”Slut på hisskisset – nu ska tunnelbanan få toaletter”

Idag går det att läsa på DN.se att tunnelbanan föreslås få toaletter på eller i nära anslutning till stationerna.

Förslaget kommer från Vivianne Gunnarsson (MP) som tydligen fick en snilleblixt när hon noterade alla de offentliga toaletter som fanns i kollektivtrafiken i Prag.

Förslaget ska givetvis stötas och blötas i Trafiknämnden, och hur lång tid det tar vet nog ingen, men Karl Henriksson (KD) är chef för en vad som i artikeln kallas ”färdtjänst- och tillgänglighetsberedning”, som förbereder förslag inför Trafiknämnden, och han säger:

– Vi måste se det här ur ett resenärsperspektiv. Många undviker kanske tunnelbanan för att där inte finns toaletter och för att andra utrymmen används som toaletter

Det har han förstås helt rätt i, den gode chefen, men jag tror inte man kommer se det ur ett resenärsperspektiv.
För det skulle krävas en fokusgrupp, gärna då människor som i olika utsträckning nyttjar kollektivtrafiken.
Tyvärr tror jag inte man kommer konsultera några T-baneresenärer och fråga dem om deras urinrutiner.

SL har förut haft toaletter i kollektivtrafiken (och har fortfarande på pendeltågsstationerna) men dessa har lett till problem, säger man i ett svar på den lagda motionen. Det verkar inte som att man specificerar ”problem” närmre, men det mest uppenbara är samma problem som drabbar alla offentliga toaletter; att hemlösa och/eller narkomaner lägger beslag på dem.
Det är även ett problem som i viss mån finns kvar på de toaletter som finns på pendeltågsstationerna; det händer nämligen att vi med jämna mellanrum får åka till en eller annan station och baxa ut en person som befunnit sig bakom låst dörr i allt ifrån 20 minuter upp till över två timmar. Det är förstås inte acceptabelt, ur flera perspektiv.

• Andra resenärer kan inte nyttja toaletten
• Risken finns att personen drabbats av sjukdomsfall (epelepsi, hjärtstopp, etc.)
• Och tyvärr, att personen slocknat p.g.a drogmissbruk

Samtidigt är min erfarenhet att de som kissar i hissar i tunnelbanan är antingen äldre män med vad man skulle kunna kalla ”lite luffigt” utseende, förmodligen hemlösa. Och unga tjejer på väg till festen/krogen.

Jag vet heller inte om tanken är att dessa toaletter ska vara gratis för betalande resenärer, eller om de ska kosta en slant för samtliga, och jag vet förstås inte heller hur man tänkt lösa de uppenbara problem det här för med sig.

Men en sak vet jag, och det är att jag så länge jag jobbat i lokaltrafiken fått skämmas för min stad och dess politiker varje gång någon frågat mig efter en toalett, och jag har fått hänvisa dem antingen till en i bästa fall offentlig toalett i närheten, men oftast blir det att hänvisa folk till bensinmackar, snabbmatsrestauranger, eller naturen.

Och jag tycker faktiskt det är rejält pinsamt i en stad som kallar sig ”The Capital of Scandinavia.”

 

Verkligen...?

”Våldskultur bland SL:s väktare?”

I morse, vid cirka 04:40 läste jag en insändare i en Metro som fortfarande hade fuktig trycksvärta.
Insändaren finns att läsa i Metros PDF-upplaga här, på sidan 38 i tidningen (40 om du öppnar PDF:en i Acrobat…)

Jag återger här insändaren i sin helhet.

Efter att ha läst om att två väktare brottat ner en 12-åring på marken och handfängslat honom, kände jag att det är dags att man ändrar metoderna för att upprätthålla ordning på t-banestationer. Jag har läst liknande artiklar i säkert 15 års tid och inget har förändrats. Det verkar finnas en kultur bland dessa väktare att det är okej att misshandla folk när tillfället ges.

Att det inte existerar någon respekt eller hänsyn gentemot människor, och att denna attityd är mer regel än undantag bland väktare, upplever jag klart och tydligt själv som daglig resenär. SL måste därför utbilda egna väktare med rätt utbildning för att dessa ska förstå att yrket går just ut på att upprätthålla ordning och inte att brotta ner barn. Att de anställer personal som har ett mycket mognare och fogligt förhållningssätt till människor är grundläggande.

NECATI KANAT

Necati, om du läser det här (vilket jag betvivlar, men ändå…) så skulle jag väldigt gärna vilja ställa ett par frågor till dig.

• Du har läst artiklar i 15 år och ”inget har förändrats”. Tror du inte att det kan bero mer på rapporteringen i media än på ”väktarnas” (jag gissar att du menar ordningsvakternas…) agerande?
• Du säger att det ”verkar finnas en kultur bland dessa väktare (ordningsvakter?) att det är okej att misshandla folk när tillfället ges”. Jag blir väldigt nyfiken, hur kommer det sig att du tycker det verkar så?
• När tog du dig senast tiden att prata med en väktare eller ordningsvakt då denne inte var mitt i ett ingripande?
• Du verkar dra en ganska snäv gräns mellan ordningshållning och att – med dina ord – ”brotta ner barn” vilket ger mig intrycket att du kan väldigt lite om vad en ordningsvakts uppgift faktiskt är, och vad som (tyvärr, i vissa lägen) ingår i sagda uppgift. Du använder rätt ord, men vad är det som säger att ”brotta ner barn” inte kan vara en mycket tråkig och olycklig del i uppgiften att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen?
• Din definition av misshandel verkar en aning annorlunda än Brottsbalkens, men det är helt okej.
  Jag förstår att du har dina erfarenheter, och jag försöker absolut inte förringa dem, tvärtom så vill jag ta del av dem och ge dig möjligheten att utmana dina egna fördomar. I ärlighetens namn så verkar du inte vara särskilt källkritisk; bara för att något står i en artikel så betyder inte det att det stämmer överens med sanningen. Pojken hade begått sin beskärda del av ordningsstörande förseelser, och ombetts lämna platsen, vägrat, och vid avlägsnandet (att fysiskt föra bort någon) sätter han sig till motvärn (motstånd, t.ex att hålla fast i en stolpe).
  Där begår han rentav ett brott, följt av att han beläggs med handfängsel, och sedermera sparkar ordningsvakten, varpå han läggs på marken i en kontrollerad nedläggning. Om du har tittat på filmen så ser du att pojkens vänner är aggressiva i sitt beteende mot ordningsvakterna, som ändå behåller sitt lugn.
• Det borde tala sitt tydliga språk dels att anmälan upprättades MOT ordningsvakterna av första polispatrull på plats, och att samma anmälan lades ned av åklagare.

Vidare så tycker jag det är beklagligt att du efter 15 år av artikelläsande och kollektivt resande fortfarande inte verkar kunna skilja på ordningsvakt och väktare. Det är två helt olika saker, även om uniformerna i vissa lägen kan påminna om varandra i utformning. Om du jobbar som rektor lär jag ju inte kalla dig lärarinna, det vore respektlöst.

Nu till det viktiga. Respekten för andra människor.
Problemet är inte att ordningsvakter/väktare saknar respekt för andra människor. Tvärtom så vet jag inga människor som visar så mycket respekt för människor de inte känner än mina kollegor. Okej, ibland låter man sur och tvär, men precis som att du kan ha en dålig dag kan vi också ha en dålig dag.
Det är inte lätt att vara trevlig när man har varit på en PUT (Person Under Tåg) med dödlig utgång, eller när man nyligen blivit hotad till livet av mer eller mindre verklighetsförankrade anledningar. Men det är ingen ursäkt, missförstå mig inte!
Det är en del i en förklaring till varför man ibland upplevs som snarstucken, vrång eller bitter.
En annan del kan ju vara den konstanta (med några undantag) otacksamheten som är vår löneförmån.

Att vi skulle vara hänsynslösa mot människor är något som jag personligen upplever som ett befängt påstående helt utan förankring i verkligheten. Jag skulle kunna sitta och räkna upp mängder av exempel, men jag tänker faktiskt inte göra det, av den enkla anledningen att du nog inte skulle tro mig ändå. Missförstå mig rätt, jag misstror inte dig som människa, men jag har mött den här typen av argument förr, och oavsett hur många riktigt bra exempel jag dragit så har jag fått höra att samtliga exempel är undantag från det du befarar är någon form av vedertagen regel i vårt arbete.

Sovande man på tåget. Hur vet jag hur personen mår? Att han lever? Att han inte blir aggressiv när han vaknar? Det är inte förbjudet att sova på tåg, men det är klart olämpligt av flera anledningar.

Ibland är det dock så att ingripanden kan se oerhört våldsamma ut, även för oss som är insatta i lagstöd, rättigheter, skyldigheter och har erfarenhet av liknande ärenden. Men faktum är att i nästan uteslutande samtliga fall så är det personen som är föremål för ingripande som bestämmer nivån. Det går till ungefär såhär:
* OV (ordningsvakt) talar om att personen gjort något fel, ber honom sluta med detta.
* Personen vägrar sluta
* OV talar då om att personen kommer avvisas, avlägsnas eller omhändertas om han inte slutar.
* Personen fortsätter ändå.
Nu ställs man som OV inför faktumet att personen inte lyssnar på de tillsägelser han har tilldelats.
OV avvisar personen, vilket innebär att man talar om att personen måste lämna.
* Personen vägrar.
* OV tar tag i personen för att avlägsna (fysiskt föra bort från området).
* Personen sätter sig till motvärn (brott, våldsamt motstånd, BrB 17:4)
* OV har nu valet att fortsätta avlägsnandet, eller att gripa personen.
Sannolikt kommer motståndet fortsätta oavsett vilket man väljer, varför personen ofta grips i ett liknande scenario.

Faktum är dessutom att alla som jobbar inom SL:s område redan går en kortare utbildning hos dem, där SL:s representanter förklarar en hel del olika saker, bland annat hur de vill att vi ska agera, och hur de vill att vi ska prioritera olika ordningsstörande händelser på platsen.
Men, även om SL är vår uppdragsgivare så har vi en arbetsgivare (ett av Länsstyrelsen godkänt bevakningsföretag), samt att vi är utbildade till och förordnande som ordningsvakter av Polismyndigheten. Utöver det har de allra flesta av oss två olika väktarutbildningar på tre veckor. Polisen är också våra förmän, vilket innebär att vi lyder under polisen. De överprövar också alla våra beslut, vilket innebär att de håller ett kortare förhör med oss om omständigheterna kring ingripandet, vad vi grundat beslutet på, och så vidare.

Jag håller med dig såtillvida att jobbet som ordningsvakt i många och långa stunder är ett serviceyrke (vägvisning, ledsagning, svara på frågor, hålla upp dörrar, etc.) men det är inte vår primära uppgift. Att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen kan innebära allt ifrån att stänga av brandposter som någon yngling dragit igång, till att ingripa vid brott där vapen är inblandade. Precis ALLT du kan tänka dig däremellan är vår huvudsakliga uppgift.

För ett par veckor sedan lokaliserade vi en åldring som rymt från sitt demensboende. Vi tog in henne i ett varmt utrymme, svepte in henne i en filt, gav henne ett glas vatten, och väntade på polisen, som i sin tur körde hem henne.

För någon helg sedan räddade två av mina kollegor livet på en man som var lite för drogpåverkad och därför fick hjärtstopp. Mannen var sedan tidigare handfängslad då han med en trasig glasflaska gjort utfall mot resenärer och ordningsvakter i tron att samtliga var Hober som förföljde honom…

Någon ”våldskultur” existerar – såvitt jag vet/upplevt – verkligen inte, och jag har jobbat i branschen i drygt tio år.
Våldsanvändning med stöd i svensk lag däremot, det förekommer.

Du tycker vi är hänsynslösa och respektlösa, jag tycker du har fel.