”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

Att bistå, och bestå

När jag räknar baklänges så ser jag att det nu är nästan fyra år sedan jag gjorde mitt allra första pass som ordningsvakt i kollektivtrafiken.
Om jag inte minns helt fel var jag 26 år gammal, och det var på pendeltåget, med en oerhört erfaren, kompetent och tålmodig kollega.

Mitt första ”ingripande” var att be en resenär ta ner fötterna från sätet när vi passerade. Idag är det något jag i princip gör i förbifarten, men då, medveten om folks blickar, nervös, tänkte att personen skulle bli rosenrasande och slagsmål skulle utbryta i vagnen.
Så skedde inte, och inga större grejer än ett par tjuvsmällar har drabbat mig under de här åren.
När folk är upprörda försöker jag ta mig tid att förklara vad, hur och varför något görs från min eller kollegors sida, både för den som är föremål för ingripande, och eventuella ”förståsigpåare” som alltid lyckas vara där vi är, och ha som enda mål i livet att ifrågasätta (uniformerade) personers agerande.

Jag och kollegorna hjälper gärna till med saker som egentligen ligger utanför ramen för vad som är vår uppgift, så länge tid och möjlighet finns, till exempel kan nämnas att vi letat reda på borttappade föremål (dator i väska, resväska, telefoner, nycklar, m.m.) hjälper folk att hitta rätt, och att hamna rätt.
Om du blir avsnäst i din fråga om varför ordningsvakten på krogen ”där borta” gjorde si eller så är det förmodligen för att även om vi står still för stunden är det vårt ”lugn före stormen”.

Ibland får jag ändå höra att jag är dödsnazist, eller fascist, eller nittiotalisternas, hipsternas och Aftonbladet-läsarnas favoritepitet: rasist. Men det är lugnt, jag har hört det så många gånger att jag knappt reagerar på det längre. Det är normaliserat. Jag blir nästan mer förvånad om jag inte får höra det i samband med ingripanden.

Precis som att när ni rör er från en våldsam situation tar mig jag och mina kollegor mot den. För att sedan följas av ”förståsigpåare”, nyfikna och ”anhöriga” som i olika mån lägger sig i.

Våldet (och hatet) har blivit normaliserat, vi är vana att ta en hel del skit, och i extremt stor andel av fallen utan att ens anmäla skiten, eftersom vi vet att Tingsrätten ändå resonerar som så att ordningsvakt, det blir man ju för att missbruka makt och misshandla människor, därför ingår det i jobbet att bli spottad på, slagen, huggen, få kanyler instuckna i kroppen, bli kallad diverse okvädingsord, sparkad, nedknuffad på tågspår, och liknande.
Och även om vi mot förmodan skulle tilldömas skadestånd i Tingsrätten, skulle ändå BOJ (Brottsofferjouren) anse att vårt yrke – precis som Polisens – är ett riskyrke, och man är medveten om det.
Och det är man ju, men det måste väl ändå finnas en gräns för vad som kan anses vara acceptabelt?
En ilsken spottloska på jackan är en sak, blodblandat spott i ansiktet är faktiskt en helt annan historia.

Ett svepande, yrvaket slag från en nyväckt berusad person är en sak, målmedvetet riktat slag en annan.
Och så vidare.

När OV agerar lägger folk sig i, men inte i vanliga slagsmål. Hur kommer det sig? (Bild: Aftonbladet)

Så föll det sig en dag att jag och kollegan på en plattform får ett larm om att det ska finnas en ”förvirrad, berusad kvinna med massa väskor”, ett signalement och ärendebeskrivning som ofta innebär hemlös, skrikande toktant, hög som någon form av byggnad… Så icke denna gång, faktiskt.
Det visade sig vara en kvinna vi samtalat med några timmar tidigare på en station inte så långt bort.
Hon var väldigt trött, och humöret varierade med varje andetag i princip.
Påverkad? Helt säkert, men inte av alkohol. Det visade sig senare att hon tar väldigt stark antiinflammatorisk medicin, till vilken en av bieffekterna var just att personen kan uppträda berusat. Hon var även väldigt trött till följd av medicinen.

Vi tog tillfället i akt den här relativt lugna kvällen att prata med kvinnan, som var i princip hel och ren, relativt välklädd och dessutom i flera lager. Hon hade helt enkelt räknat med att sova utomhus i cirka 10 minusgrader. Nåväl, vi pratar med henne, sa kollegan och tog till orda. Det tog några minuter att få kvinnan lugn, men det löste sig genom att kollegan bjöd på en cigg, och så kom berättelsen.
Jag minns inte varje del i detalj, men det var väldigt kortfattat så att hon har förlorat sitt hem eftersom vårdnadstvisten hon sitter i med sin exman har tagit alla hennes resurser. Hon hade två barn i övre tonåren, och ingen av dem ens vill ha kontakt med sin farsa, så hon tar liksom striden för deras skull i dubbel bemärkelse.

Vi pratar en väldigt lång stund med kvinnan och inser att vi har inget lagstöd för att varken avvisning eller omhändertagande, så vi tänker egentligen bara låta henne åka, men hon säger att hon gärna står kvar och pratar en stund i den varma biljetthallen. Javisst, säger vi, samtidigt som jag ringer Trygghetscentralen för att se om de kan skramla fram resurser från Stadsmissionen, kommunen eller någonstans, men där hade vi ingen lycka. Vi provade också ett antal olika journummer, Hemlöshetsjouren och några till, men ingen lycka.
(De har inte öppet på söndagkvällar…)

Vad vi däremot gjorde var att kollegan ringde sin sambo, som plockade ihop ett gäng gamla kläder i någorlunda rätt storlek, några burkar tonfisk, lite kex, en sovsäck, en väska att ha allt i, och två flaskor vatten.
Vi åkte den korta sträckan till mötesplatsen och tillbaka, och gav kvinnan alla dessa saker.

Den tacksamheten var äkta, tårarna var äkta och av glädje.
Känslan av att hjälpa en människa som inte riktigt nått botten, och heller inte vill nå botten, är faktiskt väldigt positiv och skön.

Jag skriver inte det här för att få någon form av beröm eller medalj, jag hjälpte en annan människa, för det är sån jag är som person, och det tar jag med mig till jobbet.

Dock hände det vid ett par tillfällen när vi befann oss på plattformen, med kvinnan och min kollega sittandes bredvid varandra rökandes varsin cigarett, att folk kom fram och började filma.
Den ena personen frågade jag varför han filmade, om han tyckte att hans eget liv var så ointressant att behövde filma en stackars kvinna i behov av vår hjälp. Han försvann.
Den andra höll sig på lite avstånd och jag orkade helt enkelt inte. Men uppenbarligen var ”caset” inte så intressant, för den personen försvann så småningom också.

Till er som filmade. Vad hade ni förväntat er? Att vi skulle slå ihjäl kvinnan? Brotta ner henne?
Blev du besviken när du inte lyckades få cred från polarna för att visa ”hur vakter egentligen är”…?

Well, visa dem det filmklipp du har, för det är precis så vi är.
Typ 90% av tiden.
Resten av tiden städar vi upp röran vanligt folk skapar med hjälp av sina vänner; alkohol och droger.

Civilkurage? Nej, verkligen inte. Bara vanlig medmänsklighet.

Två veckor senare:
”Jag hatar er, era jävla nazisthoror! Jag ska slå ihjäl er!” – Man, 46, med skiftnyckel i handen.

”Du är ju…”

Får ett jobb över radion som innebar att en man med permobil skulle vara berusad och sedermera sovande ombord på ett tåg.

Kollegan och jag samtalar snabbt med föraren som talar om att personen finns i mittenvagnen, varpå vi går dit.
Väl i vagnen hittar vi förvisso en sovande berusad man, dock helt utan permobil. Däremot har han en Dramaten-kärra med sig, och vita Lovikkavantar.
Följande konversation tar plats:

Jag: God morgon, nu är ordningsvakten här, dags att vakna!”
Mannen: ”Håll käften!”
J: ”Men inte ska farbror hålla på och vara upprörd över att han blir väckt, det är ju fantastiskt väder ute och du missar det hela…”
M: ”Låt mig sova, din fjolla!”
J: ”Farbror får tänka lite på språket, och helst sluta vara otrevlig också, så kommer det här gå fint serru!”
M: ”Men låt mig vara då, din fjollbög!”
J: ”Nu ska vi inte använda ord vi inte kan ta tillbaka, så följ med mig så får du ta en promenad hem istället.”
M: ”Du är en tjock fjolla! Ta av dig den där västen och batongen så får vi se vad du går för!”

I det här läget fattar jag ett enhandsgrepp om mannens överarm, varpå han kränger en liten smula och jag säger att jag kommer hålla i honom tills jag vet att han kan gå själv.

M: ”Jag är förfan dubbelt så gammal som dig, din pajas, klart jag kan gå!”
J: ”Varsågod då, den riktningen. Akta trappan.”
M: ”Jag ramlar när fan jag vill, hör du det, pajas?!”

Det hela fortsätter någon minut, och när vi hjälper mannen ner för trappen, självklart med honom skrikandes okvädingsord för full hals, hör jag en av två unga killar bakom oss utbrista:
K: ”Men klappa ner honom nu då, han tillför ju ingenting!”

Det är nog första gången en privatperson har sagt åt mig att använda mer våld än vad som krävs, och vi skrattade gott åt deras konversation med mannen när de gick åt samma håll utanför stationen.

Men arbetspasset har bara börjat, återstår att se vad det för med sig…

Medborgarvittnen och ”förståsigpåare”

Läste nyligen ett inlägg på den läsvärda ovblog.se, som han valt att kalla ”En vanlig dag”.
Tyvärr har han helt rätt i den titeln, eftersom det väldigt ofta låter precis sådär när vi agerar mot en person, eller till och med när vi agerar för en person.

Filmen ses här, men ett tips är att skruva ner volymen innan du drar igång filmklippet.

Jag var som ni förstår inte där, men jag tycker hela ingripandet från OV ser oerhört lugnt och behärskat ut, varken OV eller den frihetsberövade skriker eller härjar förrän en bit in i klippet när den frihetsberövade uppenbarligen får någon form av smärtreaktion.

”Har inte f**king gjort nånting!”
”Ni ska suga kuk, det är vad ni ska göra!”
”Jävla pussy!”
”Har han hotat er med shåttgann eller?”

Hur ofta utsätts du själv för sådant här i ditt jobb, att någon står och filmar det du gör, samtidigt som du har stresspåslag, och dessutom försöker provocera fram en reaktion?
Även om man jobbar i offentlig miljö så är det inte någonstans okej att hålla på som filmaren håller på i det här klippet, det kommer resultera i omhändertagande om man inte har den goda smaken att stå på behörigt avstånd (vilket jag tycker han gör större delen av tiden) och låter bli att försöka provocera den arbetande personalen. Offentlig miljö innebär inte att allmänheten bestämmer, bestämma får du göra i ditt hem.

Varför stannar du inte kvar och berättar för Polisen – som anländer om en stund – om vilket fruktansvärt övergrepp de här vakterna begår mot den man du säger är oskyldig?
Du kliver ombord på ett tåg och fortsätter skrika, oerhört häftig och en smula hög på adrenalin du tillskansat dig genom att se någon göra sitt jobb, och att skrika på den/de som gör sitt jobb.
Du åker hem istället för att hjälpa den oskyldige personen genom att prata med polisen, och jag  gissar att när du väl kommit hem skickar du runt den här jättetuffa filmen till alla dina häftiga kompisar, som tycker du är häftig och det ena med det tredje.

Men det är bra att ni filmar, för väldigt ofta är den här typen av filmer väldigt bra för Tingsrätten att ha tillgång till, eftersom det nästan alltid syns att OV gör allting enligt boken.

PS. Det är lätt att vara ashäftig bakom stängda tågdörrar.
PPS. Det är svårare att vara ashäftig när föraren öppnar dörrarna igen…

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Uppdrag: Midsommarhelg

Hej på er!

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag är sedan unga år något av en nattmänniska, vilket återspeglat sig i de senaste årens val av tjänstgöring. Under mina dryga tio år i branschen har jag jobbat dagtid i kanske totalt två år.

Idag, midsommarafton, gör jag ett undantag och kör ett extrapass på de för normalt folk behagliga tiderna 09-17.
På lördag och söndag kommer jag också att jobba dagtid, 12 timmars-pass i bil. En riktigt bra kollega är garanterad på lördagen åtminstone, ser fram emot att jobba med honom igen. Min glassbudget för passet ligger på 100:-, men är ytterst flexibel.

Jag misstänker att den största delen jobb i helgen kommer vara ungdomar, främst med utländsk bakgrund, som kanske inte har den traditionella anknytningen till midsommar som många infödda har. Utöver det tror jag väl att hemlösa får mycket av vår fokus, men jag kan förstås ha fel och allting kaosar ur…

Så, när ni tar den första tuggan på sillen och törstigt kastar i er den första nubben, så står jag på en (förmodligen tom och öde) station någonstans och erbjuder trygghet till de som trotsar traditionerna, och till de som inte har någon att upprätthålla traditionerna med.

Jag önskar Er allihopa en glad midsommar!

Dans runt midsommarstången. Foto: Peter Westrup (imagebank.sweden.se)

Och ni som ska ut i trafiken; vänta med det tills ni är både nyktra och utvilade. Midsommarhelgen brukar kantas av svarta rubriker om trafikolyckor.

PS: Jag återkommer efter helgen med vad jag tror blir en ganska mager rapport om helgens arbete.

PPS: För övrigt har jag hittat en köpare till våra JAS-plan…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/syrisk-stridspilot-flydde-med-mig-plan_7295987.svd

En tanke om transport av frihetsberövade

Jag läste nu under natten ett inlägg på bloggen ORDNINGSVAKT och tar till mig att det finns en hel del komplikationer i de fall ordningsvakter hjälpt polisen att transportera frihetsberövade från ingripandeplatsen till det polisiära förvaret (alternativt sjukhus) då vi sannolikt på vägen till aktuell lokal saknar förordnande.

Det löjliga i kråksången är när man i vissa fall har ungefär 10 minuters promenad till en dygnet runt-bemannad polisstation med häktesceller, men måste vänta tills polis anländer, vilket ofta tar runt en timme.
Ibland är det nödvändigt förstås, men jag vill ju tro att lagstiftaren har som målsättning och avsikt att så få som möjligt skall frihetsberövas, och de som frihetsberövas ska vara frihetsberövade under så kort tid som möjligt. Jag kan givetvis ha helt fel i den frågan, men det torde vara mer förenligt med diverse grundlagsskydd att faktiskt transportera personen till fots eller i bil till rätt instans snarare än att vänta på polisen i allt mellan en kvart och flera timmar.
Men det kanske bara är jag.

Reportern Klas Bergström i en fyllecell.
Hit får OV inte hjälpa polisen att transportera omhändertagna berusade, enligt artikeln länkad högst upp.

I andra europeiska länder, till exempel England och Irland (och utanför Europa; Kanada, USA och Australien) har man insett att det här med att transportera frihetsberövade är något som tar ganska mycket tid i anspråk för enskilda polispatruller. Jag har förstås inga siffror på detta, men enligt uppgift från en polis i Göteborgs-trakten tar det cirka 10 minuter att avrapportera en omhändertagen, från det man kommer in till stationen. Inte så farligt, kan tyckas, men betänk då att samma patrull på sitt 8-9h långa pass kan få åka på idel LOB:ar, och däremellan ett antal ärenden med högre prioritet såsom pågående misshandel och liknande.
Det finns också (minst) ett företag som bland annat tillverkar fordon för transport av frihetsberövade.

Varför vi i Sverige inte har den här typen av samordnad och effektiviserad transport vet jag inte, men jag är väldigt nyfiken på varför det är så.
De flesta modellerna verkar ha 4-8 minimala celler med en sittplats och en dörr, vägg mot intilliggande celler, och diverse fästanordningar för hand- eller fotfängsel.
En sådan skulle i Sverige kunna bemannas av en eller två poliser enligt någon form av rullande schema, samt eventuellt personal från KVM eller väktare. De senare arbetar i viss mån idag med att assistera KVM-personal vid transporter till och från domstolar, läkarbesök, med mera.

Jag skulle våga gissa att tidskostnaden är betydligt lägre för ett par sådana patruller/fordon i en stad som Stockholm jämfört med att varje patrull ska transportera sina egna omhändertagna/gripna, plus då att OV:s omhändertagna skulle slippa uppta en ”vanlig” polispatrull, så att de kan ägna sig åt mer brådskande ärenden än att köra en halvsovande fylla till sjukhuset.

Anledningen till att ha (minst) en polis i transportfordonet är främst som jag ser det för att på plats kunna överpröva beslut främst från OV, men även andra poliser om transportpolisen i fråga har högre grad än den beslutsfattande polisen. På så vis motverkar man överbelastning på transporttjänsten. Sen går det ju att dela upp så att ”bussen” bara kör t.e.x LOB:ade personer, så får enskilda patruller köra in sina brottsmisstänkta själva eftersom de ändå måste avrapportera ärendet.

Någon som har erfarenhet av den typen av transporter i utlandet som kan fortsätta utveckla fördelar kontra nackdelar?

Jag inser att det kanske i viss mån låter som att jag inte vill ”sitta på” fyllor och liknande, och det stämmer förstås till viss del… Jag föreslår att du provar dela ett varmt, oventilerat rum med en fullvuxen man som gjort sina dagliga behov i byxan i några års tid, så kanske du får lite perspektiv på den biten. 😉
Men det är faktiskt mest omtanke om den frihetsberövade; det är faktiskt inte optimalt att sitta i ett rum enligt ovan beskrivning i allt ifrån cirka en kvart till ett par timmar. Det är heller inte optimalt för ordningsläget om den frihetsberövade har med sig en handfull vänner som förstås tycker att ordningsvakten har gjort alla fel som går, kompisen kan de ta hand om själva trots att de lämnat honom liggandes i en hiss, och så vidare.
Snabb, effektiv och rutinmässig transport är som jag ser det både mer rättssäkert och mindre integritetskänsligt än nuvarande rutiner.

Hoppas ni alla har en trevlig och bra helg, trots förlusten mot England i Fotbolls-EM.

En jobbvända bland jobbvändor…

Min helg har sett ut ungefär såhär:

* Avstyrt en misstänkt våldtäkt som snarare visade sig handla om att kvinnan inte ville återlämna nycklar till sitt ex, i kombination med svartsjukedrama. Upprörda känslor, och uppenbarligen lite dåliga erfarenheter av ordningsvakter.
”Han blir aggressiv när ni står här med era västar och syns…”
Eh, okej… Är det nu jag ska bli rädd, eller…?
Hur som, slutet gott, allting gott.

* Får anrop på radion om en man liggandes på en bänk på en station i närheten av oss, beger oss i dit i maklig takt. Klockan är runt halv fyra på morgonen. När vi närmar oss går ropet ut från TryggC att ”Det ser ut som att den sovande mannen blir muddrad… ja, nu vaknar han till… gärningsmannen har (diverse kläder) på sig, offret har lagt sig på golvet igen…”
När vi kommer till platsen kan vi förstås inte hitta gärningsmannen, som i likhet med många andra modiga människor före honom sprungit som en gasell från platsen.
Den rånade mannen omhändertas enligt LOB, talar om att han skäms och har ångest.
Mannen blir blå i ansiktet, varpå ambulans tillkallas.

* Avlägsnat en person som krävde att få läsa min ”27:a” (PL§27-rapport) rörande ett annat ärende, när hen vägrades detta hävdade hen ”mänskliga rättigheter” och försökte slita åt sig pappret. Hen förstod inte begreppet integritet…

* Avvisade en person som tyckte det var lämpligt att kasta en skakad läskburk i golvet så att den sprängdes och stänkte läsk på andra resenärer. För detta blev jag hotad till live, tackar som frågar.
Fast det slutar förstås inte där… när den unge mannen blir ivägsläpad av sin kompis är han så arg att han skriker så att det hörs över hela stationen, vilket gör att fler och fler människor kollar på honom, vilket i sin tur verkar göra att han måste vara ännu häftigare… Han ska då sparka på panelen som sitter mellan de olika rulltrapporna, men felbedömer det hela och missar så grovt att han med stödbenet halkar i sin egen läskfläck och faller handlöst till golvet.
Inte ett öga torrt i lokalen. Alla skrattade.

* Omhändertar en person som från början försökt använda sin mobiltelefon (avstängd) som Access-kort i spärrlinjen. Det gick inte jättebra för honom, men då det är mycket folk på stationen försöker vi snarare tala mannen till rätta, men efter tre-fyra försök med olika kommunikativa strategier blir mannen omhändertagen enligt LOB.
Väl inne i Trygghetsrummet tar denna dialog sin plats:
Mannen: ”Allså… *hick*… Får jag…
Jag: ”Vad får du?”
”Får jag ringa någon? Mamma?”
”Ja, visst får du det, men är mamma verkligen vaken såhär dags?”
”*snyft* Då ringer jag PAPPA då!”

* Pratade med en berusad hemlös, han beklagade sig över att jag får snusa inomhus när han inte får röka inomhus.
En annan man hör vår dialog och utbrister:
”Man får inte göra någonting alls i Sverige längre. Jävla Gestapo-Sverige!”
Jag valde att ignorera honom, av så många skäl…

Hur var din helg?

Tunnelbanans ordningsvakter tas ut i strejk!

Precis som rubriken säger, kort och enkelt, men det är självklart inte allt.

Enligt vårt fackförbund, Transport, så handlar budet till Almega (arbetsgivarorganisationen) om en lönehöjning på 3.5%, eller ungefär 860 kronor per heltidsanställd.

Inför avtalsrörelsen har Transport och övriga LO-förbund enats kring en rad krav som varje förbund ska ta med sig in i sina avtalsförhandlingar. Det här är kraven i LO:s samordning inför avtalsrörelsen 2012.

• Löneökningar med 3,5 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst, minst 860 kronor per månad och heltidsanställd. Avtalens lägstalöner höjs med minst 860 kronor.

Nu tycker säkert en del att 860:- eller 3,5% inte är särskilt mycket, och jag håller med de som eventuellt tycker så.
Dock så får man vara införstådd med att vi jobbar i en bransch där marginalerna faktiskt är förhållandevis små jämfört med andra branscher, det är åtminstone vad jag får höra från ledningshåll.

Men jag kan ju tycka, att med en vinst på flera tiotals miljoner under förra räkenskapsåret så kan man lätt framstå som ‘snål’ när man säger nej till ett sånt här bud.

Konsekvensen blir därför att från och med den 24 april, klockan 00:00, blir det övertidsblockad, nyanställningsstopp, och stopp mot att använda behovsanställda.
Det innebär för tunnelbanans (hela SL-uppdraget faktiskt) del att man den 30 april, från klockan 20 till 00, står utan ordningsvakter. Hur det påverkar återstår att se.
Blockaden gäller på alla tre bolagen som levererar ordningsvakter till SL-uppdraget.

Mer information finns att läsa här: http://www.transport.se/dina-rattigheter/Ditt-kollektivavtal/Avtalsrorelse-2012/Bevakningskonflikt-2012/

Jag själv är inte fackligt ansluten längre, men det hindrar inte mig från att tycka att det är oerhört viktigt att även vi som inte är anslutna följer de här riktlinjerna.
Om man går in och jobbar övertid efter 24 april till exempel, så ger man företaget rätt i sina argument att de inte behöver höja lönerna.

Som en liten jämförelse i ekonomisk utveckling kan nämnas att år 2000 kostade ett kilo (1kg) nötfärs, i snitt under året, 43,90:-. Samma produkt år 2010 låg på 71,70:-.
En ordningsvakt på krogen tjänar ungefär lika lite idag som han eller hon gjorde 1992, även om så att säga skattesatsen har ändrats en smula.

Jag hittar ingen statistik över löneutvecklingen varken generellt i landet eller specifikt för bevakningspersonal, men jag kan inte tänka mig att den ökningen (?) är lika markant som den generella KPI-ökningen.
Inflation, kommer en del hävda, men om jag tjänar 15000:- och maten stiger i pris från 44:-/kg till över 70:-/kg, visst kommer det påverka min ekonomi. Och inflation/deflation märks inte på lönen annat än att varje krona får ett annat värde än just en krona, i relation till t.e.x Euron, men i förhållande till sig själv är värdet detsamma.
Vilket gör att prishöjningar påverkar privatekonomin.

Därför måste vi stå enade för att få till en löneökning som kommer hela bevakningspersonalen till gagn.

Det är åtminstone vad jag tror, och tycker.

Ny kollega, samt den eviga tacksamheten

För några veckor sedan började jag jobba med en ny kollega, och det är ganska intressant att se från nära håll hur samarbetet har utvecklats under den relativt korta tid som gått, jämfört med hur det fungerat med tidigare kollegor.

Känns väldigt bra att ha en kollega som verkligen drar halva lasset.

Vi har på våra få veckors arbete lyckats gripa två personer för brott, omhänderta ett par personer med stöd i LOB, omhänderta en person med stöd i PL§13, samt avvisat någon enstaka person.
Det låter kanske som att jag försöker få det att låta som att vi är bäst, men så är det verkligen inte.
Allt jag säger och menar är att det är en enorm skillnad i att ha en kollega som man funkar bra tillsammans med.

Men jag vill återkomma till ett av gripen, som skedde redan under vår första passvända tillsammans.
Vi stod längst bak på sista tåget in mot stan, när tåget gör ett onormalt långt uppehåll vid en station. Jag sticker ut huvudet genom de öppna dörrarna för att försöka se om det är något som händer, men det enda jag ser är två män med afrikanskt utseende som strax därefter går förbi oss på plattformen.
Då hör vi hur någon ropar att de ska ”tas in”, så jag och kollegan skaffar den nödvändiga informationen om vad som hänt, och sätter efter männen.
De var dock – föga otippat förvisso – lite smartare än oss, och vek av direkt utanför stationen och gömde sig på en närliggande parkering, medan jag och kollegan letade på helt andra ställen.

Dock valde de att återkomma samtidigt som jag och kollegan står och pratar med personen som ville att de skulle gripas, och dennes arbetskamrater.

Det visar sig att en av männen har varit nere på spåret för att kissa (dumt av så många anledningar), och har alltså blivit uppkastad från spåret av spårarbetare, när tåget började närma sig stationen.
Spårarbetaren räddar alltså i princip livet på den här lätt berusade mannen, som väljer att tacka genom att hota spårarbetaren till både liv och hälsa.

Mannen grips för hoten, och under skyddsvisitationen hittas narkotiska preparat.
Han hämtas av polisen, som förhoppningsvis utreder eventuellt narkotikabrott också.

Dock är jag osäker på om spårarbetare klassas som trafiktjänstemän och att det därför är hot mot tjänsteman snarare än olaga hot. Får kolla upp det vid tillfälle.

”Slut på hisskisset – nu ska tunnelbanan få toaletter”

Idag går det att läsa på DN.se att tunnelbanan föreslås få toaletter på eller i nära anslutning till stationerna.

Förslaget kommer från Vivianne Gunnarsson (MP) som tydligen fick en snilleblixt när hon noterade alla de offentliga toaletter som fanns i kollektivtrafiken i Prag.

Förslaget ska givetvis stötas och blötas i Trafiknämnden, och hur lång tid det tar vet nog ingen, men Karl Henriksson (KD) är chef för en vad som i artikeln kallas ”färdtjänst- och tillgänglighetsberedning”, som förbereder förslag inför Trafiknämnden, och han säger:

– Vi måste se det här ur ett resenärsperspektiv. Många undviker kanske tunnelbanan för att där inte finns toaletter och för att andra utrymmen används som toaletter

Det har han förstås helt rätt i, den gode chefen, men jag tror inte man kommer se det ur ett resenärsperspektiv.
För det skulle krävas en fokusgrupp, gärna då människor som i olika utsträckning nyttjar kollektivtrafiken.
Tyvärr tror jag inte man kommer konsultera några T-baneresenärer och fråga dem om deras urinrutiner.

SL har förut haft toaletter i kollektivtrafiken (och har fortfarande på pendeltågsstationerna) men dessa har lett till problem, säger man i ett svar på den lagda motionen. Det verkar inte som att man specificerar ”problem” närmre, men det mest uppenbara är samma problem som drabbar alla offentliga toaletter; att hemlösa och/eller narkomaner lägger beslag på dem.
Det är även ett problem som i viss mån finns kvar på de toaletter som finns på pendeltågsstationerna; det händer nämligen att vi med jämna mellanrum får åka till en eller annan station och baxa ut en person som befunnit sig bakom låst dörr i allt ifrån 20 minuter upp till över två timmar. Det är förstås inte acceptabelt, ur flera perspektiv.

• Andra resenärer kan inte nyttja toaletten
• Risken finns att personen drabbats av sjukdomsfall (epelepsi, hjärtstopp, etc.)
• Och tyvärr, att personen slocknat p.g.a drogmissbruk

Samtidigt är min erfarenhet att de som kissar i hissar i tunnelbanan är antingen äldre män med vad man skulle kunna kalla ”lite luffigt” utseende, förmodligen hemlösa. Och unga tjejer på väg till festen/krogen.

Jag vet heller inte om tanken är att dessa toaletter ska vara gratis för betalande resenärer, eller om de ska kosta en slant för samtliga, och jag vet förstås inte heller hur man tänkt lösa de uppenbara problem det här för med sig.

Men en sak vet jag, och det är att jag så länge jag jobbat i lokaltrafiken fått skämmas för min stad och dess politiker varje gång någon frågat mig efter en toalett, och jag har fått hänvisa dem antingen till en i bästa fall offentlig toalett i närheten, men oftast blir det att hänvisa folk till bensinmackar, snabbmatsrestauranger, eller naturen.

Och jag tycker faktiskt det är rejält pinsamt i en stad som kallar sig ”The Capital of Scandinavia.”

 

Verkligen...?

SL: ”För oss handlar det om mer än 70 kronor”

SvD skriver idag om en kvinnlig student som i mars 2011 fick en tilläggsavgift för ”plankning”, då hon köpt en billigare biljett än hon egentligen skulle ha gjort. Hon skulle egentligen ha köpt en studentbiljett, men köpte istället biljett till reducerat pris, som är för barn och ålderspensionärer.

Det hela gick till Tingsrätten, där kvinnan friades, och SL överklagade till Hovrätten, som i sin tur dömde till SL’s fördel, vilket innebär att kvinnan blir skyldig att betala tilläggsavgiften plus diverse tillhörande avgifter.

Bagatellartat, kan tyckas, men jag kan inte undgå att undra i hur stor (eller liten) utsträckning sådant här förekommer, till följd av bland annat okunskap om vilken biljettyp man ska använda sig av, och till följd av rent och skärt bedrägeri.

Studenten, som vill vara anonym, säger till SvD.se att det är fel att SL överklagade.

– I stället för att förbättra sina rutiner, jagar de folk som laddar biljetterna fel. Varför skulle jag försöka lura någon på 70 kronor? Misstag sker, men det här slår bara mot mig som inte har ork eller pengar till en advokat, säger hon.

Det händer åtminstone en gång per arbetspass att jag får hjälpa en resenär att införskaffa biljett via de automater som finns för ändamålet. Det är också väldigt vanligt att folk i vuxen ålder (dvs. 25 till ca 55) väljer att köpa biljett till reducerat pris (zonbiljett, enkel resa, 20:-, jämfört vuxenbiljett, enkel resa, 36:-)
Tänk er själva hur ofta det händer när ni sitter på bussen och det blir någon form av ”tjafs” mellan busschauffören och en resenär. I princip varje gång det är tjafs handlar det om ogiltig biljett i någon form; ibland har giltighetstiden passerats med god marginal, ibland bara med någon minut. Och ibland – mer ofta än sällan – handlar det om rena förfalskningar, då det tydligen finns applikationer för att generera falska sms-biljetter.
Busschauffören vill inte köra vidare med en gratisresenär, och vissa resenärer hävdar då i likhet med den här kvinnan att ”Det är bara ett barn” eller ”Det är ju bara en resa”… Men chauffören kör den busslinjen i princip varje dag, och har säkerligen sett den här resenären förut, och inte helt osannolikt haft samma diskussion förut, med samma person.
Således är det inte en engångsföreteelse, utan ett beteende.

Utifrån mina personliga värderingar är det förstås fel att inte betala för sin resa, men det är också bättre att betala det man kan än att inte betala något alls.
Sen förstår jag ju också att om man satte priset till ”Betala vad du känner för” så hade det nog inte dröjt så många dagar innan tåg- och busstrafik var helt nedlagd.
Vidare är förfalskning av en biljett ett ganska allvarligt brott rent juridiskt; det handlar om samma typ av brott som att använda en falsk eller lånad legitimationshandling för att till exempel komma in på krogen.

Brottsbalk (1962:700) 14 kap. Om förfalskningsbrott

1 § Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.
Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av urkund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

Vidare står i samma balk, 15 kapitlet att läsa:

12 § Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Så i de fall kontrollgruppen råkar på en resenär med falsk biljett har de möjlighet att gripa personen med dessa lagstöd, eftersom fängelse finns i straffskalan.
Så kan även vi ordningsvakter göra, även om det är ett himla krångel med dessa biljetter. Kan jag avgöra om en biljett är giltig? Självklart kan jag det som person, allt som krävs är några knapptryckningar på aktuell telefon.

I fallet med studenten är jag beredd att hålla med henne i den del av argumentet att misstag sker.
Nu var jag inte där, men borde man då inte kunna lösa det missförståndet på annat sätt än så som skedde?
Till exempel säga själv att ”Oj, men då måste det blivit fel! Jag var på station och fick hjälp av en SL-anställd att ladda biljetten, så vi kanske missförstod varandra. Kan vi lösa det?”

…alternativt så står man sitt kast. Min gissning är att hon vid flera tillfällen tidigare gjort samma sak, då utan att bli påkommen, och nu sved det lite extra.
Det händer ju att vi kommer i kontakt med plankare och fuskåkare av olika slag i jobbet, och ett av de mer matematiskt intressanta argumenten jag hört är att ”Om jag åker fast en gång på två månader, så är det fortfarande billigare än vad SL-kortet är.”

Vilket förstås är sant; 1200:- är färre kronor än 1580:-.

Jag skulle vilja se de här människorna planka på en flygplats…

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

Att kommunicera…

…är för somliga en bedrift.

En man står ett tiotal meter ifrån mig och kollegorna när stationen nyligen stängt,
och mumlar något som innefattar orden ”sova” och ”Söder[malm]”.
OV: ”Förlåt, men vem pratar du med?”
Mannen: ”sova *mummel* söder!”
”Säger du att du ska sova på söder, har jag förstått dig rätt?”
”Äre du eller jag som är full?!”
”Eh… va?”
”Öh! Snacka’nte me sån attityd, fattarude!”
Mannen gick sedermera iväg, destinationen mycket oklar…

======

Det är cirka 8 minusgrader, klockan är runt halv fyra på morgonen och stationen är stängd.
Utanför står en man i kanske 40-årsåldern och knackar på, jag öppnar dörren och tänker fråga vad han vill.
När jag kommit fram till dörren ser jag att mannen rör sig väldigt konstigt, han ser ut att göra sådant man inom styrketräning/styrkesport kallar för ”knäböj”, fast utan skivstång givetvis.
När jag öppnar dörren och frågar hur det står till tar följande konversation plats:

”Jag väntar på bussen, den går om fyra minuter.”
”Okej, vad bra, det är ju inte så lång tid.”
”Jag är kissnödig.”
”Okej. Det finns en toalett dä…*pekar och blir avbruten*”
”Mm. Får jag komma in och värma mig?”
”Tyvärr inte, jag får inte släppa in någon när stationen är stängd.”
”Varför inte?”
”För att min uppdragsgivare säger det.”
”Har ni inga hjärtan i kroppen!!!??!” gormar han med gråten i halsen och springer iväg till andra sidan gatan, där han ställer sig som en femåring och tittar rakt in i väggen i några sekunder, sedan vänder han sig om och lipar åt oss.

Det händer ibland att jag föranleds att undra, och det här var ett sådant tillfälle.

Jag är väl införstådd med att han mådde dåligt i knoppen, men innan jag vet vad det är för en person jag har framför mig, eller åtminstone har en aning om det, så tänker jag inte släppa in någon på en låst station där jag inte får släppa in någon.

Att kritisera sina egna

Min arbetsgivare är ett vinstdrivande företag, och om man vill så kan man kolla upp hur omsättning och vinst ser ut.
Under räkenskapsåret 2010 gjorde min arbetsgivare en vinst på 62 miljoner kronor.

Hade det här varit en mer politiskt driven blogg hade jag gjort uträkningar
och pekat fingrar mot de som cashar in vinsten.
Jag skiter i det, bra jobbat att driva in den vinsten faktiskt, det tycker jag.

Men det är jag och mina kollegor som gör jobbet, borde man inte då ta våra åsikter om hur vi kan förbättra verksamheten på lite större allvar än vad man gör idag?
Man använder sig av en värdegrund där det bland annat sägs att ”Vår största tillgång är våra medarbetare”, och det låter ju bra. Men bevisar man det? Jodå, 2011 fick vi en  julklapp, precis som samtliga föregående år. Med företagets logotype på, vilket gör den avdragsgill. Tack.

Det står också i en uppföljning av en arbetsmiljöenkät som gjordes 2010 att man ska ha ”motiverad och kompetent personal”, för att minska personalomsättning och ha mer nöjda kunder. Och att man framstår som en seriös arbetsgivare i kundens ögon, och de anställdas. Ett sätt att göra detta är genom någon form av samtal, där man pratar med en person som inte ingår i arbetslaget, eller i ledningsgruppen.

Tanken här är faktiskt skitbra tycker jag, att man ska kunna ta upp arbetsmiljöfrågor, utrustningsfrågor och sådant som tidigare lyfts men inte besvarats. Som till exempel att en kollega upplevs som oduglig.
När detta sedan kommer chefen till kännedom så hålls ett möte så att han inför hela gruppen kan berätta att det inte är okej att ”smutskasta” andra anställda genom att säga sanningen, som chefen själv dessutom bett om.

Man säger alltså åt sin personal att ”Självklart kan ni komma till mig om ni har problem!” och hävdar att här har vi minsann ”högt i tak” och fruktkorgar och ISO-certifikat och lullull. Bra som fan tänker presumtiva kunder.

Trots fruktkorgar, ISO-certifikat och den förvånansvärt låga höga takhöjden och 62 miljoner i vinst, så ger man inte sina ordningsvakter någon ordentlig lära (Läropass, där man lär sig rutiner osv.) på objektet. Flera personer har, precis efter att ha fått sin OV-utbildning och -förordnande kastats rakt in i hetluften i tunnelbanan.
Man hänvisar hos arbetsgivaren till ‘personalbrist’, tydligen är det ont om ordningsvakter. När jag kollar runt på bland annat Facebook så verkar det finnas ganska gott om OV som jobbar i krogmiljö men vill jobba mer, och då är tuben ett bra alternativ.
Problemet är att man som arbetsgivare inte kan erbjuda heltidstjänster hur som helst, eller skräddarsy scheman för varenda anställd. Jag har förståelse för det, verkligen.
Men om man tar in nyanställda människor, som dessutom är väldigt unga (21-23) och sätter dem i vad som av Arbetsmiljöverket tidigare har beskrivits som en av Sveriges farligaste arbetsplatser, så finns det för mig ganska uppenbara risker.

När jag började som ordningsvakt under sommaren 2008 hade jag turen att ha möjlighet att hoppa in extra vid sidan av mitt heltidsjobb, vilket gjorde att varje arbetspass – trots att det var skarpt – behandlades av den kollega jag jobbade med som ett läropass, och jag tror det gav mig tid att anpassa mig till miljön. Jag var galet skraj första gången jag bad någon ta ner fötterna från sätet på tåget…
Dock var jag cirka 25 år, och hade jobbat i andra delar av branschen i några år, så viss erfarenhet fanns.
Och jag hade turen att få jobba med rutinerade och väldigt, väldigt bra kollegor.

Många av de som nyanställs idag har givetvis potentialen att bli väldigt kompetenta ordningsvakter, men;

Man tar inte kostnaden det skulle innebära att ge dem en korrekt lära. Istället skickar man in dem på helger då vi har lite fler patruller ute i och med att arbetsmängden ökar.
”Men det är en ganska lugn patrull” får man till förklaring.
Lugn patrull måhända, men ”buset” märker snabbt om en ordningsvakt är ny med tillhörande osäkerhet, lite som rovdjur sägs lukta sig till rädsla.

Jag tycker att en lära i vår miljö – en av de mest utsatta arbetsmiljöerna i Sverige – ska ske i form av att man under förslagsvis tre arbetspass följer med en patrull som en tredje OV. På så vis kan man hålla sig lite i bakgrunden initialt, och man kan även gå fram som både tvåa och etta i situationer och ändå ha två kollegor med sig.
Man får dessutom ett bredare perspektiv av att lyssna på två kollegor istället för en, vilket ökar förståelsen för att alla har sitt eget arbetssätt när det kommer till hur man tilltalar personer, hur man ger service,
hur man gör det ena eller andra.

Men det är en kostnadsfråga, har jag fått förklarat för mig.

62 miljoner, och att förbereda ny personal för arbetet är en kostnadsfråga.