Återblick 2008-2016

Den 12 juni 2016 gjorde jag min sista arbetsdag i tunnelbanan. Eller, sista är väl kanske för tidigt att säga, men efter åtta år på heltid så kan jag känna att det under en tid varit dags för en förändring. Så skedde, jag har bytt företag, och bevakningsobjekt.

Mitt nya objekt är ett sjukhus, och av olika skäl kan (eller vill) jag inte ge några detaljer om vilket av länets alla sjukhus det rör sig om.

Men, jag vill ändå rikta ett par tankar till mina forna uppdragsgivare, arbetsgivare och kollegor.
Jag förstår att man som betalande kund vill få valuta för pengarna, det är inget konstigt i det. Tvärtom, faktiskt.
Men, när man då som kund förväntar sig eller rentav kräver att ordningsvakterna ska vara ”synliga” under alla sina arbetstimmar – ibland inklusive måltidsuppehållet – så sjunker motivationen till att göra ett bra jobb. Kollegor som är betydligt mer vältränade än mig har fått bestående kroppsliga men av det evinnerliga ståendet och gåendet på plattformar, i biljetthallar, och ombord på tåg.

Självklart ska man synas, men det måste åtminstone i någon utsträckning få vara upp till den enskilda patrullen att bedöma när synligheten behövs. Jag gissar att ingen patrull skulle bedöma synligheten som viktig halvvägs mellan Centralen och pendeltågens ändstationer vid 02:38 en vardagsnatt. Kanske betydligt viktigare vid samma tid en helg.
Samtidigt måste man som patrull ställa frågan, vilket jag och mina kollegor gjort vid flera tillfällen, och beroende på operatör, så har det gått bra ibland.
Oftast har det låtit ungefär såhär:

”Hej, XX här, vi tänkte att eftersom det är tomt här och nästa buss kommer först om en timme, så kunde vi fika/byta plats/träffa kollegor/hälsa på er/tvätta bilen/gå hem, funkar det?”
”Nej… vi har satt schemat av en anledning…”
”Okej. Vill du berätta vad den anledningen är såhär på julaftons morgon klockan 02:51?”
”Synlighet! Ni ska synas!”
”Men stationen/busstorget är tomt…?”
”Nej!”
”…”
”Ni kvarstannar!”

Som ni säkert förstår är den dialogen lite svår att ta sig igenom i vissa fall. I andra fall har det givetvis låtit tvärtom.

”Tja, XX. Vi tänkte åka till YY, p.g.a. <anledning>, funkar?”
”Javisst, kör hårt! Länge sedan vi hade patrull där, återkoppla gärna med resultat sen.”

Som ni säkert också förstår, är det senare svaret betydligt mer stimulerande än det första.
Tyvärr är det senare svaret ett undantag.

Det har hänt fler än en gång att jag och kollegan valt att tillkalla ytterligare patrull redan innan vi går in i något, exempelvis i det fallet vi skulle åka långt ut längs ett av pendeltågens ben, för att lösa en situation med ”flertal berusade personer i biljetthallen”, då skickade man en arbetsledare som uteblev p.g.a möte med TryggC, så man skickade en patrull till, slutligen.
Som fick stå en kvart ifrån händelsen.
Vi ropade fram dem direkt då vi blev med LOB, och ett par berusade var tämligen närgångna.
Kollegan var tydligen ”dryg” på radion när han sa att ”Ja, hade vi fått patrullen från början hade inget av detta hänt” eller liknande.
Efteråt kom ett samtal från operatören, där operatören försökte förklara att ”Du och din kollega är ju så kompetenta så vi räknade med att ni skulle lösa det där själva.”

Vad är det för jävla inställning? Säger någon att de vill ha patrull med sig, så ska de bannemig ha det.
Att arbetsledaren senare försvarar (!) operatörens agerande genom att ”vi såg i kamerorna att det var ganska lugnt” är ju tämligen märkligt, med tanke på arbetsgivar- och arbetsmiljöansvaret denne har under sin arbetstid. Hur man dessutom via kameror som ser inomhus vet att det är lugnt också utomhus förtäljer icke historien.
Men det är klart, för somliga är det viktigare att framstå i god dager utåt (uppåt…?) än att faktiskt behandla sina kollegor på ett bra och professionellt sätt.

Men det har givetvis funnits bra saker att minnas också, som den halvnakna snubben – med utländska rötter – som förstod och respekterade vad vi sa till honom, medan hans vänsterorienterade vän var mer intresserad av att skrika om rasism och övervåld.
Eller den unga killen som dagligen blir misshandlad av invandrarungdomar, för att han är annorlunda.
Han har en ”alternativ utvecklingskurva” och samlar burkar för att hjälpa sin mamma med hyran.

Eller de åldringar vi hjälpt komma tillrätta genom åren. Demens är en läskig sjukdom.

Det finns mycket bra som sagt, men det allra mesta väljer jag att behålla för mig själv.

Men det bästa med att byta objekt?
Att slippa Jeanette.

För övrigt; tre arbetspass kvar, sedan semester.

The Watchman, Zion National Park, Utah, USA.

Rapporter: Hot och våld ökar i tunnelbanan

Så var det då dags att skriva lite igen, och jag får erkänna att jag saknat det.
Den här gången kommer det handla om det rubriken säger,
alltså att anmälningar om hot och våld i tunnelbanan har ökat.

Jag tror alla är överens (utom Bo Hejlskov) om att vi inte kommer lösa några som helst problem genom att ge hamburgare till stökiga ”barn”.

Siffrorna i DN:s presentation (se länk längre ner) är lite svåra att tyda tycker jag faktiskt. Man pratar om en ökning i antal anmälningar om hot, från 69 anmälningar under 2014 till att året därpå ha hela 101 anmälningar.
Anmälningar om våld har förvisso fördubblats, från 19 till 38 över samma tidsperiod.
Dock tycker jag likväl att det låter som låga siffror i förhållande till antal ärenden jag kan dra mig till minnes bara det senaste halvåret, som ropats ut från TryggC som exempelvis pågående bråk, misshandel, tjafs, hot mot spärrexpiditörer, biljettkontrallanter, konduktörer, bussförare, och så vidare.
Men, vi lämnar siffrorna därhän, och går vidare till det intressanta.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) vill ha fler tunnelbanepoliser, och därför fler poliser i tunnelbanan.
Det vill jag i ärlighetens namn också. Men jag vill också att ordningsvakterna är kvar i kollektivtrafiken.

En del människor jag träffat känner en enorm tilltro till ordningsvakter, men har av någon anledning svårt för poliser.
Andra människor har tvärtom väldigt svårt för ordningsvakter, men känner en enorm respekt för poliser.
Det logiska steget blir då att ha både poliser och ordningsvakter i tunnelbanan, för att på så vis täcka upp för så många eventualiteter som möjligt.

I det vardagliga kan polisen exempelvis skriva böter för de som kissar, röker eller beträder spårområdet, något som vi ordningsvakter ”bara” kan avvisa, avlägsna eller omhänderta någon för.
I det mindre vardagliga, alltså lite större ärenden, så har man polisen snabbt på plats, och man behöver inte dra resurser från den övriga polisiära verksamheten lika ofta som vi faktiskt gör idag.

Plus att det behövs inte många poliser för att formera grupper med hjälp av valfritt antal OV.

Men från 69 till 101 anmälningar på ett år, ska vi ta och kika lite på den saken kanske?
Det har ju hänt en hel del under 2014 och 2015 som givetvis påverkar även tunnelbanan och andra trafikmiljöer, och trots att en eller annan komiker sagt att Sverige är tryggare än på länge, så känner folk sig mer otrygga.
Vad kan det bero på, tro?
Jag har mina tankar, och vissa av er har säkerligen exakt samma tankar, men jag tycker vi låter det stanna där.

Det vore intressant att veta vissa saker; först och främst hur man har definierat de olika begreppen.
Är det en ”anmälning om hot” att man ringer Trygghetscentralen om man tycker det är hotfull stämning i en vagn?
Vilken typ av störning/anmälan rör det sig om; berusat ungdomsgäng, ensam sovande hemlös, högljudda konsertbesökare, osv?
Vilka har gjort anmälningarna; män, kvinnor, i vilken ålder, vid vilken tid på dygnet, på vilka platser?
Vilka är de eventuellt utpekade gärningspersonerna? Kön, ålder, tidpunkt, plats är relevant här också.

Den typen av information kan användas för att ytterligare förbättra Trygghetscentralens arbete med att leverera trygghet till resenärer.

Länkar för referens:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/m-infor-tunnelbanepoliser
http://www.dn.se/sthlm/larmen-om-hot-och-vald-okar-i-t-banan/

SL och synen på förorterna

Det är fredag, kollegan och jag står på en station i vad som kallas förorten, och hjälper en nästan 90-årig tant komma tillrätta. Det skulle visa sig att hennes döttrar anmält henne försvunnen, så polisen kommer och hämtar henne. Medan vi väntar på polisen kommer nyfiket folk fram och tittar, ibland frågar de något.
Jag passar på att tillrättavisa en yngling som plankar, ynglingen ser förfärad ut och sa att han har biljett vilket han också bevisade genom att gå ut och använda den.
Polisen kommer och hämtar kvinnan, och vår tid på just den stationen har gått mot sitt slut.

Lördagen kommer, vi anländer till samma station vid samma tid. Kollegor har ringt och föreslagit en trygghetskontroll, vi ger oss av för att utföra den tillsammans.
Vi kommer inte så långt, TryggC anropar och säger att en annan patrull kommer utföra trygghetskontrollen, eftersom de ligger närmre till geografiskt. Inga konstigheter, vi återgår mot stationen vi alldeles nyss var på, svänger av stora vägen när telefonen ringer.
Kollegan svarar, i andra änden finns TryggC som meddelar att vi inte får åka tillbaka till stationen, för det har tydligen varit ”ungdomsproblem” där.

Vi vet att det inte är lönt att diskutera den här typen av ärenden med den enskilde operatören, för de har sina rutiner och arbetsinstruktioner på samma sätt som vi har våra, och vår instruktion säger i liknande fall att vi ska ringa arbetsledaren, vilket vi gör.

Trygghetskontrollen då? Jodå, den utfördes av två patruller, samtidigt som det två stationer bort – på samma linje – utfördes ytterligare en trygghetskontroll.
Vi ville göra vår trygghetskontroll där trygghetskontroller hittills (mig veterligen) aldrig utförts, på en station som angränsar till de ”socialt utsatta” områden vi har inom vårt arbetsområde, men det blev avslag på förslaget för att ”därför”, vilket antagligen betyder att det är farligt.
Men att synas är så oerhört viktigt var vi än råkar befinna oss, exempelvis på den tomma station vi fick äran att tryggifiera efter telefonsamtalet.
Dock är det inte bra att synas i områden där det finns problem, för det kan bli mer problem tydligen, vilket i sig säkert är sant.

Frågan är: De andra i det där området då, de som inte stökar, de som faktiskt är ute och roar sig efter en veckas slit, har inte de samma ”rätt” som alla andra till de trygghets- och ordningsresurser som finns i kollektivtrafiken?
Den absoluta majoritet i området då, de som när vi väl är där och agerar mot ordningsstörningar faktiskt tackar, berömmer och uppskattar oss, är inte de värda vår närvaro utan föregående händelse?

Högst märkligt resonemang, att vi ska jobba med mjuka värden och dialog och allt sådant, men så fort det blir en tillstymmelse till problem så flyttar man oss.

Jag menar inte att det per automatik och fullt ut är dåligt, men jag undrar lite hur man tänker när man anser den ena tomma stationen vara ”farlig” och den andra tomma stationen ofarlig.
Vi har trots allt utbildning, befogenhet, erfarenhet och utrustning att hantera vissa saker.
Därför kan det ibland kännas lite märkligt när diverse trygghetsvärdar skickas till pågående slagsmål, medan ordningsvakter skickas för att väcka sovande.

Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut. 🙂

Om och om igen

Nu sitter jag hemma i soffan och har det bra efter ett par händelserika veckor på jobbet.

Givetvis har det jobbats fler veckor än så sedan sist jag skrev, men det mesta har varit vardagsmat eller vad man ska kalla det. Berusade människor i olika former och färger, olika tider och olika beteenden, men fortfarande vardagsmat.

Vi börjar härom veckan, då vi gjorde en intressant ”krycksväng” med bilen för att undsätta trygghetsvärdar som gripit en person för hot (kanske också våld, osäker här) mot tjänsteman.
Det hela började runt 01 med att en busschaufför inte ville låta en person åka med utan biljett, men erbjöd sig vänta efter värdarnas erbjudande om att hjälpa mannen köpa en biljett på den närbelägna pendeltågsstationen.
Mannen var inte intresserad av att köpa biljett, så han hotade (och ev. slog) busschauffören.

Trygghetsvärdarna griper mannen för brottet, och de ropar in via radion, men lyckas inte få ordentlig kontroll över mannen, som slår sig nästan fri.
De två värdarna och mannen ramlar ut ur bussen, vilket gör att mannen får loss en arm, slår en av värdarna i ansiktet, och drar sedan fram en kniv ur fickan och försöker hugga samma trygghetsvärd i axeln.

Han missar, mycket på grund av att den andra trygghetsvärden hade hamnat lite åt sidan när de föll ur bussen, och hinner se vad som är på väg att hända, och drar snabbt och rådigt kollegan bakåt så att knivhuggen missar.

Efter den scenen flyr mannen iväg, min och ytterligare en OV-patrull landar efter ett fåtal minuter, efter att ha haft en framkörning på ungefär en mil.
Fler patruller ansluter, liksom polisen, men sökandet efter mannen är dessvärre resultatlöst.
Möjligen har polisen hittat honom vid senare tillfälle, men det vet jag inget om.

En bussbiljett för vuxen, två zoner, kostar 54 kronor.
För ungdom, 30 kronor.
Vad kostar ett liv?

”Ordningsvakt! Backa!”

Såhär mot slutet av semestern har jag snubblat över lite medial uppmärksamhet.
Inte kring min person, tack och lov, men kring yrkesgruppen och dess utövning.

De jag reagerat mest på är Expressens TV-inslag om två kollegors ingripande vid en T-banestation, där en kvinna frihetsberövas och en pöbel blir skogstokig, samt en artikel på Nyheter24.se, om att en kvinna brutalt grips för att hon kastat en mandarin på en SD-affisch i tunnelbanan.

Jag har förr vid flera tillfällen skrivit om just det fenomen som syns i filmen, att folk som inte har den blekaste aning om vad som hänt ska filma (vilket är ok), och sedan väldigt fort övergå till att skrika, skräna, ställa krav på frisläppning, och slutligen försöka frita personen.
Detta är inget undantag. Pöbelmentalitet 101.
Att det sen råkar vara en viss typ av människor som gör såhär, står åtminstone klart för mig.

Det verkar som att vissa människor tror att bara för att man går in i tunnelbanan så får man bete sig precis hur man vill utan några som helst konsekvenser.
Om ni läser detta, vilket jag förvisso betvivlar, så vore det tacksamt om ni tog och läste bland annat vad jag skrivit tidigare, och framförallt vad andra skrivit tidigare i samma ämne.
Ni skapar problem för andra, och för er själva genom att bete er illa. Det kommer få konsekvenser i form av avlägsnanden och eventuellt omhändertaganden.

Kvinnan i filmen har gjort sig skyldig till vissa förseelser som förärar henne med både handfängsel, ned/bortvänt ansikte, och ett frihetsberövande. Ansiktet vänder man förslagsvis bort när man inte vill bli spottad på igen, bara som en notis sådär, och handfängsel får man på sig när man hotar OV (eller någon annan) med orden ”jag ska hugga dig med HIV-sprutan din h*ra!”
Att de går utanför bland folk är (tyvärr) för att det är snabbaste och enklaste vägen till
förvaringslokalen på just den stationen.
Säger ordningsvakten åt er att backa, eller att hålla avståndet, så är det precis det ni ska göra.
Inte skrika, inte hojta, inte vifta med armarna som om du vore en annonsballong vid en bilfirma i Tucson, Arizona. Du ska backa, för att ge ordningsvakten (eller polisen) utrymme att på ett för dem själva och den frihetsberövade lugnt och tryggt sätt kunna utföra sitt arbete.

Det finns gott om andra exempel när liknande saker inträffat.
Fadde Darwich ger ett utmärkt sådant mot slutet av sin debattartikel, ironiskt nog i samma ”tidning” som publicerar artikeln om den mandarinkastande kvinnan…

Jag kommer väl ihåg när en person helt oprovocerat högg ner fem människor mitt i City inte allt för länge sedan då jag jobbade på Stureplan.

Jag skulle gripa knivmannen men backade då han började jaga mig med kniven. Tack vare mina kollegor så kunde han gripas med hjälp av sköldar som vi hade till förfogande för just sådana fall.
När han [knivmannen] var gripen så samlades några ”hjältar” som skrek att vi skulle släppa den ”stackars oskyldiga killen”.
Då visste man inte om man skulle börja skratta eller gråta.

 

Så, nog om pöblar; det kommer hända igen och igen.

Att kasta en mandarin kan man alltså bli brutalt gripen för, enligt artikelns rubrik.
Läser man sedan den där tragiska ursäkten till artikel framkommer att det inte var kvinnan som kastade mandarinen, utan hennes vän. Vännen i sin tur gör sig förstås skyldig till åverkan eller skadegörelse (som han förvisso aldrig skulle åtalas för, möjligen under rubriceringen åverkan), men det faller förstås inte dessa berusade individer in, att de faktiskt begår en brottslig handling i samförstånd och samråd.
De letar nämligen tillsammans fram den där mandarinen som Olof sedan kastar på affischen.

Återigen, man får tycka precis vad man vill om vilket parti man vill, och vilka människor man vill, men bara för att du tycker en sak betyder det inte per automatik att du har rätt, och än mindre att du har rätten att förstöra andras saker, även om det ”bara” är en bit papper på en vägg.
Ponera att jag ser en tiggare med skylt, och beslutar mig för att spruta färg på hans skylt…
Samma scenario, men det skulle bli ett jävla oväsen om den saken.

Väktarna försöker prata med kvinnan och mannen, kvinnan ser att andra filmar så hon börjar också filma.
En av väktarna försöker ta tag i henne, varpå hon slår bort hans arm (förgripelse/våld mot tjänsteman) och sprayar honom sedan med en försvarsspray, som givetvis också utgör ett brott i det aktuella fallet.

Precis som i många fall före detta börjar det med en liten förseelse, personerna som begått förseelsen vet sannolikt att man inte får göra som de gjort (annars hade de gråtit ut i en stor tidning) och skäms för sitt tilltag; stoltheten är sårad, då måste man slåss för sin ”rätt” att bete sig hur som helst innanför tunnelbanans spärrar.
Den rätten finns förstås inte, men många människor verkar tro att den faktiskt gör det.

Att sedan artikeln är skriven av en ”journalist” som har ett uppenbart horn i sidan till det aktuella företaget – CSG – och ganska nyligen släppt en bok i ämnet gör inte det hela mindre intressant.

Samtidigt kan man, om man är intresserad, höra av sig till SL:s Kundtjänst eller Presstjänst och fråga hur många ingripanden ordningsvakter respektive väktare utförde under t.e.x 2013 där någon form av våld användes (avlägsnande eller högre), och man kommer få en siffra.
Sen sätter man den siffran i paritet till antalet ens påstådda felageranden, så får man fram att även fast ”journalister” som denna Kolbjörn försöker svartmåla en hel bransch på grund av sina egna erfarenheter finns det väldigt sällan grund för dessa obskyra påståenden.

Väldigt sällan, som sagt. Det betyder att det ibland finns skälig grund för påståenden om att enskilda personer inom yrkeskåren faktiskt gör fel ibland. Det förekommer säkert också att de gör uppsåtligen fel, även om jag personligen tror att det är ytterst sällsynt.
Själv har jag sett det hända två gånger på sex år.
Cirka 12’000 arbetade timmar (!) och två incidenter som varit tvivelaktiga ur mitt juridiska perspektiv.

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

Underlig passvända, Malexander och föraktet

Jag tänkte skriva att den här passvändan varit ungefär som alla andra, fast det har den verkligen inte. Samtidigt har den varit exakt som alla andra passvändor.
”Vad fan yrar han om nu?” undrar ni, och jag kommer till det, men först vill jag passa på att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.

Anders skriver tänkvärt om Malexander, och det ökande polisföraktet.

Om bilden av någon anledning inte skulle fungera, så finns texten att läsa i sin helhet här.

För er som kanske inte känner till vad som hände i Malexander, så rekommenderar jag att läsa in er på det, samt att lyssna på P3 Dokumentär.
Men i korta drag handlar det om att en polispatrull bestående av Robert och Olle följde efter en bil som innehöll de ökända rånarna, Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Det hela slutade med att de två poliserna brutalt sköts till döds av de tre rånarna, och när det hela var utrett var det även uppmärksammat i tingsrätten.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord. ( -Wiki)

Domen stod sig i Hovrätten, och HD beviljade inte prövningstillstånd, således stod domen fast:
Alla tre dömdes för mord.

Tyvärr hjälper det ju inte de anhöriga till varken de mördade poliserna eller deras egna anhöriga.

=======

Passvändan då, den var ju både som alla andra passvändor, men ändå inte. Saken är att bägge påståendena är sanna. Det var mycket under de senaste två-tre passvändorna som var precis som det brukar; ganska lugnt, hyfsat mycket resenärer, och vi fick vårt måltidsuppehåll avbrutet snudd på varje arbetspass.
Det talar kanske emot min och kollegans organisatoriska förmåga när det gäller att planera lunchpausen, men också TryggC:s förmåga att ge jobb till andra patruller.

Det har varit lite blandad kompott under veckorna som gått, inga jättestora händelser sådär, men ett antal människor omhändertagna enligt LOB – i vanlig ordning ofta lite äldre och slitna människor,
och givetvis någon polack.

Polacker var också de galet packade personerna vi väckte på ett pendeltåg; den ena låg över tre säten och sov, den andra satt framåtlutad med huvudet mellan knäna.
Vi väcker dem, och det enda de säger är ”Kuuuuurwa….”
Vi följer dem ut från tåget; den yngre, som låg över tre säten, har en intressant frisyr, och är jämfört med sitt sällskap i god form. Sällskapet hans, däremot, en lite äldre polack, är så yrvaken (och berusad) att han går rakt in i en glasvägg.
Allt är som vanligt.

Vi lyckades också notera att såhär i början av sommaren är det ganska behagligt att ha det jobbet vi har. Dels för att man slipper frysa, men också för att folk överlag blir så mycket trevligare. Det gäller kanske framförallt kategorin ”för mig okända kvinnor” som i större utsträckning verkar ha öppnat upp de sociala bogportarna, som under typ åtta månader varit igensvetsade. Jag klagar som sagt inte.

Däremot har vi ju också – förstås – träffat människor som inte riktigt förstått det här med att man blir gladare av solljus.
Fick under en helg följande anrop från TryggC:

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar, kom.
Kan ni åka till pendeltågsstationen i Y, där ska vi ha Trygghetsvärdar med en sovande berusad person, kom.
Taget, Y och pendeln, Trygghetsvärdar med sovande. Vi är på väg, slut kom.
Tack, och klart slut.

Det låter ju ganska lugnt, tänker vi, och styr mot stationen.
När vi anländer och kommer upp på plattformen visar det sig att den berusade, sovande mannen precis vaknat till liv, och ska åka till ”nästa station”, som han konstigt nog inte kunde namnet på, så vi talar vänligt om för honom att han får ta en buss istället, för att han är så berusad att han till och med lyckats somna på stationen och missat åtminstone ett tåg.

Det vill han förstås inte veta av, så vi får avlägsna honom, och när vi kommer så långt som in i biljetthallen (20m ungefär) börjar han hota oss, och skrika något om ”puta di Madre” och att han ska känna igen mig och ta mig när jag inte är beredd.
Är det sånt jag ska tåla, möjligen?
I det här fallet gjorde jag det, lät det vara, och vi fortsatte att avlägsna honom mot busstorget.
När vi nästan är framme vid busstorget och ska släppa loss honom börjar han skrika och hota igen, det skapas en folksamling runt oss som ska lägga sig i, och det hela slutar med att mannen grips och beläggs med handfängsel.
En jättehäftig tonårsligist står nära, går bortåt, och vid den magiska gränsen på 100 meter skriker han att han ska komma och döda oss, samtidigt som han fortsätter gå bortåt.

Den gripne mannen för vi undan en bit, i väntan på polis, och givetvis fortsätter han hota oss, men han riktar sitt hat mer mot mig än mot kollegan. Förmodligen för att jag är så innerligt trött på alkoholiserade idioter som tror sig ha rättigheter.

Han säger att vi misshandlat honom, och jag förklarar att det nog var tur för honom att det var vi ordningsvakter som hittade honom, och inte Pinochet.
Vilket jävla liv det blev…

Polisen snurrade förbi utan att ha fått jobbet från LKC, men de tog det helt enkelt eftersom de var på plats. Två poliser och en aspirant, och det visade sig att den ena polisen var en person jag förut hade mycket kontakt med privat. Hon är ganska liten i kroppen, har mörkt, lockigt hår, och kan sitt jobb.

”Din feta hora!” kallar den gripne henne…

 

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

Tankar kring att bidra, inte skapa.

Några av er läsare har säkert, som jag gissat i tidigare inlägg, sett programmet Tunnelbanan på Kanal 5.
Ni som inte har det, ge det en chans. Det ger ändå en hyfsad inblick i delar av vårt arbete.

Men det var inte därför jag satte mig ned mitt i natten och började knåpa ihop ett blogginlägg; nej.

Anledningen är trafikbrott. Som begås av vakter.
Som på gott och ont filmats och visas i TV.
Fortkörning, körning mot rött ljus, U-svängar över heldragna linjer, etcetera. Listan kan tyvärr göras ganska lång.

Det här är givetvis inte unikt för ordningsvakter, eller ens vakter. Ni som bor i Stockholm har förmodligen sett hur taxiförare agerar i trafiken, och de är inte riktigt några föredömen, milt uttryckt.
Uppenbarligen är inte heller vakter av olika slag några föredömen i trafiken. Generellt sett, förstås.

Jag är dock fast övertygad om att det som driver många av mina kollegor – ingen nämnd, ingen glömd – till att köra fort, och ibland rentav vårdslöst, är framförallt två saker.

Det ena, som i sig är positivt, är viljan att arbeta. Kalla det adrenalin om ni måste, men när man får det där larmet som man väntat på hela det långtråkiga arbetspasset, låt oss säga att det rör sig om ett pågående slagsmål på en buss långt ut i en kranskommun.
Eller för väktare; ett konstaterat inbrottslarm.
Pulsen går åtminstone för min del upp en liten aning, fokuset ändras från att vilja kasta telefonen med Candy Crush ut för ett stup till att tänka; var är jobbet, hur kör vi dit, får vi en annan patrull med oss, hur många är de som slåss, har de tillhyggen, är det andra på bussen, är bussen kvar på platsen varifrån den larmade, och en hel del andra saker.
Gissningsvis är det något liknande för de allra flesta som jobbar med någon form av larmåtgärd.

Viljan att arbeta gör att vi ens åker dit, och ofta dessutom långt över gällande hastighetsgräns.

Det andra, som i sig kan vara positivt, är en konstant press från uppdrags- och arbetsgivare att leverera lösningar, och de ska levereras helst innan de faktiskt ens behövdes. Man lägger exempelvis om rondväktarnas körscheman för att kunna dra ner på antalet tjänster, med följden att de istället får ‘häcken full’ och måste antingen ‘gena i hörnen’ på ronderna, eller köra halvt ihjäl sig mellan kunderna. Förmodligen bägge delarna i vissa fall. Lägg sen gärna till att du under en rondering upptäcker t.e.x en akut vattenläcka, eller ett krossat fönster, eller en kvarstannande person…

Vissa av våra patruller prioriteras så högt, och är uppenbarligen så fysiskt ensamma på ett relativt stort område att de i princip har en hel kö av jobb som väntar på dem när de väl är klara med aktuellt ärende.
Samtidigt står förmodligen en annan patrull några kilometer bort och stirrar på en tom station.
Bägge patrullerna har samma förväntningar på sig från kund och arbetsgivare, men ges helt olika förutsättningar för att kunna möta dem.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.
Är poliser överlag bättre förare än vakter?

Samtidigt förväntas vi som sagt lösa problemen innan de ens uppstått (hur nu det ska gå till när vi står på samma station i timmar, dag efter dag…) och det senaste jag hörde var att SL har en målbild av att kunna ha en trygghetsresurs (…) på plats inom 10 minuter.
Detta kan givetvis ha ändrats, men i sådant fall har det undgått mig.

Tio minuter.
Du står på en plattform, låt säga ungefär mitt på plattformen. Du får ett anrop om just slagsmål på buss, du börjar gå eller springa mot bilen; upp för trapporna, igenom gången, upp för trappor igen, in i bilen, fram med nyckeln, i med bältet, starta bilen.
Hur lång tid har gått? En till tre minuter ungefär, gissar jag.

Du ska nu köra en sträcka på kanske 4-5km i City, från t.e.x Fridhemsplan till Tekniska Högskolan (eller över en mil, en hållplats mitt på Lidingö.)
Eller i Norrort; från Solna C till Ulriksdals Station (eller över milen; en busshållplats i Upplands Väsby.)
Eller i Söderort; från Liljeholmen till Fruängen (eller över milen; en busshållplats någonstans i Salem.)
Vad är klockan? Vid 19-tiden är det fortfarande mycket trafik i den här stan, mindre så efter 22.
Hur långt kommer du i stadstrafik en vardagskväll vid 19, eller helgkväll vid 01, på 7-8 minuter?
Utan att bryta en enda trafikregel…?
Hur långt kommer du vid samma tider på de andra sträckorna?

Enligt Eniro tar resan från Fridhemsplan till Tekniska Högskolan 6 minuter, men då räknas det inte med rödljus, stopplikt, väjningsplikt, köer, blockerade korsningar, taxibilar, gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan, eller något annat, utan det är bara den faktiska restiden utifrån sträcka och hastighetsbegränsning.

Nu till det som kan anses komiskt.
Vi som ordningsvakter jobbar med en i grunden polisiär uppgift, men har bara tilldelats delar av verktygslådan för att lösa den.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Citatet ovan är första paragrafen i Lag (1980:578) om Ordningsvakter, och här tänker jag lägga fokus på begreppen bidra till och upprätthålla [allmän ordning].

Begreppet ”allmän ordning” är inte definierad i specifik lagtext, annat än i Brottsbalkens 16 kapitel, vilket också understryks av följande uttalande från 1989 av Riksåklagaren (som här också understryks av dåvarande Justitierådet Munck):

Någon närmare definition av begreppet allmän ordning eller mer ingående uttalanden angående dess innebörd saknas såvitt jag kan finna i lagstiftningen.
Viss ledning synes man dock kunna finna i BrB:s systematik och i beskrivningen av de enskilda brotten. Uttrycket allmän ordning används således i rubriken till 16 kap BrB och i vissa av de olika brottsbeskrivningarna i kapitlet.

De brott som samlats i detta kapitel innefattar således brott mot allmän ordning. Den sammanhållande synpunkten har enligt motiven (SOU 1944:69 s 204) varit, att brotten kunna uppfattas som brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som bör vara fredade mot sådana gärningar eller de,
utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Det är, som ni ser om ni klickar på länken, en massa mer text som inte definierar begreppet, utan snarare ger antydningar om vad det är.

Men, fokus ligger som sagt på bidra till. Vad menar lagstiftaren egentligen med att bidra till?
Jag har inte lyckats få fram någonting specifikt, men det kan troligen benämnas som ”lättare ordningshållning”, dvs. hantera småsaker; alkoholförtäring i tunnelbanan, rökning i buss, musikanter på pendeltågen, och lite annat av liknande dignitet.
Så långt är nog alla med.
Men på något sätt, jag vet faktiskt inte hur, har vi också lyckats få ta hand om regelrätta upplopp, stenkastning, kniv- och pistolbeväpnade personer, psykiskt instabila människor med olika uppsåt, och en hel uppsjö av andra saker som egentligen – om man tolkar lagen som jag gör – definitivt inte är vårt jobb.
Ska vi då bara skita i det, backa undan, och ringa polisen?
Ibland gör vi det, ibland inte. Oftast tar arbetsviljan överhanden, förmodligen i gott sällskap med en portion adrenalin.

Att bidra kan vara att ringa polisen och meddela att det exempelvis ligger en berusad person och sover någonstans.
Det kan också vara att av polisen (!) bli lämnad, två ordningsvakter, med 7-8 yrkeskriminella som polisen nyligen begärt assistans med visitation av. Tydligen.

Att trösta ett gråtande barn, är det att bidra till eller upprätthålla allmän ordning?

Vad menar man med att upprätthålla?
På vissa platser är det nog svårt att ens hitta någon allmän ordning att upprätthålla, då polisen av olika skäl lyser med sin absoluta frånvaro på dessa platser, vilket gör att ordningsvakterna gör i princip hundra procent av det proaktiva arbetet som polisen ska göra, nu när de ändå lämpat över en stor del av sina uppgifter på ordningsvakter, för att inte nämna väktare.
Då är vi helt plötsligt inne på att skapa förutsättningar för att ens ha en allmän ordning vi kan bidra till att upprätthålla…

Som jag ser det – krasst och cyniskt möjligen – har vi, branschen, kollegorna, nu två alternativ.

1) Vi sätter oss ner och kommer överens om (kanske objektsvis) vad vi anser ingår i ‘bidra till att upprätthålla’.
På allt som inte ingår ringer vi undantagslöst polisen.

Eller,
2) Vi skriver ordentliga incidentrapporter på varenda trafikförseelse vi tvingas begå för andras skull, sätter oss ner med våra arbetsgivare och skyddsombud, och försöker få till stånd att våra fordon utrustas med blåljus.

Jag ser nu också att det ena inte behöver utesluta det andra…

I slutändan tror jag att om vi utrustades med blåljus så skulle vår egen snitthastighet sänkas, eftersom folk förmodligen i större utsträckning skulle lämna just fri väg (i möjlig mån givetvis) som de gör åt ambulans, polis och räddningstjänst idag.
Även, faktiskt, åt tunnelbanans trafikledare, som är utrustad med blåljus.

Någon får gärna berätta för mig vad en trafikledare ska med blåljus till.
Visst, ta hand om förare vid olyckor, men sen då?

Den handfull trafikledare jag själv pratat med undrar också varför de har blåljus, och samtidigt ställer de sig ytterst frågande till varför inte vi har det.
”Det är ju ni som gör jobbet, ni och spårreparatörerna borde ha blåljus istället” sa en av dem för inte lång tid sedan.
Och jag är beredd att hålla med.

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

På ordningsfronten intet nytt

På ordningsfronten intet nytt, kanske man skulle kunna säga. Och det skulle i sådana fall inte vara någon lögn.

Det lilla jag själv varit inblandad i har varit ganska små händelser, knappt värda att nämna, och jag gillar inte att skriva om kollegors ingripanden, av för mig uppenbara skäl.

Dock hade jag och kollegan ett otippat möte härom kvällen, då vi skickades till en pendeltågsstation, där spärrvakten (jag tror att det kanske heter stationsvärd…) hade noterat tre personer av missbrukartyp som tillsammans och i sällskap förskansat sig på toaletten, och där spenderat tiden som förflutit fram till dess att vi anlände, cirka 10-15 minuter således.

Väl framme konstaterar vi att de tre personerna nyligen lämnat toaletten, och återfinns på plattformen.
Vi går ut på plattformen och ser nästan direkt de tre personerna, den ena mannen sitter med huvudet mellan knäna och fipplar med sin telefon, den andra mannen ser ung och fräsch ut med tanke på sällskapet, och den tredje är en kvinna som förmodligen inte är stammis hos någon tandläkare. Vi går fram emot dem och tilltalar dem.

Föga kunde jag ana att det skulle bli ett samtal fyllt av skämt och skratt från bägge håll, kvinnan var uppenbart ”tjackad”, men utgjorde ingen som helst risk för ordningen annat än att hon var påverkad. Hennes två kamrater verkade dock i skick att ta hand om henne.
Lite samtal gav för handen att kvinnan var gift med ”telefonmannen”, dock oklart vad den 20-30 år yngre mannen gjorde i sällskapet, men han var åtminstone också trevlig.
De var, fick jag intrycket av, hemlösa. Jag vet, samma regler för alla, och så vidare, men så länge de inte stör någon så utgör de inte ett större problem än några andra resenärer.

Det faktum att de framstod som hemlösa berörde mig inte just då, men på senare dagar (vi pratar om en vecka här…) har jag börjat fundera lite kring det där.
Det finns i Stockholm några olika jourenheter för hemlösa, där Stadsmissionen står för den stora biten, men även Socialtjänsten har sin del i det hela.
Nu minns jag inte vilket av dem det är, men en av dem – i värsta fall bägge – har stängt på söndagar.
Jag säger inget om det sådär, det är klart de som arbetar där ska få ha ledigt också.
Senast jag träffade personal från Stadsmissionen fick jag veta att det beror på att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar för att hålla jourverksamheten igång även på söndagsnätter.

Det konstiga är väl att givmilda svenskar kan skänka miljoner till hemlösa i andra länder, via TV-sända galor, insamlingar, reklamjippon och allt möjligt.
Att TV-bolagen (eller någon annan med liknande maktfunktion) inte verkar ha något intresse i att hjälpa människor i Sverige – undantaget bröstcancer – tycker jag är både oerhört tråkigt och konstigt, samtidigt som de kan sända timme efter timme från tyfondrabbade områden i Asien.
Det är således skillnad på folk och folk, även i de här fina tiderna av tolerans och solidaritet.

Visst, en TV-gala kommer inte utrota hemlösheten, men nånstans kan det kanske bidra till en ökad vilja hos gemene man att hjälpa medmänniskor, även på hemmaplan.

Jag hoppas för egen del på att hinna ta en sväng till Stadsmissionen i veckan,
och lämna lite grejer de kan ha nytta av.

Stenkastning, spårbeträdelse med mera.

Som de flesta av er säkert märkt, så går skrivandet i vågor. De senaste månaderna har varit påfrestande för mig av högst privata och personliga skäl, och det har givetvis påverkat min insats på arbetet.
Ibland blir det helt enkelt för mycket.

Men nog om det!

För min del har det varit förhållandevis lugnt på sistone, med några få undantag. Självklart kom de få undantagen under samma arbetspass…

Passet börjar med att vi får bistå räddningstjänsten att evakuera ett bussgarage där en buss fattat eld.

Vi följer upp detta med att några timmar senare åka till en station där trygghetsvärdarna tillsammans med några arbetare (de gjorde nåt arbete på plattformen, tror jag) hindrat en man från att hoppa framför tåget.
Vi omhändertar mannen, och min kollega för dagen får oerhört bra kontakt med mannen, varför jag håller mig i bakgrunden så länge han är lugn, men han gör ofta ansats att gå ifrån platsen, varvid vi varsamt sätter honom ner igen. Polisen ansluter och skjutsar mannen till sjukhuset.
Samma polispatrull stötte vi på några timmar tidigare, i kvällens ”huvudcase”.

Larmas vid cirka 22:10 till en station vi bara cirka 15 minuter tidigare ronderat av, och lugnet var åtminstone då den överlag rådande stämningen.
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, i höjd med Y, kom.”
”Kanon, ni får åka tillbaka till Z, där två män nu vid upprepade tillfällen har hoppat ner på spåret och upp igen. Männen har på sig *signalement*, kom.”
”Taget från XX, på Z, två män ner på spårområdet, vi är på väg. Slut, kom.”
”Klart Slut.”

Jag vänder bilen, och här börjar någon form av mental förberedelse. Är det bara två män som hoppat ner på spåret för att ta upp något – vilket faktiskt är ganska vanligt – eller är det något annat?
Jag hinner få in kollegan på samma tankebana, men vi avbryts av radion:
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, kom.”
”Då har männen varit nere på spåret igen, det ser ut som att hämtar upp makadam från spåret. Kom.”
”Taget. Är det två män det gäller, frågas kom.”
”Såvitt jag kan se, ja.”
TryggC kallar i det här skedet in ytterligare en patrull, samt arbetsledare, för att vi ska kunna agera mer effektivt och resolut om det behövs.
”XX, fick ni att AL och ZZ kommer i rygg på er, kom.”
”Taget från XX. Lämnar status när vi landat. Slut kom.”
”Klart Slut.”

Någonstans i allt det här så ropar TryggC ut att ”XX, för kännedom. Personerna har nu börjat kasta stenar omkring sig på stationen.”
Där har vi klumpen i magen, som på beställning.

Jag får någon form av tillfällig hjärnblödning och parkerar sämre än en taxichaufför, och vi springer ner på stationen. Väl i biljetthallen möter vi en man i ålder nånstans mellan 45-60 gissningsvis, som är väldigt upprörd och verkar rädd. Han berättar snabbt att det var skönt att vi var där, för han är trött på ligisterna.
Kollegan och jag tittar frågande på varandra, men vi tar med oss mannen ner på plattformen där han får så diskret som möjligt peka ut vem som gjort vad.

Det handlar inte längre om två män, utan om fyra ”ungdomar”. ”Ungdomar” är någon form av politiskt korrekt uttryck för invandrargäng. Således, på en bänk sätter sig fyra svarta ungdomar och ser jävligt oskyldiga ut, med typiska spårbeträdarmärken över hela klädseln.
Vi ropar till TryggC och patrullerna som landar i princip då, att vi finns på plattformen, det rör sig om fyra personer, men vi möter upp på plattformen.

När vi väl mött upp kollegorna går själva ingripandet väldigt lugnt till. En av idioterna grips, för försök till misshandel, samt ofredande. En annan omhändertas enligt PL§13 (ordningsstörande) och en av de två kvarvarande avvisas. Den fjärde försvann under den korta stund vi mötte upp kollegorna, men det gör inte så mycket egentligen.
Målsägaren pekar ut den ena, varför han då grips, och signalementet och gärningsbeskrivningen stämmer bra överens med vad jag fått veta över radion.

Situationen är under kontroll, läget är lugnt, det dyker upp några bekanta till de frihetsberövade, som givetvis börjar gaffla som ”ungdomar” gör nuförtiden. ”Eeeey, hanharintegjortnåtthora!” och liknande tillmälen. De här personerna avvisas effektivt av polisen som faktiskt anlände samtidigt som jag var på väg upp för rulltrappan med målsäganden, ungefär 1-2 minuter efter själva ingripandet.

Polisen håller ett långt målsägandeförhör med den drabbade mannen, och efter lite daltande med de 16-åringa otygen från förorten så släpps de på plats. Samtidigt som de lämnar hålls fortfarande förhör med målsäganden…

Det hela gör mig en smula förbryllad, eftersom ingen av de två odågorna hade någon legitimation på sig.
Var de identifierade på annat sätt, månne kända sedan tidigare av polisen?
Det kvittar egentligen.
Signalvärdet till de här idioterna blir ju onekligen:
”Gör vad du vill mot vem du vill, vi kan inte göra något åt det ändå.”

För mig känns det jävligt konstigt att polisen ska skicka ett sådant signalvärde till små låtsaskriminella, som sannolikt växer upp och blir ‘riktiga’ kriminella.

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

Att bistå, och bestå

När jag räknar baklänges så ser jag att det nu är nästan fyra år sedan jag gjorde mitt allra första pass som ordningsvakt i kollektivtrafiken.
Om jag inte minns helt fel var jag 26 år gammal, och det var på pendeltåget, med en oerhört erfaren, kompetent och tålmodig kollega.

Mitt första ”ingripande” var att be en resenär ta ner fötterna från sätet när vi passerade. Idag är det något jag i princip gör i förbifarten, men då, medveten om folks blickar, nervös, tänkte att personen skulle bli rosenrasande och slagsmål skulle utbryta i vagnen.
Så skedde inte, och inga större grejer än ett par tjuvsmällar har drabbat mig under de här åren.
När folk är upprörda försöker jag ta mig tid att förklara vad, hur och varför något görs från min eller kollegors sida, både för den som är föremål för ingripande, och eventuella ”förståsigpåare” som alltid lyckas vara där vi är, och ha som enda mål i livet att ifrågasätta (uniformerade) personers agerande.

Jag och kollegorna hjälper gärna till med saker som egentligen ligger utanför ramen för vad som är vår uppgift, så länge tid och möjlighet finns, till exempel kan nämnas att vi letat reda på borttappade föremål (dator i väska, resväska, telefoner, nycklar, m.m.) hjälper folk att hitta rätt, och att hamna rätt.
Om du blir avsnäst i din fråga om varför ordningsvakten på krogen ”där borta” gjorde si eller så är det förmodligen för att även om vi står still för stunden är det vårt ”lugn före stormen”.

Ibland får jag ändå höra att jag är dödsnazist, eller fascist, eller nittiotalisternas, hipsternas och Aftonbladet-läsarnas favoritepitet: rasist. Men det är lugnt, jag har hört det så många gånger att jag knappt reagerar på det längre. Det är normaliserat. Jag blir nästan mer förvånad om jag inte får höra det i samband med ingripanden.

Precis som att när ni rör er från en våldsam situation tar mig jag och mina kollegor mot den. För att sedan följas av ”förståsigpåare”, nyfikna och ”anhöriga” som i olika mån lägger sig i.

Våldet (och hatet) har blivit normaliserat, vi är vana att ta en hel del skit, och i extremt stor andel av fallen utan att ens anmäla skiten, eftersom vi vet att Tingsrätten ändå resonerar som så att ordningsvakt, det blir man ju för att missbruka makt och misshandla människor, därför ingår det i jobbet att bli spottad på, slagen, huggen, få kanyler instuckna i kroppen, bli kallad diverse okvädingsord, sparkad, nedknuffad på tågspår, och liknande.
Och även om vi mot förmodan skulle tilldömas skadestånd i Tingsrätten, skulle ändå BOJ (Brottsofferjouren) anse att vårt yrke – precis som Polisens – är ett riskyrke, och man är medveten om det.
Och det är man ju, men det måste väl ändå finnas en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt?
En ilsken spottloska på jackan är en sak, blodblandat spott i ansiktet är faktiskt en helt annan historia.

Ett svepande, yrvaket slag från en nyväckt berusad person är en sak, målmedvetet riktat slag en annan.
Och så vidare.

När OV agerar lägger folk sig i, men inte i vanliga slagsmål. Hur kommer det sig? (Bild: Aftonbladet)

Så föll det sig en dag att jag och kollegan på en plattform får ett larm om att det ska finnas en ”förvirrad, berusad kvinna med massa väskor”, ett signalement och ärendebeskrivning som ofta innebär hemlös, skrikande toktant, hög som någon form av byggnad… Så icke denna gång, faktiskt.
Det visade sig vara en kvinna vi samtalat med några timmar tidigare på en station inte så långt bort.
Hon var väldigt trött, och humöret varierade med varje andetag i princip.
Påverkad? Helt säkert, men inte av alkohol. Det visade sig senare att hon tar väldigt stark antiinflammatorisk medicin, till vilken en av bieffekterna var just att personen kan uppträda berusat. Hon var även väldigt trött till följd av medicinen.

Vi tog tillfället i akt den här relativt lugna kvällen att prata med kvinnan, som var i princip hel och ren, relativt välklädd och dessutom i flera lager. Hon hade helt enkelt räknat med att sova utomhus i cirka 10 minusgrader. Nåväl, vi pratar med henne, sa kollegan och tog till orda. Det tog några minuter att få kvinnan lugn, men det löste sig genom att kollegan bjöd på en cigg, och så kom berättelsen.
Jag minns inte varje del i detalj, men det var väldigt kortfattat så att hon har förlorat sitt hem eftersom vårdnadstvisten hon sitter i med sin exman har tagit alla hennes resurser. Hon hade två barn i övre tonåren, och ingen av dem ens vill ha kontakt med sin farsa, så hon tar liksom striden för deras skull i dubbel bemärkelse.

Vi pratar en väldigt lång stund med kvinnan och inser att vi har inget lagstöd för att varken avvisning eller omhändertagande, så vi tänker egentligen bara låta henne åka, men hon säger att hon gärna står kvar och pratar en stund i den varma biljetthallen. Javisst, säger vi, samtidigt som jag ringer Trygghetscentralen för att se om de kan skramla fram resurser från Stadsmissionen, kommunen eller någonstans, men där hade vi ingen lycka. Vi provade också ett antal olika journummer, Hemlöshetsjouren och några till, men ingen lycka.
(De har inte öppet på söndagkvällar…)

Vad vi däremot gjorde var att kollegan ringde sin sambo, som plockade ihop ett gäng gamla kläder i någorlunda rätt storlek, några burkar tonfisk, lite kex, en sovsäck, en väska att ha allt i, och två flaskor vatten.
Vi åkte den korta sträckan till mötesplatsen och tillbaka, och gav kvinnan alla dessa saker.

Den tacksamheten var äkta, tårarna var äkta och av glädje.
Känslan av att hjälpa en människa som inte riktigt nått botten, och heller inte vill nå botten, är faktiskt väldigt positiv och skön.

Jag skriver inte det här för att få någon form av beröm eller medalj, jag hjälpte en annan människa, för det är sån jag är som person, och det tar jag med mig till jobbet.

Dock hände det vid ett par tillfällen när vi befann oss på plattformen, med kvinnan och min kollega sittandes bredvid varandra rökandes varsin cigarett, att folk kom fram och började filma.
Den ena personen frågade jag varför han filmade, om han tyckte att hans eget liv var så ointressant att behövde filma en stackars kvinna i behov av vår hjälp. Han försvann.
Den andra höll sig på lite avstånd och jag orkade helt enkelt inte. Men uppenbarligen var ”caset” inte så intressant, för den personen försvann så småningom också.

Till er som filmade. Vad hade ni förväntat er? Att vi skulle slå ihjäl kvinnan? Brotta ner henne?
Blev du besviken när du inte lyckades få cred från polarna för att visa ”hur vakter egentligen är”…?

Well, visa dem det filmklipp du har, för det är precis så vi är.
Typ 90% av tiden.
Resten av tiden städar vi upp röran vanligt folk skapar med hjälp av sina vänner; alkohol och droger.

Civilkurage? Nej, verkligen inte. Bara vanlig medmänsklighet.

Två veckor senare:
”Jag hatar er, era jävla nazisthoror! Jag ska slå ihjäl er!” – Man, 46, med skiftnyckel i handen.