Utdrag från en passvända

Som utlovat kommer här en redogörelse för resten av passvändan; den del jag inte orkade skriva om sist.
Inte för att den är jobbig att skriva om, eller tar särskilt lång tid, utan mest för att jag inte vill skrämma bort mina läsare med mer text. 😉

Jag minns inte vilken dag det var, men det var väldigt lugnt, så kanske måndagen, de brukar vara ganska lugna.
På en plattform hittade vi en sko.

Kvarglömd sko, cirkus 22:30 en måndag.

För någon som mig infinner sig frågan; hur tog hon (jag förutsätter en kvinna med tanke på skons utseende) sig hem med en sko? Eller, tillhörde hon den lite mer rutinerade skaran av individer som faktiskt har med sig ombyte för fötterna efter en kväll på stan?

Samtidigt är det kanske inte någon sko man väljer specifikt för att ”gå ut” och roa sig, den ser ganska robust ut.
Jag har ingen aning. =)

 

Sedan, i onsdags, var det lite mer fart under galoscherna.
Vi blev först skickade på ett larm om en cyklist på en T-banestation, men han hade hunnit lämna, antingen till fots ut från stationen, eller med tåg. Utan anmärkning för vår del, och vi hinner knappt till bilen innan vi får larm en bra bit bort i ”fel” riktning; rusningstrafik, rödljus, en massa otrevligheter att hantera, men fram kommer vi.

Larmet? En äldre man ser berusad ut, har jag för mig de sa, och har ramlat på plattformen.
Vi kommer fram, den äldre mannen har stöpt i backen på plattformens vita linje, vilket har gjort att man från Trafikledningen misstänkte att mannen blivit träffad av ett tåg, vilket i sin tur innebar att man stoppade all trafik på platsen.

När vi landade så fanns det två privatpersoner som hade hjälpt mannen – möjligen pyttelite berusad – att sätta sig på bänken, en MTR-värd var där, samt en trafikledare. De har hjälpts åt att sätta ett skyddsförband över mannens sårskada i pannan, och därför finns det inte mycket vi kan göra annat än att vänta och samtala med mannen.

Efter några minuter kom även en ambulans bestyckad med en skön snubbe och två vackra töser, jojagtackar.
De gör sin grej; kollar blodtryck och puls, smärtrespons och sådana grejer, och pratar hela tiden med mannen.

Sjv: ”Kan jag få ett personnummer av dig?”
M: ”Javisst. *nummer som uppenbart är fel*.
Sjv: *tittar skeptiskt på mannen*
M: ”Jaså, du ville ha rätt nummer? 1925*nummer*, blir det bättre?”

Mannen har alltså vid 89 års ålder och ett fall till trots humorn i behåll.
Han flirtar givetvis med sjukvårdarna när de hjälper honom upp på båren, och det bär av mot sjukhuset för kontroller de inte kunde utföra på plats.

Bår i sittande ställning, i bakgrunden ett tunneltåg.
Längst till vänster i bild, på den vita plattformskanten, syns var mannen fallit.

Någonstans mitt i allt detta märker jag att vi blir filmade. Inte nödvändigtvis för att vi är ordningsvakter, utan troligen för att ‘insatsen’ har dragit till sig en hel del uniformerad personal och därför står ut en aning på en i övrigt ganska tom station.

Men ändå; vad är det att filma? Ett par vakter, några ambulanssjukvårdare och lite MTR-personal,
som tar hand om en man som fallit.
Jag förstår viljan att filma när det är någon form av våldsanvändning, eller en hetsig argumentation, men när vi tar hand om en skadad människa?

Kom igen…

Tankar kring att bidra, inte skapa.

Några av er läsare har säkert, som jag gissat i tidigare inlägg, sett programmet Tunnelbanan på Kanal 5.
Ni som inte har det, ge det en chans. Det ger ändå en hyfsad inblick i delar av vårt arbete.

Men det var inte därför jag satte mig ned mitt i natten och började knåpa ihop ett blogginlägg; nej.

Anledningen är trafikbrott. Som begås av vakter.
Som på gott och ont filmats och visas i TV.
Fortkörning, körning mot rött ljus, U-svängar över heldragna linjer, etcetera. Listan kan tyvärr göras ganska lång.

Det här är givetvis inte unikt för ordningsvakter, eller ens vakter. Ni som bor i Stockholm har förmodligen sett hur taxiförare agerar i trafiken, och de är inte riktigt några föredömen, milt uttryckt.
Uppenbarligen är inte heller vakter av olika slag några föredömen i trafiken. Generellt sett, förstås.

Jag är dock fast övertygad om att det som driver många av mina kollegor – ingen nämnd, ingen glömd – till att köra fort, och ibland rentav vårdslöst, är framförallt två saker.

Det ena, som i sig är positivt, är viljan att arbeta. Kalla det adrenalin om ni måste, men när man får det där larmet som man väntat på hela det långtråkiga arbetspasset, låt oss säga att det rör sig om ett pågående slagsmål på en buss långt ut i en kranskommun.
Eller för väktare; ett konstaterat inbrottslarm.
Pulsen går åtminstone för min del upp en liten aning, fokuset ändras från att vilja kasta telefonen med Candy Crush ut för ett stup till att tänka; var är jobbet, hur kör vi dit, får vi en annan patrull med oss, hur många är de som slåss, har de tillhyggen, är det andra på bussen, är bussen kvar på platsen varifrån den larmade, och en hel del andra saker.
Gissningsvis är det något liknande för de allra flesta som jobbar med någon form av larmåtgärd.

Viljan att arbeta gör att vi ens åker dit, och ofta dessutom långt över gällande hastighetsgräns.

Det andra, som i sig kan vara positivt, är en konstant press från uppdrags- och arbetsgivare att leverera lösningar, och de ska levereras helst innan de faktiskt ens behövdes. Man lägger exempelvis om rondväktarnas körscheman för att kunna dra ner på antalet tjänster, med följden att de istället får ‘häcken full’ och måste antingen ‘gena i hörnen’ på ronderna, eller köra halvt ihjäl sig mellan kunderna. Förmodligen bägge delarna i vissa fall. Lägg sen gärna till att du under en rondering upptäcker t.e.x en akut vattenläcka, eller ett krossat fönster, eller en kvarstannande person…

Vissa av våra patruller prioriteras så högt, och är uppenbarligen så fysiskt ensamma på ett relativt stort område att de i princip har en hel kö av jobb som väntar på dem när de väl är klara med aktuellt ärende.
Samtidigt står förmodligen en annan patrull några kilometer bort och stirrar på en tom station.
Bägge patrullerna har samma förväntningar på sig från kund och arbetsgivare, men ges helt olika förutsättningar för att kunna möta dem.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.
Är poliser överlag bättre förare än vakter?

Samtidigt förväntas vi som sagt lösa problemen innan de ens uppstått (hur nu det ska gå till när vi står på samma station i timmar, dag efter dag…) och det senaste jag hörde var att SL har en målbild av att kunna ha en trygghetsresurs (…) på plats inom 10 minuter.
Detta kan givetvis ha ändrats, men i sådant fall har det undgått mig.

Tio minuter.
Du står på en plattform, låt säga ungefär mitt på plattformen. Du får ett anrop om just slagsmål på buss, du börjar gå eller springa mot bilen; upp för trapporna, igenom gången, upp för trappor igen, in i bilen, fram med nyckeln, i med bältet, starta bilen.
Hur lång tid har gått? En till tre minuter ungefär, gissar jag.

Du ska nu köra en sträcka på kanske 4-5km i City, från t.e.x Fridhemsplan till Tekniska Högskolan (eller över en mil, en hållplats mitt på Lidingö.)
Eller i Norrort; från Solna C till Ulriksdals Station (eller över milen; en busshållplats i Upplands Väsby.)
Eller i Söderort; från Liljeholmen till Fruängen (eller över milen; en busshållplats någonstans i Salem.)
Vad är klockan? Vid 19-tiden är det fortfarande mycket trafik i den här stan, mindre så efter 22.
Hur långt kommer du i stadstrafik en vardagskväll vid 19, eller helgkväll vid 01, på 7-8 minuter?
Utan att bryta en enda trafikregel…?
Hur långt kommer du vid samma tider på de andra sträckorna?

Enligt Eniro tar resan från Fridhemsplan till Tekniska Högskolan 6 minuter, men då räknas det inte med rödljus, stopplikt, väjningsplikt, köer, blockerade korsningar, taxibilar, gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan, eller något annat, utan det är bara den faktiska restiden utifrån sträcka och hastighetsbegränsning.

Nu till det som kan anses komiskt.
Vi som ordningsvakter jobbar med en i grunden polisiär uppgift, men har bara tilldelats delar av verktygslådan för att lösa den.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Citatet ovan är första paragrafen i Lag (1980:578) om Ordningsvakter, och här tänker jag lägga fokus på begreppen bidra till och upprätthålla [allmän ordning].

Begreppet ”allmän ordning” är inte definierad i specifik lagtext, annat än i Brottsbalkens 16 kapitel, vilket också understryks av följande uttalande från 1989 av Riksåklagaren (som här också understryks av dåvarande Justitierådet Munck):

Någon närmare definition av begreppet allmän ordning eller mer ingående uttalanden angående dess innebörd saknas såvitt jag kan finna i lagstiftningen.
Viss ledning synes man dock kunna finna i BrB:s systematik och i beskrivningen av de enskilda brotten. Uttrycket allmän ordning används således i rubriken till 16 kap BrB och i vissa av de olika brottsbeskrivningarna i kapitlet.

De brott som samlats i detta kapitel innefattar således brott mot allmän ordning. Den sammanhållande synpunkten har enligt motiven (SOU 1944:69 s 204) varit, att brotten kunna uppfattas som brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som bör vara fredade mot sådana gärningar eller de,
utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Det är, som ni ser om ni klickar på länken, en massa mer text som inte definierar begreppet, utan snarare ger antydningar om vad det är.

Men, fokus ligger som sagt på bidra till. Vad menar lagstiftaren egentligen med att bidra till?
Jag har inte lyckats få fram någonting specifikt, men det kan troligen benämnas som ”lättare ordningshållning”, dvs. hantera småsaker; alkoholförtäring i tunnelbanan, rökning i buss, musikanter på pendeltågen, och lite annat av liknande dignitet.
Så långt är nog alla med.
Men på något sätt, jag vet faktiskt inte hur, har vi också lyckats få ta hand om regelrätta upplopp, stenkastning, kniv- och pistolbeväpnade personer, psykiskt instabila människor med olika uppsåt, och en hel uppsjö av andra saker som egentligen – om man tolkar lagen som jag gör – definitivt inte är vårt jobb.
Ska vi då bara skita i det, backa undan, och ringa polisen?
Ibland gör vi det, ibland inte. Oftast tar arbetsviljan överhanden, förmodligen i gott sällskap med en portion adrenalin.

Att bidra kan vara att ringa polisen och meddela att det exempelvis ligger en berusad person och sover någonstans.
Det kan också vara att av polisen (!) bli lämnad, två ordningsvakter, med 7-8 yrkeskriminella som polisen nyligen begärt assistans med visitation av. Tydligen.

Att trösta ett gråtande barn, är det att bidra till eller upprätthålla allmän ordning?

Vad menar man med att upprätthålla?
På vissa platser är det nog svårt att ens hitta någon allmän ordning att upprätthålla, då polisen av olika skäl lyser med sin absoluta frånvaro på dessa platser, vilket gör att ordningsvakterna gör i princip hundra procent av det proaktiva arbetet som polisen ska göra, nu när de ändå lämpat över en stor del av sina uppgifter på ordningsvakter, för att inte nämna väktare.
Då är vi helt plötsligt inne på att skapa förutsättningar för att ens ha en allmän ordning vi kan bidra till att upprätthålla…

Som jag ser det – krasst och cyniskt möjligen – har vi, branschen, kollegorna, nu två alternativ.

1) Vi sätter oss ner och kommer överens om (kanske objektsvis) vad vi anser ingår i ‘bidra till att upprätthålla’.
På allt som inte ingår ringer vi undantagslöst polisen.

Eller,
2) Vi skriver ordentliga incidentrapporter på varenda trafikförseelse vi tvingas begå för andras skull, sätter oss ner med våra arbetsgivare och skyddsombud, och försöker få till stånd att våra fordon utrustas med blåljus.

Jag ser nu också att det ena inte behöver utesluta det andra…

I slutändan tror jag att om vi utrustades med blåljus så skulle vår egen snitthastighet sänkas, eftersom folk förmodligen i större utsträckning skulle lämna just fri väg (i möjlig mån givetvis) som de gör åt ambulans, polis och räddningstjänst idag.
Även, faktiskt, åt tunnelbanans trafikledare, som är utrustad med blåljus.

Någon får gärna berätta för mig vad en trafikledare ska med blåljus till.
Visst, ta hand om förare vid olyckor, men sen då?

Den handfull trafikledare jag själv pratat med undrar också varför de har blåljus, och samtidigt ställer de sig ytterst frågande till varför inte vi har det.
”Det är ju ni som gör jobbet, ni och spårreparatörerna borde ha blåljus istället” sa en av dem för inte lång tid sedan.
Och jag är beredd att hålla med.

En annan inblick

Några av er har kanske sett TV-serien ”Tunnelbanan” på Kanal 5, andra av er har förmodligen inte gjort det. Oavsett vilket, så har P3 Verkligheten gjort ett reportage om Trygghetscentralen och hur de arbetar.
Man får i åtminstone två avsnitt följa Jossan på TryggC i det dagliga arbetet, det första avsnittet publicerades igår (17/3) och det andra kommer den 24/3.
Första avsnittet avhandlar en lördagkväll, med allt som hör därtill.

God lyssning!

 

En olycka kommer sällan ensam

Några av er har kanske åkt med tunnelbanans gröna linje idag, och slagits av mängden folk som varit på de tåg som väl gått, andra har säkert inte gjort det.

Och jag vet – för jag får ofta höra – vad folk tycker i sådana situationer.
Men att du riskerar att komma försent till din lunch, eller till jobbet, eller du kanske var på väg till floristen för att köpa blommor att ackompanjera en trevlig överraskningsmiddag för din partner?
Oavsett vilket, reaktionerna jag har fått motta i situationer som denna har varit allt ifrån ”Varför är ni på det här tåget när ni borde vara på <station> där det är problem?” till ”Vad är det för jävla idiot som ska hålla på? Jag är förfan sen till jobbet!” och en himla massa annat.

Jag kan definitivt relatera till frustrationen det innebär när ens planering rasar samman på grund av oförutsedda händelser som man själv inte rår över, och jag kan förstå den.

Medan du är sen till jobbet och högröd i ansiktet av ilska, ligger det en person vars ansikte också är rött.
Av blod.
Sitt eget blod.
Folk dör i tunnelbanan.

Ja, möjligheten finns alltid att det är självmord som ligger bakom, men det gör det hela så mycket tragiskt tycker jag.
För, i princip varenda människa i det här landet har någon form av familj, kollegor, vänner, en flirt som tänkt höra av sig igen men inte vågat, och så vidare.
Alla de människorna drabbas så mycket hårdare av ett sådant dödsfall än vad du gör.

Du missar en timme på jobbet.
Personen på spåret missar resten av sitt liv.
Visa lite respekt för andra människor, om jag får be.