SL: ”För oss handlar det om mer än 70 kronor”

SvD skriver idag om en kvinnlig student som i mars 2011 fick en tilläggsavgift för ”plankning”, då hon köpt en billigare biljett än hon egentligen skulle ha gjort. Hon skulle egentligen ha köpt en studentbiljett, men köpte istället biljett till reducerat pris, som är för barn och ålderspensionärer.

Det hela gick till Tingsrätten, där kvinnan friades, och SL överklagade till Hovrätten, som i sin tur dömde till SL’s fördel, vilket innebär att kvinnan blir skyldig att betala tilläggsavgiften plus diverse tillhörande avgifter.

Bagatellartat, kan tyckas, men jag kan inte undgå att undra i hur stor (eller liten) utsträckning sådant här förekommer, till följd av bland annat okunskap om vilken biljettyp man ska använda sig av, och till följd av rent och skärt bedrägeri.

Studenten, som vill vara anonym, säger till SvD.se att det är fel att SL överklagade.

– I stället för att förbättra sina rutiner, jagar de folk som laddar biljetterna fel. Varför skulle jag försöka lura någon på 70 kronor? Misstag sker, men det här slår bara mot mig som inte har ork eller pengar till en advokat, säger hon.

Det händer åtminstone en gång per arbetspass att jag får hjälpa en resenär att införskaffa biljett via de automater som finns för ändamålet. Det är också väldigt vanligt att folk i vuxen ålder (dvs. 25 till ca 55) väljer att köpa biljett till reducerat pris (zonbiljett, enkel resa, 20:-, jämfört vuxenbiljett, enkel resa, 36:-)
Tänk er själva hur ofta det händer när ni sitter på bussen och det blir någon form av ”tjafs” mellan busschauffören och en resenär. I princip varje gång det är tjafs handlar det om ogiltig biljett i någon form; ibland har giltighetstiden passerats med god marginal, ibland bara med någon minut. Och ibland – mer ofta än sällan – handlar det om rena förfalskningar, då det tydligen finns applikationer för att generera falska sms-biljetter.
Busschauffören vill inte köra vidare med en gratisresenär, och vissa resenärer hävdar då i likhet med den här kvinnan att ”Det är bara ett barn” eller ”Det är ju bara en resa”… Men chauffören kör den busslinjen i princip varje dag, och har säkerligen sett den här resenären förut, och inte helt osannolikt haft samma diskussion förut, med samma person.
Således är det inte en engångsföreteelse, utan ett beteende.

Utifrån mina personliga värderingar är det förstås fel att inte betala för sin resa, men det är också bättre att betala det man kan än att inte betala något alls.
Sen förstår jag ju också att om man satte priset till ”Betala vad du känner för” så hade det nog inte dröjt så många dagar innan tåg- och busstrafik var helt nedlagd.
Vidare är förfalskning av en biljett ett ganska allvarligt brott rent juridiskt; det handlar om samma typ av brott som att använda en falsk eller lånad legitimationshandling för att till exempel komma in på krogen.

Brottsbalk (1962:700) 14 kap. Om förfalskningsbrott

1 § Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.
Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av urkund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

Vidare står i samma balk, 15 kapitlet att läsa:

12 § Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Så i de fall kontrollgruppen råkar på en resenär med falsk biljett har de möjlighet att gripa personen med dessa lagstöd, eftersom fängelse finns i straffskalan.
Så kan även vi ordningsvakter göra, även om det är ett himla krångel med dessa biljetter. Kan jag avgöra om en biljett är giltig? Självklart kan jag det som person, allt som krävs är några knapptryckningar på aktuell telefon.

I fallet med studenten är jag beredd att hålla med henne i den del av argumentet att misstag sker.
Nu var jag inte där, men borde man då inte kunna lösa det missförståndet på annat sätt än så som skedde?
Till exempel säga själv att ”Oj, men då måste det blivit fel! Jag var på station och fick hjälp av en SL-anställd att ladda biljetten, så vi kanske missförstod varandra. Kan vi lösa det?”

…alternativt så står man sitt kast. Min gissning är att hon vid flera tillfällen tidigare gjort samma sak, då utan att bli påkommen, och nu sved det lite extra.
Det händer ju att vi kommer i kontakt med plankare och fuskåkare av olika slag i jobbet, och ett av de mer matematiskt intressanta argumenten jag hört är att ”Om jag åker fast en gång på två månader, så är det fortfarande billigare än vad SL-kortet är.”

Vilket förstås är sant; 1200:- är färre kronor än 1580:-.

Jag skulle vilja se de här människorna planka på en flygplats…

”Våldskultur bland SL:s väktare?”

I morse, vid cirka 04:40 läste jag en insändare i en Metro som fortfarande hade fuktig trycksvärta.
Insändaren finns att läsa i Metros PDF-upplaga här, på sidan 38 i tidningen (40 om du öppnar PDF:en i Acrobat…)

Jag återger här insändaren i sin helhet.

Efter att ha läst om att två väktare brottat ner en 12-åring på marken och handfängslat honom, kände jag att det är dags att man ändrar metoderna för att upprätthålla ordning på t-banestationer. Jag har läst liknande artiklar i säkert 15 års tid och inget har förändrats. Det verkar finnas en kultur bland dessa väktare att det är okej att misshandla folk när tillfället ges.

Att det inte existerar någon respekt eller hänsyn gentemot människor, och att denna attityd är mer regel än undantag bland väktare, upplever jag klart och tydligt själv som daglig resenär. SL måste därför utbilda egna väktare med rätt utbildning för att dessa ska förstå att yrket går just ut på att upprätthålla ordning och inte att brotta ner barn. Att de anställer personal som har ett mycket mognare och fogligt förhållningssätt till människor är grundläggande.

NECATI KANAT

Necati, om du läser det här (vilket jag betvivlar, men ändå…) så skulle jag väldigt gärna vilja ställa ett par frågor till dig.

• Du har läst artiklar i 15 år och ”inget har förändrats”. Tror du inte att det kan bero mer på rapporteringen i media än på ”väktarnas” (jag gissar att du menar ordningsvakternas…) agerande?
• Du säger att det ”verkar finnas en kultur bland dessa väktare (ordningsvakter?) att det är okej att misshandla folk när tillfället ges”. Jag blir väldigt nyfiken, hur kommer det sig att du tycker det verkar så?
• När tog du dig senast tiden att prata med en väktare eller ordningsvakt då denne inte var mitt i ett ingripande?
• Du verkar dra en ganska snäv gräns mellan ordningshållning och att – med dina ord – ”brotta ner barn” vilket ger mig intrycket att du kan väldigt lite om vad en ordningsvakts uppgift faktiskt är, och vad som (tyvärr, i vissa lägen) ingår i sagda uppgift. Du använder rätt ord, men vad är det som säger att ”brotta ner barn” inte kan vara en mycket tråkig och olycklig del i uppgiften att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen?
• Din definition av misshandel verkar en aning annorlunda än Brottsbalkens, men det är helt okej.
  Jag förstår att du har dina erfarenheter, och jag försöker absolut inte förringa dem, tvärtom så vill jag ta del av dem och ge dig möjligheten att utmana dina egna fördomar. I ärlighetens namn så verkar du inte vara särskilt källkritisk; bara för att något står i en artikel så betyder inte det att det stämmer överens med sanningen. Pojken hade begått sin beskärda del av ordningsstörande förseelser, och ombetts lämna platsen, vägrat, och vid avlägsnandet (att fysiskt föra bort någon) sätter han sig till motvärn (motstånd, t.ex att hålla fast i en stolpe).
  Där begår han rentav ett brott, följt av att han beläggs med handfängsel, och sedermera sparkar ordningsvakten, varpå han läggs på marken i en kontrollerad nedläggning. Om du har tittat på filmen så ser du att pojkens vänner är aggressiva i sitt beteende mot ordningsvakterna, som ändå behåller sitt lugn.
• Det borde tala sitt tydliga språk dels att anmälan upprättades MOT ordningsvakterna av första polispatrull på plats, och att samma anmälan lades ned av åklagare.

Vidare så tycker jag det är beklagligt att du efter 15 år av artikelläsande och kollektivt resande fortfarande inte verkar kunna skilja på ordningsvakt och väktare. Det är två helt olika saker, även om uniformerna i vissa lägen kan påminna om varandra i utformning. Om du jobbar som rektor lär jag ju inte kalla dig lärarinna, det vore respektlöst.

Nu till det viktiga. Respekten för andra människor.
Problemet är inte att ordningsvakter/väktare saknar respekt för andra människor. Tvärtom så vet jag inga människor som visar så mycket respekt för människor de inte känner än mina kollegor. Okej, ibland låter man sur och tvär, men precis som att du kan ha en dålig dag kan vi också ha en dålig dag.
Det är inte lätt att vara trevlig när man har varit på en PUT (Person Under Tåg) med dödlig utgång, eller när man nyligen blivit hotad till livet av mer eller mindre verklighetsförankrade anledningar. Men det är ingen ursäkt, missförstå mig inte!
Det är en del i en förklaring till varför man ibland upplevs som snarstucken, vrång eller bitter.
En annan del kan ju vara den konstanta (med några undantag) otacksamheten som är vår löneförmån.

Att vi skulle vara hänsynslösa mot människor är något som jag personligen upplever som ett befängt påstående helt utan förankring i verkligheten. Jag skulle kunna sitta och räkna upp mängder av exempel, men jag tänker faktiskt inte göra det, av den enkla anledningen att du nog inte skulle tro mig ändå. Missförstå mig rätt, jag misstror inte dig som människa, men jag har mött den här typen av argument förr, och oavsett hur många riktigt bra exempel jag dragit så har jag fått höra att samtliga exempel är undantag från det du befarar är någon form av vedertagen regel i vårt arbete.

Sovande man på tåget. Hur vet jag hur personen mår? Att han lever? Att han inte blir aggressiv när han vaknar? Det är inte förbjudet att sova på tåg, men det är klart olämpligt av flera anledningar.

Ibland är det dock så att ingripanden kan se oerhört våldsamma ut, även för oss som är insatta i lagstöd, rättigheter, skyldigheter och har erfarenhet av liknande ärenden. Men faktum är att i nästan uteslutande samtliga fall så är det personen som är föremål för ingripande som bestämmer nivån. Det går till ungefär såhär:
* OV (ordningsvakt) talar om att personen gjort något fel, ber honom sluta med detta.
* Personen vägrar sluta
* OV talar då om att personen kommer avvisas, avlägsnas eller omhändertas om han inte slutar.
* Personen fortsätter ändå.
Nu ställs man som OV inför faktumet att personen inte lyssnar på de tillsägelser han har tilldelats.
OV avvisar personen, vilket innebär att man talar om att personen måste lämna.
* Personen vägrar.
* OV tar tag i personen för att avlägsna (fysiskt föra bort från området).
* Personen sätter sig till motvärn (brott, våldsamt motstånd, BrB 17:4)
* OV har nu valet att fortsätta avlägsnandet, eller att gripa personen.
Sannolikt kommer motståndet fortsätta oavsett vilket man väljer, varför personen ofta grips i ett liknande scenario.

Faktum är dessutom att alla som jobbar inom SL:s område redan går en kortare utbildning hos dem, där SL:s representanter förklarar en hel del olika saker, bland annat hur de vill att vi ska agera, och hur de vill att vi ska prioritera olika ordningsstörande händelser på platsen.
Men, även om SL är vår uppdragsgivare så har vi en arbetsgivare (ett av Länsstyrelsen godkänt bevakningsföretag), samt att vi är utbildade till och förordnande som ordningsvakter av Polismyndigheten. Utöver det har de allra flesta av oss två olika väktarutbildningar på tre veckor. Polisen är också våra förmän, vilket innebär att vi lyder under polisen. De överprövar också alla våra beslut, vilket innebär att de håller ett kortare förhör med oss om omständigheterna kring ingripandet, vad vi grundat beslutet på, och så vidare.

Jag håller med dig såtillvida att jobbet som ordningsvakt i många och långa stunder är ett serviceyrke (vägvisning, ledsagning, svara på frågor, hålla upp dörrar, etc.) men det är inte vår primära uppgift. Att bidra till att upprätthålla den allmänna ordningen kan innebära allt ifrån att stänga av brandposter som någon yngling dragit igång, till att ingripa vid brott där vapen är inblandade. Precis ALLT du kan tänka dig däremellan är vår huvudsakliga uppgift.

För ett par veckor sedan lokaliserade vi en åldring som rymt från sitt demensboende. Vi tog in henne i ett varmt utrymme, svepte in henne i en filt, gav henne ett glas vatten, och väntade på polisen, som i sin tur körde hem henne.

För någon helg sedan räddade två av mina kollegor livet på en man som var lite för drogpåverkad och därför fick hjärtstopp. Mannen var sedan tidigare handfängslad då han med en trasig glasflaska gjort utfall mot resenärer och ordningsvakter i tron att samtliga var Hober som förföljde honom…

Någon ”våldskultur” existerar – såvitt jag vet/upplevt – verkligen inte, och jag har jobbat i branschen i drygt tio år.
Våldsanvändning med stöd i svensk lag däremot, det förekommer.

Du tycker vi är hänsynslösa och respektlösa, jag tycker du har fel.