Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Återblick 2008-2016

Den 12 juni 2016 gjorde jag min sista arbetsdag i tunnelbanan. Eller, sista är väl kanske för tidigt att säga, men efter åtta år på heltid så kan jag känna att det under en tid varit dags för en förändring. Så skedde, jag har bytt företag, och bevakningsobjekt.

Mitt nya objekt är ett sjukhus, och av olika skäl kan (eller vill) jag inte ge några detaljer om vilket av länets alla sjukhus det rör sig om.

Men, jag vill ändå rikta ett par tankar till mina forna uppdragsgivare, arbetsgivare och kollegor.
Jag förstår att man som betalande kund vill få valuta för pengarna, det är inget konstigt i det. Tvärtom, faktiskt.
Men, när man då som kund förväntar sig eller rentav kräver att ordningsvakterna ska vara ”synliga” under alla sina arbetstimmar – ibland inklusive måltidsuppehållet – så sjunker motivationen till att göra ett bra jobb. Kollegor som är betydligt mer vältränade än mig har fått bestående kroppsliga men av det evinnerliga ståendet och gåendet på plattformar, i biljetthallar, och ombord på tåg.

Självklart ska man synas, men det måste åtminstone i någon utsträckning få vara upp till den enskilda patrullen att bedöma när synligheten behövs. Jag gissar att ingen patrull skulle bedöma synligheten som viktig halvvägs mellan Centralen och pendeltågens ändstationer vid 02:38 en vardagsnatt. Kanske betydligt viktigare vid samma tid en helg.
Samtidigt måste man som patrull ställa frågan, vilket jag och mina kollegor gjort vid flera tillfällen, och beroende på operatör, så har det gått bra ibland.
Oftast har det låtit ungefär såhär:

”Hej, XX här, vi tänkte att eftersom det är tomt här och nästa buss kommer först om en timme, så kunde vi fika/byta plats/träffa kollegor/hälsa på er/tvätta bilen/gå hem, funkar det?”
”Nej… vi har satt schemat av en anledning…”
”Okej. Vill du berätta vad den anledningen är såhär på julaftons morgon klockan 02:51?”
”Synlighet! Ni ska synas!”
”Men stationen/busstorget är tomt…?”
”Nej!”
”…”
”Ni kvarstannar!”

Som ni säkert förstår är den dialogen lite svår att ta sig igenom i vissa fall. I andra fall har det givetvis låtit tvärtom.

”Tja, XX. Vi tänkte åka till YY, p.g.a. <anledning>, funkar?”
”Javisst, kör hårt! Länge sedan vi hade patrull där, återkoppla gärna med resultat sen.”

Som ni säkert också förstår, är det senare svaret betydligt mer stimulerande än det första.
Tyvärr är det senare svaret ett undantag.

Det har hänt fler än en gång att jag och kollegan valt att tillkalla ytterligare patrull redan innan vi går in i något, exempelvis i det fallet vi skulle åka långt ut längs ett av pendeltågens ben, för att lösa en situation med ”flertal berusade personer i biljetthallen”, då skickade man en arbetsledare som uteblev p.g.a möte med TryggC, så man skickade en patrull till, slutligen.
Som fick stå en kvart ifrån händelsen.
Vi ropade fram dem direkt då vi blev med LOB, och ett par berusade var tämligen närgångna.
Kollegan var tydligen ”dryg” på radion när han sa att ”Ja, hade vi fått patrullen från början hade inget av detta hänt” eller liknande.
Efteråt kom ett samtal från operatören, där operatören försökte förklara att ”Du och din kollega är ju så kompetenta så vi räknade med att ni skulle lösa det där själva.”

Vad är det för jävla inställning? Säger någon att de vill ha patrull med sig, så ska de bannemig ha det.
Att arbetsledaren senare försvarar (!) operatörens agerande genom att ”vi såg i kamerorna att det var ganska lugnt” är ju tämligen märkligt, med tanke på arbetsgivar- och arbetsmiljöansvaret denne har under sin arbetstid. Hur man dessutom via kameror som ser inomhus vet att det är lugnt också utomhus förtäljer icke historien.
Men det är klart, för somliga är det viktigare att framstå i god dager utåt (uppåt…?) än att faktiskt behandla sina kollegor på ett bra och professionellt sätt.

Men det har givetvis funnits bra saker att minnas också, som den halvnakna snubben – med utländska rötter – som förstod och respekterade vad vi sa till honom, medan hans vänsterorienterade vän var mer intresserad av att skrika om rasism och övervåld.
Eller den unga killen som dagligen blir misshandlad av invandrarungdomar, för att han är annorlunda.
Han har en ”alternativ utvecklingskurva” och samlar burkar för att hjälpa sin mamma med hyran.

Eller de åldringar vi hjälpt komma tillrätta genom åren. Demens är en läskig sjukdom.

Det finns mycket bra som sagt, men det allra mesta väljer jag att behålla för mig själv.

Men det bästa med att byta objekt?
Att slippa Jeanette.

För övrigt; tre arbetspass kvar, sedan semester.

The Watchman, Zion National Park, Utah, USA.

Rapporter: Hot och våld ökar i tunnelbanan

Så var det då dags att skriva lite igen, och jag får erkänna att jag saknat det.
Den här gången kommer det handla om det rubriken säger,
alltså att anmälningar om hot och våld i tunnelbanan har ökat.

Jag tror alla är överens (utom Bo Hejlskov) om att vi inte kommer lösa några som helst problem genom att ge hamburgare till stökiga ”barn”.

Siffrorna i DN:s presentation (se länk längre ner) är lite svåra att tyda tycker jag faktiskt. Man pratar om en ökning i antal anmälningar om hot, från 69 anmälningar under 2014 till att året därpå ha hela 101 anmälningar.
Anmälningar om våld har förvisso fördubblats, från 19 till 38 över samma tidsperiod.
Dock tycker jag likväl att det låter som låga siffror i förhållande till antal ärenden jag kan dra mig till minnes bara det senaste halvåret, som ropats ut från TryggC som exempelvis pågående bråk, misshandel, tjafs, hot mot spärrexpiditörer, biljettkontrallanter, konduktörer, bussförare, och så vidare.
Men, vi lämnar siffrorna därhän, och går vidare till det intressanta.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) vill ha fler tunnelbanepoliser, och därför fler poliser i tunnelbanan.
Det vill jag i ärlighetens namn också. Men jag vill också att ordningsvakterna är kvar i kollektivtrafiken.

En del människor jag träffat känner en enorm tilltro till ordningsvakter, men har av någon anledning svårt för poliser.
Andra människor har tvärtom väldigt svårt för ordningsvakter, men känner en enorm respekt för poliser.
Det logiska steget blir då att ha både poliser och ordningsvakter i tunnelbanan, för att på så vis täcka upp för så många eventualiteter som möjligt.

I det vardagliga kan polisen exempelvis skriva böter för de som kissar, röker eller beträder spårområdet, något som vi ordningsvakter ”bara” kan avvisa, avlägsna eller omhänderta någon för.
I det mindre vardagliga, alltså lite större ärenden, så har man polisen snabbt på plats, och man behöver inte dra resurser från den övriga polisiära verksamheten lika ofta som vi faktiskt gör idag.

Plus att det behövs inte många poliser för att formera grupper med hjälp av valfritt antal OV.

Men från 69 till 101 anmälningar på ett år, ska vi ta och kika lite på den saken kanske?
Det har ju hänt en hel del under 2014 och 2015 som givetvis påverkar även tunnelbanan och andra trafikmiljöer, och trots att en eller annan komiker sagt att Sverige är tryggare än på länge, så känner folk sig mer otrygga.
Vad kan det bero på, tro?
Jag har mina tankar, och vissa av er har säkerligen exakt samma tankar, men jag tycker vi låter det stanna där.

Det vore intressant att veta vissa saker; först och främst hur man har definierat de olika begreppen.
Är det en ”anmälning om hot” att man ringer Trygghetscentralen om man tycker det är hotfull stämning i en vagn?
Vilken typ av störning/anmälan rör det sig om; berusat ungdomsgäng, ensam sovande hemlös, högljudda konsertbesökare, osv?
Vilka har gjort anmälningarna; män, kvinnor, i vilken ålder, vid vilken tid på dygnet, på vilka platser?
Vilka är de eventuellt utpekade gärningspersonerna? Kön, ålder, tidpunkt, plats är relevant här också.

Den typen av information kan användas för att ytterligare förbättra Trygghetscentralens arbete med att leverera trygghet till resenärer.

Länkar för referens:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/m-infor-tunnelbanepoliser
http://www.dn.se/sthlm/larmen-om-hot-och-vald-okar-i-t-banan/

Återförening

Härom dagen var jag och kollegan i full färd med att försöka hjälpa en hemlös herre att få natthärbärge, samtidigt som vi fick bära barnvagnar i trappor då hissarna var ur funktion.
Att skicka ut någon sorts MTR-personal att bistå oss med detta var tydligen uteslutet, så kollegan och jag (okej, mest kollegan) kånkade barnvagnar i alla riktningar, hemlöse Sture fick vänta vid ett par tillfällen medan vi gjorde annat – Sture hade ingen brådska, och han hette förstås inte Sture.

Mitt i allt detta kommer ett par på cirka 40 år med ett urgulligt litet barn fram till oss.
Jag utgår från att det är deras barn, vilket visade sig vara felaktigt – de hade hittat den femårige pojken ståendes en kort bit bort, mellan stationen och det lokala köpcentrumet, skakandes och gråtandes.

Här gällde det att slå om växlarna lite, från att prata med Sture, 71, till att prata med en vilsen, ledsen, femårig somalisk pojke…
Det medelålders par som hittat pojken talade lyckligtvis både somaliska och svenska, så vi kunde kommunicera med pojken, men barn i den åldern vet inte riktigt alltid vilken adress de bor på, utan han bodde i ”det stora huset med många fönster” när kvinnan frågade, pappa hette ett vanligt namn liksom mamma.
Situationen såg inte ljus ut för Den Snabba Lösningen, så vid ringde polisen, som snabbt var på plats.

Dialogen med hjälp av ytterst hjälpsamma lokalbor fortsatte, och den lille pojken fick sitta i polisbilen en stund för att värma sig; det var trots allt runt 10° utomhus och han hade bara en ganska tunn stickad tröja över sin T-shirt.
Efter en stund kommer en pojke på kanske 8 år springandes över busstorget där vi står, skrikandes, runt polisbilen och sliter ut den lille pojken ur bilen. Det visar sig att det var pojkens storebror, och strax bakom kommer mamma med ytterligare två syskon.

Det hela slutade ju fantastiskt bra, alla inblandade var glada och de unga bröderna lekte och skrattade.

En tanke slog mig under händelsen med den lille pojken:
När jag var liten så skrev både mina och klasskompisarnas (dagis-, fritids-, ni förstår…) föräldrar barnets namn på en lapp i klädesplagget, och ett telefonnummer till hemmet, och ibland även adress. Utifall att antingen klädesplagget eller barnet skulle förirra sig.

Gör man sådant även idag? Hade sådant funnits på den lille pojkens kläder hade situationen varit löst på bara några få minuter istället för den ungefärliga timme det tog nu.

Hur gick det för Sture då? Ja, han tyckte det var jobbigt med 45 minuters färd på T-banan till väntande hjälp – som för kvällen inte kunde ambulera p.g.a personalbrist – så såvitt jag vet är han fortfarande bostadslös.
Dock var han väldigt trevlig och tog det hela med gott mod.

 

 

SL och synen på förorterna

Det är fredag, kollegan och jag står på en station i vad som kallas förorten, och hjälper en nästan 90-årig tant komma tillrätta. Det skulle visa sig att hennes döttrar anmält henne försvunnen, så polisen kommer och hämtar henne. Medan vi väntar på polisen kommer nyfiket folk fram och tittar, ibland frågar de något.
Jag passar på att tillrättavisa en yngling som plankar, ynglingen ser förfärad ut och sa att han har biljett vilket han också bevisade genom att gå ut och använda den.
Polisen kommer och hämtar kvinnan, och vår tid på just den stationen har gått mot sitt slut.

Lördagen kommer, vi anländer till samma station vid samma tid. Kollegor har ringt och föreslagit en trygghetskontroll, vi ger oss av för att utföra den tillsammans.
Vi kommer inte så långt, TryggC anropar och säger att en annan patrull kommer utföra trygghetskontrollen, eftersom de ligger närmre till geografiskt. Inga konstigheter, vi återgår mot stationen vi alldeles nyss var på, svänger av stora vägen när telefonen ringer.
Kollegan svarar, i andra änden finns TryggC som meddelar att vi inte får åka tillbaka till stationen, för det har tydligen varit ”ungdomsproblem” där.

Vi vet att det inte är lönt att diskutera den här typen av ärenden med den enskilde operatören, för de har sina rutiner och arbetsinstruktioner på samma sätt som vi har våra, och vår instruktion säger i liknande fall att vi ska ringa arbetsledaren, vilket vi gör.

Trygghetskontrollen då? Jodå, den utfördes av två patruller, samtidigt som det två stationer bort – på samma linje – utfördes ytterligare en trygghetskontroll.
Vi ville göra vår trygghetskontroll där trygghetskontroller hittills (mig veterligen) aldrig utförts, på en station som angränsar till de ”socialt utsatta” områden vi har inom vårt arbetsområde, men det blev avslag på förslaget för att ”därför”, vilket antagligen betyder att det är farligt.
Men att synas är så oerhört viktigt var vi än råkar befinna oss, exempelvis på den tomma station vi fick äran att tryggifiera efter telefonsamtalet.
Dock är det inte bra att synas i områden där det finns problem, för det kan bli mer problem tydligen, vilket i sig säkert är sant.

Frågan är: De andra i det där området då, de som inte stökar, de som faktiskt är ute och roar sig efter en veckas slit, har inte de samma ”rätt” som alla andra till de trygghets- och ordningsresurser som finns i kollektivtrafiken?
Den absoluta majoritet i området då, de som när vi väl är där och agerar mot ordningsstörningar faktiskt tackar, berömmer och uppskattar oss, är inte de värda vår närvaro utan föregående händelse?

Högst märkligt resonemang, att vi ska jobba med mjuka värden och dialog och allt sådant, men så fort det blir en tillstymmelse till problem så flyttar man oss.

Jag menar inte att det per automatik och fullt ut är dåligt, men jag undrar lite hur man tänker när man anser den ena tomma stationen vara ”farlig” och den andra tomma stationen ofarlig.
Vi har trots allt utbildning, befogenhet, erfarenhet och utrustning att hantera vissa saker.
Därför kan det ibland kännas lite märkligt när diverse trygghetsvärdar skickas till pågående slagsmål, medan ordningsvakter skickas för att väcka sovande.

Ett par tankar om ”plankning”

Hallå igen! Nu var det ganska länge sedan jag satte mig och skrev något matnyttigt i bloggväg.
Eller matnyttigt, det är förstås diskutabelt, men ni förstår säkert vad jag menar.

En av grupperna på Facebook har över 10’000 medlemmar.

På sistone har jag följt diverse diskussioner på framförallt Facebook med intresse, och försökt förstå en del av de som plankar, och de som betalar när och vad de kan.
Vad är det som gör att de plankar?

För väldigt väldigt många verkar det vara en principsak, de tycker att kollektivtrafik ska bekostas helt av skattemedel, och därför betalar de inte för sina biljetter.
Sen finns den skaran som många säger sig tillhöra, dvs. de som inte har mat på bordet varje dag i veckan.
Ett antal sådana personer har jag meddelat mig med fram och tillbaka, och några gemensamma nämnare är att de är inflyttade i Stockholm, de jobbar ytterst lite eller inte alls (inte självvalt), och får ingen ersättning från Försäkringskassa, A-kassa, fackförbund på annat vis eller Arbetsförmedling.

Sen finns förstås den tredje gruppen, de som helt enkelt skiter i allt och har sönder spärrar, knuffar undan människor som använder sina kort, och allmänt beter sig som idioter. Människor ur den gruppen skriver mer än gärna ”ACAB” eller ”FTP!” i sina inlägg i diverse grupper; några av dem känner jag igen från olika ingripanden runtom i stan.
Jag har förmodligen skrivit rätt många spaltmeter om flera representanter ur den gruppen tidigare,
så vi lämnar den därhän.

Åter till gruppen två, alltså de som helt enkelt inte har råd att åka kollektiv.
För mig är det fortfarande en gåta hur det är möjligt att så totalt falla mellan stolarna att man (enligt egen utsago förvisso) ibland tvingas leta mat i papperskorgar. Det är trots allt Sverige, Det Goda Landet, år 2015.
Inte Sovjet.

Såhär fungerar det i ovan grupp; en person ser kontrollanter där den är, skriver bara text eller tar en bild och lägger upp info om tid och plats. Jag vet inte hur effektivt det är, kontrollanterna jag jobbat med har haft fullt upp ändå.

 
Vissa i gruppen försöker betala när de har råd, de köper t.e.x ungdomsbiljett istället för vuxen och så vidare, jag lägger ingen värdering i det,
annat än att jag personligen uppskattar när folk försöker göra vad de kan för att göra rätt.

Men, inte ens ordet ”rätt” är vi alla överens om innebörden av i liknande fall.
Nån tycker rätt är att åka gratis, någon annan tycker rätt är att betala för sig.
Juridiskt har du en skyldighet att betala erlagd avgift för biljett; underlåter du att göra så kan du fastna i en kontroll, då kostar det 1200:- av de där pengarna du inte har.
Moraliskt, däremot, är ju det intressanta i det hela, för de allra flesta – oavsett ekonomisk status – vet vad reglerna (och lagarna) säger. Moralen är subjektiv, och i vissa fall föränderlig.

Grunduppfattningen i samhället – juridiskt och moraliskt – är att man ska betala för sig.
Är det då rätt att låta bli att betala för något som anses mindre viktigt – exempelvis SL-biljett, för att ha råd med det viktigare, till exempel mat, blöjor eller skor?
Du har två räkningar kvar att betala – TV-abonnemang samt elräkning – men du har bara råd med en.
Vilken väljer du att betala?

Med det resonemanget förstår jag ändå vissa människor och hur de resonerar kring biljettköp och andra saker man faktiskt kan leva utan. Problemet blir ju då om man tänker sig att det var fysiskt omöjligt att resa med tåg/buss/tunnelbana om man saknade en giltig biljett. De köper fortfarande inga biljetter, antar jag, men kan de då ta sig till de aktiviteter de har som ger dem pengar?

Jag anser att kollektivtrafiken redan idag är tillgänglig för alla; ingen nekas inträde så länge de sköter sig, och har biljett. Har du inte biljett får du inte åka. Lite som när ni reser utomlands, duvet…
Kan du inte sköta dig, får du inte vara bland de andra. Lite som på dagis, duvet…
Med det sagt så har jag dragit slutsatsen att det i otroligt många fall handlar om en ren prioriteringsfråga, för hur kan jag annars stöta på så många berusade människor i dyra kläder hållandes en flottig säck mat,
som inte har ”råd” med biljetten hem…?

Kan då SL bli bättre? Givetvis!
Men jag tror inte på att pumpa in skattepengar (vilket är ”plankarnas” ända förslag) i något som läcker som ett såll. Se på Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, med flera. Landstinget är liksom de myndigheterna extremt bra på att läcka pengar.
Och i ärlighetens namn; att ha vinstmål på myndigheter är direkt skadligt för både verksamhet och ”kunder”, dvs. befolkningen som ska ha nytta av myndigheterna.
Vissa tycker att SL-kortet är dyrt, och till det säger jag att det beror på vad du jämför med.
”För X år sedan kostade kortet 500:- jämt!” – Ja, det stämmer, men för X år sedan var det heller inte bortåt 800’000 resenärer i ett (i rusningstid) underdimensionerat trafiknät, det gick inga tåg efter midnatt någon dag i veckan med undantag för under Vattenfestivalen, och så vidare.
Motsvarande månadskort i Västra Götaland kostar ungefär 1200:- (”Flerkommun 30 dagar”), och jag läste nån artikel om att Västtrafik faktiskt täcker ett större område än SL. Men jämför gärna mängden avgångar i tätort och glesbygd så får ni se vad det är som kostar.

Något jag sett i den här gruppen dock, som jag dessutom förhåller mig tämligen positiv till,
är ”återanvändning” av SMS-biljetter.
Rent krasst slösar du ju en massa pengar om du har en biljett som gäller i 75 minuter,
men din resa bara tar 20 minuter.
Att man då delar med sig av ”resten” av tiden ser jag som positivt.

Väldigt mycket som när en parkerad bil ska lämna och lämnar över den betalda biljetten till någon som ska parkera.

Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

Om att äntra ett tåg

Idag tänkte jag skriva om annat än barn, nämligen vuxna.
När jag tänker efter så är det i många avseenden ingen större skillnad på de två…

Härom veckan stod jag och kollegan på en station och gjorde det vi brukar göra; ”hälsade på tåg”, det vill säga att vi byter några ord med tunneltågförarna medan de lastar av och på resenärer. Det görs för att ge dem vetskapen att vi finns där, och för att kanske få veta om det är någon för oss intressant ombord på tåget.
Det är dock inte alla förare som ens hälsar på oss, men jag gissar att det finns vakter man kan säga detsamma om.

Vi får ett anrop från TryggC om att det på ett södergående tåg ska finnas en sovande bakom föraren. Vi står längst norrut på norrplattformen, så det blir att traska iväg, men vi har några minuter på oss.
Innan vi hinner ens börja gå möts vi av en kvinna, som talar om för oss att en bit bort på plattformen, i en av väntkurerna, ligger en man på marken.

Vi tänker ta en titt på mannen eftersom vi ändå passerar, men det visar sig att mannen ställt sig upp med hjälp av sin kompis, ”journalisten”, och de ska borda tåget som precis rullat in på stationen.
Journalisten leder mannen mot tåget, mannen anser sig inte behöva ledas och slår bort journalistens arm, tappar rytmen i fotisättningen och promenerar rakt in i tågsidan mellan två dörrar.

De lyckas dock att ta sig ombord på tåget, vi signalerar till föraren att stoppa tåget, för vi bedömer initialt att mannen är för full för att vistas i spårbunden trafik. Ett samtal kan lösa det hela, tänker vi.
Det tänkte inte mannen och hans kompis.
Männen har satt sig ner, men vi försöker prata ut den mest berusade av dem, och han är inte ovillig, men både han och vi hindras av journalisten, som knuffar både mig och kollegan ett par gånger, och trycker ner sin kompis i sätet gång på gång.

Det leder till att vi helt enkelt avlägsnar journalisten från tåget på grund av hans tilltag, och då följer den mer berusade mannen efter. Väl ute på plattformen så försöker vi tala dem bägge till rätta, alldeles utan framgång.
Journalisten blir utåtagerande och försöker knuffas igen, varför vi börjar belägga honom med handfängsel. Han stretar givetvis emot, vilket gör att vi måste nyttja diverse tekniker för att komma åt att belägga handfängslet korrekt.
När vi gör detta störtar den berusade mannen mot min rygg, fick jag efteråt veta av kollegan – själv hade jag fokus på att slutföra bojningen och leda bort journalisten.

Den berusade mannen försöker alltså slita tag i mig bakifrån, men hindras av kollegan, som lägger ner mannen på backen, och belägger honom med handfängsel.

Det skulle visa sig att journalisten var av rysk härkomst, och mycket talför när det gällde att förklara för mig hur mycket problem jag skulle hamna i, för han var minsann journalist och hans chef jobbade på ambassaden.
Han krävde att få ringa ambassaden.
”Ring vem du vill” sa jag.
Han inser att hans händer så att säga är handfängslade, och börjar då orda om hur dåligt det är med demokrati, han ska skriva en artikel om hur dålig den svenska demokratin är.

En del ryska for ur hans mun också, ibland är det skönt att vara språkligt obildad.

Hur gick det då för den berusade mannen? Inte mycket bättre skulle det visa sig. Utöver att göra både ettor och tvåor i byxan, passade han på att hota kollegan med ”Putin kill you!” i princip oavbrutet under den dryga timmen vi väntade på polisen.
Polisen som avlägsnade journalisten och skulle hämta mannen, när journalisten återkom, blev avlägsnad igen, och återkom igen, och blev då omhändertagen av polisen, som fick kalla fram ytterligare en patrull för att ta hand om den riktigt fulla mannen.

Om vi har otur kommer de sluta gilla oss på Facebook…

tumblr_m92b17vhBv1qzacglo1_1280

YB Södermalm på Twitter

 

Tvångsdialog

I mitt förra inlägg, ”Om att ingripa mot barn”, gick jag svepande igenom vad jag ser i den film som cirkulerat i medierna. Inget har förändrats på de punkterna. Jag tycker fortfarande – som privatperson – det ser dåligt ut, inte på grund av hur ordningsvakten agerar, utan på grund av hur han tvingas agera.
På grund av att en väldigt ung människa är inblandad.
Det kommer nog aldrig se bra ut, tror jag.

Jag var som ni förstår inte där, jag känner inte kollegan i fråga, men jag kan så pass mycket om branschen att jag vågar säga att i princip ingen ordningsvakt initialt skulle hantera en situation, vilken situation som helst, på något annat sätt än verbalt; med samtal, anmodanden och tillsägelser.
Visst finns det situationer där samtal inte är att tänka på, exempelvis pågående misshandel och så vidare, men det är inte de ärenden vi talar om nu, vi pratar om ärenden där samtal fortfarande är ett reellt alternativ.

Visst är det också som så att många ordningsvakter – inklusive undertecknad – skulle behöva en uppfräschning av konflikthanteringens verbala bitar, men det spelar i slutändan ingen roll om din motpart inte är intresserad av att lyssna på vad du har att säga.

Ni som själva har barn/ungdomar vet att ibland blir de så arga, ledsna eller upprörda att de springer in på sitt rum och slår igen dörren efter sig. Ni vet att det inte är läge att prata med dem just då.
Fördelen ni har är att ni kan vänta till ett senare tillfälle, som ordningsvakt på allmän plats är det fruktansvärt svårt, för att inte säga omöjligt, att vänta på ”rätt” tillfälle för motparten.

Ni som tycker att ordningsvakterna skulle ‘pratat’ med ungarna – jag tittar på dig, Bo Hejlskov Elvén – får gärna precisera och förtydliga exakt hur det ska gå till i varje given situation, även den aktuella situationen på Malmö Centralstation, där det enligt samma Bo ”tydligt framgår att barnet inte kan svenska.”
Ni är för min del välkomna att ta del av klientelet vi möter, både här i Stockholm men även på andra platser i landet.

Tala gärna också om för mig hur ni kan veta att pojken ”uppenbart inte förstod svenska”,
det måste vara något jag missat.

dialogpolis

Seså Lund, fram och prata med de trevliga ungdomarna nu!
Vi? Eh, alltså… Jag sitter framför en dator…

Dock har jag blivit skriken åt på fler språk än jag trodde jag behövde kunna, bland annat spanska, serbiska, somaliska, diverse arabiska språk/dialekter, och franska.

Gemensamt för samtliga de personerna som skrikit åt mig, oavsett deras ålder, har varit att när det inte längre passade deras syften, så slutade de helt plötsligt förstå och tala svenska.
Någon som kan mer om sådant får gärna förklara varför så varit fallet.

Hur vet man att han kommer från en krigszon och är traumatiserad?
Sannolikheten talar emot det påståendet, helt enkelt.

Hejlskov med flera tycker också att om man som ordningsvakt inte kan nå önskat resultat genom att prata med folk så bör man söka sig ett annat jobb.

Ta er gärna tiden att se ”Veckans Brott”, där Leif GW Persson går igenom övervakningsfilmen (se från 31:14 och framåt) och förklarar hur saker och ting fungerar i verkligheten.
Han ger också luft åt några tämligen intressanta teorier.

Härom månaden hamnade jag och kollegan i en situation där en person drog kniv mot oss.
Vi försökte prata med honom, få honom att släppa kniven och ta ett steg tillbaka.

Det slutade med massivt polispådrag, dragna vapen, kravallsköld, OC-spray och ‘buntning’ av GM.
Det visade sig också när omhändertagandet var genomfört att det inte var en kniv, men i mörkret vi jobbade i var det i princip omöjligt att avgöra på lite håll.
Ska jag och kollegan söka nytt jobb nu, eftersom gärningspersonen inte var intresserad av att lyssna på oss?

När en rökare vägrar släcka cigaretten trots tillsägelse, ska jag ringa Arbetsförmedlingen på en gång då?

Nej du Bo, du och väldigt många andra är fel ute här. Givetvis är det ett mål jag skulle våga säga att alla ordningsvakter har, att allting löser sig med lite verbal gymnastik, men det är ofta långt ifrån så det går till.
Till ingen skuld på ordningsvakten för den saken.
Vi har vissa rättigheter som allmänheten inte har, däribland att använda ett visst mått av våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Vilken mängd våld som får användas regleras i polislagen, och där står i §10 att

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om:

och följs av sju punkter varav någon skall uppfyllas. Vem är det då som avgör huruvida det är försvarligt våld som brukats vid ett ingripande med stöd i PL§10?
Vi börjar med uteslutningsmetoden. Det är inte Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, grupper på Facebook, Bo Hejlskov, en hemlös narkoman, eller ens Tingsrätten.
Initialt är det alltså den ingripande polismannen eller ordningsvakten som avgör vad denne anser vara försvarligt våld.

Först senare bedömer tingsrätten om så är fallet, om åklagare beslutat att väcka åtal.

Jag förstår visst att folk reagerar, det brukar bli så när ”samhället” misslyckats i uppfostran (sist jag kollade skötte föräldrar uppfostran, och var dessutom ansvariga för den) av enskilda individer i ung ålder.
Men, i slutändan spelar det ingen större roll hur gammal personen är. Gör det mindre ont att bli knivhuggen av en 9-åring än av en 12-åring, tro?

En person blir inte frihetsberövad – någonsin – utifrån dess hudfärg, språkkunnighet eller hur gammal den är, det enda skälet till frihetsberövande är att personen har ett beteende som inte är förenligt med lagar och förordningar.
När beteendet uppdagas påtalas det av ordningsvakten, som inväntar reaktion från personen.
De barn i liknande åldersspann jag haft att göra med har överlag varit vettskrämda bara jag höjt rösten åt dem, som en referens.

Många är det dessutom som efter den nyligen släppta övervakningsfilmen – som visar hela förloppet ur överskådlig vinkel – som fortfarande anser att det här är en liten ängel som blir brutalt överfallen av vakter.
Jag förmodar att ni sällan lämnar er egen bostad, helt enkelt, eftersom det är i princip omöjligt att vara så informationsmotståndig som ni bevisligen är.

 

Något av det mest tragiska i den här historien är ändå hur media (nu är jag där igen…) fortsätter med sin politiska agenda; man ljuger folket rakt upp i ansiktet med svarta drama-rubriker som ”Här dunkar han pojkens huvud i golvet”, ”Brutalt omhändertagen av ordningsvakt” och liknande.
Inte ens på mobilfilmen finns något dunkande av huvud, men både media och vissa enskilda personer har varit så förblindade av sitt hat mot ordningsvakten att de helt enkelt inte klarat av att se rationellt vad som händer.

Kollegan, fick jag veta via gemensamma bekanta, har alltså haft ett 30-tal journalister campande på eller precis invid sin tomt i ett antal dagar efter händelsen. Hans familj har inte vågat gå ut, de har levt under polisiärt beskydd sedan händelsen. Han har inte kunnat jobba, han har heller inte fått jobba eftersom hans arbetsgivare stängt av honom under utredningens gång.
Utöver dessa journalister har diverse invandrare och så kallade ”antirasister” i ungefär samma numerär samlats utanför hans bostad, i vilket syfte vet jag inte, men jag kan ju gissa.

En offentlig ursäkt från varje enskilt media som publicerat mobilfilmen vore på sin plats, men det lär ju inte hända.
Jag hoppas att ordningsvakten kräver tidningarna på massiva skadestånd för förtal, och jag hoppas att de någon gång lär sig att ta det lite lugnt innan de hoppar på skenande åsiktshästar åt endera håll.

Om att ingripa mot barn

Med tanke på de senaste dagarna mediala uppmärksamhet har ni nog inte så svårt att förstå vad detta ska handla om…

Filmen/filmerna har ni sett. En av de filmer som cirkulerar är klippt, som i redigerad. Händelsen inträffade på fredagen, artiklar publicerades – med film – på måndagen. Redan där börjar jag undra.

Jag sitter liksom ni inte inne på all information i ärendet, så jag försöker vara en smula försiktig med moralfrågor. Däremot anser jag att den juridiska biten i princip är öppet mål.
Pojken har begått vissa handlingar, varför polisen har kontaktat ordningsvakterna och beordrar dem (!) att kvarhålla pojken. Alltså tillfälligt omhänderta i väntan på polis.

Som ni säkerligen förstår så var jag inte där, men det jag ser i filmen, eller hör, är definitivt inget ”dunkar huvudet” eller ”slår”, jag ser hur vakten med insidan av sin hand trycker bort barnets ansikte, och tar med en bit av hans jacka för att vara på den säkra sidan.
Det är jävligt otrevligt att bli spottad i ansiktet, oavsett vem som spottar.

Jag ser också hur vakten vid ett tillfälle trycker ner pojkens överkropp mot golvet, varpå huvudet – eftersom det är anslutet till kroppen – följer med. Ett avstånd på ett par (kanske typ 4-5) centimeter. Är det den biten man menar är ”dunkar huvudet i marken” möjligen?
Det är inte alls ett ovanligt fenomen att frihetsberövade – unga som gamla – dunkar sitt eget huvud i golv och väggar, i syfte att få medhåll från publik, alternativt för att anmäla vakten.

Ni kanske inte tänker på det, men jag gör det – hur varje rörelse vakten gör är en reaktion på något barnet gör.

Jag tror att anledningen till att man väljer att grensla barnet istället för att som brukligt lägga den frihetsberövade på mage är att barn är mindre till växten och mer ömtåliga än vuxna, således är det säkrare för pojken att ligga på rygg, eftersom inget tryck i det läget hamnar på hans bröstkorg.

Ser det bra ut? Naturligtvis inte.
Är det övervåld? Well… Eftersom ordet inte existerar inom juridiken, så nej.
Misshandel? Det är upp till åklagare att med hjälp av polisen utreda, och åtala om man finner misstanken grundad. Slutligen upp till tingsrätten att bedöma.

Moraliskt fel? Kanske. Jag är inte rätt person att svara på det, men jag inser att det är en fruktansvärt jobbigt situation för alla inblandade, mentalt.

Men, jag tror inte de här vakterna har något att frukta från rättsväsendet i det här fallet.
Jag hoppas förvisso att både vakterna och pojken får den hjälp de behöver för att gå vidare med en lärdom i bagaget.

Som jag har skrivit förr, så är att agera mot barn en av de absolut värsta sakerna med mitt jobb. Man gör vad man kan för att barnet inte ska göra sig illa, men när det enda barnet vill är att göra sig själv illa…

Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut.🙂

Rättegång, brevlådor och sömn

Det finns som ni säkert vet flera sätt att vakna. Ett av mina absolut minst omtyckta sätt att vakna är av att brevlådan skramlar till, för där jag bor kan man aldrig vara helt säker på hur dags sådant sket. Ibland redan vid 11, ibland vid 16.

Idag runt 13, igår runt 15. Det är inte en fullgod ersättare till väckarklockan.

Två brev, ett från Polisen, som är en kopia på upptagen anmälan efter att vi fått knallskott och smällare kastade på oss. Det andra var från Tingsrätten.

Överst anges vilken åklagarkammare som driver ärendet, följt av namnet på den tilltalade. I detta ärende fyra tilltalade, vilket jag på rak arm inte alls känner igen.

Efter ett kort samtal med en trevlig person på tingsrätten fick jag reda på vad det hela gällde.

Ett ärende i våras, där jag och kollegan kallades till en pendeltågsstation för att assistera våra kollegor med ett stökigt ärende. En person omhändertagen enligt LOB, hans kompis är förmodligen lika full men är inte föremål för LOB. Däremot blir han föremål för både handfängsel och benlås efter att fyra gånger ha fått chansen att gå genom avvisning, istället väljer han att tjafsa, och vid avlägsnande göra motstånd, varför han grips för det.
Därpå följer ett par hotelser mot oss,

”Ni ska bli nästa Malexander!”
Och ”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Tankar kring den saken finns att läsa här: https://vaktjavel.wordpress.com/2014/03/06/skadestand-ar-helt-uteslutet/

Nu bär det av mot en ny jobbvända, förhoppningsvis bjuder helgen på något spännande.
Om inte annat bjuder jag kollegan på jäkla god mat.

Om och om igen

Nu sitter jag hemma i soffan och har det bra efter ett par händelserika veckor på jobbet.

Givetvis har det jobbats fler veckor än så sedan sist jag skrev, men det mesta har varit vardagsmat eller vad man ska kalla det. Berusade människor i olika former och färger, olika tider och olika beteenden, men fortfarande vardagsmat.

Vi börjar härom veckan, då vi gjorde en intressant ”krycksväng” med bilen för att undsätta trygghetsvärdar som gripit en person för hot (kanske också våld, osäker här) mot tjänsteman.
Det hela började runt 01 med att en busschaufför inte ville låta en person åka med utan biljett, men erbjöd sig vänta efter värdarnas erbjudande om att hjälpa mannen köpa en biljett på den närbelägna pendeltågsstationen.
Mannen var inte intresserad av att köpa biljett, så han hotade (och ev. slog) busschauffören.

Trygghetsvärdarna griper mannen för brottet, och de ropar in via radion, men lyckas inte få ordentlig kontroll över mannen, som slår sig nästan fri.
De två värdarna och mannen ramlar ut ur bussen, vilket gör att mannen får loss en arm, slår en av värdarna i ansiktet, och drar sedan fram en kniv ur fickan och försöker hugga samma trygghetsvärd i axeln.

Han missar, mycket på grund av att den andra trygghetsvärden hade hamnat lite åt sidan när de föll ur bussen, och hinner se vad som är på väg att hända, och drar snabbt och rådigt kollegan bakåt så att knivhuggen missar.

Efter den scenen flyr mannen iväg, min och ytterligare en OV-patrull landar efter ett fåtal minuter, efter att ha haft en framkörning på ungefär en mil.
Fler patruller ansluter, liksom polisen, men sökandet efter mannen är dessvärre resultatlöst.
Möjligen har polisen hittat honom vid senare tillfälle, men det vet jag inget om.

En bussbiljett för vuxen, två zoner, kostar 54 kronor.
För ungdom, 30 kronor.
Vad kostar ett liv?

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

Att väcka en sovande, del #9357…8

Jag ber om ursäkt om ni blev ‘lurade’ av detta inläggs publicering under lösenordsskydd, men det var ett ‘work in progress’ och de inblandade kollegorna var tvungna att läsa igenom och godkänna innan jag publicerar det offentligt.

Men nu är det klart!
====
Det här inlägget kommer behandla en händelse som skedde nyligen, men som också sker på i princip daglig basis i vårt yrke.

En sovande person, det kan vara allt mellan en pendlare som är trött efter jobbet, till en hemlös som sover på bussar eller tåg i brist på andra ställen att vända sig till av olika skäl.
Verkligen allt däremellan.

Det är en vanlig måndagskväll, och min kollega – vi kan kalla honom Simon – befinner sig med sin kollega ”Håkan” en bit ut från stadens centrala delar, kvällen är kvalmig och varm.
De har för inte alls länge sedan varit ut till en av pendeltågens ändstationer och varit tågpersonalen behjälplig med tömning av tåg, precis som sker varje kväll.
Plötsligt skriker radion till, sådär som den gör när man minst anar det.

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar i Y, kom.
Ni ska få bege åka tillbaka till Z, och en buss där som har en sovande ombord. Kom.
Z och sovande på buss, vi är på väg. Slut, kom.
Klart slut.

Efter att ha letat en kort stund vid stationen hittar kollegorna bussen, och går in i densamma, för att väcka den sovande.

Allra längst bak, ni vet de där fyra sätena i änden på gången, där sitter den sovande mannen och stinker alkohol, samt har händer till synes indränkta i vad som rimligen är sprayfärg. Mannen har också en ryggsäck på sig, ur vilken Simon ser att det sticker ut sprayburkar.
Simon och Håkan försöker tilltala mannen så att denne vaknar, men ger upp efter några försök; de får ingen som helst kontakt med mannen.

Kollegorna fattar beslutet att leda ut mannen från bussen (=avlägsna) för att utanför bussen försöka få igång honom medelst lite kroppsrörelse. Det har funkat förut, att berusade människor vaknar till när man vevat igång dem som en gammal motor.
Dock inte riktigt den här gången.

För sin egen säkerhet beslutar kollegorna att genomföra en såkallad ”PL19”, en skyddsvisitation vi får göra när vi avlägsnar eller frihetsberövar en person, med syfte att söka efter farliga föremål. Denna sker företrädesvis så snart som möjligt av logiska skäl, och i detta fall inne i bussen, innan avlägsnandet tagit sin början. Vid denna skyddsvisitation påträffas en påse cannabis, samtidigt som mannen vaknar upp och genast blir aggressiv och utåtagerande mot OV, och försöker få ner sina händer i fickorna, vilket kollegorna lyckas förhindra.
De förklarar för mannen att han är gripen, och att han ska hålla sig lugn.

Mannen är förstås inte lugn, utan fortsätter sitt kraftiga motvärn och sitt utåtagerande beteende, i kombination med att kasta diverse hotelser mot både Simon och Håkan. Han gör utfall mot Håkan, som står vid dörren, Håkan fredar sig och det blir tumult.
Simon ger sig in för att försvara och hjälpa sin kollega, lyckas få tag i mannen, men faller bakåt och får mannen över och bredvid sig på sätet.
Mannen fortsätter i sitt ryggliggande läge att sparka och slå i riktning mot Håkan, som gör sitt bästa för att få honom lugn, men när det inte lyckas ropar han upp TryggC för att begära förstärkning, och förklarar att det är fullt tumult inne i bussen. I denna vevan belägger de mannen med handfängsel ”som han är”, med händerna framtill, för att slippa mer bråk.

Kollegorna lyckas få ut mannen från bussen, men där fortsätter sparkandet mot bägge kollegorna, och mannens fängslade händer rör sig hela tiden mot fickorna och byxlinningen. Mannen gör ett sådant motstånd att kollegorna måste lägga ner honom på marken för att få bättre kontroll på mannen och situationen, genom att sträcka fram mannens händer rakt fram, men även då försöker han nå ner till byxlinning eller ficka. Slutligen lyckas man sträcka ut mannen, men till priset av att Håkan blir biten i handen, samt både Håkan och Simon blir spottade på, och än fler hotelser flyger genom luften.

Polisen kommer slutligen, de tillkallades av TryggC när Håkan ropade på radion att de behövde förstärkning, och Håkan fick via TryggC veta att polisen behandlade det som ett överfall.
Polisen kommer dock utan blåljus, stannar vid rödljus, och misslyckas med att se Simons ficklampa med stroboskopfunktion, först på andra varvet förbi stationen får de syn på kollegorna och stannar.

Poliserna lastar in mannen i bilen utan att vare sig korrigera handfängsel till rätt sida av kroppen, eller fråga om skyddsvisitation är utförd.

De frågar vad han är gripen för, och Simon förklarar att det är en samlad bedömning, men i grunden så var det fråga om förberedelse till skadegörelse, i och med innehavet av en massa sprayburkar utan synbar anledning.
Simon vill givetvis förklara vad som föranlett den våldsanvändning de tvingats till, men polisen nöjer sig där, och meddelar att både Simon och Håkan ska infinna sig på stationen för förhör.

”Ni kan åka bakom oss” säger han.

Kollegorna gör så, och får vänta på polisstationen i nästan en timme innan de får höra att det inte blir något förhör idag, för polismannen ska snart avsluta sitt pass. De kommer dock att höra av sig per telefon.

Och just det… Gör en noggrannare PL19 nästa gång… Han hade en kniv i byxlinningen. Bara så ni vet.

Det var det sista polismannen sa innan kollegorna fick åka därifrån.

I min värld förklarar den kniven väldigt mycket i mannens beteende.

”Ordningsvakt! Backa!”

Såhär mot slutet av semestern har jag snubblat över lite medial uppmärksamhet.
Inte kring min person, tack och lov, men kring yrkesgruppen och dess utövning.

De jag reagerat mest på är Expressens TV-inslag om två kollegors ingripande vid en T-banestation, där en kvinna frihetsberövas och en pöbel blir skogstokig, samt en artikel på Nyheter24.se, om att en kvinna brutalt grips för att hon kastat en mandarin på en SD-affisch i tunnelbanan.

Jag har förr vid flera tillfällen skrivit om just det fenomen som syns i filmen, att folk som inte har den blekaste aning om vad som hänt ska filma (vilket är ok), och sedan väldigt fort övergå till att skrika, skräna, ställa krav på frisläppning, och slutligen försöka frita personen.
Detta är inget undantag. Pöbelmentalitet 101.
Att det sen råkar vara en viss typ av människor som gör såhär, står åtminstone klart för mig.

Det verkar som att vissa människor tror att bara för att man går in i tunnelbanan så får man bete sig precis hur man vill utan några som helst konsekvenser.
Om ni läser detta, vilket jag förvisso betvivlar, så vore det tacksamt om ni tog och läste bland annat vad jag skrivit tidigare, och framförallt vad andra skrivit tidigare i samma ämne.
Ni skapar problem för andra, och för er själva genom att bete er illa. Det kommer få konsekvenser i form av avlägsnanden och eventuellt omhändertaganden.

Kvinnan i filmen har gjort sig skyldig till vissa förseelser som förärar henne med både handfängsel, ned/bortvänt ansikte, och ett frihetsberövande. Ansiktet vänder man förslagsvis bort när man inte vill bli spottad på igen, bara som en notis sådär, och handfängsel får man på sig när man hotar OV (eller någon annan) med orden ”jag ska hugga dig med HIV-sprutan din h*ra!”
Att de går utanför bland folk är (tyvärr) för att det är snabbaste och enklaste vägen till
förvaringslokalen på just den stationen.
Säger ordningsvakten åt er att backa, eller att hålla avståndet, så är det precis det ni ska göra.
Inte skrika, inte hojta, inte vifta med armarna som om du vore en annonsballong vid en bilfirma i Tucson, Arizona. Du ska backa, för att ge ordningsvakten (eller polisen) utrymme att på ett för dem själva och den frihetsberövade lugnt och tryggt sätt kunna utföra sitt arbete.

Det finns gott om andra exempel när liknande saker inträffat.
Fadde Darwich ger ett utmärkt sådant mot slutet av sin debattartikel, ironiskt nog i samma ”tidning” som publicerar artikeln om den mandarinkastande kvinnan…

Jag kommer väl ihåg när en person helt oprovocerat högg ner fem människor mitt i City inte allt för länge sedan då jag jobbade på Stureplan.

Jag skulle gripa knivmannen men backade då han började jaga mig med kniven. Tack vare mina kollegor så kunde han gripas med hjälp av sköldar som vi hade till förfogande för just sådana fall.
När han [knivmannen] var gripen så samlades några ”hjältar” som skrek att vi skulle släppa den ”stackars oskyldiga killen”.
Då visste man inte om man skulle börja skratta eller gråta.

 

Så, nog om pöblar; det kommer hända igen och igen.

Att kasta en mandarin kan man alltså bli brutalt gripen för, enligt artikelns rubrik.
Läser man sedan den där tragiska ursäkten till artikel framkommer att det inte var kvinnan som kastade mandarinen, utan hennes vän. Vännen i sin tur gör sig förstås skyldig till åverkan eller skadegörelse (som han förvisso aldrig skulle åtalas för, möjligen under rubriceringen åverkan), men det faller förstås inte dessa berusade individer in, att de faktiskt begår en brottslig handling i samförstånd och samråd.
De letar nämligen tillsammans fram den där mandarinen som Olof sedan kastar på affischen.

Återigen, man får tycka precis vad man vill om vilket parti man vill, och vilka människor man vill, men bara för att du tycker en sak betyder det inte per automatik att du har rätt, och än mindre att du har rätten att förstöra andras saker, även om det ”bara” är en bit papper på en vägg.
Ponera att jag ser en tiggare med skylt, och beslutar mig för att spruta färg på hans skylt…
Samma scenario, men det skulle bli ett jävla oväsen om den saken.

Väktarna försöker prata med kvinnan och mannen, kvinnan ser att andra filmar så hon börjar också filma.
En av väktarna försöker ta tag i henne, varpå hon slår bort hans arm (förgripelse/våld mot tjänsteman) och sprayar honom sedan med en försvarsspray, som givetvis också utgör ett brott i det aktuella fallet.

Precis som i många fall före detta börjar det med en liten förseelse, personerna som begått förseelsen vet sannolikt att man inte får göra som de gjort (annars hade de gråtit ut i en stor tidning) och skäms för sitt tilltag; stoltheten är sårad, då måste man slåss för sin ”rätt” att bete sig hur som helst innanför tunnelbanans spärrar.
Den rätten finns förstås inte, men många människor verkar tro att den faktiskt gör det.

Att sedan artikeln är skriven av en ”journalist” som har ett uppenbart horn i sidan till det aktuella företaget – CSG – och ganska nyligen släppt en bok i ämnet gör inte det hela mindre intressant.

Samtidigt kan man, om man är intresserad, höra av sig till SL:s Kundtjänst eller Presstjänst och fråga hur många ingripanden ordningsvakter respektive väktare utförde under t.e.x 2013 där någon form av våld användes (avlägsnande eller högre), och man kommer få en siffra.
Sen sätter man den siffran i paritet till antalet ens påstådda felageranden, så får man fram att även fast ”journalister” som denna Kolbjörn försöker svartmåla en hel bransch på grund av sina egna erfarenheter finns det väldigt sällan grund för dessa obskyra påståenden.

Väldigt sällan, som sagt. Det betyder att det ibland finns skälig grund för påståenden om att enskilda personer inom yrkeskåren faktiskt gör fel ibland. Det förekommer säkert också att de gör uppsåtligen fel, även om jag personligen tror att det är ytterst sällsynt.
Själv har jag sett det hända två gånger på sex år.
Cirka 12’000 arbetade timmar (!) och två incidenter som varit tvivelaktiga ur mitt juridiska perspektiv.

%d bloggare gillar detta: