Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Kategoriarkiv: Snälla du…

Rättegång, brevlådor och sömn

Det finns som ni säkert vet flera sätt att vakna. Ett av mina absolut minst omtyckta sätt att vakna är av att brevlådan skramlar till, för där jag bor kan man aldrig vara helt säker på hur dags sådant sket. Ibland redan vid 11, ibland vid 16.

Idag runt 13, igår runt 15. Det är inte en fullgod ersättare till väckarklockan.

Två brev, ett från Polisen, som är en kopia på upptagen anmälan efter att vi fått knallskott och smällare kastade på oss. Det andra var från Tingsrätten.

Överst anges vilken åklagarkammare som driver ärendet, följt av namnet på den tilltalade. I detta ärende fyra tilltalade, vilket jag på rak arm inte alls känner igen.

Efter ett kort samtal med en trevlig person på tingsrätten fick jag reda på vad det hela gällde.

Ett ärende i våras, där jag och kollegan kallades till en pendeltågsstation för att assistera våra kollegor med ett stökigt ärende. En person omhändertagen enligt LOB, hans kompis är förmodligen lika full men är inte föremål för LOB. Däremot blir han föremål för både handfängsel och benlås efter att fyra gånger ha fått chansen att gå genom avvisning, istället väljer han att tjafsa, och vid avlägsnande göra motstånd, varför han grips för det.
Därpå följer ett par hotelser mot oss,

”Ni ska bli nästa Malexander!”
Och ”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Tankar kring den saken finns att läsa här: https://vaktjavel.wordpress.com/2014/03/06/skadestand-ar-helt-uteslutet/

Nu bär det av mot en ny jobbvända, förhoppningsvis bjuder helgen på något spännande.
Om inte annat bjuder jag kollegan på jäkla god mat.

Annonser

Underlig passvända, Malexander och föraktet

Jag tänkte skriva att den här passvändan varit ungefär som alla andra, fast det har den verkligen inte. Samtidigt har den varit exakt som alla andra passvändor.
”Vad fan yrar han om nu?” undrar ni, och jag kommer till det, men först vill jag passa på att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll.

En Facebook-status om polisförakt

Anders skriver tänkvärt om Malexander, och det ökande polisföraktet.

Om bilden av någon anledning inte skulle fungera, så finns texten att läsa i sin helhet här.

För er som kanske inte känner till vad som hände i Malexander, så rekommenderar jag att läsa in er på det, samt att lyssna på P3 Dokumentär.
Men i korta drag handlar det om att en polispatrull bestående av Robert och Olle följde efter en bil som innehöll de ökända rånarna, Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Det hela slutade med att de två poliserna brutalt sköts till döds av de tre rånarna, och när det hela var utrett var det även uppmärksammat i tingsrätten.

Domen blev omdiskuterad eftersom alla tre gärningsmännen ansågs skyldiga till mord då de agerat tillsammans och i samförstånd, trots att tingsrätten inte lyckades klargöra vem av de tre som sköt de dödande skotten. Domstolen valde att tillämpa ett nytt begrepp för medgärningsmannaskap (tillsammans och i samförstånd) och dömde alla tre för mord. ( -Wiki)

Domen stod sig i Hovrätten, och HD beviljade inte prövningstillstånd, således stod domen fast:
Alla tre dömdes för mord.

Tyvärr hjälper det ju inte de anhöriga till varken de mördade poliserna eller deras egna anhöriga.

=======

Passvändan då, den var ju både som alla andra passvändor, men ändå inte. Saken är att bägge påståendena är sanna. Det var mycket under de senaste två-tre passvändorna som var precis som det brukar; ganska lugnt, hyfsat mycket resenärer, och vi fick vårt måltidsuppehåll avbrutet snudd på varje arbetspass.
Det talar kanske emot min och kollegans organisatoriska förmåga när det gäller att planera lunchpausen, men också TryggC:s förmåga att ge jobb till andra patruller.

Det har varit lite blandad kompott under veckorna som gått, inga jättestora händelser sådär, men ett antal människor omhändertagna enligt LOB – i vanlig ordning ofta lite äldre och slitna människor,
och givetvis någon polack.

Polacker var också de galet packade personerna vi väckte på ett pendeltåg; den ena låg över tre säten och sov, den andra satt framåtlutad med huvudet mellan knäna.
Vi väcker dem, och det enda de säger är ”Kuuuuurwa….”
Vi följer dem ut från tåget; den yngre, som låg över tre säten, har en intressant frisyr, och är jämfört med sitt sällskap i god form. Sällskapet hans, däremot, en lite äldre polack, är så yrvaken (och berusad) att han går rakt in i en glasvägg.
Allt är som vanligt.

Vi lyckades också notera att såhär i början av sommaren är det ganska behagligt att ha det jobbet vi har. Dels för att man slipper frysa, men också för att folk överlag blir så mycket trevligare. Det gäller kanske framförallt kategorin ”för mig okända kvinnor” som i större utsträckning verkar ha öppnat upp de sociala bogportarna, som under typ åtta månader varit igensvetsade. Jag klagar som sagt inte.

Däremot har vi ju också – förstås – träffat människor som inte riktigt förstått det här med att man blir gladare av solljus.
Fick under en helg följande anrop från TryggC:

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar, kom.
Kan ni åka till pendeltågsstationen i Y, där ska vi ha Trygghetsvärdar med en sovande berusad person, kom.
Taget, Y och pendeln, Trygghetsvärdar med sovande. Vi är på väg, slut kom.
Tack, och klart slut.

Det låter ju ganska lugnt, tänker vi, och styr mot stationen.
När vi anländer och kommer upp på plattformen visar det sig att den berusade, sovande mannen precis vaknat till liv, och ska åka till ”nästa station”, som han konstigt nog inte kunde namnet på, så vi talar vänligt om för honom att han får ta en buss istället, för att han är så berusad att han till och med lyckats somna på stationen och missat åtminstone ett tåg.

Det vill han förstås inte veta av, så vi får avlägsna honom, och när vi kommer så långt som in i biljetthallen (20m ungefär) börjar han hota oss, och skrika något om ”puta di Madre” och att han ska känna igen mig och ta mig när jag inte är beredd.
Är det sånt jag ska tåla, möjligen?
I det här fallet gjorde jag det, lät det vara, och vi fortsatte att avlägsna honom mot busstorget.
När vi nästan är framme vid busstorget och ska släppa loss honom börjar han skrika och hota igen, det skapas en folksamling runt oss som ska lägga sig i, och det hela slutar med att mannen grips och beläggs med handfängsel.
En jättehäftig tonårsligist står nära, går bortåt, och vid den magiska gränsen på 100 meter skriker han att han ska komma och döda oss, samtidigt som han fortsätter gå bortåt.

Den gripne mannen för vi undan en bit, i väntan på polis, och givetvis fortsätter han hota oss, men han riktar sitt hat mer mot mig än mot kollegan. Förmodligen för att jag är så innerligt trött på alkoholiserade idioter som tror sig ha rättigheter.

Han säger att vi misshandlat honom, och jag förklarar att det nog var tur för honom att det var vi ordningsvakter som hittade honom, och inte Pinochet.
Vilket jävla liv det blev…

Polisen snurrade förbi utan att ha fått jobbet från LKC, men de tog det helt enkelt eftersom de var på plats. Två poliser och en aspirant, och det visade sig att den ena polisen var en person jag förut hade mycket kontakt med privat. Hon är ganska liten i kroppen, har mörkt, lockigt hår, och kan sitt jobb.

”Din feta hora!” kallar den gripne henne…

 

”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

Ni kommer väl ihåg dessa?

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

Stenkastning, spårbeträdelse med mera.

Som de flesta av er säkert märkt, så går skrivandet i vågor. De senaste månaderna har varit påfrestande för mig av högst privata och personliga skäl, och det har givetvis påverkat min insats på arbetet.
Ibland blir det helt enkelt för mycket.

Men nog om det!

För min del har det varit förhållandevis lugnt på sistone, med några få undantag. Självklart kom de få undantagen under samma arbetspass…

Passet börjar med att vi får bistå räddningstjänsten att evakuera ett bussgarage där en buss fattat eld.

Vi följer upp detta med att några timmar senare åka till en station där trygghetsvärdarna tillsammans med några arbetare (de gjorde nåt arbete på plattformen, tror jag) hindrat en man från att hoppa framför tåget.
Vi omhändertar mannen, och min kollega för dagen får oerhört bra kontakt med mannen, varför jag håller mig i bakgrunden så länge han är lugn, men han gör ofta ansats att gå ifrån platsen, varvid vi varsamt sätter honom ner igen. Polisen ansluter och skjutsar mannen till sjukhuset.
Samma polispatrull stötte vi på några timmar tidigare, i kvällens ”huvudcase”.

Larmas vid cirka 22:10 till en station vi bara cirka 15 minuter tidigare ronderat av, och lugnet var åtminstone då den överlag rådande stämningen.
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, i höjd med Y, kom.”
”Kanon, ni får åka tillbaka till Z, där två män nu vid upprepade tillfällen har hoppat ner på spåret och upp igen. Männen har på sig *signalement*, kom.”
”Taget från XX, på Z, två män ner på spårområdet, vi är på väg. Slut, kom.”
”Klart Slut.”

Jag vänder bilen, och här börjar någon form av mental förberedelse. Är det bara två män som hoppat ner på spåret för att ta upp något – vilket faktiskt är ganska vanligt – eller är det något annat?
Jag hinner få in kollegan på samma tankebana, men vi avbryts av radion:
”XX från TryggC, kom.”
”XX lyssnar, kom.”
”Då har männen varit nere på spåret igen, det ser ut som att hämtar upp makadam från spåret. Kom.”
”Taget. Är det två män det gäller, frågas kom.”
”Såvitt jag kan se, ja.”
TryggC kallar i det här skedet in ytterligare en patrull, samt arbetsledare, för att vi ska kunna agera mer effektivt och resolut om det behövs.
”XX, fick ni att AL och ZZ kommer i rygg på er, kom.”
”Taget från XX. Lämnar status när vi landat. Slut kom.”
”Klart Slut.”

Någonstans i allt det här så ropar TryggC ut att ”XX, för kännedom. Personerna har nu börjat kasta stenar omkring sig på stationen.”
Där har vi klumpen i magen, som på beställning.

Jag får någon form av tillfällig hjärnblödning och parkerar sämre än en taxichaufför, och vi springer ner på stationen. Väl i biljetthallen möter vi en man i ålder nånstans mellan 45-60 gissningsvis, som är väldigt upprörd och verkar rädd. Han berättar snabbt att det var skönt att vi var där, för han är trött på ligisterna.
Kollegan och jag tittar frågande på varandra, men vi tar med oss mannen ner på plattformen där han får så diskret som möjligt peka ut vem som gjort vad.

Det handlar inte längre om två män, utan om fyra ”ungdomar”. ”Ungdomar” är någon form av politiskt korrekt uttryck för invandrargäng. Således, på en bänk sätter sig fyra svarta ungdomar och ser jävligt oskyldiga ut, med typiska spårbeträdarmärken över hela klädseln.
Vi ropar till TryggC och patrullerna som landar i princip då, att vi finns på plattformen, det rör sig om fyra personer, men vi möter upp på plattformen.

När vi väl mött upp kollegorna går själva ingripandet väldigt lugnt till. En av idioterna grips, för försök till misshandel, samt ofredande. En annan omhändertas enligt PL§13 (ordningsstörande) och en av de två kvarvarande avvisas. Den fjärde försvann under den korta stund vi mötte upp kollegorna, men det gör inte så mycket egentligen.
Målsägaren pekar ut den ena, varför han då grips, och signalementet och gärningsbeskrivningen stämmer bra överens med vad jag fått veta över radion.

Situationen är under kontroll, läget är lugnt, det dyker upp några bekanta till de frihetsberövade, som givetvis börjar gaffla som ”ungdomar” gör nuförtiden. ”Eeeey, hanharintegjortnåtthora!” och liknande tillmälen. De här personerna avvisas effektivt av polisen som faktiskt anlände samtidigt som jag var på väg upp för rulltrappan med målsäganden, ungefär 1-2 minuter efter själva ingripandet.

Polisen håller ett långt målsägandeförhör med den drabbade mannen, och efter lite daltande med de 16-åringa otygen från förorten så släpps de på plats. Samtidigt som de lämnar hålls fortfarande förhör med målsäganden…

Det hela gör mig en smula förbryllad, eftersom ingen av de två odågorna hade någon legitimation på sig.
Var de identifierade på annat sätt, månne kända sedan tidigare av polisen?
Det kvittar egentligen.
Signalvärdet till de här idioterna blir ju onekligen:
”Gör vad du vill mot vem du vill, vi kan inte göra något åt det ändå.”

För mig känns det jävligt konstigt att polisen ska skicka ett sådant signalvärde till små låtsaskriminella, som sannolikt växer upp och blir ‘riktiga’ kriminella.

Tre nätter…

Tre nätter i Stockholms förorter.
Tre nätter av våldsamheter, otrygghet, bränder, skottlossning, stenkastning med mera.

Den tredje natten kom rapporter via tidningarnas live-uppdatering att det hänt liknande saker i Göteborg, Malmö, Linköping och Uppsala, men Polisen säger i ett uttalande till tidningen (Expressen) att man inte tror att det finns något samband med händelserna i Stockholm.

Det får vara som det vill med den saken, men jag är övertygad om att det finns samband, även om de inte består i att ”Husby” ringt till ”Malmö” och sagt åt dem att elda bilar så sprider sig sådant här.
Det spred sig härom året när man i Rosengård tände eld på saker, det följdes snart upp i Rinkeby (om jag inte minns fel) med att man tände eld på några containrar.

Jag vill inleda lite försynt med att tacka all personal som jobbat stenhårt under de här dygnen. Poliser, räddningstjänsten, ambulans- och vårdpersonal, journalister (!), vakter av alla de slag, och alla de jag säkert glömt.

Att bo i Sverige innebär att man åtnjuter en oerhörd mängd rättigheter, som många snabbt kan nämna och ta till sig. Det där med skyldigheter, däremot, är en annan historia.
Varje rättighet åtföljs, i princip, av en skyldighet.

Jag har yttrandefrihet, så jag får säga vad jag vill.
– Så länge det inte bryter mot lagar om t.e.x hets mot folkgrupp, förtal, eller olaga hot.

Jag får ha vilken åsikt jag vill, och rösta på vilket parti jag vill, vad de än må stå för.
– Men det betyder inte att jag får agera ut alla mina åsikter i offentligheten.

Och så vidare.

Att vissa då tar sig helt andra friheter, som till exempel att elda upp bilar, att kasta sten på motdemonstranter, att stjäla vattenslang från brandkåren för att nämna några, är klandervärt ur många perspektiv.
Dels för att om ni eldar upp min bil utan att ställas till svars, borde jag väl rimligen få elda upp något ni håller kärt utan att ställas till svars?

Men också på grund av det faktum att det kan anses som en direkt attack mot demokratin, de kastar sten på de som ska skydda oss när våldsverkare är framme, de kastar sten på de som ska rädda oss när olyckan är framme, och de kastar sten på de som ska hjälpa oss när en annan sorts olycka är framme.
Jag undrar: Kommer de kasta sten på oss också?

Jag undrar lite över det här… Bilar brann i det område där min flickvän bor, och enligt mediarapporteringen valde räddningstjänsten att inte påbörja släckningsarbete på grund av att grupperingar med ungdomar uppehöll sig nära de brinnande bilarna.
Samma sak med ambulansen.

Låt oss nu ponera att min gravida flickvän behöver komma till förlossningen för att föda vårt barn, eller om hennes granne får en stroke, ska de alltså INTE få den hjälp de betalat för under hela sina liv, den hjälp de av staten är garanterade att få, på grund av att några ungdomar säger sig hata polisen?

Det finns ingen logik i det. Ingen alls.

Jag tror heller inte att det handlar om att polisen tvingades skjuta en 69-årig knivbeväpnad man på måndagen, däremot utgjorde den händelsen en ventil för kriminella element som nu genom de här ungdomarna – som i mina ögon är lata, otacksamma och framförallt uttråkade – kan skapa sig en frizon för sin ljusskygga verksamhet.
Kidsen vet det kanske, kanske inte. Kanske bryr de sig, kanske inte. Men de har tråkigt, så det är ”kul” när polisen kommer och de blir jagade en stund. Sen byter man kläder med polaren så man inte kan bli igenkänd, och sen går man och ser på det kaos man skapat.

Den här gången gick det mycket längre. Sex ungdomar attackerar med sparkar och slag en ensam polisman, som lyckas ta sig upp, varpå ungdomarna springer iväg.
Förmodligen rädda för att få smaka på sin egen medicin.
Stenar kastas, och träffar folk på väg från jobbet, poliser på jobbet, brandpersonal som är där för att släcka bränderna som startats tidigare, de träffade idag (onsdag) också åtminstone en person som deltog i en demonstration mot våldet på Husby torg. Demonstrationen riktade sig, såvitt jag vet, emot både polisens men också vandalernas våld.

Det belönades med en sten i bakhuvudet.

Jag har inget enkelt svar på frågan hur man löser den här problematiken.
Dessutom är jag övertygad om att om svaret vore så enkelt att jag kan komma på det, så hade någon redan kommit på det och genomfört det.

Men, några tankar som slår mig är följande:

Man öser in mängder av pengar i skolsystemet i områden som Husby, men man har också flest elever med icke-godkänt betyg.
Man har högst lärartäthet i landet, sägs det, och ändå som ovan.
Det satsas på fotbollsplaner, ungdomsgårdar, poliser som spelar tv-spel med ungdomarna, närpolis, medborgarvärdar, nattvandrare, väktare som ronderar området som är uppvuxna eller bor i området, allt för att skapa kontakt, dialog och någon form av gemensamt mål.
Hur är det möjligt att misslyckas?

Alla de försöken, alla de miljarder kronor som pumpats ut i alla möjliga och omöjliga projekt, resulterade i veckan i massiva upplopp, som kostar skattebetalarna ofantliga belopp. Igen.
För, tro mig, det är inte som med fotbollsrelaterat (…) stök att det faktureras den ansvarige. Det här landar på skattebetalarnas faktura, istället för på de skyldigas.

Vilka är då skyldiga?
Listan kan göras lång, men först och främst är varje individ givetvis ansvarig för sina handlingar.
Men, också de som uppviglat – genom hätsk retorik och ”vi mot dom”-snack –  till handlingarna.
Men, det stannar inte där.
Områdenas lokalpolitiker har ju under flera år sett utvecklingen på relativt nära håll, utan att göra något annat åt det än att be om mer pengar.
Och Regeringen, som öser pengar över sagda projekt utan att tänka ens en halv gång.
Och media, som väldigt ofta ger oss bilden av ‘förorten’ som någon form av utmarker, där de knappt har elektricitet och vi ska tycka synd om dem.
Offerkoftan passar nog ingen i dagens Sverige.

Jag nämner inte polisen? Nej, jag anser inte att människor som på grund av de fel som begåtts i kedjan ovanför hamnar i en arbetssituation där de tvingas använda visst våld för att lösa det mest akuta problem, som kedjan ovan har skapat, har något större ansvar i det hela. Självklart har polisen liksom alla andra människor och myndigheter ett ansvar för att bete sig korrekt med allt vad det innebär, men det innebär inte att om en polis säger åt dig att backa så ska du gå emot honom och vara hotfull eller aggressiv, och du sedan kan komma undan med att säga att polisens närvaro provocerade dig.

Polisen kommer vara där med kravallutrustning (och hund), när ni ställer till med sattyg.
Polisen kommer vara där utan kravallutrustning, och kanske umgås med er, om ni behandlar dem som människor och slutar skylla era egna misstag på andra.

Sen undrar ju jag, som så många andra, var är de här killarnas (jag utgår helt enkelt att ungefär 95% är killar/män) föräldrar? Varför är ungdomarna inte hemma och sover?
Det är skoldag imorgon…

Jag undrar vad de äldre i Husby, Rinkeby, Jordbro, Hagsätra, och på flera andra platser runtom i landet, tycker om hur deras område har utvecklats…

Tre nätter som för lång tid framöver har förseglat förortens öde.
Tre nätter som har förstört det så många försökt bygga upp under så lång tid.

Jag hoppas alla inblandade är nöjda.

Du har råd med en snabb bil…

…men du har alltså inte råd eller lust att betala böterna det medför att faktiskt nyttja kapaciteten i det fordon du framför?

Jag förstår.
Jag tycker inte heller det är särskilt roligt att betala böter.

Men att skriva på Facebook, twitter eller liknande medier att ”Hastighetskontroll på Xvägen, i höjd med Ygatan!” lär ju knappast hjälpa någon?
De som vill köra fort gör då det någon annanstans, och anledningen till både hastighetsbegränsningar och -kontroller är ju inte per definition att bötfälla/straffa folk för fortkörning, det är en förebyggande metod avsedd att få ner hastigheterna generellt, men speciellt där kontrollen utförs.
Vissa områden har kontroller oftare än andra, av olika skäl, men ett ganska uppenbart skäl är statistiskt säkerställda fortkörningar, samt skola eller barn i närheten.

Sen tycker jag också att det alltsom oftast är roligt att köra fort, men jag försöker hålla den saken till ett minimum.
När jag åker hem från jobbet på natten/tidig morgon är det knappt en enda bil ute, ändå ligger jag i princip med 4-5km/h marginal från den reglerade hastigheten. Varför? Ja, för att så bråttom har jag helt enkelt inte.
Jag skulle spara cirka 2 minuter om jag körde i 90 istället för 70 hem efter jobbet. Visst, två minuter kan vara värt mycket, om tjejen har värkar och ska föda, farsan har åkt in akut till sjukan, eller något liknande.

Det är också en extrem skillnad på fortkörning och vårdslös körning. Att bara köra fort rakt fram i vänsterfilen på E4 är inte ett jätteproblem. Ett betydligt större problem – som jag ser det – är de som kör fort i alla filer, samtidigt, och gärna byter fil utan att meddela medtrafikanter om det.

Vidare kan jag, lite i försvar till fortkörare, tycka att det byggs och stadsplaneras väldigt konstigt. Skolor byggs vid tungt trafikerade vägar eller tvärtom, varpå hastigheten sänks till 30 på en sträcka det egentligen är fullt möjligt att ha 50, 60, eller 70 på.
Det är idiotiskt.

Och ni som sätter upp skyltar om lekande barn – lär era ungar att inte leka på vägen!
Eller så låter ni dem leka på ett tågspår och försök hävda att tåget har väjningsplikt…
Visst har jag som bilförare skyldigheter, absolut, men det innebär inte att du som fotgängare eller cyklist inte har några skyldigheter.

Vad hände med ”Se åt höger, se åt vänster, se åt båda hållen” innan man går över gatan, som exempel?
Att kliva ut på ett oövervakat övergångsställe med hörlurar (till synes inkopplade och fungerande) samt fipplandes med mobiltelen är faktiskt inte speciellt smart.
Vad är det som säger att jag faktiskt ser dig? Jag såg dig stå vid övergångsstället, tittandes från övergångsstället, och innan jag vet ordet av är du på god väg att kliva ut i gatan, när föraren i bilen framför mig – liksom jag – gjort bedömningen att du inte har för avsikt att gå över gatan…

Några tips i all välmening.
* Du som cyklar/kör moped på väg lyder under samma bestämmelser som övriga fordon. Rött är rött, och det betyder stopp.
* Du som går där trottoar saknas – gå på vänster sida av vägen i din färdriktning!
* Du som kör ut din barnvagn mot röd gubbe för att ”se” om bilarna stannar – sterilisera dig själv och gör sedan världen ytterligare en tjänst…
* Det skadar inte med reflexer under vårnätter…
Och sist men inte minst:
En bil är hård. Din hund, ditt barn, och du, är väldigt mjuka i jämförelse.

Jag stannar mer än gärna för att släppa någon över ett övergångsställe, men jag tycker det är en självklarhet att man som gångtrafikant söker ögonkontakt med föraren i bilen. Får jag ingen ögonkontakt förutsätter jag att du inte ska gå över gatan.

Kollektiv konst

20130420-174013.jpg

Här ses den senaste installationen i SL:s miljö. 😉

Tuggummin kan uppenbarligen användas på fler sätt än de från början ämnats.

Att bistå, och bestå

När jag räknar baklänges så ser jag att det nu är nästan fyra år sedan jag gjorde mitt allra första pass som ordningsvakt i kollektivtrafiken.
Om jag inte minns helt fel var jag 26 år gammal, och det var på pendeltåget, med en oerhört erfaren, kompetent och tålmodig kollega.

Mitt första ”ingripande” var att be en resenär ta ner fötterna från sätet när vi passerade. Idag är det något jag i princip gör i förbifarten, men då, medveten om folks blickar, nervös, tänkte att personen skulle bli rosenrasande och slagsmål skulle utbryta i vagnen.
Så skedde inte, och inga större grejer än ett par tjuvsmällar har drabbat mig under de här åren.
När folk är upprörda försöker jag ta mig tid att förklara vad, hur och varför något görs från min eller kollegors sida, både för den som är föremål för ingripande, och eventuella ”förståsigpåare” som alltid lyckas vara där vi är, och ha som enda mål i livet att ifrågasätta (uniformerade) personers agerande.

Jag och kollegorna hjälper gärna till med saker som egentligen ligger utanför ramen för vad som är vår uppgift, så länge tid och möjlighet finns, till exempel kan nämnas att vi letat reda på borttappade föremål (dator i väska, resväska, telefoner, nycklar, m.m.) hjälper folk att hitta rätt, och att hamna rätt.
Om du blir avsnäst i din fråga om varför ordningsvakten på krogen ”där borta” gjorde si eller så är det förmodligen för att även om vi står still för stunden är det vårt ”lugn före stormen”.

Ibland får jag ändå höra att jag är dödsnazist, eller fascist, eller nittiotalisternas, hipsternas och Aftonbladet-läsarnas favoritepitet: rasist. Men det är lugnt, jag har hört det så många gånger att jag knappt reagerar på det längre. Det är normaliserat. Jag blir nästan mer förvånad om jag inte får höra det i samband med ingripanden.

Precis som att när ni rör er från en våldsam situation tar mig jag och mina kollegor mot den. För att sedan följas av ”förståsigpåare”, nyfikna och ”anhöriga” som i olika mån lägger sig i.

Våldet (och hatet) har blivit normaliserat, vi är vana att ta en hel del skit, och i extremt stor andel av fallen utan att ens anmäla skiten, eftersom vi vet att Tingsrätten ändå resonerar som så att ordningsvakt, det blir man ju för att missbruka makt och misshandla människor, därför ingår det i jobbet att bli spottad på, slagen, huggen, få kanyler instuckna i kroppen, bli kallad diverse okvädingsord, sparkad, nedknuffad på tågspår, och liknande.
Och även om vi mot förmodan skulle tilldömas skadestånd i Tingsrätten, skulle ändå BOJ (Brottsofferjouren) anse att vårt yrke – precis som Polisens – är ett riskyrke, och man är medveten om det.
Och det är man ju, men det måste väl ändå finnas en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt?
En ilsken spottloska på jackan är en sak, blodblandat spott i ansiktet är faktiskt en helt annan historia.

Ett svepande, yrvaket slag från en nyväckt berusad person är en sak, målmedvetet riktat slag en annan.
Och så vidare.

När Ordningsvakter agerar...

När OV agerar lägger folk sig i, men inte i vanliga slagsmål. Hur kommer det sig? (Bild: Aftonbladet)

Så föll det sig en dag att jag och kollegan på en plattform får ett larm om att det ska finnas en ”förvirrad, berusad kvinna med massa väskor”, ett signalement och ärendebeskrivning som ofta innebär hemlös, skrikande toktant, hög som någon form av byggnad… Så icke denna gång, faktiskt.
Det visade sig vara en kvinna vi samtalat med några timmar tidigare på en station inte så långt bort.
Hon var väldigt trött, och humöret varierade med varje andetag i princip.
Påverkad? Helt säkert, men inte av alkohol. Det visade sig senare att hon tar väldigt stark antiinflammatorisk medicin, till vilken en av bieffekterna var just att personen kan uppträda berusat. Hon var även väldigt trött till följd av medicinen.

Vi tog tillfället i akt den här relativt lugna kvällen att prata med kvinnan, som var i princip hel och ren, relativt välklädd och dessutom i flera lager. Hon hade helt enkelt räknat med att sova utomhus i cirka 10 minusgrader. Nåväl, vi pratar med henne, sa kollegan och tog till orda. Det tog några minuter att få kvinnan lugn, men det löste sig genom att kollegan bjöd på en cigg, och så kom berättelsen.
Jag minns inte varje del i detalj, men det var väldigt kortfattat så att hon har förlorat sitt hem eftersom vårdnadstvisten hon sitter i med sin exman har tagit alla hennes resurser. Hon hade två barn i övre tonåren, och ingen av dem ens vill ha kontakt med sin farsa, så hon tar liksom striden för deras skull i dubbel bemärkelse.

Vi pratar en väldigt lång stund med kvinnan och inser att vi har inget lagstöd för att varken avvisning eller omhändertagande, så vi tänker egentligen bara låta henne åka, men hon säger att hon gärna står kvar och pratar en stund i den varma biljetthallen. Javisst, säger vi, samtidigt som jag ringer Trygghetscentralen för att se om de kan skramla fram resurser från Stadsmissionen, kommunen eller någonstans, men där hade vi ingen lycka. Vi provade också ett antal olika journummer, Hemlöshetsjouren och några till, men ingen lycka.
(De har inte öppet på söndagkvällar…)

Vad vi däremot gjorde var att kollegan ringde sin sambo, som plockade ihop ett gäng gamla kläder i någorlunda rätt storlek, några burkar tonfisk, lite kex, en sovsäck, en väska att ha allt i, och två flaskor vatten.
Vi åkte den korta sträckan till mötesplatsen och tillbaka, och gav kvinnan alla dessa saker.

Den tacksamheten var äkta, tårarna var äkta och av glädje.
Känslan av att hjälpa en människa som inte riktigt nått botten, och heller inte vill nå botten, är faktiskt väldigt positiv och skön.

Jag skriver inte det här för att få någon form av beröm eller medalj, jag hjälpte en annan människa, för det är sån jag är som person, och det tar jag med mig till jobbet.

Dock hände det vid ett par tillfällen när vi befann oss på plattformen, med kvinnan och min kollega sittandes bredvid varandra rökandes varsin cigarett, att folk kom fram och började filma.
Den ena personen frågade jag varför han filmade, om han tyckte att hans eget liv var så ointressant att behövde filma en stackars kvinna i behov av vår hjälp. Han försvann.
Den andra höll sig på lite avstånd och jag orkade helt enkelt inte. Men uppenbarligen var ”caset” inte så intressant, för den personen försvann så småningom också.

Till er som filmade. Vad hade ni förväntat er? Att vi skulle slå ihjäl kvinnan? Brotta ner henne?
Blev du besviken när du inte lyckades få cred från polarna för att visa ”hur vakter egentligen är”…?

Well, visa dem det filmklipp du har, för det är precis så vi är.
Typ 90% av tiden.
Resten av tiden städar vi upp röran vanligt folk skapar med hjälp av sina vänner; alkohol och droger.

Civilkurage? Nej, verkligen inte. Bara vanlig medmänsklighet.

Två veckor senare:
”Jag hatar er, era jävla nazisthoror! Jag ska slå ihjäl er!” – Man, 46, med skiftnyckel i handen.

Frustration om 3… 2… 1…

I fredags, när jag egentligen skulle vara ledig, blev det ändå till att jobba, 12h i en bil, med en kollega utan körkort.
Mycket intressant upplägg där, kan jag tycka.
Nu gick det helt okej, ganska lugnt pass och vettig kollega, det är inte alltid man har den turen.

När vi efter ungefär fyra timmar av ingenting satt oss att käka i lugn och ro, får vi ett anrop ungefär halvvägs in i matpausen, vilket förstås redan vid anropet börjar skapa frustration.
”XX från TryggC, kom!”
”XX lyssnar, kom.”
”När ni är klara [med maten] kan ni väl åka till hållplats Xvägen, där ungdomar har kastat snöboll mot buss.”
”Hållplats Xvägen, snöbollskastning, det är taget. Slut kom.”
”Klart slut.”

Hållplatsen i fråga visar sig ligga ungefär 350 meter ifrån där vi sitter och äter, så vi går helt enkelt fram till fönstret, ser busshållplatsen, och konstaterar genast att det är lugnt.
Vi fortsätter äta, och rullar efter rasten dit för att kontrollera av hållplatsen mer noggrant, och konstaterar att inga ungdomar uppehåller sig vid eller i närheten av busshållplatsen. Allt lugnt.

Senare får vi ett jobb bestående i att väcka en person ombord på en nattbuss. Personen vet enligt anropet inte vart han ska eller hur han hamnat där han är.
När bussen väl kommer uppmärksammar föraren oss på att den unge mannen sitter oerhört bekvämt i en sätesgrupp, och har lyckats lämna… spår… efter sig i samtliga säten.
Vi väcker mannen, får ut honom ur bussen så att busschauffören kan fortsätta med sitt. Bussen måste nämligen saneras p.g.a den unge mannens läckage.

Vi pratar med mannen, som visar sig vara runt 20 år, och inte alls hemmahörande där vi hittar honom.
OV: ”Vart ska du nånstans?”
Killen: ”Hem!”
OV: ”Okej, men jag känner ju inte dig. Vart är hem nånstans?”
K: ”Det är mellan… nånstans… typ XX, men inte i YY. [Avstånd cirka 2 mil]
OV: ”Vet du vilken gata du bor på då?”
Killen: ”Det… Det kan jag inte säga, på rak arm…”
OV: ”Okej, men när du brukar åka hem från stan, vart kliver du av då?”
K: ”…*fågelholksminen*
OV: ”Jobbar du på dagarna, eller går du i skolan?”
K: ”Jag går i skola. På Kungsholmen!”
OV: ”Aha! Och hur brukar du åka hem därifrån?”
K: ”Blå linjen…” *fipplar med telefonen*
OV: ”Fungerar telefonen? Du kanske ska prova ringa mamma eller pappa så de kan hämta dig?”
K: ”Mmm… Men vart är jag?”
OV: ”Du är i Y, och har åkte buss hit från Centralen, och vänt i Y2.”
K: *försöker låsa upp skärmlåset, det går inte jättebra.*
OV: ”Nu är det såhär att om du inte vet vart du ska så är det jättesvårt för oss att hjälpa dig.”
K: ”Det förstår jag, ni är schyssta som hjälper mig.”
OV: ”Jo precis. Men du! När du åker blå linjen hem, går du direkt hem eller åker du nån buss eller så?”
K: ”Buss!”
Nu verkar killen klart mer vaken, och det verkar också som att han börjar minnas sin normala resväg, för han talar om för oss efter en kort tankepaus vad hållplatsen heter där han brukar kliva av.
Vi ser till att kolla upp resväg, och får honom att repetera vad det är för linje han ska åka från där vi är, och den han ska byta till ungefär halvvägs.

Han tackar för hjälpen, vinglar iväg mot övergångsstället, ser sig om, korsar vägen i rät linje, och sätter sig vid bussens avgångshållplats.

Slutet gott… =)

Att åka kana…

Återigen tänkte jag berätta en liten historia om hur saker kan bli lite konstiga
när man inte har rätt information från början…

Jag och kollegan skickas till en station där det enligt radioanropet ska ligga ”en berusad man som ramlat i rulltrappan” på plattformen nedanför den ganska långa rulltrappan.
Trots den erfarenhet jag har av dylik information kan jag inte låta bli att mentalt förbereda mig på att det ska ligga en äldre herre med brokigt förflutet på golvet framför mig när jag kommer ner.
Jag väntar mig också att vi – trots relativt lång framkörning – i vanlig ordning ska vara först på plats.

Så är inte fallet.
När vi anländer till stationen så ser vi en ambulans parkerad utanför biljetthallen, och i min värld betyder det att det åtminstone inte är några direkta ordningsproblem på platsen.
Vi kikar nedåt längs den avstängda rulltrappan och ser tre ambulanssjukvårdare knäböjda runt en liggande person. Vi tar den andra (av tre) rulltrappan ner och ser att det är en ung kvinna som är föremål för ambulanspersonalens vårdinsats. Dropp sätts in, uppenbarligen med någon form av smärtstillande verkan, och deras undersökning fortgår utan skrik av smärta.
Medan jag frågar ambulanspersonalen om de behöver oss till något annat än hindra folk från att ställa sig och titta så har min kollega noterat att det vid rulltrappans fot sitter en ung man och gråter.

Den unga mannen, kanske lite väl berusad för den tiden på dygnet, har enligt egen utsago åkt kana på handräcket i rulltrappan, tappat kontrollen och då han ska hoppa ner lyckas han stöta till den unga kvinnan så att hon faller olyckligt och skadar benet.
Mannen är ångerfull, men stannar frivilligt kvar tills polisen anländer för att ge sin version till dem.
Han fick åka hem med tåg, trots allt. Han har ju inte gjort något som vi kan nyttja tvångsmedel för, annat än att vara berusad.
Vi kände dock att killen haft nog jobbigt för idag, och polisen höll med,

så han släpptes iväg med nästa tåg åt rätt håll.

Fick dock höra från annat håll att den unga, berusade mannen mer skulle ha överfallit den unga kvinnan… Får hoppas hon och hennes vän vänder sig till polisen och gör en anmälan i efterhand, för de sa inget varken till mig, min kollega, eller polisen när de var på plats.

Vad vill jag förmedla med det här?
Ja, dels att vi väldigt ofta är jäkligt snälla mot folk, och dels att det är en riktigt dålig idé att leka i rulltrappor, precis som det är dåligt att leka i all trafikmiljö.

Lekplats – en bra plats att leka på

Rulltrappor – ett dåligt ställe att leka på!

 

”Du är ju…”

Får ett jobb över radion som innebar att en man med permobil skulle vara berusad och sedermera sovande ombord på ett tåg.

Kollegan och jag samtalar snabbt med föraren som talar om att personen finns i mittenvagnen, varpå vi går dit.
Väl i vagnen hittar vi förvisso en sovande berusad man, dock helt utan permobil. Däremot har han en Dramaten-kärra med sig, och vita Lovikkavantar.
Följande konversation tar plats:

Jag: God morgon, nu är ordningsvakten här, dags att vakna!”
Mannen: ”Håll käften!”
J: ”Men inte ska farbror hålla på och vara upprörd över att han blir väckt, det är ju fantastiskt väder ute och du missar det hela…”
M: ”Låt mig sova, din fjolla!”
J: ”Farbror får tänka lite på språket, och helst sluta vara otrevlig också, så kommer det här gå fint serru!”
M: ”Men låt mig vara då, din fjollbög!”
J: ”Nu ska vi inte använda ord vi inte kan ta tillbaka, så följ med mig så får du ta en promenad hem istället.”
M: ”Du är en tjock fjolla! Ta av dig den där västen och batongen så får vi se vad du går för!”

I det här läget fattar jag ett enhandsgrepp om mannens överarm, varpå han kränger en liten smula och jag säger att jag kommer hålla i honom tills jag vet att han kan gå själv.

M: ”Jag är förfan dubbelt så gammal som dig, din pajas, klart jag kan gå!”
J: ”Varsågod då, den riktningen. Akta trappan.”
M: ”Jag ramlar när fan jag vill, hör du det, pajas?!”

Det hela fortsätter någon minut, och när vi hjälper mannen ner för trappen, självklart med honom skrikandes okvädingsord för full hals, hör jag en av två unga killar bakom oss utbrista:
K: ”Men klappa ner honom nu då, han tillför ju ingenting!”

Det är nog första gången en privatperson har sagt åt mig att använda mer våld än vad som krävs, och vi skrattade gott åt deras konversation med mannen när de gick åt samma håll utanför stationen.

Men arbetspasset har bara börjat, återstår att se vad det för med sig…

Framförhållning är en dygd…

Noterar en man som står och samtalar med spärrvakten, uppenbarligen vill mannen ha hjälp att klura ut vilken biljett han ska beställa via sms.

Ungefär fem minuter senare går mannen in genom spärrarna, tokstirrar på mig och kollegan och åker ner för rulltrappan. Det är fem minuter till sista tåget ska gå.

Någon minut senare går vi ner för att kolla så att ingen till exempel ligger och sover.
Alla verkar ha kommit med tåget, så vi vinkar åt föraren och tåget åker.

Kvar på plattformen står tidigare nämnda man och fipplar med sin telefon. Vi informerar om att sista tåget lämnat, och mannen blir tokig, skriker åt oss, och springer iväg…

What to say…

Nystart efter semestern…

Sådärja, då var semestern avslutad med marginal, och jag har nästan kommit in i gängorna igen.

Vi har inte haft några stora grejer att hantera, kollegan och jag, annat än en ”huligan” i min storlek som tyckte det var en bra idé att planka framför oss.
Det hela börjar givetvis med att kollegan försöker prata killen till rätta och förklara att det är bättre att köpa biljett, då slipper man en massa bekymmer som t.e.x att bli klämd i spärren.

Det örat vill man inte lyssna på, utan man försöker slå ordningsvakten i ansiktet istället…
Gör man det så hamnar man på golvet, och beläggs med handfängsel. För kännedom, liksom.

Hans vän försökte givetvis lägga sig i det hela, varpå han omhändertogs, dock under mycket lugnare former.
===

Jag och kollegan klev för några dagar sedan av på en station för att byta tåg, då en kvinnlig resenär talar om för oss att en man (som vi båda noterat genom fönstret när tåget rullade in) är full och beter sig illa genom att skrika och härja. Mannen lyckas ta sig ombord på tåget, men vi hinner göra stopptecken till föraren, och på några sekunder har vi pratat ut mannen ur tåget.
Han är så packad att han har svårt att stå rakt, beslut om omhändertagande enligt LOB fattas, och jag trycker in knappen för samtalsbegäran på radion, får svar från TryggC och ska rapportera åtgärden, då börjar mannen krångla och stöka. Han tar sig nästan ur mitt grepp, men jag lyckas på något sätt byta grepp så att jag har kontroll över hans arm. Dock tappar kollegan sitt grepp och får mannens arm runt nacken/halsen.

”XXXX från TryggC, du skickar samtalsbegäran, kom.”

Stresspåslag, ”måste ju svara”…

Brottningen fortsätter med att kollegan lyckas få sin arm bakom mannens arm och lyckas på så vis ta sig ur greppet. Vi försöker lägga ner mannen, men han fortsätter göra motstånd i knästående ställning.

”XXXX från TryggC, vad är det som händer i YY, kom.”

Än mer stresspåslag. Vi har mannen i ”bockad” ställning, men han gör fortfarande kraftigt motstånd.
Vi lyckas med förenade krafter få ner mannen i liggande position, och handfängslen åker på.

 

OV: TryggC från XXXX, förlåt dröjsmålet. En man frihetsberövad och belagd med fängsel, kom.
TC: Det är uppfattat XXXX, vad är det för rubricering på frihetsberövandet, kom.
OV: Vi har inte riktigt bestämt det än. LOB alternativt gripen, återkommer om en stund, kom.
TC: Sitter med LKC i luren, de vill veta nu, kom.
OV: Taget, kör på en man gripen för våldsamt motstånd. Slut kom.
TC: Polis tillkallad, klart slut.

Vi för mannen, iförd handfängsel, ner från plattformen. Med diverse erfarenheter i minnet väljer vi att ta hissen, för att slippa stå till svars inför polisen för att någon idiot man omhändertagit kastat sig in i väggar, ner för trappor, eller skallat golvet tills de tappat medvetandet.

Väl inne i trygghetsrummet fortsätter smäleken mot mig och kollegan. Tyvärr – för honom – förstod min kollega hans polska svordomar, vilket ledde till en ganska hätsk diskussion som jag inte förstod ett ord av.

Polisen kommer till platsen, gör sin grej, och meddelar att mannen är efterlyst.
Efterlyst, tänker vi, inte konstigt att han gjorde så mycket motstånd.
”Kan du säga vad han är efterlyst för?”
”Javisst. Han är efterlyst för att höras som misstänkt för snatteri.”

Sådärja…

Medborgarvittnen och ”förståsigpåare”

Läste nyligen ett inlägg på den läsvärda ovblog.se, som han valt att kalla ”En vanlig dag”.
Tyvärr har han helt rätt i den titeln, eftersom det väldigt ofta låter precis sådär när vi agerar mot en person, eller till och med när vi agerar för en person.

Filmen ses här, men ett tips är att skruva ner volymen innan du drar igång filmklippet.

Jag var som ni förstår inte där, men jag tycker hela ingripandet från OV ser oerhört lugnt och behärskat ut, varken OV eller den frihetsberövade skriker eller härjar förrän en bit in i klippet när den frihetsberövade uppenbarligen får någon form av smärtreaktion.

”Har inte f**king gjort nånting!”
”Ni ska suga kuk, det är vad ni ska göra!”
”Jävla pussy!”
”Har han hotat er med shåttgann eller?”

Hur ofta utsätts du själv för sådant här i ditt jobb, att någon står och filmar det du gör, samtidigt som du har stresspåslag, och dessutom försöker provocera fram en reaktion?
Även om man jobbar i offentlig miljö så är det inte någonstans okej att hålla på som filmaren håller på i det här klippet, det kommer resultera i omhändertagande om man inte har den goda smaken att stå på behörigt avstånd (vilket jag tycker han gör större delen av tiden) och låter bli att försöka provocera den arbetande personalen. Offentlig miljö innebär inte att allmänheten bestämmer, bestämma får du göra i ditt hem.

Varför stannar du inte kvar och berättar för Polisen – som anländer om en stund – om vilket fruktansvärt övergrepp de här vakterna begår mot den man du säger är oskyldig?
Du kliver ombord på ett tåg och fortsätter skrika, oerhört häftig och en smula hög på adrenalin du tillskansat dig genom att se någon göra sitt jobb, och att skrika på den/de som gör sitt jobb.
Du åker hem istället för att hjälpa den oskyldige personen genom att prata med polisen, och jag  gissar att när du väl kommit hem skickar du runt den här jättetuffa filmen till alla dina häftiga kompisar, som tycker du är häftig och det ena med det tredje.

Men det är bra att ni filmar, för väldigt ofta är den här typen av filmer väldigt bra för Tingsrätten att ha tillgång till, eftersom det nästan alltid syns att OV gör allting enligt boken.

PS. Det är lätt att vara ashäftig bakom stängda tågdörrar.
PPS. Det är svårare att vara ashäftig när föraren öppnar dörrarna igen…

Somliga har tur, andra inte. #2

Då har jag återigen via det mer eller mindre eminenta sociala nätverket Facebook snubblat över en länk som visar vad som kan hända när man i berusat tillstånd hamnar på ett spårområde inom tunnelbanan.

Eventuellt känsliga tittare varnas och allt det där.

New York: En man elektrifieras på strömskenan.

Jag har skrivit ett kort inlägg om en liknande film från England, som finns att läsa (och se) här.

Det som fascinerar mig i filmen från New York är att ingen verkar göra ett helhjärtat försök att hjälpa mannen upp, utom kvinnan (?) som lutar sig framåt och räcker fram en tröja eller något liknande.
Oklart om någon ringt 911 i det skedet filmsekvensen visar, men något jag tycker framgår med all önskvärd tydlighet är dels hur otroligt olämpligt och direkt livsfarligt det kan vara att vistas på spåret, och dels av hur stor vikt det är att rätt personal når fram snabbt.

%d bloggare gillar detta: