Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

Aschberg jagar nättroll

Det är säkert någon av er som uppmärksammat TV3:s nya serie ”Trolljägarna”, där Robert Aschberg med bihang jagar rätt på folk som skrivit kommentarer, inlägg och e-mail med opassande, och ibland olagligt innehåll.

Jag använder begreppet opassande, då det i första programmet överlag var väldigt varierande kvalitet på ”hoten” [programmets ord], för att uttrycka sig milt.

Att utmåla någon som slyna, för att hon eventuellt ljugit om en våldtäkt är givetvis magstarkt och direkt olagligt, men inte nödvändigtvis.
Om kvinnan skulle ha ljugit, så är det ju sant att hon ljugit, eller hur?

Brottsbalken, 5 kap.:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

* (Kursivering och fetstil är min)

”Kalle är en tjuv!” är alltså i grunden ett förtal.
Om det skulle visa sig att Kalle faktiskt är tjuv, är vi tillbaka på nollpunkten.
Det man rimligen lägger vikt vid är huruvida det ”eljest med hänsyn till omständigheterna [är] försvarligt” eller ej att yttra ett sånt uttalande.
Omständigheterna är, om jag inte minns helt galet, inför vilka uttalandet sägs/skrivs.
Skriver jag det i ett brev till en butik där Kalle ofta vistas, så skulle jag förmodligen inte bli fälld, förutsatt förstås att Kalle som sagt är tjuv.
Om jag däremot skriver det i en Facebook-status, så att mina hundratals FB-vänner kan se det, och eventuellt deras vänner i sin tur, så är historien en helt annan.

Förmodligen kommer den unge mannen dömas i tingsrätten, vilket i så fall är bra.

När en etablerad (och på sina håll respekterad) journalist som Elisabet Höglund, som bland annat skriver krönikor för Aftonbladet – krönikor om Sveriges nationalsång, om bistånd, om ”heders”mord.
Om ni bara ögnar igenom dem så märker ni snart att hon har ett ganska brett spektra, vilket jag personligen uppskattar, men det betyder också att hon får meningsmotståndare i alla möjliga läger.

Ett mail skickades till henne, och i programmet lades fokus på frasen:

Jag hoppas något otrevligt händer dig.

Jag är övertygad om att Elisabet, under sin långa journalistiska karriär, fått motta grövre hot än så, men hon kanske lagt dem bakom sig? Vi får kanske hoppas det, för hennes skull, och för många andra människor som möter en hel del otrevligheter på nätet.

Jag menar inte att förringa att folk känner sig hotade av olika saker, eller i olika mängd, jag bara konstaterar att frasen

Du förväntas tåla det

ofta hänvisas till när en ordningsvakt, väktare eller polis blir hotad.
Eller spottad på.
Eller slagen.

Jag tänker inte räkna upp alla hotelser jag mottagit, men ett par som – av ganska olika skäl – satt sig i minnet:
”Kom till Rinkeby, vi ska plocka dig med ‘nian’ din äckliga svenne!”
”Jag ska knulla din 12-åriga dotter i röven tills hon dör!!”
”Nästa gång jag ser dig kommer jag ‘cutta’ dig!”
”Nästa Malexander ska ni bli!”

(Eller på nätet, dock ej personligt: länk)

Än så länge har inget av de hoten lett till varken åtal eller TV-program, kan jag konstatera, möjligen med viss gnagande bitterhet.

Och på samma spår som ovan, att jag (och kollegor) förväntas tåla än det ena, än det andra, kan jag lite försynt sådär undra, att om man skriver krönikor eller artiklar i större tidningar, som i princip läses av 1,3 miljoner människor bara i Stockholm (”Stockholm Trippel”, annonspaket på dagspress.se, den faktiska mängden läsare i Sthlm är förmodligen mindre)…

…borde man då inte ha förberett sig på att folk faktiskt kan bli upprörda?

Vi får ofta höra att ”Han/hon/jag menade inget, jag var arg/full…”, och förväntas köpa det rakt av, utan att gå vidare och göra anmälan om hot mot tjänsteman.
Och vårat jobb är inte att skapa opinion.

Däremot är det för mig högst oklart hur det blev ”medias” jobb att skapa opinion, istället för att spegla opinion som det hette när tidningarna (innan internet fanns i var mans hand) fortfarande hade någon form av etiska och moraliska grundprinciper.
Om ens arbete de facto är att skapa opinion, att få människor att tycka saker, att ändra sin egen ståndpunkt i en eller flera frågor;
borde man då inte sannerligen få tåla ett och annat hot?
För, jag ska ju tåla mordhot från beväpnade kriminella, från fylltrattar, från vanliga människor, från extrempolitiska individer, från missbrukare och så vidare. Jag griper dem för brott, omhändertar dem för berusning eller stök.

Är det inte då lämpligt, eftersom journalister gärna ofta hävdar just detta – att polis och vakter ”ska tåla” en hel massa saker som ingen annan medborgare behöver tåla – att de själva faktiskt tolererar saker också, speciellt då hotelser och ‘hat’ framförs via Internet…?

Förvisso har jag den yttersta respekt för journalister som gräver, som lyfter upp problem och riktar strålkastarljuset på dem utan att använda egna, färgade, filter.
Samtidigt har jag i princip en total avsaknad av respekt för de som applicerar sina färgade filter; det kan med ett fint ord kallas agitera, med ett mindre fint ord kallas det uppvigling, eller propaganda.
Om du sår ett hat, en misstanke, en anklagelse, eller kanske en [alltför kränkande] generalisering, så kan det omöjligt komma som en överraskning att folk reagerar med ilska och frustration?

Ta en fotbollsmatch som exempel. Du står på läktaren, ditt favoritlag anfaller, din favoritspelare blir omkulltacklad i straffområdet. ”Straffspark!” skriker många, inklusive du.
Domaren friar; ingen straffspark.
En stor del av [den egna] publiken – för att inte säga hela – står upp, skriker åt domaren, åt medspelaren, eller åt motspelaren.
Efter en väldigt kort stund är detta bortglömt, förutsatt att det inte blir avgörande för matchen.
Men det kommer nog alltid finnas människor som tar med sig en sådan händelse, låter den bli oproportionerligt stor och påverka nästa match, oavsett vem som dömer.
Tanken blir ”Domar’n snodde en straff av oss i förra matchen, nu ska vi bannemig ha en gratis!” ungefär.
Eller ”Han ska hela tiden provocera med sina jävla artiklar, kan han ta och ge sig någon gång!?”…

Steget är ändå en bit från tanke till ord, åtminstone det skrivna ordet i annat än affekt.
Frågan är, och jag har googlat utan att finna…
I hur många fall är gärningsmannen (som näthotar) faktiskt beredd att fysiskt leva upp till sina hotelser?
Gissningsvis är det procentuellt en oerhört låg siffra. Men förmodligen med någon form av exponentiell minskning av greppet kring det egna sinnet; blir man försmådd, smädad, provocerad, tillräckligt mycket så lär bägaren rinna över någon dag.
Även för de mest timida av oss.

 

Summa summarum tror jag ändå att ett program som tar upp problematiken behövs, men jag ställer mig frågan om man låtit rätt personer få uppdraget. Och om man fokuserar på rätt spår.

Ett hot är ett hot, inte bara när det kommer från det ena hållet.

Och ja, jag inser att jag bara ‘rant:ar’ utan att egentligen ha gett er något matnyttigt, annat än att ni får lyxen att ta del av mina tankar. Som vanligt, med andra ord. 😉

För övrigt:
Googla gärna Robert Aschberg, mycket läsvärt på Internet.
Okänt för mig varför han samarbetar med de personer han gör.