
”Javisst, kör hårt! Länge sedan vi hade patrull där, återkoppla gärna med resultat sen.”

Som ni säkert också förstår, är det senare svaret betydligt mer stimulerande än det första.
Tyvärr är det senare svaret ett undantag.

Det har hänt fler än en gång att jag och kollegan valt att tillkalla ytterligare patrull redan innan vi går in i något, exempelvis i det fallet vi skulle åka långt ut längs ett av pendeltågens ben, för att lösa en situation med ”flertal berusade personer i biljetthallen”, då skickade man en arbetsledare som uteblev p.g.a möte med TryggC, så man skickade en patrull till, slutligen.
Som fick stå en kvart ifrån händelsen.
Vi ropade fram dem direkt då vi blev med LOB, och ett par berusade var tämligen närgångna.
Kollegan var tydligen ”dryg” på radion när han sa att ”Ja, hade vi fått patrullen från början hade inget av detta hänt” eller liknande.
Efteråt kom ett samtal från operatören, där operatören försökte förklara att ”Du och din kollega är ju så kompetenta så vi räknade med att ni skulle lösa det där själva.”

Vad är det för jävla inställning? Säger någon att de vill ha patrull med sig, så ska de bannemig ha det.
Att arbetsledaren senare försvarar (!) operatörens agerande genom att ”vi såg i kamerorna att det var ganska lugnt” är ju tämligen märkligt, med tanke på arbetsgivar- och arbetsmiljöansvaret denne har under sin arbetstid. Hur man dessutom via kameror som ser inomhus vet att det är lugnt också utomhus förtäljer icke historien.
Men det är klart, för somliga är det viktigare att framstå i god dager utåt (uppåt…?) än att faktiskt behandla sina kollegor på ett bra och professionellt sätt.

Men det har givetvis funnits bra saker att minnas också, som den halvnakna snubben – med utländska rötter – som förstod och respekterade vad vi sa till honom, medan hans vänsterorienterade vän var mer intresserad av att skrika om rasism och övervåld.
Eller den unga killen som dagligen blir misshandlad av invandrarungdomar, för att han är annorlunda.
Han har en ”alternativ utvecklingskurva” och samlar burkar för att hjälpa sin mamma med hyran.

Eller de åldringar vi hjälpt komma tillrätta genom åren. Demens är en läskig sjukdom.

Det finns mycket bra som sagt, men det allra mesta väljer jag att behålla för mig själv.

Men det bästa med att byta objekt?
Att slippa Jeanette.

För övrigt; tre arbetspass kvar, sedan semester.

The Watchman, Zion National Park, Utah, USA.

Tankar kring att bidra, inte skapa.

Några av er läsare har säkert, som jag gissat i tidigare inlägg, sett programmet Tunnelbanan på Kanal 5.
Ni som inte har det, ge det en chans. Det ger ändå en hyfsad inblick i delar av vårt arbete.

Men det var inte därför jag satte mig ned mitt i natten och började knåpa ihop ett blogginlägg; nej.

Anledningen är trafikbrott. Som begås av vakter.
Som på gott och ont filmats och visas i TV.
Fortkörning, körning mot rött ljus, U-svängar över heldragna linjer, etcetera. Listan kan tyvärr göras ganska lång.

Det här är givetvis inte unikt för ordningsvakter, eller ens vakter. Ni som bor i Stockholm har förmodligen sett hur taxiförare agerar i trafiken, och de är inte riktigt några föredömen, milt uttryckt.
Uppenbarligen är inte heller vakter av olika slag några föredömen i trafiken. Generellt sett, förstås.

Jag är dock fast övertygad om att det som driver många av mina kollegor – ingen nämnd, ingen glömd – till att köra fort, och ibland rentav vårdslöst, är framförallt två saker.

Det ena, som i sig är positivt, är viljan att arbeta. Kalla det adrenalin om ni måste, men när man får det där larmet som man väntat på hela det långtråkiga arbetspasset, låt oss säga att det rör sig om ett pågående slagsmål på en buss långt ut i en kranskommun.
Eller för väktare; ett konstaterat inbrottslarm.
Pulsen går åtminstone för min del upp en liten aning, fokuset ändras från att vilja kasta telefonen med Candy Crush ut för ett stup till att tänka; var är jobbet, hur kör vi dit, får vi en annan patrull med oss, hur många är de som slåss, har de tillhyggen, är det andra på bussen, är bussen kvar på platsen varifrån den larmade, och en hel del andra saker.
Gissningsvis är det något liknande för de allra flesta som jobbar med någon form av larmåtgärd.

Viljan att arbeta gör att vi ens åker dit, och ofta dessutom långt över gällande hastighetsgräns.

Det andra, som i sig kan vara positivt, är en konstant press från uppdrags- och arbetsgivare att leverera lösningar, och de ska levereras helst innan de faktiskt ens behövdes. Man lägger exempelvis om rondväktarnas körscheman för att kunna dra ner på antalet tjänster, med följden att de istället får ‘häcken full’ och måste antingen ‘gena i hörnen’ på ronderna, eller köra halvt ihjäl sig mellan kunderna. Förmodligen bägge delarna i vissa fall. Lägg sen gärna till att du under en rondering upptäcker t.e.x en akut vattenläcka, eller ett krossat fönster, eller en kvarstannande person…

Vissa av våra patruller prioriteras så högt, och är uppenbarligen så fysiskt ensamma på ett relativt stort område att de i princip har en hel kö av jobb som väntar på dem när de väl är klara med aktuellt ärende.
Samtidigt står förmodligen en annan patrull några kilometer bort och stirrar på en tom station.
Bägge patrullerna har samma förväntningar på sig från kund och arbetsgivare, men ges helt olika förutsättningar för att kunna möta dem.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.
Är poliser överlag bättre förare än vakter?

Samtidigt förväntas vi som sagt lösa problemen innan de ens uppstått (hur nu det ska gå till när vi står på samma station i timmar, dag efter dag…) och det senaste jag hörde var att SL har en målbild av att kunna ha en trygghetsresurs (…) på plats inom 10 minuter.
Detta kan givetvis ha ändrats, men i sådant fall har det undgått mig.

Tio minuter.
Du står på en plattform, låt säga ungefär mitt på plattformen. Du får ett anrop om just slagsmål på buss, du börjar gå eller springa mot bilen; upp för trapporna, igenom gången, upp för trappor igen, in i bilen, fram med nyckeln, i med bältet, starta bilen.
Hur lång tid har gått? En till tre minuter ungefär, gissar jag.

Du ska nu köra en sträcka på kanske 4-5km i City, från t.e.x Fridhemsplan till Tekniska Högskolan (eller över en mil, en hållplats mitt på Lidingö.)
Eller i Norrort; från Solna C till Ulriksdals Station (eller över milen; en busshållplats i Upplands Väsby.)
Eller i Söderort; från Liljeholmen till Fruängen (eller över milen; en busshållplats någonstans i Salem.)
Vad är klockan? Vid 19-tiden är det fortfarande mycket trafik i den här stan, mindre så efter 22.
Hur långt kommer du i stadstrafik en vardagskväll vid 19, eller helgkväll vid 01, på 7-8 minuter?
Utan att bryta en enda trafikregel…?
Hur långt kommer du vid samma tider på de andra sträckorna?

Enligt Eniro tar resan från Fridhemsplan till Tekniska Högskolan 6 minuter, men då räknas det inte med rödljus, stopplikt, väjningsplikt, köer, blockerade korsningar, taxibilar, gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan, eller något annat, utan det är bara den faktiska restiden utifrån sträcka och hastighetsbegränsning.

Nu till det som kan anses komiskt.
Vi som ordningsvakter jobbar med en i grunden polisiär uppgift, men har bara tilldelats delar av verktygslådan för att lösa den.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Citatet ovan är första paragrafen i Lag (1980:578) om Ordningsvakter, och här tänker jag lägga fokus på begreppen bidra till och upprätthålla [allmän ordning].

Begreppet ”allmän ordning” är inte definierad i specifik lagtext, annat än i Brottsbalkens 16 kapitel, vilket också understryks av följande uttalande från 1989 av Riksåklagaren (som här också understryks av dåvarande Justitierådet Munck):

Någon närmare definition av begreppet allmän ordning eller mer ingående uttalanden angående dess innebörd saknas såvitt jag kan finna i lagstiftningen.
Viss ledning synes man dock kunna finna i BrB:s systematik och i beskrivningen av de enskilda brotten. Uttrycket allmän ordning används således i rubriken till 16 kap BrB och i vissa av de olika brottsbeskrivningarna i kapitlet.

De brott som samlats i detta kapitel innefattar således brott mot allmän ordning. Den sammanhållande synpunkten har enligt motiven (SOU 1944:69 s 204) varit, att brotten kunna uppfattas som brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som bör vara fredade mot sådana gärningar eller de,
utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Det är, som ni ser om ni klickar på länken, en massa mer text som inte definierar begreppet, utan snarare ger antydningar om vad det är.

Men, fokus ligger som sagt på bidra till. Vad menar lagstiftaren egentligen med att bidra till?
Jag har inte lyckats få fram någonting specifikt, men det kan troligen benämnas som ”lättare ordningshållning”, dvs. hantera småsaker; alkoholförtäring i tunnelbanan, rökning i buss, musikanter på pendeltågen, och lite annat av liknande dignitet.
Så långt är nog alla med.
Men på något sätt, jag vet faktiskt inte hur, har vi också lyckats få ta hand om regelrätta upplopp, stenkastning, kniv- och pistolbeväpnade personer, psykiskt instabila människor med olika uppsåt, och en hel uppsjö av andra saker som egentligen – om man tolkar lagen som jag gör – definitivt inte är vårt jobb.
Ska vi då bara skita i det, backa undan, och ringa polisen?
Ibland gör vi det, ibland inte. Oftast tar arbetsviljan överhanden, förmodligen i gott sällskap med en portion adrenalin.

Att bidra kan vara att ringa polisen och meddela att det exempelvis ligger en berusad person och sover någonstans.
Det kan också vara att av polisen (!) bli lämnad, två ordningsvakter, med 7-8 yrkeskriminella som polisen nyligen begärt assistans med visitation av. Tydligen.

Att trösta ett gråtande barn, är det att bidra till eller upprätthålla allmän ordning?

Vad menar man med att upprätthålla?
På vissa platser är det nog svårt att ens hitta någon allmän ordning att upprätthålla, då polisen av olika skäl lyser med sin absoluta frånvaro på dessa platser, vilket gör att ordningsvakterna gör i princip hundra procent av det proaktiva arbetet som polisen ska göra, nu när de ändå lämpat över en stor del av sina uppgifter på ordningsvakter, för att inte nämna väktare.
Då är vi helt plötsligt inne på att skapa förutsättningar för att ens ha en allmän ordning vi kan bidra till att upprätthålla…

Som jag ser det – krasst och cyniskt möjligen – har vi, branschen, kollegorna, nu två alternativ.

1) Vi sätter oss ner och kommer överens om (kanske objektsvis) vad vi anser ingår i ‘bidra till att upprätthålla’.
På allt som inte ingår ringer vi undantagslöst polisen.

Eller,
2) Vi skriver ordentliga incidentrapporter på varenda trafikförseelse vi tvingas begå för andras skull, sätter oss ner med våra arbetsgivare och skyddsombud, och försöker få till stånd att våra fordon utrustas med blåljus.

Jag ser nu också att det ena inte behöver utesluta det andra…

I slutändan tror jag att om vi utrustades med blåljus så skulle vår egen snitthastighet sänkas, eftersom folk förmodligen i större utsträckning skulle lämna just fri väg (i möjlig mån givetvis) som de gör åt ambulans, polis och räddningstjänst idag.
Även, faktiskt, åt tunnelbanans trafikledare, som är utrustad med blåljus.

Någon får gärna berätta för mig vad en trafikledare ska med blåljus till.
Visst, ta hand om förare vid olyckor, men sen då?

Den handfull trafikledare jag själv pratat med undrar också varför de har blåljus, och samtidigt ställer de sig ytterst frågande till varför inte vi har det.
”Det är ju ni som gör jobbet, ni och spårreparatörerna borde ha blåljus istället” sa en av dem för inte lång tid sedan.
Och jag är beredd att hålla med.

En olycka kommer sällan ensam

Några av er har kanske åkt med tunnelbanans gröna linje idag, och slagits av mängden folk som varit på de tåg som väl gått, andra har säkert inte gjort det.

Och jag vet – för jag får ofta höra – vad folk tycker i sådana situationer.
Men att du riskerar att komma försent till din lunch, eller till jobbet, eller du kanske var på väg till floristen för att köpa blommor att ackompanjera en trevlig överraskningsmiddag för din partner?
Oavsett vilket, reaktionerna jag har fått motta i situationer som denna har varit allt ifrån ”Varför är ni på det här tåget när ni borde vara på <station> där det är problem?” till ”Vad är det för jävla idiot som ska hålla på? Jag är förfan sen till jobbet!” och en himla massa annat.

Jag kan definitivt relatera till frustrationen det innebär när ens planering rasar samman på grund av oförutsedda händelser som man själv inte rår över, och jag kan förstå den.

Medan du är sen till jobbet och högröd i ansiktet av ilska, ligger det en person vars ansikte också är rött.
Av blod.
Sitt eget blod.
Folk dör i tunnelbanan.

Ja, möjligheten finns alltid att det är självmord som ligger bakom, men det gör det hela så mycket tragiskt tycker jag.
För, i princip varenda människa i det här landet har någon form av familj, kollegor, vänner, en flirt som tänkt höra av sig igen men inte vågat, och så vidare.
Alla de människorna drabbas så mycket hårdare av ett sådant dödsfall än vad du gör.

Du missar en timme på jobbet.
Personen på spåret missar resten av sitt liv.
Visa lite respekt för andra människor, om jag får be.