Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: vård

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Tunnelbanepolisens fordon

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

Annonser

Att åka kana…

Återigen tänkte jag berätta en liten historia om hur saker kan bli lite konstiga
när man inte har rätt information från början…

Jag och kollegan skickas till en station där det enligt radioanropet ska ligga ”en berusad man som ramlat i rulltrappan” på plattformen nedanför den ganska långa rulltrappan.
Trots den erfarenhet jag har av dylik information kan jag inte låta bli att mentalt förbereda mig på att det ska ligga en äldre herre med brokigt förflutet på golvet framför mig när jag kommer ner.
Jag väntar mig också att vi – trots relativt lång framkörning – i vanlig ordning ska vara först på plats.

Så är inte fallet.
När vi anländer till stationen så ser vi en ambulans parkerad utanför biljetthallen, och i min värld betyder det att det åtminstone inte är några direkta ordningsproblem på platsen.
Vi kikar nedåt längs den avstängda rulltrappan och ser tre ambulanssjukvårdare knäböjda runt en liggande person. Vi tar den andra (av tre) rulltrappan ner och ser att det är en ung kvinna som är föremål för ambulanspersonalens vårdinsats. Dropp sätts in, uppenbarligen med någon form av smärtstillande verkan, och deras undersökning fortgår utan skrik av smärta.
Medan jag frågar ambulanspersonalen om de behöver oss till något annat än hindra folk från att ställa sig och titta så har min kollega noterat att det vid rulltrappans fot sitter en ung man och gråter.

Den unga mannen, kanske lite väl berusad för den tiden på dygnet, har enligt egen utsago åkt kana på handräcket i rulltrappan, tappat kontrollen och då han ska hoppa ner lyckas han stöta till den unga kvinnan så att hon faller olyckligt och skadar benet.
Mannen är ångerfull, men stannar frivilligt kvar tills polisen anländer för att ge sin version till dem.
Han fick åka hem med tåg, trots allt. Han har ju inte gjort något som vi kan nyttja tvångsmedel för, annat än att vara berusad.
Vi kände dock att killen haft nog jobbigt för idag, och polisen höll med,

så han släpptes iväg med nästa tåg åt rätt håll.

Fick dock höra från annat håll att den unga, berusade mannen mer skulle ha överfallit den unga kvinnan… Får hoppas hon och hennes vän vänder sig till polisen och gör en anmälan i efterhand, för de sa inget varken till mig, min kollega, eller polisen när de var på plats.

Vad vill jag förmedla med det här?
Ja, dels att vi väldigt ofta är jäkligt snälla mot folk, och dels att det är en riktigt dålig idé att leka i rulltrappor, precis som det är dåligt att leka i all trafikmiljö.

Lekplats – en bra plats att leka på

Rulltrappor – ett dåligt ställe att leka på!

 

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

LOB – PL§13 – Grip

Hittade via diverse länkar en artikel på Värmlands Folkblads hemsida, om en 28-årig polis som skulle skriva ut en o-bot till en öldrickande man. Den öldrickande mannen ska enligt uppgift ha vägrat erkänna brottet, och då ska polismannen ha sagt ”Du får följa med till fyllecellen!”.

Att dricka öl (eller annan alkohol) på allmän plats är ibland ett brott mot lokala ordningsföreskrifter och belagt med straff i form av böter.
Ibland skriver jag, eftersom det gäller just lokala ordningsföreskrifter, vilket betyder att det är kommuner och/eller stadsdelsförvaltningar som beslutar om tillämpligheten av alkoholförbud.
Här i Stockholm får man till exempel förtära alkohol i vissa parker, vissa tider på dygnet.

Men, åter till Karlstad. Mannen vägrar alltså erkänna brottet, dvs. skriva på o-boten.
Praxis vid andra brottsliga gärningar, t.e.x snatteri, är att om personen inte erkänner brottet för polisen (eller för väktaren redan; på min tid fanns det en kryssruta på rapporten för ”erkänner brott”.) så företas en utredning om snatteri alternativt stöld.
Jag vet inte om det görs rörande brott som inte har annat än böter i straffskalan.

I det här läget har – enligt artikeln – polismannen ”hotat” med att den öldrickande mannen ska hamna i fyllecell.
Det låter förstås knasigt för en del, men för mig låter det faktiskt helt okej, med ovanstående stycke i färskt minne.
Det är nämligen så att om man är föremål för omhändertagande enligt PL§13 (störande av allmän ordning), och man är i berusat tillstånd, så ska LOB efter övervägande så att säga ”trumfa” PL§13, för att den berusade ska kunna nyktra till, och sedermera när denne nyktrat till, förhöras gällande det man nu ska förhöra personen om.

Sen ska man som vanligt inte dra på för stora växlar av en tidningsartikel, de brukar vara väldigt skickliga på att visa myntets ena sida, med diverse tillägg, borttagna saker, och ibland påhittade historier.

Det vi får lära oss på vår utbildning är att ”LOB går över PL§13, men grip går över LOB” vilket då innebär – precis som jag förklarade här ovan – att om en person ska omhändertas för störande av ordningen (PL§13) är så berusad att hen utgör en fara för någon eller inte kan ta hand om sig själv, blir föremål först och främst för LOB. Men, har personen gjort sig skyldig till brott, så ska gripande gå över LOB.
Den initiala prövningen vi gör kommer alltid omprövas av polispatrull som kommer till platsen.

För egen del har jag LOB:at en del stökiga personer, och ändå valt att kalla det LOB, även om de blir handfängslade. Frågan har framkommit från både kollegor och chefer;
”Varför griper du inte för våldsamt motstånd?”
Svaret är ganska enkelt: För att jag inte behöver.
Personen är frihetsberövad, och i vissa fall belagd med handfängsel. Om jag kallar det LOB, Omhändertagen enligt PL§13, eller gripen för brott är i sak oväsentligt. Vill jag göra en anmälan om till exempel våldsamt motstånd så gör jag det när polisen är på plats.
Det händer ju faktiskt att folk är så påverkade att de inte förstår att jag är ordningsvakt,
trots att jag säger det flera gånger.
Jag gör den bedömningen, precis som andra gör bedömningen att folk ska gripas [för t.e.x våldsamt motstånd] trots sin påtagliga berusning.

Jag säger absolut inte att det ena är fel och det andra rätt,
jag konstaterar bara vissa skillnader i hur man ser på saker.

Jag hävdar helt enkelt att om jag får göra bedömningar uppåt (dvs. gripa/uppsåt) så måste jag ju rimligen få göra bedömningar neråt (dvs. inte gripa/inget uppsåt). Man ska beakta subjektiva och objektiva rekvisit, dvs. skedde det, och var det avsiktligt, väldigt förenklat.
Är personen berusad och föremål för LOB så gör jag oftast bedömningen att det INTE var avsiktligt.
Varför? För att jag själv vet hur dum i huvudet man kan bli av för mycket alkohol.

Och i slutändan tycker jag inte det gör någon skillnad eftersom personen ändå är frihetsberövad, och polisen är på väg fram till oss i vilket fall som helst. Visst, framkörningstiden kanske kortas något om det är en gripen snarare än en LOB (prioriteringsordning från LKC och så vidare) men jag har inte bråttom någonstans…

Om man skulle blogga lite kanske…

Av olika skäl har det varit väldigt dåligt med uppdateringarna på sistone, och den största anledningen är väl rent generellt att det för min del har varit väldigt lugnt på jobbfronten.
En annan anledning är att eftersom jag inte förrän nyligen fått en (ny) fast kollega, och jag vet inte hur det är med er andra i era jobb, men jag upplever det ibland ganska påfrestande att jobba med nya personer.

Även om min förra kollega och jag inte kom underbart väl överens så visste vi alltsomoftast vart vi hade varandra.
På gott och ont.

Har dessutom gått och dragit på mig någon form av förkylning, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att komma ikapp ett antal avsnitt av olika serier, där kanske Tunnelbanan står för det mest intressanta ur bloggens perspektiv.
Men det känns som att det mesta redan avhandlats i andra forum, så jag lämnar det därhän.

Helgen ägnades åt att med kort varsel ta ledigt från jobbet, för att gå på begravning. Det var, som ni förstår, ingen höjdare.

Josefin (Olivia) valde att ända sitt eget liv vid 27 års ålder, hon skulle fyllt 28 i år.
För många år sedan hade vi en parrelation, av den typen som parrelationer ofta är när man är typ 18; passionerade åt alla håll, mycket intensitet och kanske inte de mest genomtänkta beslut.
Josefin var en sån människa som jag kunde sitta och prata med i timmar, om i princip vad som helst, trots att vi väldigt sällan var överens i särskilt många frågor så var det ändå alltid intressant att prata med henne. Hon hade förmågan att se saker ur olika perspektiv, en förmåga som jag själv jobbar på att förbättra.

När jag tänker efter var vi nog mer olika som personer än lika, vilket kanske gjorde att vi ändå kom så bra överens?
Jag vet inte om det är så, men jag tror faktiskt det. Vi är (var…) båda ganska flexibla också, vilket gjorde att vi alltid kunde ha överseende med saker den andre gjorde eller sa, och dialogen var öppen.
Inte alltid hjärtlig, men oftast.

Det här får mig ju inte helt osökt att tänka på många av de personer man träffar i jobbet; kriminella, våldsverkare, hemlösa, missbrukare, brukare, mentalt sjuka och alla andra.
Jag har inte räknat hur många människor jag har omhändertagit, men det är förmodligen runt ett hundratal, och många av dem har haft samma beteendemönster (enligt dem själva) som Josefin hade.
Hon var duktig på att dölja hur hon verkligen mådde, men för de som kände henne lyste det igenom.

Jag minns speciellt en ung kvinna som jag och kollegan efter mycket om och men LOB:ade (eller om vi grep henne, jag minns faktiskt inte just den saken). Hon stod vid busshållplatsen och viftade med en kniv och sa att hon skulle skära upp armen om vi inte hjälpte henne. Så, efter mycket om och men tog vi oss för att prata med kvinnan under förutsättning att hon släppte kniven, vilket hon gjorde. Vi gjorde en snabb skyddsvisitation (PL§19 även kallad) men jag gjorde bedömningen att hon inte skulle utsätta varken oss eller sig själv för fara då kniven var undanstoppad och i säkert förvar i min benficka. Vi pratade med kvinnan, som visade sig vara 22 år gammal, om varför hon stod bland folk och viftade med en kniv, vilket hon inte riktigt kan ge ett bra svar på. Och jag förstår henne.

Om man medicineras tungt, och dessutom har det relativt dåliga omdömet att krydda det hela med några glas alkohol, så kan det få minst sagt katastrofala följder. Hon berättade att hon varit inskriven på ett avvänjningsprogram, men blivit avskriven från detsamma eftersom hennes så kallade pojkvän tvingade henne att ta droger.
Att springa runt på stan och vifta med en kniv framför ordningsvakter får väl ändå ses som ett ganska solklart rop på hjälp.

Däremot tror jag inte urskiljningslöst på hennes historia, men faktum kvarstår:

  • berusad/påverkad
  • utgör fara för annan

Så, kriterierna för LOB är uppfyllda sedan länge, i mina ögon. Att det hela sedan kryddas med psykisk obalans och diverse (själv-?) medicinering gör inte saken svårare, rent juridiskt.

Att kommunicera…

…är för somliga en bedrift.

En man står ett tiotal meter ifrån mig och kollegorna när stationen nyligen stängt,
och mumlar något som innefattar orden ”sova” och ”Söder[malm]”.
OV: ”Förlåt, men vem pratar du med?”
Mannen: ”sova *mummel* söder!”
”Säger du att du ska sova på söder, har jag förstått dig rätt?”
”Äre du eller jag som är full?!”
”Eh… va?”
”Öh! Snacka’nte me sån attityd, fattarude!”
Mannen gick sedermera iväg, destinationen mycket oklar…

======

Det är cirka 8 minusgrader, klockan är runt halv fyra på morgonen och stationen är stängd.
Utanför står en man i kanske 40-årsåldern och knackar på, jag öppnar dörren och tänker fråga vad han vill.
När jag kommit fram till dörren ser jag att mannen rör sig väldigt konstigt, han ser ut att göra sådant man inom styrketräning/styrkesport kallar för ”knäböj”, fast utan skivstång givetvis.
När jag öppnar dörren och frågar hur det står till tar följande konversation plats:

”Jag väntar på bussen, den går om fyra minuter.”
”Okej, vad bra, det är ju inte så lång tid.”
”Jag är kissnödig.”
”Okej. Det finns en toalett dä…*pekar och blir avbruten*”
”Mm. Får jag komma in och värma mig?”
”Tyvärr inte, jag får inte släppa in någon när stationen är stängd.”
”Varför inte?”
”För att min uppdragsgivare säger det.”
”Har ni inga hjärtan i kroppen!!!??!” gormar han med gråten i halsen och springer iväg till andra sidan gatan, där han ställer sig som en femåring och tittar rakt in i väggen i några sekunder, sedan vänder han sig om och lipar åt oss.

Det händer ibland att jag föranleds att undra, och det här var ett sådant tillfälle.

Jag är väl införstådd med att han mådde dåligt i knoppen, men innan jag vet vad det är för en person jag har framför mig, eller åtminstone har en aning om det, så tänker jag inte släppa in någon på en låst station där jag inte får släppa in någon.

Stamkunder, så att säga…

Några av de jag träffar i mitt jobb är återkommande kunder/resenärer, vissa på ont, men de allra flesta på gott.

Till exempel lastbilschauffören jag brukar träffa på nätterna, en trevlig prick som alltid har en skön historia på lager.
Eller den unga kvinnan som jobbar på en krog i stan, som inte alltid har en ljus syn på människor.
Och den unga mannen som jobbar med transport av något slag, som alltid blir frågad om cigg av andra.

Det blir några stycken på ett år, och social som jag är så pratar jag mer än gärna med folk jag springer på.
Om inte annat ger det kanske omgivningen en lite mer positiv bild av min yrkesgrupp och vad vi gör, och i viss mån även hur vi är.

Men, det är med detta som med allt annat; oftast fokuserar jag på det/de negativa, eftersom det är saker som stör mig, det är de saker som behöver behandlas. De positiva sakerna behåller jag ofta för mig själv, även om jag berättar om dem.

Härom veckan klev jag och kollegan på ett tåg, på väg mot stationen där vi spenderar de sista timmarna av vårat arbetspass. Ombord på tåget ser jag – från andra änden av vagnen – ett sällskap bestående av tre stycken missbrukare sitta och uppföra sig såsom missbrukare ibland uppför sig; berusat, utåtagerande och idiotiskt.
Vi går fram emot dem och hälsar trevligt, och mer än så hinner vi inte göra innan kvinnan i sällskapet tar ton och börjar berätta i princip sin livshistoria, från början till slut.
Som svar på frågan ”Hur står det till?”…

Vi pratar hur som helst med kvinnan och de två männen, och beslutar att kvinnan och den ena mannen får tillfälligt avbryta sin resa på den station vi kliver av på, för att vi ska kunna göra en bedömning av deras berusningsgrad. Ingångstanken är att de ska få åka vidare med nästa tåg, vilket också blir resultatet i mannens fall, han är märkbart påverkad, men har koll på allt han förväntas ha koll på.
Kvinnan är en annan historia.

Vi hinner knappt sätta henne på en bänk innan hon börjar berätta att hon är manisk, på ett faktiskt maniskt sätt, och att hon inte hanterar stress så bra, vilket är uppenbart för oss att det stämmer. Jag försöker lugna henne medan min kollega samtalar med mannen, som senare får åka vidare.
Kvinnan fortsätter yra om ditten och datten (tro mig, man lyssnar inte alltid jättenoga i dessa lägen), och förklarar att hon vet vad BAS är, ”Jag har jobbat på BAS, de brukar be mig jobba ibland fortfarande!” säger hon ungefär sju gånger på lika många sekunder.

Vi gör bedömningen att kvinnan på grund av sin berusning inte kommer kunna ta hand om sig själv och omhändertar henne enligt LOB, och ska transportera henne från plattformen upp till biljetthallen och det för ändamålet avsedda trygghetsrummet. Väl i rulltrappan står hon och pratar med (till) kollegan och utbrister något om att hennes byxor är på väg att ramla ner, vilket är helt sant. Hon ber om att få dra upp dem, vilket hon förstås får. Jag litar dock inte på henne, eftersom hon redan varit utåtagerande och fäktat mot oss, så jag håller i hennes ena arm.
Då frågar hon min kollega, helt ogenerat ”Skaru knulla mig i röven nu eller?”, precis efter att ha tackat för möjligheten att dra upp sina byxor.

Vi får in henne i trygghetsrummet och gör en verbal (!!) skyddsvisitation, jag frågar helt enkelt om hon har något vasst på sig, och hon svarar att det har hon inte. Kläderna hon har på sig är tunna och kan svårligen dölja något, utom jackan som hon på eget initiativ tar av sig.
Hon står i ett hörn och berättar här hela sin livshistoria i sektioner, och det hela börjar med att jag förklarar för henne att hon är omhändertagen enligt LOB och troligen kommer köras till BAS av polisen.
”BAS? Där har jag ju jobbat! Jag har varit sjuksköterska i flera år!”
”Åfan? Bara på BAS då eller?”
”Nejnej, jag jobbade som golbög!”
”…golbög…?”
”Ja, golbög! För SÄPO! Jag jobbade för SÄPO! I 16 år har jag jobbat för SÄPO! Som golbög!”
Jag tittar på henne, kvinnan är i 45-årsåldern och svårt ansatt av sitt missbruk, och uppenbarligen har indianerna övergett kanoten, simmat iväg, byggt en ny bosättning och glömt den här kanoten.

Crazy cat lady från Simpsons

Crazy cat lady från Simpsons, i Stockholms tunnelbana? Otänkbart...?

”Golbög alltså? Vad innebär det?”
”Jag har gett dem känslig information! Så känslig att… att… Du skulle inte fatta! Så känslig!” Hon visar med fingret hur något bränns, suger sedan på sitt finger.
”Jag förstå…*blir avbruten*”
”DU SKULLE INTE FÖRSTÅ!!!1one!”
”Okej… Men sjuksyrra alltså? Var?”
”Jag har jobbat som ordningsvakt också!”
”Jaha, där ser man. Då vet du ju vad LOB är…”
”NI GÖR FEL!”
”Hur ska vi göra då?”
”NI SKA SLÅ MIG! *viskar* med batongen!”
Jag fnissar lite och säger att jag inte tänker slå henne så länge hon är snäll.
”Men jag är manisk! Jag är galen! Jag har dödat folk! Bögjävel!”
”Det är ju jättedumt att döda folk. Varför gjorde du det?”
”För att jag var sjuksyrra fattaruväl!”
”Självklart… ”
”Jag jobbade åt SÄPO!”
”Ja, du sa det… Hur var det?”
” *mumlar något ohörbart* INFORMATION, fattaru? Information.”
”Jo…”
” *viskar* Mmm… mycket information. Om DIG!”
”Om mig? Vad sa du till dem då?”
”Allt! Verkligen ALLT!”
”Ajdå… berättade du om min aktiesvindel 1997?”
”ALLT sa jag!”
”Okej, bra jobbat. Fick du bonus?”
”Jag har varit under tvångsvård i 26 år!”
”26 år? Det betyder att du jobbade för SÄPO när du var inlagd. Var det en täckmantel?”
”Jag har ingen jävla MANTEL, tror du jag är kungen eller?”

Och. Så. Vidare.

Polisen kom slutligen till platsen, och de fick självklart höra samma historia. De var mindre roade.

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

  • ungdomar som dricker
  • ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
  • berusade människor
  • ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
  • lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.

Somliga har tur, andra inte.

Filmen talar väl rätt mycket för sig själv egentligen…


…men därför får du inte vara i tunnelbanan när du druckit för mycket.
Alla människor har inte den turen jämt. Enligt en artikel om händelsen i DN såg en annan resenär hur kvinnan ramlade, och hann larma polisen och tåget stoppades.

Kvinnan klarade sig utan allvarligare skador, som tur var!

”Vad grundar du det på!?”

Skulle jobbat i helgen, men har dragit på mig feber och en massa annat skräp, så jag sitter inlindad i filtar och försöker hålla mig vaken. Och sova. Inget av det funkar något vidare, så jag surfar runt lite på nätet istället.

Hittade ett blogginlägg, eller en artikel snarare, av en ordningsvakt som brukar jobba i krogmiljö.
I artikeln skriver han bland annat att

Varje entrévärd eller ordningsvakt får nog den frågan minst tio gånger per kväll, efter att ha nekat någon inträde eller avvisat någon från krogen på grund av att de är ”märkbart påverkade*”.

Han vidareutvecklar det hela till att handla om sex grundbedömningar till varför du blir avvisad från ett ställe baserat på din alkoholberusning.
Det är faktiskt också tillämpligt i andra miljöer, till exempel tunnelbanan.

Jag ska inte vara så ful att jag återger hela artikeln av flera skäl, utan jag länkar till artikeln och hans egen hemsida så får ni läsa den i originalutförande.

Artikeln: http://www.finest.se/articles/article.php?aid=7201
Kim Elmans hemsida: http://www.kimelman.se/

Kim redogör alltså för  sex olika tecken på ett för högt alkoholintag, av vilka jag själv kan känna igen mig i vissa.
Sluddrandet (3) kommer för mig på ett ganska tidigt stadium, ungefär 2-3 pints efter att fingrarna börjat tappa sin finmotoriska funktionalitet, vilket innebär 5-6 pints totalt. Vinglandet kommer strax efter, för min del efter ungefär åtta pints, beroende på vad vi kan kalla dagsform*. Vidare så hamnar jag så småningom på den nivån av berusning att jag helt enkelt inte förstår (4) vad folk säger. Missförstånd uppstår lätt på grund av det.

* (Dagsformen är i princip en samling faktorer som påverkar din person, bland annat kosthållning, motion, umgänge, sex och sömn. Samtliga dessa faktorer påverkar ditt humör, men ännu viktigare, din kropps förmåga att hantera giftet alkohol.)

Katalepsi har jag inget minne av att jag råkat ut för, röda ögon har jag helt sannolikt haft men det är inget jag själv tagit reda på. Alkoholstank har jag heller inga minnen av, även om det säkert förekommit.

Jag tror att det är en bra grej att lära sig efter ungefär hur många glas man till exempel börjar bli otydlig i sitt tal, eller som i mitt fall att fingrarna börjar kännas avdomnade. Det är – för mig – en signal som säger att det är dags att ta det lite lugnt med alkoholen en stund framöver. Ta en vatten eller läsk istället. En promenad kan fungera, eller en bit mat kombinerat med en alkoholfri dryck.
Om man vet med sig att man sovit normalbra, det sociala har varit normalbra, och man har ätit ordentligt, ja, då borde man ha en tämligen bra tolerans. Om jag vet att åtta pints är lagom när jag haft en normalbra dag, då kan jag utgå ifrån att om jag t.ex inte sovit ordentligt så är åtta pints alldeles för mycket för att jag ska må bra.

Nu jobbar jag inte så mycket i krogmiljö längre, men det hände ändå så gott som varje arbetspass att någon tycker att de minsann inte alls är för berusade, eller att deras beteende inte alls är ordningsstörande.
Så kommer det säkerligen alltid att vara, att åsikter går isär.
Men om du blir nekad inträde, eller avvisad, på grund av att du är berusad, ta gärna tillfället i akt att tänka över situationen.
Tänk över ditt agerande, och ditt ordval. Vänta på ett tillfälle när ordningsvakten verkar ha det lite lugnare och fråga lugnt om du kan få prata med honom/henne.
Blir det ett nej på den frågan, gå bara där ifrån, och känner du för det så gör en anmälan till polisen dagen efter om du fortfarande känner att agerandet var felaktigt.
Svårigheten är ju förstås att styrka att en berusning faktiskt förelegat i gästens fall, men om man vill och kan så finns det ju sätt att själv bevisa det, om man är lite klyftig.

Sen kan det ju faktiskt vara så att du var så berusad att du inte skulle dricka mer.
Det kan också vara så att ditt beteende var på flera sätt klandervärt.
Det kan ju faktiskt vara så att du genom att gå hem, eller åtminstone ut från stället, räddar dig själv från en vedervärdig baksmälla.

Såhär med en hel del olika facit i handen kan jag säga att många personer skulle tjänat på att gått hem när de fick den trevliga tillsägelsen av den trevliga och tålmodiga vakten, istället för att genom sitt beteende göra vakten snarstucken och elak, och själv få spendera de närmsta timmarna i en cell på häktet.
Men det är bara min åsikt, förstås.

Att väcka en sovande…

…kan innebära så mycket mer än att bara väcka en person som sover.
Ofta är de som sover i lokaltrafiken i någon form av berusat/påverkat tillstånd, vilket jag gissar de flesta av er vet medför vissa svårigheter med kommunikationen redan från början.
Tänk er då hur ni själva är när ni är nyväckta, trötta, småfulla och inte har någon konkret aning om var ni är.

Den situationen ställs jag att möta så gott som dagligen, och de allra flesta uppskattar servicen/tryggheten man erbjuder genom att väcka dem. De allra flesta är i sådant skick att de får åka vidare mot sin destination, men absolut inte alla.
Det har hänt att det har urartat i regelrätt slagsmål, med nedläggningar och handfängsel som följd för att personen varit oerhört aggressiv och utåtagerande när denne vaknat. Ofta visar det sig att personen tagit droger i dessa fall.

Härom dagen hittade jag och kollegan en sovande man på ett tåg, en man som hade några slitna butikskassar med sig. Sånt känns ganska snabbt igen av min hjärna, och tanken blir nästan direkt att
”Åh nej, det här lär sluta med LOB…”
Vi pratar lite med mannen, men vi får ingen klarhet i vad det är han säger då han mumlar, och håller på att somna om, så vi bestämmer oss för att övertala honom att kliva av tåget för att vakna till och få lite ”frisk” luft, och mannen går självmant med oss ut från tåget.
Det visar sig att mannen är tämligen nykter, om än kanske en smula förvirrad på grund av sitt sömniga tillstånd, men i samband med att vi pratar ut honom ur tåget så utbrister en ung kvinna (~23) ett par säten bort att ”Men han vill ju bara hem, låt honom åka vidare!”

Tyvärr var det inte riktigt läge att prata med kvinnan vid det tillfället eftersom tåget ju – om möjligt – ska rulla vidare utan onödiga dröjsmål.
Det som stör mig i hennes uttalande är förvisso min egen tolkning av vad hon sa, men jag tolkar det som att hon menar att vi helt i onödan ser till att mannen vaknar och kliver av tåget.
Hon verkar inte ha tänkt tanken att personen i fråga kan ha en sjukdomsbild av något slag, hon verkar heller inte ha tänkt att mannen faktiskt kanske är så pass berusad att det är olämpligt för honom att vistas i spårtrafiken.
Visst, ingen skada så länge han sitter på ett tåg och sover, men när han ska kliva av så ökar risken markant för olyckor om han är berusad utöver sin förmåga att hantera det.
Dock så finns alltid risker med att somna på tågen, även i nyktert tillstånd, och det mest uppenbara är väl att man kan missa sin station, vilket är nog frustrerande, och det är säkerligen det de allra flesta resenärer tänker på när de ser en ordningsvakt väcka någon på ett tåg.

Det är givetvis inte hela anledningen. En annan anledning är att (främst helgkvällar/nätter, men även vardagar) risken att bli av med saker – rånad, helt enkelt – är väldigt mycket större om man sover än om man är vaken.
Det ingår i vårat jobb att i möjligaste mån förebygga brott, och kan man göra det genom att väcka en sovande person så tycker åtminstone jag att det är värt den minimala ansträngning det innebär, och eventuellt också okvädingsorden som kastas mot en för att personen minsann inte tycker det är nån fara.

En person som ser ut att sova behöver inte nödvändigtvis just sova. Jag har själv varit med och hittat en ung man (~22) medvetslös ombord på ett tåg, där han satt med hörlurar i och såg sovande ut. Hans medresenärer undrade väl mest varför vi verkade så stressade när vi släpade ut den för tillfället livlösa mannen ur tåget, men om jag inte hittar puls varken vid en persons handled eller halspulsåder så blir jag faktiskt ganska stressad.
Nu gick det bra för mannen; vi hittade pulsen efter ett ytterligare ett par försök, han hade helt enkelt fått i sig åt helvete för mycket sprit, och han vaknade till liv några minuter senare.

Sen finns det dokumenterade fall i andra länder där personer har åkt runt med tåg i timtal. Avlidna.

Reilly typically worked a 4 p.m. to 12:30 a.m. shift as a mail handler at the Morgan Processing and Distribution Center, just a short walk from the Q train stop at 34th Street. If he left work at the usual time, and apparently died during the 35-minute trip to Brooklyn, Reilly could have spent six hours aboard the train before he was discovered.

FOX News (AP) 20 januari 2006

Det här är alltså den huvudsakliga anledningen till att vi väcker folk som sover, för att se att de inte är avlidna, vilket av naturen visar sig relativt snabbt om så är fallet, samt för att kontrollera om det är ett sjukdomsfall, eller om personen bara är trött.
Om personen bara är trött tipsas de om att hålla sig vakna för sin egen säkerhets skull.

Så, fröken. Skulle vi fortfarande låta mannen åka vidare om vi konstaterar att han har någon form av sjukdomsbild?
Ingriper du om han får ett anfall av någonting? Ingriper du om är livlös? Hur märker du ens att han är livlös?

Jag tänkte nästan det.
Ha en trevlig kväll nu, det tänker nämligen jag ha.

PS. Mannen vi väckte på tåget berättade för oss att han faktiskt inte riktigt hade nånstans att ta vägen, så vi ägnade ungefär tolv minuter av våra liv åt att hjälpa honom komma till ett härbärge. Bara så du vet att vi är elaka sadister.

Tacksamhet

På mitt senaste arbetspass träffade jag en äldre man, som till utseendet lätt sätts i samma grupp som personerna på bänkarna i närmaste centrum.
Han har suttit på många sådana bänkar genom åren.

Jag vet inte hur gammal han är, men troligen runt 60 år. Han är lång och gänglig, och gör inte mycket väsen av sig. Jag kallar honom Börje här, men det är inte hans riktiga namn.

Förra gången jag träffade honom var för ungefär två år sedan, då han blev omhändertagen enligt LOB eftersom han var så berusad att han var nära att snubbla ner från perrongen och ner på spåret.
Väl inne i trygghetsrummet (eller ”avräket”, efter avräkningsrum) sätter vi honom på en stol och rengör såren han ådragit sig när han ramlat tidigare.

Givetvis står en skara nyfikna människor utanför rummet och kräver att vi ska öppna dörren så de kan se att vi inte slår ihjäl Börje. Kollegan går ut till folksamlingen och förklarar läget, och att vi inte vill öppna dörren av hänsyn till Börjes integritet.

Tänk dig själv om du blir omhändertagen för att beredas vård, skulle du vilja att så få som möjligt får se dig i din utsatta situation, eller så många som möjligt?

Efter någon minut kommer kollegan in igen och folket utanför har lugnat sig betydligt. Vi pratar med Börje, som till en början är fåordig och nedstämd, men efter en stund kommer tårarna.
Han gråter för att hans missbruk har gjort att han förlorat kontakten med sin son. Sist han pratade med sonen var för drygt sex år sedan, då grabben var 11 och glad över att han hade gjort bra ifrån sig i ett idrottsevenemang.
Börje berättar att han var i sånt tillstånd att han helt enkelt somnade med luren mot örat. Det sista han för sex år sedan hörde sin son säga var ”Lyssnar du på mig, farsan?”

Börje gråter fortfarande när polisen kommer (det funkar så, även om han körs till sjukhuset så är det polisen jag som ordningsvakt måste kontakta eftersom de är mina förmän.) och de undrar givetvis vad som har hänt. Jag tar en av poliserna åt sidan och ger en snabb genomgång av vad Börje berättat för oss. Polisen pratar med Börje en stund och frågar om han vill till sjukhuset, vilket han verkar tycka är en bra ide. Börje tackade oss för att vi hjälpte honom, och när poliserna ledde honom mot bilen så flirtar han ganska friskt med den kvinnliga polisen, som ler brett och säger att det får de när han nyktrat till, och det kan krävas blommor.

Igår träffade jag Börje, som jag först inte kände igen. Håret var klippt och kammat, skorna knutna, finbyxan på, och ögonen var… Ja, klara. Intelligenta. Nyfikna.
Börje går emot oss, vinkar glatt och igenkännande, vi tar i hand och utbyter de vanliga mellan människor förekommande artighetsfraser. Jag säger att han ser bra ut, och han säger att ”Den där dagen ni plockade upp mig från marken, det var då. Ni räddade mig, och då bestämde jag mig. Fan, jag visste ju knappt vart jag var, vilken tid på dygnet det var eller något annat för den delen. Jag bestämde mig. Jag flyttade, slutade ha kontakt med mina så kallade vänner och slutade dricka. Nu har jag varit nykter i tre år.”

Han ska gå och se sonens gamla fotbollslag spela match.
Jag vågar inte ställa frågan, men han säger det själv rakt ut, att hans son ska möta honom vid idrottsplatsen.
”Ja, jag minns ju inte mycket från IP’n, men de har jääkla bra korv på den IP’n!” säger Börje, klappar sig om magen och skrattar sådär som bara gamla gubbar kan.

Det känns faktiskt ganska bra att vara en – ack så liten – del i ett stort pussel, men att få tacksamhet och beröm tillbaka, från en person som varit på den absoluta botten och tagit sig upp över ytan.
Jag inser självklart att det inte är min förtjänst att Börje tagit sig ur skiten, att han ordnat upp sitt liv, men det känns bra att veta att så lite som att göra sitt jobb på ett bra och snyggt sätt kan, om inte direkt, så ändå indirekt bidra till att rädda en människas liv.

%d bloggare gillar detta: