”Notan för fylleriet: 47 heltidstjänster”

http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130204/
(PDF & Flash – det finns en bild längst ner i inlägget om du av någon anledning inte kan/vill visa Flash-innehåll)

I ovan artikel publiceras statistik från RPS rörande antalet omhändertagna enligt LOB – Lag om omhändertagande av berusad person – i Stockholms län.
Enligt artikeln så tar ett LOB-ärende ”Två resurstimmar för två poliser” från början till slut.

Med den vetskapen kan man undra hur stort mörkertalet är; hur många körs hem istället för att omhändertas?
Och utifrån den verksamhet jag arbetar i; hur många av de som avvisas/avlägsnas skulle rimligen LOB:as?

Men 85 000 timmar, det är sanslöst mycket tid.
För att Olof, 23, ”ska bara” dricka en öl till.
För att Frida, 31, ”inte hinner” äta innan fest med kompisarna.
För att Gunnar, 53, drack 24 öl när han var 18 och inte har druckit alkohol på fem år.
För att Kristina, 68, är hemlös och behöver värme.
För att Simon, 21, fått i sig lite för mycket vätska och pulver, och ska slåss med folk.

Vidare tycker jag det vore intressant att se hur många av de här fallen som faller inom ramarna för olika grupper, såsom Kvinnor respektive Män, samt åldersindex, 18, 20, och 20+.

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

Om man skulle blogga lite kanske…

Av olika skäl har det varit väldigt dåligt med uppdateringarna på sistone, och den största anledningen är väl rent generellt att det för min del har varit väldigt lugnt på jobbfronten.
En annan anledning är att eftersom jag inte förrän nyligen fått en (ny) fast kollega, och jag vet inte hur det är med er andra i era jobb, men jag upplever det ibland ganska påfrestande att jobba med nya personer.

Även om min förra kollega och jag inte kom underbart väl överens så visste vi alltsomoftast vart vi hade varandra.
På gott och ont.

Har dessutom gått och dragit på mig någon form av förkylning, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att komma ikapp ett antal avsnitt av olika serier, där kanske Tunnelbanan står för det mest intressanta ur bloggens perspektiv.
Men det känns som att det mesta redan avhandlats i andra forum, så jag lämnar det därhän.

Helgen ägnades åt att med kort varsel ta ledigt från jobbet, för att gå på begravning. Det var, som ni förstår, ingen höjdare.

Josefin (Olivia) valde att ända sitt eget liv vid 27 års ålder, hon skulle fyllt 28 i år.
För många år sedan hade vi en parrelation, av den typen som parrelationer ofta är när man är typ 18; passionerade åt alla håll, mycket intensitet och kanske inte de mest genomtänkta beslut.
Josefin var en sån människa som jag kunde sitta och prata med i timmar, om i princip vad som helst, trots att vi väldigt sällan var överens i särskilt många frågor så var det ändå alltid intressant att prata med henne. Hon hade förmågan att se saker ur olika perspektiv, en förmåga som jag själv jobbar på att förbättra.

När jag tänker efter var vi nog mer olika som personer än lika, vilket kanske gjorde att vi ändå kom så bra överens?
Jag vet inte om det är så, men jag tror faktiskt det. Vi är (var…) båda ganska flexibla också, vilket gjorde att vi alltid kunde ha överseende med saker den andre gjorde eller sa, och dialogen var öppen.
Inte alltid hjärtlig, men oftast.

Det här får mig ju inte helt osökt att tänka på många av de personer man träffar i jobbet; kriminella, våldsverkare, hemlösa, missbrukare, brukare, mentalt sjuka och alla andra.
Jag har inte räknat hur många människor jag har omhändertagit, men det är förmodligen runt ett hundratal, och många av dem har haft samma beteendemönster (enligt dem själva) som Josefin hade.
Hon var duktig på att dölja hur hon verkligen mådde, men för de som kände henne lyste det igenom.

Jag minns speciellt en ung kvinna som jag och kollegan efter mycket om och men LOB:ade (eller om vi grep henne, jag minns faktiskt inte just den saken). Hon stod vid busshållplatsen och viftade med en kniv och sa att hon skulle skära upp armen om vi inte hjälpte henne. Så, efter mycket om och men tog vi oss för att prata med kvinnan under förutsättning att hon släppte kniven, vilket hon gjorde. Vi gjorde en snabb skyddsvisitation (PL§19 även kallad) men jag gjorde bedömningen att hon inte skulle utsätta varken oss eller sig själv för fara då kniven var undanstoppad och i säkert förvar i min benficka. Vi pratade med kvinnan, som visade sig vara 22 år gammal, om varför hon stod bland folk och viftade med en kniv, vilket hon inte riktigt kan ge ett bra svar på. Och jag förstår henne.

Om man medicineras tungt, och dessutom har det relativt dåliga omdömet att krydda det hela med några glas alkohol, så kan det få minst sagt katastrofala följder. Hon berättade att hon varit inskriven på ett avvänjningsprogram, men blivit avskriven från detsamma eftersom hennes så kallade pojkvän tvingade henne att ta droger.
Att springa runt på stan och vifta med en kniv framför ordningsvakter får väl ändå ses som ett ganska solklart rop på hjälp.

Däremot tror jag inte urskiljningslöst på hennes historia, men faktum kvarstår:

• berusad/påverkad
• utgör fara för annan

Så, kriterierna för LOB är uppfyllda sedan länge, i mina ögon. Att det hela sedan kryddas med psykisk obalans och diverse (själv-?) medicinering gör inte saken svårare, rent juridiskt.

Att kommunicera…

…är för somliga en bedrift.

En man står ett tiotal meter ifrån mig och kollegorna när stationen nyligen stängt,
och mumlar något som innefattar orden ”sova” och ”Söder[malm]”.
OV: ”Förlåt, men vem pratar du med?”
Mannen: ”sova *mummel* söder!”
”Säger du att du ska sova på söder, har jag förstått dig rätt?”
”Äre du eller jag som är full?!”
”Eh… va?”
”Öh! Snacka’nte me sån attityd, fattarude!”
Mannen gick sedermera iväg, destinationen mycket oklar…

======

Det är cirka 8 minusgrader, klockan är runt halv fyra på morgonen och stationen är stängd.
Utanför står en man i kanske 40-årsåldern och knackar på, jag öppnar dörren och tänker fråga vad han vill.
När jag kommit fram till dörren ser jag att mannen rör sig väldigt konstigt, han ser ut att göra sådant man inom styrketräning/styrkesport kallar för ”knäböj”, fast utan skivstång givetvis.
När jag öppnar dörren och frågar hur det står till tar följande konversation plats:

”Jag väntar på bussen, den går om fyra minuter.”
”Okej, vad bra, det är ju inte så lång tid.”
”Jag är kissnödig.”
”Okej. Det finns en toalett dä…*pekar och blir avbruten*”
”Mm. Får jag komma in och värma mig?”
”Tyvärr inte, jag får inte släppa in någon när stationen är stängd.”
”Varför inte?”
”För att min uppdragsgivare säger det.”
”Har ni inga hjärtan i kroppen!!!??!” gormar han med gråten i halsen och springer iväg till andra sidan gatan, där han ställer sig som en femåring och tittar rakt in i väggen i några sekunder, sedan vänder han sig om och lipar åt oss.

Det händer ibland att jag föranleds att undra, och det här var ett sådant tillfälle.

Jag är väl införstådd med att han mådde dåligt i knoppen, men innan jag vet vad det är för en person jag har framför mig, eller åtminstone har en aning om det, så tänker jag inte släppa in någon på en låst station där jag inte får släppa in någon.

Halloweenhelg, höstlov och löning…

…för egen del var det givetvis jobbhelg (och är fortfarande; tre nätter kvar på vändan), så jag fick roa mig med att se andra människor ha roligt. Jag är inte på något vis missunnsam, men ibland undrar jag om inte folk får nog av det här som kallas ”det roliga”.

Helgen var för vår (min och kollegans) del ganska lugn, sett till ingripanden och liknande. Däremot blev det en hel del fylla att se efter. Det är lite som att vara dagisfröken (förskollärare?) fast åt fysiskt vuxna människor.

Tänkte jag skulle dela med mig av valda delar av det som hände i helgen, generös som jag är.

En kille i 20-årsåldern ser några andra killar springa upp för rulltrappan när någon trycker på nödstopp. Killen förutsätter att det är de fyra springande killarna och han tar så att säga tag i saken och konfronterar dem med orden ”Det där var väl jävligt onödigt?”. Dock så visar det sig att han inte sett dem trycka på nödstopp utan han bara förutsatte att det var dem.
Ingen skugga på honom för det; jag hade dragit samma slutsats tror jag. Men när killarna säger att de är oskyldiga så tappar killen fattningen och slår av en glasflaska och ska ge sig på de andra killarna. Som tur är har hans flickvän kommit upp för rulltrappan och stoppar honom innan vi anländer. Vi pratar med samtliga inblandade, det hela slutar med att alla ber om ursäkt för sitt uppträdande och fortsätter sina respektive resor. Ingen ville göra anmälan mot någon, trots att polisen kom till platsen förvånansvärt fort.

===

Vid ett annat tillfälle uppmärksammas vi av en tunnelbaneförare att de ungdomar som sitter precis bakom hans hytt har ägnat hela sin resa åt att sparka och slå i väggar, samt hålla upp dörrar och orsaka förseningar i trafiken.
Vi beslutar att ta ut ungdomarna (fyra till antalet) ur tåget och ta ett samtal med dem. De säger givetvis att de inte har gjort något, och kanske var det sant, jag vet inte.
Men när en trafiktjänsteman (tunnelbaneförare) känner att resan inte kan återupptas så länge personerna är ombord på tåget så är vi så illa tvungna att förmedla nyheterna till de berörda.
De erbjuds att kliva av, sköta sig, och ta nästa tåg, men de väljer istället att börja spela pajas under vårt samtal, så vi avvisar dem helt enkelt från stationen. Hårt, kan tyckas, men på något enkelt litet vis hoppas jag att de lär sig hur man beter sig i ett kollektivt färdmedel.

===

En spärrvakt hade ringt Trygghetscentralen och meddelat att ett flertal resenärer gjort honom uppmärksam på att en ung kvinna ligger ”utslagen” på en bänk. Trygghetscentralen använder trygghetskamerorna på stationen för att konstatera att det ligger en kvinna på en bänk, och skickar dit mig och kollegan.
Med förra helgen i färskt minne kan det hända att vi trycker lite på gaspedalen…
Vi lyckas utan några större svårigheter väcka kvinnan och förklara det olämpliga i att sova i kollektivtrafiken, främst då att risken för att bli rånad tyvärr är högre under fredags- och lördagsnätter, speciellt om man sover.
Den unga kvinnan är sådär nyvaket förvirrad och pratar väldigt osammanhängande, men efter ett par minuter utomhus i den friska höstbrisen så klarnar hennes huvud och vi kan gemensamt konstatera att hon är bara ett par hundra meter hemifrån. Hon ringer en kompis som kommer och hämtar henne med bil, samtidigt som hon tackar oss ungefär sju gånger för att vi väckt och hjälpt henne.

===

Vi springer på ett sällskap som dricker vin ur en flaska med skruvkork. Stämningen i sällskapet är god, så vi samtalar en stund och påpekar att man faktiskt inte får dricka alkohol inom kollektivtrafikområde, något de både accepterar och respekterar på en gång. Jag säger då att om de har korken kvar så kan de ju skruva på den och stoppa flaskan i väskan, men tjejen som håller i flaskan räcker över den med orden ”Den kostade bara 15 kronor i Tyskland, du kan få kasta den. Jag har nog fått så jag klarar mig!” och avslutar med ett skratt. Och en high five. Sånt kan verkligen göra hela kvällen så mycket roligare, åtminstone för mig. Folk som är glada och avslappnade, och accepterar att man ”kommer på” dem när de gjort lite fel, helt enkelt. En eloge till dig om du råkar läsa detta. 🙂

Större delen av helgen har dock gått åt till att väcka sovande människor på tåg i tid och otid.
Det här med att ligga under säten, i sitt eget kräk, och sova verkar vara en stor grej.
Själv har jag sett nog av det för att vilja prova själv, men det kanske är kul?

Att sedan avsluta den ena kvällen med att prata med två mycket avancerat sminkade tjejer (tror de skulle föreställa lik, alternativt typ offer ur en bilolycka) som dessutom var väldigt trevliga.
Återigen, sånt bidrar till att jag tycker det alltsomoftast är väldigt kul att gå till jobbet.