Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: handfängsel

Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

”Ordningsvakt! Backa!”

Såhär mot slutet av semestern har jag snubblat över lite medial uppmärksamhet.
Inte kring min person, tack och lov, men kring yrkesgruppen och dess utövning.

De jag reagerat mest på är Expressens TV-inslag om två kollegors ingripande vid en T-banestation, där en kvinna frihetsberövas och en pöbel blir skogstokig, samt en artikel på Nyheter24.se, om att en kvinna brutalt grips för att hon kastat en mandarin på en SD-affisch i tunnelbanan.

Jag har förr vid flera tillfällen skrivit om just det fenomen som syns i filmen, att folk som inte har den blekaste aning om vad som hänt ska filma (vilket är ok), och sedan väldigt fort övergå till att skrika, skräna, ställa krav på frisläppning, och slutligen försöka frita personen.
Detta är inget undantag. Pöbelmentalitet 101.
Att det sen råkar vara en viss typ av människor som gör såhär, står åtminstone klart för mig.

Det verkar som att vissa människor tror att bara för att man går in i tunnelbanan så får man bete sig precis hur man vill utan några som helst konsekvenser.
Om ni läser detta, vilket jag förvisso betvivlar, så vore det tacksamt om ni tog och läste bland annat vad jag skrivit tidigare, och framförallt vad andra skrivit tidigare i samma ämne.
Ni skapar problem för andra, och för er själva genom att bete er illa. Det kommer få konsekvenser i form av avlägsnanden och eventuellt omhändertaganden.

Kvinnan i filmen har gjort sig skyldig till vissa förseelser som förärar henne med både handfängsel, ned/bortvänt ansikte, och ett frihetsberövande. Ansiktet vänder man förslagsvis bort när man inte vill bli spottad på igen, bara som en notis sådär, och handfängsel får man på sig när man hotar OV (eller någon annan) med orden ”jag ska hugga dig med HIV-sprutan din h*ra!”
Att de går utanför bland folk är (tyvärr) för att det är snabbaste och enklaste vägen till
förvaringslokalen på just den stationen.
Säger ordningsvakten åt er att backa, eller att hålla avståndet, så är det precis det ni ska göra.
Inte skrika, inte hojta, inte vifta med armarna som om du vore en annonsballong vid en bilfirma i Tucson, Arizona. Du ska backa, för att ge ordningsvakten (eller polisen) utrymme att på ett för dem själva och den frihetsberövade lugnt och tryggt sätt kunna utföra sitt arbete.

Det finns gott om andra exempel när liknande saker inträffat.
Fadde Darwich ger ett utmärkt sådant mot slutet av sin debattartikel, ironiskt nog i samma ”tidning” som publicerar artikeln om den mandarinkastande kvinnan…

Jag kommer väl ihåg när en person helt oprovocerat högg ner fem människor mitt i City inte allt för länge sedan då jag jobbade på Stureplan.

Jag skulle gripa knivmannen men backade då han började jaga mig med kniven. Tack vare mina kollegor så kunde han gripas med hjälp av sköldar som vi hade till förfogande för just sådana fall.
När han [knivmannen] var gripen så samlades några ”hjältar” som skrek att vi skulle släppa den ”stackars oskyldiga killen”.
Då visste man inte om man skulle börja skratta eller gråta.

 

Så, nog om pöblar; det kommer hända igen och igen.

Att kasta en mandarin kan man alltså bli brutalt gripen för, enligt artikelns rubrik.
Läser man sedan den där tragiska ursäkten till artikel framkommer att det inte var kvinnan som kastade mandarinen, utan hennes vän. Vännen i sin tur gör sig förstås skyldig till åverkan eller skadegörelse (som han förvisso aldrig skulle åtalas för, möjligen under rubriceringen åverkan), men det faller förstås inte dessa berusade individer in, att de faktiskt begår en brottslig handling i samförstånd och samråd.
De letar nämligen tillsammans fram den där mandarinen som Olof sedan kastar på affischen.

Återigen, man får tycka precis vad man vill om vilket parti man vill, och vilka människor man vill, men bara för att du tycker en sak betyder det inte per automatik att du har rätt, och än mindre att du har rätten att förstöra andras saker, även om det ”bara” är en bit papper på en vägg.
Ponera att jag ser en tiggare med skylt, och beslutar mig för att spruta färg på hans skylt…
Samma scenario, men det skulle bli ett jävla oväsen om den saken.

Väktarna försöker prata med kvinnan och mannen, kvinnan ser att andra filmar så hon börjar också filma.
En av väktarna försöker ta tag i henne, varpå hon slår bort hans arm (förgripelse/våld mot tjänsteman) och sprayar honom sedan med en försvarsspray, som givetvis också utgör ett brott i det aktuella fallet.

Precis som i många fall före detta börjar det med en liten förseelse, personerna som begått förseelsen vet sannolikt att man inte får göra som de gjort (annars hade de gråtit ut i en stor tidning) och skäms för sitt tilltag; stoltheten är sårad, då måste man slåss för sin ”rätt” att bete sig hur som helst innanför tunnelbanans spärrar.
Den rätten finns förstås inte, men många människor verkar tro att den faktiskt gör det.

Att sedan artikeln är skriven av en ”journalist” som har ett uppenbart horn i sidan till det aktuella företaget – CSG – och ganska nyligen släppt en bok i ämnet gör inte det hela mindre intressant.

Samtidigt kan man, om man är intresserad, höra av sig till SL:s Kundtjänst eller Presstjänst och fråga hur många ingripanden ordningsvakter respektive väktare utförde under t.e.x 2013 där någon form av våld användes (avlägsnande eller högre), och man kommer få en siffra.
Sen sätter man den siffran i paritet till antalet ens påstådda felageranden, så får man fram att även fast ”journalister” som denna Kolbjörn försöker svartmåla en hel bransch på grund av sina egna erfarenheter finns det väldigt sällan grund för dessa obskyra påståenden.

Väldigt sällan, som sagt. Det betyder att det ibland finns skälig grund för påståenden om att enskilda personer inom yrkeskåren faktiskt gör fel ibland. Det förekommer säkert också att de gör uppsåtligen fel, även om jag personligen tror att det är ytterst sällsynt.
Själv har jag sett det hända två gånger på sex år.
Cirka 12’000 arbetade timmar (!) och två incidenter som varit tvivelaktiga ur mitt juridiska perspektiv.

Ont & blandat

På sistone har det hänt en hel del för oss ordningsvakter, åtminstone i lokaltrafiken.
Tyvärr kan jag inte delge särskilt många – eller mycket – av de händelser som varit då de av olika skäl ligger på utredningsbordet i skrivande stund.

Jag kan säga så mycket att fyra ordningsvakter vid två separata tillfällen under loppet av tre dygn blev överfallna – av varandra orelaterade – men klarade sig tämligen bra, trots stygn och blodförlust.
Vidare råkade ytterligare två kollegor illa ut då de föll baklänges i en rulltrappa med en frihetsberövad, på grund av den frihetsberövades motstånd.

Även dessa kollegor mår fysiskt förhållandevis bra, vilket glädjer mig.
Sist, men definitivt inte minst, har två kollegor i början av året råkat ut för en hyfsat traumatisk händelse i en av våra ädla förorter.
En ung man kommer fram till kollegorna inne på stationen och ber om hjälp, han säger att han blivit rånad av en man, som finns kvar utanför stationen, på vad som kan liknas vid ett torg.
Kollegorna tar upp jakten på gärningsmannen, som flyr upp för en trappa, håller ena handen som ”på magen”, vänder sig om, och kollegan ser en eldsflamma och hör en knall. Gärningsmannen säger ungefär ”Kommer ni närmre siktar jag bättre nästa gång!” och får fly sin väg.

Givetvis blir kollegorna rejält skärrade av händelsen, men tas initialt om hand väldigt väl av arbetsledare på plats och direkt efter händelsen.
Hur omhändertagandet ser ut fortsättningsvis återstår att se, men vi hoppas förstås på det bästa.
Bägge kollegorna är även i detta fall tillbaka på jobbet.

I min lilla värld undrar jag lite varför man går tillbaka till jobbet efter en sån händelse.
Även om man inte är eller var rädd p.g.a skjutvapen så hade nog åtminstone jag tänkt att ”Fan, det här är nog ändå lite utanför mina faktiska arbetsuppgifter” eller något liknande.
Men jag var ju inte där, vet inte hur jag själv hade reagerat. Mycket möjligt att jag blivit livrädd och börjat gråta.
Kanske inte sannolikt, men definitivt inte omöjligt.

Blev också själv framskickad på ett jobb i helgen, i en av närförorterna, där det enligt radion ska finnas ”en galen man som hotar resenärer och har dragit nödbroms” och det brukar vanligtvis röra sig om ungdomsgäng i någon form, men så icke denna gång.
När vi närmar oss stationen i fråga får vi över radion veta att polisen är på plats, och när vi kliver ner i biljetthallen ser vi två poliser stå med en man som stämmer in på givet signalement (viss färg på klädsel, samt blod i ansiktet). Noterar att de står i L-formation (V-formation också kallad), där poliserna utgör ändarna på respektive bokstav. Mannen är fysiskt lugn men verbalt aggressiv och smått hotfull mot poliserna.
Det verkar, tycker jag, som att han surnar till när han ser mig och min kollega.
Ytterligare en polis kommer in i biljetthallen, men det visar sig att hans kollega är nere på plattformen med en annan polispatrull samt våra kollegor.
Kanske en minut efter detta, en minut av samtal och dialog, passerar några unga killar (16-20 år ca) som jag i normalfallet hade misstänkt för liknande tilltag (hotfulla, dra i nödbroms, m.m.), och som mannen skriker till att

Ey brur, filma! Aina ska göra övervåld! Filma, filma!

Varpå han tar ett halvt löpsteg mot poliserna, som får tag i honom och möts av motstånd och mängder av okvädingsord, sådana ord som vi ordningsvakter får i ansiktet dagligen, men som folk med vanliga jobb säkerligen hör mer sällan riktade mot sig, men poliserna lägger lugnt och kontrollerat ner mannen baklänges, efter att först ha försökt framlänges. Taktiskt och praktiskt väl utfört.
När de lagt ner mannen får de över honom på mage, okvädingsord och skrik fortsätter, liksom spottloskorna – som jag senare fick veta hade träffat en av poliserna i ansiktet i det skedet då mannen sprang emot dem – och han sprattlar med benen.
Jag och den tredje polisen samarbetar och lägger ett benlås, och handfängsel läggs på. Packat och klart?

Inte då! På väg in i polisbilen för transport börjar mannen stöka och sparka mot poliserna, varpå han blir ihopknölad av två poliser inne i baksätet. Bilarna har ju tonade rutor, så jag ser inte vad som händer, men jag kan tänka mig.
Nu verkar dock de unga killarna ha tröttnat på att filma händelsen, när de sett hur mannen betett sig, och telefonerna åker ner i fickan.
De går därifrån, och jag hör dem säga bland annat ”Vilken idiot, fattar han inte att han gör bort sig!?”

%d bloggare gillar detta: