Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: självmord

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

Annonser

Om att bry sig, vare sig man vill eller inte

Det har varit ganska lugnt på sista tiden, åtminstone för min del.
I viss mån självvalt, kan jag säga, beroende på hur min privata situation sett ut det senaste året (!).

Hur som helst, i helgen som nyligen gick så hade vi ändå en del att göra, även om det mesta var så kallade ”bomjobb”, dvs. att det är tomt på platsen när vi kommer det. Som ett ärende på en lokalbana, där LKC har kontaktat TryggC om att några individer håller på att slå sönder en hel hållplats. Vi hade för bara några minuter sedan passerat hållplatsen i fråga, så vi vänder om och kör ditåt. Väl framme möter vi en hundpatrull från polisen, som sökt av området och konstaterat att lugnet råder.
Jag och kollegan tar och kollar av hållplatsen för att se om något är trasigt, vilket det inte är.

Däremot kommer en inringare (som ringt LKC) ut från ett närliggande bostadshus och berättar att killarna var 6-8 stycken till antalet, och minst en av dem hade ett järnrör med sig, och de hade slagit (rätt mycket, visade det sig) på ett antal cyklar som stod uppställda nära hållplatsen.
Efter lite samverkan med både uppgiftslämnare och polis så beslöt vi oss för att lägga ner,
och återgå till vår ordinarie verksamhet.

Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver för att kvällen innan, på fredagen, så fick vi ett anrop från TryggC om att ”två personer ligger i diket invid spårområdet, och enligt trafikledningen har förare tyckt sig se kvinnan dra bort mannen från spåret.”

Det gasades lite, och vi anlände. Trafikledare var på plats och hade fått upp människorna från spårområdet, båda två satt nu på en bänk på plattformen. Den unga kvinnan grät och var väldigt chockad, den unga mannen var förvisso ledsen, men troligen mest för att han inte lyckats göra slut på sitt liv.

Det visade sig att han hade bott i Sverige i cirka tre år, hos någon form av fosterfamilj eller liknande, och han berättade oroväckande detaljerat om hur hans biologiska familj mördats i Afghanistan för tre-fyra år sedan, vilket då givetvis var anledningen till att han ensam lämnade landet.
Den unge mannen var 19 år, och vill alltså på riktigt dö, för att han anser att han inte har något att leva för.

I en sådan situation hjälper det säkert om man har viss psykologisk utbildning, men det hade varken jag eller kollegan för dagen, som tagit flickan åt sidan för att lugna henne och få veta vad som hänt, och varför.
Istället känner jag bara en genuin sorg komma över mig, och jag tror i efterhand att det var insikten om att fan, killen har ju rätt.

Jag försökte helhjärtat tala honom tillrätta i väntan på polis (ombedd utan ljus och ljud), bland annat genom att försöka få honom att förstå (eller åtminstone tro) att det finns många människor som bryr sig om honom, inte minst den unga tjejen som räddat hans liv två gånger under kvällen. Jag försökte med infallsvinkeln att han själv kommer träffa en kvinna att älska, att bilda familj med, men att hans egen familj alltid kommer vara en del av honom, och hur de säkerligen hellre skulle se honom lyckas skapa en ny familj, än att dö.
Han säger att ingen bryr sig om honom, jag rättar honom och pekar på den gråtande tjejen, och säger med mjukt röstläge att ”prova säg till henne att hon inte bryr sig egentligen…” varpå han börjar gråta.
Jag sitter och håller armen runt honom, jag tror att han tyckte det kändes bra med närheten, för han lutade sig lite mot mig ibland.
Han förklarar att folk bara bryr sig om honom för pengar; jag gör ju bara mitt jobb, resonerade han, och det stämmer ju. Men det betyder inte att jag inte genuint bryr mig.
Han säger samma sak om familjen han bor hos, att han hade aldrig fått bo hos dem om de inte fått pengar från ”staten” för att ta hand om honom. Han pekar på sina kläder och säger ”Du ser kläderna. Inga kläder har jag köpt själv, inga kläder har jag köpt med mamma…” varpå han börjar gråta igen.

Och ärligt talat… Jag tror han har helt rätt.
Ensamkommande flyktingbarn.
Smaka på det, och tänk vad ni läser om dem.
Jag fick själv en riktigt stor tankeställare.

När polisen sen kommer gör han tafatta verbala försök till att få dem att skjuta honom, men efter några minuter lyckas den kvinnliga polisen få honom på rätt väg, åtminstone för stunden.

Jag vet inte hur det gick sen, bara att polisen körde honom till psykakuten. Jag hoppas att någon bra personal där (eller inom vården öht) får bra kontakt med pojken/mannen och får honom ännu mer på rätt bana, får honom att inse att han betyder mycket för sina vänner.

I slutändan; vad säger man till en 19-årig kille som förmodligen inte har något att leva för?

%d bloggare gillar detta: