Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: väktare

En julhälsning

Såhär dagen före dopparedagen sitter jag hemma och avnjuter en vältajmad ledighet över julafton och några dagar tillbaka, spelandes datorspel efter att julklappar inhandlats, mat förberetts och så vidare.

Julen spenderas med föräldrar och syskon här ”i stan”, så jag slipper förhoppningsvis den obehagliga jultrafiken.

Däremot finns det alltid människor som gör vad de kan för att ställa till det för andra. Jag fick en notis från DN-appen i telefonen, om att en väktare har skjutits i magen vid Kungens Kurva i Stockholm.
De hade ingen text alls i artikeln, men hänvisade till Aftonbladet som faktiskt har en hel del text, och i skrivande stund även liverapportering från händelsen.

Tre personer har gripits på en bostadsadress i Västertorp, och ska enligt Aftonbladet vara misstänkta för delaktighet i värdetransportrånet och det som förmodligen kommer rubriceras som mordförsök på väktaren.

Trots att man nu gripit misstänkta så kan jag inte sluta tänka tanken.
”Tänk om det är någon jag känner, eller tänk om det var jag.”
Jag vet nog inte vem du är, men jag hoppas du repar dig efter skadorna, och att du och de du väljer att ha nära dig får en lugn och fin julhelg.

Ni som ska ut i trafiken till eller från ert julfirande – ta det lugnt.

God jul på er, alla läsare, och framöver ett gott nytt år också.

PS. Om ni får alldeles för mycket julklappar, eller om era julklappar gör andra prylar obsoleta, var inte främmande för att skänka både prylar och mat till de ideella organisationer som kämpar för att våra utsatta personer ska få ett lite drägligare liv.

Annonser

Bloggen når nya höjder!

Igår, fredag den 9 februari, blev jag  smått extatisk av att nå 90 likes på Facebook, och när jag vaknade vid 06 i morse (vem fan vaknar 06 en ledig söndag utan planer?!) hade jag fått 14 mail från Facebook, där vart och ett av dem var ett meddelande om att en ny person ”gillat” Vaktjävel på Facebook.

Nu tycker jag vi firar, här bjuds på tårta!

Chokladtårta till alla läsare!

Tårta åt alla läsare, som tack för att Ni läser vad jag skriver.

Jag skrev ett inlägg igår om hur stort jag tycker det är att 90 personer vill ta del av det jag har att säga, antingen för att de är intresserade av mina tankar kring jobbet, någon kanske följer för att den har dåliga erfarenheter av ordningsvakter, eller bra erfarenheter. Jag vet inte varför Ni väljer att följa mig, eller läsa det jag skriver, men jag tycker att det är väldigt roligt som sagt, att så många är intresserade av det jag har att komma med.

Och i ärlighetens namn har jag ju inte haft så mycket att komma med på sistone.
Det beror dels på omstruktureringar i uppdraget från SL:s sida, dels på förändrade arbetstider. Vi (jag och min kollega) har inte haft några ”case” att tala om, och det som händer andra verkar hända på de vändor jag inte jobbar.
Sen ses det kanske som ‘fult’ på något sätt att skriva om det som händer andra, dvs. om någon annan patrull har ett jobb som är en smula utöver det vanliga, men jag hoppas att folk – både kollegor och Ni läsare – kan ha överseende med detta, åtminstone för ett tag framöver.

Jag vet att en kollega på annat bolag åtminstone tidigare har twittrat om händelser i realtid, både sina egna ärenden men också andra patrullers ärenden. Till mitt försvar, om man ska jämföra, så skriver jag extremt sällan i realtid, och jag försöker i det yttersta att undvika namn på platser och personer, jag försöker till och med att inte beskriva platser eller personer alltför ingående, just för att integriteten hos både kollegor och klienter ska förbli så intakt som möjligt.

Dock så hade kollegan och jag ett litet case härom vändan. Vi stod i godan ro någonstans och gjorde allt det vettiga vi vanligtvis gör på jobbet, dvs. titta på människor, prata med människor, dricka te, äta godis, titta på andra människor, och så vidare.
Vi blir hur som haver skickade till en ändstation, och miljön på de flesta ändstationer kan ofta beskrivas som ”lätt fientlig” mot ordningsmakten överlag. Hur som haver, på vissa ändstationer har man för förarens skull stationerat två väktare, som i sin tur noterat en berusad och aggressiv man på stationen. Tågen har slutat gå för kvällen vilket mannen vägrar inse.
Vi kommer till platsen och försöker förklara för mannen att det inte går några fler tåg. Han säger att han väntar på sin fru, vilket vi kallt konstaterar är någon form av missförstånd eller rent skitsnack. Vi ber honom lämna stationen då den ska stängas och låsas, men han vill åka med nästa tåg som går om fyra timmar…

Det går till den punkten att både jag och kollegan får nog och tar tag i mannen samtidigt som vi säger att han måste gå ut eftersom stationen ska stänga. Mannen börjar direkt med att göra motstånd, och kollegan tappar sitt grepp om mannens arm, som han i det läget försöker nå mig med. Jag har ett godkänt grepp om hans arm, men vill att kollegan ska komma tillbaka in, så jag tar min lediga (höger) hand och siktar på näsan. Upp över axeln, handflatan ifrån munnen, och tryck upp näsan. Det är mycket obehagligt för den utsatte, men ger inga skador.
Dock vet jag nu till nästa gång att det går mycket bättre om personen faktiskt har en näsa… Jag tänkte för stunden inte på mannens mongoliska ursprung, vilket fick medföra andra grepp för att få kontroll över mannen.
Kollegan kom tillbaka och vi avlägsnade honom enligt konstens regler.

Väl utanför stationen ville han ha hjälp att hitta hem…

”Polishatet i segregerade förorter spårar ur.”

Jag tänker inte skriva så mycket just nu, men jag vill tipsa om en riktigt läsvärd artikel på Newsmill.
Det är polisen Martin Marmgren som skrivit artikeln.

Håll till godo!

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/30/polishatet-i-segregerade-f-rorter-sp-rar-ur

 
Ett axplock:

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod.
Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer.

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Datainspektionen: Ej brott mot PuL registrera klottrare

Jag sitter och läser en artikel på DagensJuridik.se om att DI (Datainspektionen) har konstaterat att det bevakningsbolag som SL anlitat för klotterspaning inte begått något brott mot PuL då de registrerat viss information om gripna och/eller kända klottrare. Artikeln finns att läsa här.

Jag kan inte annat än tycka att det är ett nyktert och sunt beslut från DI:s sida, dels eftersom de själva gav klartecken för samarbetet (och samrapportering) mellan SL och det aktuella bolaget så pass långt tillbaka i tiden som 2005.
De borde kanske haft invändningar då, nu är det ju i mina ögon lite sent att göra nedslag på saker man själv godkänt sju år tidigare. Men samtidigt sitter jag ju inte inne med alla detaljerna utan är hänvisad till det som står att läsa i diverse publikationer, och på internet.

Det fanns ett liknande system innan Internet fanns i var mans hand. Det var på tiden då jag jobbade som butikskontrollant/butiksväktare, i början av 2000-talet. Vissa butiker hade då för vana att fotografera den gripne och sätta bilder märkta med namn, ålder samt det tillgripnas värde i en pärm, och när man gjorde sina första pass i butiken tittade man helt enkelt i pärmen, någon kanske man kunde känna igen och hålla ett extra öga på.

Men när det pärmen är så full med sidor (9 bilder/sida) att den inte går att ställa in på sin plats i hyllan utan att man först klämmer ihop den så är det i princip omöjligt att ens gå igenom den för det första, och för det andra känns det som en sjuk förväntning att man förutom att hitta ‘nya’ tjuvar ska minnas ett par hundra stycken utifrån en bild man sett i några sekunder. Bättre då att låta den administrativa personalen sköta eventuell registrering (om man nu ska registrera något alls) och själv få jobba med det man är bäst på, eller åtminstone anställd för.

Som jag förstår det lagras det i SL:s klotterdatabas inga bilder på personer, utan på ”tags”, märkta med datum, samt signalement på den gripne/misstänkte gärningsmannen.

Jag tycker personligen att det är oerhört skönt att när man stöter på en misstänkt klottrare, eller färskt klotter, så ringer vi bara ett samtal så tar någon annan hand om det. Det känns som att vi har att göra så det räcker ändå.

Själv vet jag knappt hur en klottrare förväntas se ut, men även om någon förklarar schablonbilden för mig så finns det säkert ganska många undantag.
Vidare tycker jag personligen att graffiti – väl genomförd och planerad – är betydligt snyggare än det mesta man ser benämnas som ”modern konst” och kosta mångmiljonbelopp.
Vad tycker du själv?

Graffiti vs. konst

Konstverket till höger är Mark Rothko’s ”Red, Yellow, Orange”, målad 1961. Den såldes av auktionshuset Christie’s den 8 maj i år för den smått fantastiska summan $86,882,500. Nästan 87 miljoner dollar således.
Konstverket till vänster återfinns i all sin glans i ett övergivet hus i mellansverige. Konstnären är för mig okänd, men jag gissar att det står i verket…

”Våldskultur bland SL:s väktare?”

I morse, vid cirka 04:40 läste jag en insändare i en Metro som fortfarande hade fuktig trycksvärta.
Insändaren finns att läsa i Metros PDF-upplaga här, på sidan 38 i tidningen (40 om du öppnar PDF:en i Acrobat…)

Jag återger här insändaren i sin helhet.

Efter att ha läst om att två väktare brottat ner en 12-åring på marken och handfängslat honom, kände jag att det är dags att man ändrar metoderna för att upprätthålla ordning på t-banestationer. Jag har läst liknande artiklar i säkert 15 års tid och inget har förändrats. Det verkar finnas en kultur bland dessa väktare att det är okej att misshandla folk när tillfället ges.

Att det inte existerar någon respekt eller hänsyn gentemot människor, och att denna attityd är mer regel än undantag bland väktare, upplever jag klart och tydligt själv som daglig resenär. SL måste därför utbilda egna väktare med rätt utbildning för att dessa ska förstå att yrket går just ut på att upprätthålla ordning och inte att brotta ner barn. Att de anställer personal som har ett mycket mognare och fogligt förhållningssätt till människor är grundläggande.

NECATI KANAT

Necati, om du läser det här (vilket jag betvivlar, men ändå…) så skulle jag väldigt gärna vilja ställa ett par frågor till dig.

  • Du har läst artiklar i 15 år och ”inget har förändrats”. Tror du inte att det kan bero mer på rapporteringen i media än på ”väktarnas” (jag gissar att du menar ordningsvakternas…) agerande?
  • Du säger att det ”verkar finnas en kultur bland dessa väktare (ordningsvakter?) att det är okej att misshandla folk när tillfället ges”. Jag blir väldigt nyfiken, hur kommer det sig att du tycker det verkar så?
  • När tog du dig senast tiden att prata med en väktare eller ordningsvakt då denne inte var mitt i ett ingripande?
  • Du verkar dra en ganska snäv gräns mellan ordningshållning och att – med dina ord – ”brotta ner barn” vilket ger mig intrycket att du kan väldigt lite om vad en ordningsvakts uppgift faktiskt är, och vad som (tyvärr, i vissa lägen) ingår i sagda uppgift. Du använder rätt ord, men vad är det som säger att ”brotta ner barn” inte kan vara en mycket tråkig och olycklig del i uppgiften att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen?
  • Din definition av misshandel verkar en aning annorlunda än Brottsbalkens, men det är helt okej.
    Jag förstår att du har dina erfarenheter, och jag försöker absolut inte förringa dem, tvärtom så vill jag ta del av dem och ge dig möjligheten att utmana dina egna fördomar. I ärlighetens namn så verkar du inte vara särskilt källkritisk; bara för att något står i en artikel så betyder inte det att det stämmer överens med sanningen. Pojken hade begått sin beskärda del av ordningsstörande förseelser, och ombetts lämna platsen, vägrat, och vid avlägsnandet (att fysiskt föra bort någon) sätter han sig till motvärn (motstånd, t.ex att hålla fast i en stolpe).
    Där begår han rentav ett brott, följt av att han beläggs med handfängsel, och sedermera sparkar ordningsvakten, varpå han läggs på marken i en kontrollerad nedläggning. Om du har tittat på filmen så ser du att pojkens vänner är aggressiva i sitt beteende mot ordningsvakterna, som ändå behåller sitt lugn.
  • Det borde tala sitt tydliga språk dels att anmälan upprättades MOT ordningsvakterna av första polispatrull på plats, och att samma anmälan lades ned av åklagare.

Vidare så tycker jag det är beklagligt att du efter 15 år av artikelläsande och kollektivt resande fortfarande inte verkar kunna skilja på ordningsvakt och väktare. Det är två helt olika saker, även om uniformerna i vissa lägen kan påminna om varandra i utformning. Om du jobbar som rektor lär jag ju inte kalla dig lärarinna, det vore respektlöst.

Nu till det viktiga. Respekten för andra människor.
Problemet är inte att ordningsvakter/väktare saknar respekt för andra människor. Tvärtom så vet jag inga människor som visar så mycket respekt för människor de inte känner än mina kollegor. Okej, ibland låter man sur och tvär, men precis som att du kan ha en dålig dag kan vi också ha en dålig dag.
Det är inte lätt att vara trevlig när man har varit på en PUT (Person Under Tåg) med dödlig utgång, eller när man nyligen blivit hotad till livet av mer eller mindre verklighetsförankrade anledningar. Men det är ingen ursäkt, missförstå mig inte!
Det är en del i en förklaring till varför man ibland upplevs som snarstucken, vrång eller bitter.
En annan del kan ju vara den konstanta (med några undantag) otacksamheten som är vår löneförmån.

Att vi skulle vara hänsynslösa mot människor är något som jag personligen upplever som ett befängt påstående helt utan förankring i verkligheten. Jag skulle kunna sitta och räkna upp mängder av exempel, men jag tänker faktiskt inte göra det, av den enkla anledningen att du nog inte skulle tro mig ändå. Missförstå mig rätt, jag misstror inte dig som människa, men jag har mött den här typen av argument förr, och oavsett hur många riktigt bra exempel jag dragit så har jag fått höra att samtliga exempel är undantag från det du befarar är någon form av vedertagen regel i vårt arbete.

Att väcka sovande är en blandning av service och ordningshållning.

Sovande man på tåget. Hur vet jag hur personen mår? Att han lever? Att han inte blir aggressiv när han vaknar? Det är inte förbjudet att sova på tåg, men det är klart olämpligt av flera anledningar.

Ibland är det dock så att ingripanden kan se oerhört våldsamma ut, även för oss som är insatta i lagstöd, rättigheter, skyldigheter och har erfarenhet av liknande ärenden. Men faktum är att i nästan uteslutande samtliga fall så är det personen som är föremål för ingripande som bestämmer nivån. Det går till ungefär såhär:
* OV (ordningsvakt) talar om att personen gjort något fel, ber honom sluta med detta.
* Personen vägrar sluta
* OV talar då om att personen kommer avvisas, avlägsnas eller omhändertas om han inte slutar.
* Personen fortsätter ändå.
Nu ställs man som OV inför faktumet att personen inte lyssnar på de tillsägelser han har tilldelats.
OV avvisar personen, vilket innebär att man talar om att personen måste lämna.
* Personen vägrar.
* OV tar tag i personen för att avlägsna (fysiskt föra bort från området).
* Personen sätter sig till motvärn (brott, våldsamt motstånd, BrB 17:4)
* OV har nu valet att fortsätta avlägsnandet, eller att gripa personen.
Sannolikt kommer motståndet fortsätta oavsett vilket man väljer, varför personen ofta grips i ett liknande scenario.

Faktum är dessutom att alla som jobbar inom SL:s område redan går en kortare utbildning hos dem, där SL:s representanter förklarar en hel del olika saker, bland annat hur de vill att vi ska agera, och hur de vill att vi ska prioritera olika ordningsstörande händelser på platsen.
Men, även om SL är vår uppdragsgivare så har vi en arbetsgivare (ett av Länsstyrelsen godkänt bevakningsföretag), samt att vi är utbildade till och förordnande som ordningsvakter av Polismyndigheten. Utöver det har de allra flesta av oss två olika väktarutbildningar på tre veckor. Polisen är också våra förmän, vilket innebär att vi lyder under polisen. De överprövar också alla våra beslut, vilket innebär att de håller ett kortare förhör med oss om omständigheterna kring ingripandet, vad vi grundat beslutet på, och så vidare.

Jag håller med dig såtillvida att jobbet som ordningsvakt i många och långa stunder är ett serviceyrke (vägvisning, ledsagning, svara på frågor, hålla upp dörrar, etc.) men det är inte vår primära uppgift. Att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen kan innebära allt ifrån att stänga av brandposter som någon yngling dragit igång, till att ingripa vid brott där vapen är inblandade. Precis ALLT du kan tänka dig däremellan är vår huvudsakliga uppgift.

För ett par veckor sedan lokaliserade vi en åldring som rymt från sitt demensboende. Vi tog in henne i ett varmt utrymme, svepte in henne i en filt, gav henne ett glas vatten, och väntade på polisen, som i sin tur körde hem henne.

För någon helg sedan räddade två av mina kollegor livet på en man som var lite för drogpåverkad och därför fick hjärtstopp. Mannen var sedan tidigare handfängslad då han med en trasig glasflaska gjort utfall mot resenärer och ordningsvakter i tron att samtliga var Hober som förföljde honom…

Någon ”våldskultur” existerar – såvitt jag vet/upplevt – verkligen inte, och jag har jobbat i branschen i drygt tio år.
Våldsanvändning med stöd i svensk lag däremot, det förekommer.

Du tycker vi är hänsynslösa och respektlösa, jag tycker du har fel.

%d bloggare gillar detta: