Återförening

Härom dagen var jag och kollegan i full färd med att försöka hjälpa en hemlös herre att få natthärbärge, samtidigt som vi fick bära barnvagnar i trappor då hissarna var ur funktion.
Att skicka ut någon sorts MTR-personal att bistå oss med detta var tydligen uteslutet, så kollegan och jag (okej, mest kollegan) kånkade barnvagnar i alla riktningar, hemlöse Sture fick vänta vid ett par tillfällen medan vi gjorde annat – Sture hade ingen brådska, och han hette förstås inte Sture.

Mitt i allt detta kommer ett par på cirka 40 år med ett urgulligt litet barn fram till oss.
Jag utgår från att det är deras barn, vilket visade sig vara felaktigt – de hade hittat den femårige pojken ståendes en kort bit bort, mellan stationen och det lokala köpcentrumet, skakandes och gråtandes.

Här gällde det att slå om växlarna lite, från att prata med Sture, 71, till att prata med en vilsen, ledsen, femårig somalisk pojke…
Det medelålders par som hittat pojken talade lyckligtvis både somaliska och svenska, så vi kunde kommunicera med pojken, men barn i den åldern vet inte riktigt alltid vilken adress de bor på, utan han bodde i ”det stora huset med många fönster” när kvinnan frågade, pappa hette ett vanligt namn liksom mamma.
Situationen såg inte ljus ut för Den Snabba Lösningen, så vid ringde polisen, som snabbt var på plats.

Dialogen med hjälp av ytterst hjälpsamma lokalbor fortsatte, och den lille pojken fick sitta i polisbilen en stund för att värma sig; det var trots allt runt 10° utomhus och han hade bara en ganska tunn stickad tröja över sin T-shirt.
Efter en stund kommer en pojke på kanske 8 år springandes över busstorget där vi står, skrikandes, runt polisbilen och sliter ut den lille pojken ur bilen. Det visar sig att det var pojkens storebror, och strax bakom kommer mamma med ytterligare två syskon.

Det hela slutade ju fantastiskt bra, alla inblandade var glada och de unga bröderna lekte och skrattade.

En tanke slog mig under händelsen med den lille pojken:
När jag var liten så skrev både mina och klasskompisarnas (dagis-, fritids-, ni förstår…) föräldrar barnets namn på en lapp i klädesplagget, och ett telefonnummer till hemmet, och ibland även adress. Utifall att antingen klädesplagget eller barnet skulle förirra sig.

Gör man sådant även idag? Hade sådant funnits på den lille pojkens kläder hade situationen varit löst på bara några få minuter istället för den ungefärliga timme det tog nu.

Hur gick det för Sture då? Ja, han tyckte det var jobbigt med 45 minuters färd på T-banan till väntande hjälp – som för kvällen inte kunde ambulera p.g.a personalbrist – så såvitt jag vet är han fortfarande bostadslös.
Dock var han väldigt trevlig och tog det hela med gott mod.