Tvångsdialog

I mitt förra inlägg, ”Om att ingripa mot barn”, gick jag svepande igenom vad jag ser i den film som cirkulerat i medierna. Inget har förändrats på de punkterna. Jag tycker fortfarande – som privatperson – det ser dåligt ut, inte på grund av hur ordningsvakten agerar, utan på grund av hur han tvingas agera.
På grund av att en väldigt ung människa är inblandad.
Det kommer nog aldrig se bra ut, tror jag.

Jag var som ni förstår inte där, jag känner inte kollegan i fråga, men jag kan så pass mycket om branschen att jag vågar säga att i princip ingen ordningsvakt initialt skulle hantera en situation, vilken situation som helst, på något annat sätt än verbalt; med samtal, anmodanden och tillsägelser.
Visst finns det situationer där samtal inte är att tänka på, exempelvis pågående misshandel och så vidare, men det är inte de ärenden vi talar om nu, vi pratar om ärenden där samtal fortfarande är ett reellt alternativ.

Visst är det också som så att många ordningsvakter – inklusive undertecknad – skulle behöva en uppfräschning av konflikthanteringens verbala bitar, men det spelar i slutändan ingen roll om din motpart inte är intresserad av att lyssna på vad du har att säga.

Ni som själva har barn/ungdomar vet att ibland blir de så arga, ledsna eller upprörda att de springer in på sitt rum och slår igen dörren efter sig. Ni vet att det inte är läge att prata med dem just då.
Fördelen ni har är att ni kan vänta till ett senare tillfälle, som ordningsvakt på allmän plats är det fruktansvärt svårt, för att inte säga omöjligt, att vänta på ”rätt” tillfälle för motparten.

Ni som tycker att ordningsvakterna skulle ‘pratat’ med ungarna – jag tittar på dig, Bo Hejlskov Elvén – får gärna precisera och förtydliga exakt hur det ska gå till i varje given situation, även den aktuella situationen på Malmö Centralstation, där det enligt samma Bo ”tydligt framgår att barnet inte kan svenska.”
Ni är för min del välkomna att ta del av klientelet vi möter, både här i Stockholm men även på andra platser i landet.

Tala gärna också om för mig hur ni kan veta att pojken ”uppenbart inte förstod svenska”,
det måste vara något jag missat.

Seså Lund, fram och prata med de trevliga ungdomarna nu!
Vi? Eh, alltså… Jag sitter framför en dator…

Dock har jag blivit skriken åt på fler språk än jag trodde jag behövde kunna, bland annat spanska, serbiska, somaliska, diverse arabiska språk/dialekter, och franska.

Gemensamt för samtliga de personerna som skrikit åt mig, oavsett deras ålder, har varit att när det inte längre passade deras syften, så slutade de helt plötsligt förstå och tala svenska.
Någon som kan mer om sådant får gärna förklara varför så varit fallet.

Hur vet man att han kommer från en krigszon och är traumatiserad?
Sannolikheten talar emot det påståendet, helt enkelt.

Hejlskov med flera tycker också att om man som ordningsvakt inte kan nå önskat resultat genom att prata med folk så bör man söka sig ett annat jobb.

Ta er gärna tiden att se ”Veckans Brott”, där Leif GW Persson går igenom övervakningsfilmen (se från 31:14 och framåt) och förklarar hur saker och ting fungerar i verkligheten.
Han ger också luft åt några tämligen intressanta teorier.

Härom månaden hamnade jag och kollegan i en situation där en person drog kniv mot oss.
Vi försökte prata med honom, få honom att släppa kniven och ta ett steg tillbaka.

Det slutade med massivt polispådrag, dragna vapen, kravallsköld, OC-spray och ‘buntning’ av GM.
Det visade sig också när omhändertagandet var genomfört att det inte var en kniv, men i mörkret vi jobbade i var det i princip omöjligt att avgöra på lite håll.
Ska jag och kollegan söka nytt jobb nu, eftersom gärningspersonen inte var intresserad av att lyssna på oss?

När en rökare vägrar släcka cigaretten trots tillsägelse, ska jag ringa Arbetsförmedlingen på en gång då?

Nej du Bo, du och väldigt många andra är fel ute här. Givetvis är det ett mål jag skulle våga säga att alla ordningsvakter har, att allting löser sig med lite verbal gymnastik, men det är ofta långt ifrån så det går till.
Till ingen skuld på ordningsvakten för den saken.
Vi har vissa rättigheter som allmänheten inte har, däribland att använda ett visst mått av våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Vilken mängd våld som får användas regleras i polislagen, och där står i §10 att

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om:

och följs av sju punkter varav någon skall uppfyllas. Vem är det då som avgör huruvida det är försvarligt våld som brukats vid ett ingripande med stöd i PL§10?
Vi börjar med uteslutningsmetoden. Det är inte Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, grupper på Facebook, Bo Hejlskov, en hemlös narkoman, eller ens Tingsrätten.
Initialt är det alltså den ingripande polismannen eller ordningsvakten som avgör vad denne anser vara försvarligt våld.

Först senare bedömer tingsrätten om så är fallet, om åklagare beslutat att väcka åtal.

Jag förstår visst att folk reagerar, det brukar bli så när ”samhället” misslyckats i uppfostran (sist jag kollade skötte föräldrar uppfostran, och var dessutom ansvariga för den) av enskilda individer i ung ålder.
Men, i slutändan spelar det ingen större roll hur gammal personen är. Gör det mindre ont att bli knivhuggen av en 9-åring än av en 12-åring, tro?

En person blir inte frihetsberövad – någonsin – utifrån dess hudfärg, språkkunnighet eller hur gammal den är, det enda skälet till frihetsberövande är att personen har ett beteende som inte är förenligt med lagar och förordningar.
När beteendet uppdagas påtalas det av ordningsvakten, som inväntar reaktion från personen.
De barn i liknande åldersspann jag haft att göra med har överlag varit vettskrämda bara jag höjt rösten åt dem, som en referens.

Många är det dessutom som efter den nyligen släppta övervakningsfilmen – som visar hela förloppet ur överskådlig vinkel – som fortfarande anser att det här är en liten ängel som blir brutalt överfallen av vakter.
Jag förmodar att ni sällan lämnar er egen bostad, helt enkelt, eftersom det är i princip omöjligt att vara så informationsmotståndig som ni bevisligen är.

 

Något av det mest tragiska i den här historien är ändå hur media (nu är jag där igen…) fortsätter med sin politiska agenda; man ljuger folket rakt upp i ansiktet med svarta drama-rubriker som ”Här dunkar han pojkens huvud i golvet”, ”Brutalt omhändertagen av ordningsvakt” och liknande.
Inte ens på mobilfilmen finns något dunkande av huvud, men både media och vissa enskilda personer har varit så förblindade av sitt hat mot ordningsvakten att de helt enkelt inte klarat av att se rationellt vad som händer.

Kollegan, fick jag veta via gemensamma bekanta, har alltså haft ett 30-tal journalister campande på eller precis invid sin tomt i ett antal dagar efter händelsen. Hans familj har inte vågat gå ut, de har levt under polisiärt beskydd sedan händelsen. Han har inte kunnat jobba, han har heller inte fått jobba eftersom hans arbetsgivare stängt av honom under utredningens gång.
Utöver dessa journalister har diverse invandrare och så kallade ”antirasister” i ungefär samma numerär samlats utanför hans bostad, i vilket syfte vet jag inte, men jag kan ju gissa.

En offentlig ursäkt från varje enskilt media som publicerat mobilfilmen vore på sin plats, men det lär ju inte hända.
Jag hoppas att ordningsvakten kräver tidningarna på massiva skadestånd för förtal, och jag hoppas att de någon gång lär sig att ta det lite lugnt innan de hoppar på skenande åsiktshästar åt endera håll.

Polis knivskuren av 12-åring i Rinkeby

Det står att läsa om i bland annat Aftonbladet och DN.

Jag själv kan inte undgå att se parallellen till det tidigare avhandlade ärendet där SL’s ordningsvakter belägger en 12-årig pojke med handfängsel vid Slussens T-bana.

Det var ju en ”stor och stark” ordningsvakt, och en ”liten, späd pojke”…

Berätta gärna för mig vad Polisen har gjort fel här, när de helt enkelt ska göra sitt jobb.
För, jag förutsätter att de här fina ungdomarna aldrig kommer krävas att ta ansvar varken för den här handlingen eller kommande handlingar, det är nämligen inte förenligt med rådande normer (…) att tvinga folk att ta ansvar.

Nu vet jag inte varför den 13-årige storebrodern skulle omhändertas enligt LVU, men uppenbarligen bedömde socialtjänsten att de behövde handräckning, och då faller lotten på Polisen.
Att det sedan samlas vad jag förstår som ett antal människor som sedermera misshandlar den andra polisen då han fallit till marken är för mig helt sinnessjukt.
Dels att misshandla en annan människa, dels att sparka/slå en liggande person, men framförallt tycker jag föraktet mot polisen är väldigt skrämmande.

Självklart måste man inte tycka om Polisen, men istället för att alltid ställa till problem kan man ju kanske, åh jag vet inte, ställa frågan ”Hej, varför är ni här denna gången?” eller nåt.
Men det skulle ju kräva individuellt ansvar…

Jag undrar ju vidare hur en 12-åring mår om han är benägen att knivhugga en polis.
Kommer han bli bjuden på våra politikers barns födelsedagsfester? Troligen inte.

”Hon är ju bara ett barn!”

Ja, den unga kvinnan, gissningsvis i åldern 16-20 år, som inte ville betala för sig på bussen härom dagen, benämndes av en fullvuxen, till synes normalt fungerande människa som just ”ett barn.”

Den unga kvinnan klev ombord på bussen ungefär klockan 22:10, och ägnade där ungefär två minuter åt att ”försöka” ordna en SMS-biljett. Men både jag och kollegan ser att hon istället för att skriva ett SMS står och scrollar runt bland bilderna i telefonen, tar sedan fram något som liknar ett SMS och visar det för busschauffören, som då vägrar låta kvinnan kliva ombord på bussen.
Hon blir frustrerad och arg, men avvisas vänligt men bestämt.

Då kliver civilkuragets drottning fram och säger:

”Kan ni inte låta henne åka med? Hon är ju bara ett barn!”

Kollegan förklarar för den vuxna kvinnan att om chauffören säger nej så är det nej som gäller.
Oavsett ålder så bör man i dagens samhälle ha medel till att ta sig hem ordentligt.
Om den unga kvinnan nu är ”ett barn” undrar ju vän av ordning vad hon gör ute efter 22 en söndagkväll… Uppenbarligen var inte den vuxna kvinnan en vän av ordning.

Foto: mrbuss.se || Bussen på bilden har inget eller litet samband med texten

Problemet med att låta folk åka utan biljett enstaka gånger ser säkert inte så stort ut om man ser det utifrån;
”Det är ju bara en resa…”
Men problemet är gigantiskt, eftersom många – främst ungdomar – sätter det i system att inte ha batteri i telefonen eller vad det nu kan handla om. Och om man släpper efter så begriper de ju att deras story funkar, så de fortsätter köra på den. De möter inget motstånd.

När de väl möter motstånd, ofta i form av någon som gör sitt jobb (t.ex kontrollerar biljetter) så blir de ofta hysteriska och skrikiga, och våldsamt utåtagerande, och blir sedermera mitt och mina kollegors jobb. Det händer i princip dagligen att busschaufförer blir hotade till livet för att de ber folk att visa biljetten. En biljett vars monetära värde är någonstans 18-44 kronor…

I min värld är det inte ens i närheten av okej, och det är framförallt inte barn vi har att göra med i de här fallen. Unga vuxna, i bästa fall.
Och, faktiskt, nästan uteslutande med invandrarbakgrund.

Den unga kvinnan jag nämner i texten var av uppenbar afrikansk härkomst.
Jag undrar om den vuxna kvinnan reagerat likadant om det
hade varit en till synes svensk ung kvinna som vägrat betala för sin resa.

Jag lägger inga värderingar däri, jag bara undrar.

Problemlösning i branschen…

Jag vill börja det här inlägget med att tacka för alla kommentarer jag fått på mitt förra inlägg (”Våldskultur bland SL:s väktare?”), kommentarer som till stor del varit positiva och korta, men i viss mån också långa och ifrågasättande.

En del som känner mig har även gett mig en del konstruktiv kritik vid sidan av, till exempel på världens största bok och även på jobbet. Det mesta positivt, men även en del negativt.

Jag tar till mig kritiken jag fått, och vill härmed göra ett förtydligande, då mitt förra inlägg – som ju var tänkt mest som ett svar till en insändare – upplevdes av många som ganska onyanserat. Och de har rätt!
Jag valde att lyfta fram en del av de positiva delar som frodas i OV-kåren, eftersom insändaren i fråga fokuserade på de negativa bitarna. Så stort tack till er som kommenterat och gett luft åt era åsikter. Vad vore en åsikt – eller en blogg – utan människor med annan åsikt? Vårt samhälle skulle vara ganska grått och tråkigt.

Om man inte har psyke att ta dessa hot ifrån fulla och påverkade människor så kanske man har valt fel yrke?
Det finns många vettiga ordningsvakter men det finns också många riktiga rötägg som måste visa sig tuffa och överutnyttja den lilla makt deras bricka ger dom. Och det går ut över dessa stackars fulla människor som egentligen bara fått i sig lite för mycket.
Effekten blir lite som med invandrare. Alla blir dragna över en kant.
Skillnaden är att ni har betalt för att vara i denna situationen.

Och om man inte kan hantera detta så har man valt fel yrke.
Hoppas media uppmärksammar problemet riktigt mycket så rötäggen sorteras ut ur branchen.
Vakter finns till för vi civila ska känna oss trygga när vi är ute och festar. Inte tvärt om vilket tyvärr är fallet många gånger.

När personen som ”bara fått i sig lite för mycket” är så pass berusad att han uppenbarligen inte kan ta hand om sig själv, men inte begriper – trots extensiv förklaring – att det är för hans eget bästa han omhändertas och istället för att gilla läget börjar fäkta och slåss?
Visst är det ”nåt man får ta” i vissa lägen, men som jag skrev i mitt svar på kommentaren så måste man nånstans dra en gräns. Varje hot, varje slag, varje spott på min person, är ett brott med fängelse föreskrivet i straffskalan.

Själv hoppas jag att media – utöver inslaget på Radio 1 igår (torsdag) – försöker prata med oss istället för att så gott som uteslutande ta upp händelser som är negativa för oss. Det skulle ge oss möjlighet att förklara saker på ett annat sätt, plus att media lättare skulle kunna komma oss inpå livet. Idag har hela bevakningsbranschen (åtminstone dess personal) en oerhört skeptisk syn på media, för att inte säga direkt negativ. Det finns anledningar till att Aftonbladet benämns Aftonh*ran i vissa kretsar.

Dock så finns det problem i OV-kåren, något annat tänker jag inte påstå. Det är inte – anser jag – en våldskultur, men arbetssituationen som sådan är ganska påfrestande, och många OV blir ganska snabbt bittra och cyniska, och erfarenheter ger väldigt lätt fördomar, som i sin tur i värsta fall påverkar ingripanden.
I SL-trafiken finns det gott om kameror, i biljetthallar, i trygghetsrum, på plattformar, i gångar… Det går alltså i efterhand att se hela händelseförloppet (nåja, oftast) oavsett om det är OV eller GM (gärningsmannen) som gjort fel.

Vissa kollegor anser att man kan avvisa folk enbart baserat på att personerna nyligen setts umgås med ”bus”.
Andra kollegor tycker att man kan LOB:a någon så fort den är en smula berusad.
Vissa anser att offentlig urinering är bland det värsta som finns.
Somliga tycker förmodligen att rökning i slutna utrymmen (tunnelbana, buss, etc.) är vidrigt.
Några tycker att alkoholförtäring är det värsta vardagsbekymret i ‘tuben’.

Så visst förekommer det ingripanden som i mina ögon är magstarka, det tänker jag inte förneka. Men det handlar inte nödvändigtvis om ”maktmissbruk” i traditionell mening; det handlar snarare om en snäv tolkning av lagtexten.
LOB exempelvis är väldigt flytande i definitionen ”inte kan ta hand om sig själv”, eller ”utgör en fara för sig själv eller andra.”. Det är alltså upp till den enskilde ordningsvakten att göra bedömningen huruvida personen passar in på någon av dessa beskrivningar. I vissa lägen är bedömningen väldigt generös, i andra lägen är den snäv, av olika anledningar.
Om en person röker och vid tillsägelse släcker cigaretten, samt i övrigt har ett gott uppförande så nöjer jag mig oftast där, men det händer att folk blir avvisade från platsen på grund av något så ”simpelt” som rökning.

Dock så tror jag – jag vet inte – att många av de ”snäva” beslut som fattas av oss ofta fattas i lägen när den berömda bägaren är så gott som full, vilket innebär att tålamodet är på väg att ta slut. Tyvärr, eftersom alla ju förtjänar en korrekt bedömning och behandling, men det ges inte i alla lägen.
Det är å andra sidan helt naturligt att som människa ibland tappa tålamodet, speciellt lätt är det för min del när folk bestämmer sig för att tjafsa om småsaker, som t.ex en ölburk för 10:- som de vill försvara sin (icke-existerande) rätt att dricka ombord på tåget, eller folk som tycker att bara för att man har biljett så får man minsann bete sig hur som helst.

Det har hänt att jag dragit parallellen till ett flygplan; där är det normalt att sköta sig på ett visst sätt, man lyder tillsägelser från personalen, det är ”självklart” att inte röka, att inte spotta ut en massa nötskal på golvet, osv osv.
Varför är det inte lika självklart i lokaltrafiken? Det är samma människor som åker, men på vardagar.

Det är som sagt sådant som lite suger musten ur en människa som jobbar i den miljön, och här kan jag ana lite dubbelmoral från många som ifrågasätter oss. Vi förväntas vara människor, och när vi är det i den bemärkelsen att vi hjälper folk så är det bra även om det inte uppmärksammas varken nämnvärt av allmänhet eller media, men när vi är mänskliga i den bemärkelsen att vi tappar tålamodet, är lite snarstuckna i rösten, är lite dryga eller helt enkelt gör fel, då är allmänhet och media på oss som hökar.
Men – och det här vill jag poängtera – det är bra. Det ska uppmärksammas.

Men det bör kanske inte uppmärksammas på sättet att ”Vakter är våldsbenägna idioter utan utbildning!” och sen stänga diskussionen? Om det däremot förs en konstruktiv diskussion kring det, absolut! Kör i vind, liksom.
Det är sällan man hör eller läser om kundtjänstarbetare i alla dess olika former, hur dryga, otrevliga och nedvärderande de är när man ringer och vill ha hjälp.

Men debatten handlar om ordningsvakter, eller vakter överlag, och hur våldsbenägna vi är för att någon känner nån som känner nån (…) som blivit illa behandlad på ett eller annat sätt. Jag tror helt säkert att personen upplevt sig blivit illa behandlad (felaktigt avvisad, misshandlad, otrevligt bemött, osv.) men att det inte helt säkert är så att personen är lika oskyldig som personer i sådana historier så gott som alltid framstår. Sen finns såklart de fall – som jag anser vara undantagsfall – där faktiska rättsövergrepp har skett, där personer HAR avvisats trots att de inte gjort något fel, där personer HAR omhändertagits och senare misshandlats av ordningsvakter, och liknande. Men jag tror att det är en försvinnande liten del av samtliga ingripanden, vilket förvisso är en alldeles för stor del. Själv känner jag till ett enda fall, på tio år i branschen…

Exempelvis så hade vi i det område jag jobbar, under juli månad detta år följande statistik (avrundad):
3500st tillsägelser
300 st avvisanden
100 st avlägsnanden
70 st omhändertagna enligt LOB
20 st omhändertagna enligt PL §13
30 st gripna för brott

Och på denna tid har mig veterligen ingen anmälan inkommit mot någon av mina kollegor.
Det vi skulle anmälas för är rimligen tjänstefel, vilket faller under allmänt åtal, som betyder att vem som helst kan göra anmälan till Polisen.

3500 tillsägelser, varav 400 behövt mer än en tillsägelse (avvisade, avlägsnade) samt 120 frihetsberövade.
Det gör att drygt 10% av de tillsagda personerna behövt mer än en tillsägelse, vilket i sin tur gör att 90% av de tillsagda har förstått budskapet. Ingen av dessa har uppenbarligen vänt sig till Polisen och känt sig orätt behandlade.
Inte heller någon av de frihetsberövade. Men, återigen, såvitt jag vet.

Några frågor till Er:
Hur kommer man tillrätta med det problemet? Hur identifierar man problemet?
Vad tror ni problemet beror på?

Jag sitter inte inne på någon universallösning, därför efterfrågar jag konstruktiva förslag på sätt att försöka lösa den problematik många upplever finns i min bransch.
* Hur upplever ni problematiken?
* Vad anser ni att jag som enskild OV kan göra?
* Vad anser ni att ni som allmänhet kan göra?
* Vad anser ni att media kan göra?

Fast en sak vet jag, och det är (iofs vet jag jättemånga saker, men alltså…) att det lönar sig att vara ödmjuk, både som OV och mot OV.
Som människa, helt enkelt.