Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: Fylla

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Tunnelbanepolisens fordon

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

Annonser

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

Smile - You're loved

”Notan för fylleriet: 47 heltidstjänster”

http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130204/
(PDF & Flash – det finns en bild längst ner i inlägget om du av någon anledning inte kan/vill visa Flash-innehåll)

I ovan artikel publiceras statistik från RPS rörande antalet omhändertagna enligt LOB – Lag om omhändertagande av berusad person – i Stockholms län.
Enligt artikeln så tar ett LOB-ärende ”Två resurstimmar för två poliser” från början till slut.

Med den vetskapen kan man undra hur stort mörkertalet är; hur många körs hem istället för att omhändertas?
Och utifrån den verksamhet jag arbetar i; hur många av de som avvisas/avlägsnas skulle rimligen LOB:as?

Men 85 000 timmar, det är sanslöst mycket tid.
För att Olof, 23, ”ska bara” dricka en öl till.
För att Frida, 31, ”inte hinner” äta innan fest med kompisarna.
För att Gunnar, 53, drack 24 öl när han var 18 och inte har druckit alkohol på fem år.
För att Kristina, 68, är hemlös och behöver värme.
För att Simon, 21, fått i sig lite för mycket vätska och pulver, och ska slåss med folk.

85kLOB

Vidare tycker jag det vore intressant att se hur många av de här fallen som faller inom ramarna för olika grupper, såsom Kvinnor respektive Män, samt åldersindex, 18, 20, och 20+.

”Du är ju…”

Får ett jobb över radion som innebar att en man med permobil skulle vara berusad och sedermera sovande ombord på ett tåg.

Kollegan och jag samtalar snabbt med föraren som talar om att personen finns i mittenvagnen, varpå vi går dit.
Väl i vagnen hittar vi förvisso en sovande berusad man, dock helt utan permobil. Däremot har han en Dramaten-kärra med sig, och vita Lovikkavantar.
Följande konversation tar plats:

Jag: God morgon, nu är ordningsvakten här, dags att vakna!”
Mannen: ”Håll käften!”
J: ”Men inte ska farbror hålla på och vara upprörd över att han blir väckt, det är ju fantastiskt väder ute och du missar det hela…”
M: ”Låt mig sova, din fjolla!”
J: ”Farbror får tänka lite på språket, och helst sluta vara otrevlig också, så kommer det här gå fint serru!”
M: ”Men låt mig vara då, din fjollbög!”
J: ”Nu ska vi inte använda ord vi inte kan ta tillbaka, så följ med mig så får du ta en promenad hem istället.”
M: ”Du är en tjock fjolla! Ta av dig den där västen och batongen så får vi se vad du går för!”

I det här läget fattar jag ett enhandsgrepp om mannens överarm, varpå han kränger en liten smula och jag säger att jag kommer hålla i honom tills jag vet att han kan gå själv.

M: ”Jag är förfan dubbelt så gammal som dig, din pajas, klart jag kan gå!”
J: ”Varsågod då, den riktningen. Akta trappan.”
M: ”Jag ramlar när fan jag vill, hör du det, pajas?!”

Det hela fortsätter någon minut, och när vi hjälper mannen ner för trappen, självklart med honom skrikandes okvädingsord för full hals, hör jag en av två unga killar bakom oss utbrista:
K: ”Men klappa ner honom nu då, han tillför ju ingenting!”

Det är nog första gången en privatperson har sagt åt mig att använda mer våld än vad som krävs, och vi skrattade gott åt deras konversation med mannen när de gick åt samma håll utanför stationen.

Men arbetspasset har bara börjat, återstår att se vad det för med sig…

Somliga har tur, andra inte. #2

Då har jag återigen via det mer eller mindre eminenta sociala nätverket Facebook snubblat över en länk som visar vad som kan hända när man i berusat tillstånd hamnar på ett spårområde inom tunnelbanan.

Eventuellt känsliga tittare varnas och allt det där.

New York: En man elektrifieras på strömskenan.

Jag har skrivit ett kort inlägg om en liknande film från England, som finns att läsa (och se) här.

Det som fascinerar mig i filmen från New York är att ingen verkar göra ett helhjärtat försök att hjälpa mannen upp, utom kvinnan (?) som lutar sig framåt och räcker fram en tröja eller något liknande.
Oklart om någon ringt 911 i det skedet filmsekvensen visar, men något jag tycker framgår med all önskvärd tydlighet är dels hur otroligt olämpligt och direkt livsfarligt det kan vara att vistas på spåret, och dels av hur stor vikt det är att rätt personal når fram snabbt.

LOB – PL§13 – Grip

Hittade via diverse länkar en artikel på Värmlands Folkblads hemsida, om en 28-årig polis som skulle skriva ut en o-bot till en öldrickande man. Den öldrickande mannen ska enligt uppgift ha vägrat erkänna brottet, och då ska polismannen ha sagt ”Du får följa med till fyllecellen!”.

Att dricka öl (eller annan alkohol) på allmän plats är ibland ett brott mot lokala ordningsföreskrifter och belagt med straff i form av böter.
Ibland skriver jag, eftersom det gäller just lokala ordningsföreskrifter, vilket betyder att det är kommuner och/eller stadsdelsförvaltningar som beslutar om tillämpligheten av alkoholförbud.
Här i Stockholm får man till exempel förtära alkohol i vissa parker, vissa tider på dygnet.

Men, åter till Karlstad. Mannen vägrar alltså erkänna brottet, dvs. skriva på o-boten.
Praxis vid andra brottsliga gärningar, t.e.x snatteri, är att om personen inte erkänner brottet för polisen (eller för väktaren redan; på min tid fanns det en kryssruta på rapporten för ”erkänner brott”.) så företas en utredning om snatteri alternativt stöld.
Jag vet inte om det görs rörande brott som inte har annat än böter i straffskalan.

I det här läget har – enligt artikeln – polismannen ”hotat” med att den öldrickande mannen ska hamna i fyllecell.
Det låter förstås knasigt för en del, men för mig låter det faktiskt helt okej, med ovanstående stycke i färskt minne.
Det är nämligen så att om man är föremål för omhändertagande enligt PL§13 (störande av allmän ordning), och man är i berusat tillstånd, så ska LOB efter övervägande så att säga ”trumfa” PL§13, för att den berusade ska kunna nyktra till, och sedermera när denne nyktrat till, förhöras gällande det man nu ska förhöra personen om.

Sen ska man som vanligt inte dra på för stora växlar av en tidningsartikel, de brukar vara väldigt skickliga på att visa myntets ena sida, med diverse tillägg, borttagna saker, och ibland påhittade historier.

Det vi får lära oss på vår utbildning är att ”LOB går över PL§13, men grip går över LOB” vilket då innebär – precis som jag förklarade här ovan – att om en person ska omhändertas för störande av ordningen (PL§13) är så berusad att hen utgör en fara för någon eller inte kan ta hand om sig själv, blir föremål först och främst för LOB. Men, har personen gjort sig skyldig till brott, så ska gripande gå över LOB.
Den initiala prövningen vi gör kommer alltid omprövas av polispatrull som kommer till platsen.

För egen del har jag LOB:at en del stökiga personer, och ändå valt att kalla det LOB, även om de blir handfängslade. Frågan har framkommit från både kollegor och chefer;
”Varför griper du inte för våldsamt motstånd?”
Svaret är ganska enkelt: För att jag inte behöver.
Personen är frihetsberövad, och i vissa fall belagd med handfängsel. Om jag kallar det LOB, Omhändertagen enligt PL§13, eller gripen för brott är i sak oväsentligt. Vill jag göra en anmälan om till exempel våldsamt motstånd så gör jag det när polisen är på plats.
Det händer ju faktiskt att folk är så påverkade att de inte förstår att jag är ordningsvakt,
trots att jag säger det flera gånger.
Jag gör den bedömningen, precis som andra gör bedömningen att folk ska gripas [för t.e.x våldsamt motstånd] trots sin påtagliga berusning.

Jag säger absolut inte att det ena är fel och det andra rätt,
jag konstaterar bara vissa skillnader i hur man ser på saker.

Jag hävdar helt enkelt att om jag får göra bedömningar uppåt (dvs. gripa/uppsåt) så måste jag ju rimligen få göra bedömningar neråt (dvs. inte gripa/inget uppsåt). Man ska beakta subjektiva och objektiva rekvisit, dvs. skedde det, och var det avsiktligt, väldigt förenklat.
Är personen berusad och föremål för LOB så gör jag oftast bedömningen att det INTE var avsiktligt.
Varför? För att jag själv vet hur dum i huvudet man kan bli av för mycket alkohol.

Och i slutändan tycker jag inte det gör någon skillnad eftersom personen ändå är frihetsberövad, och polisen är på väg fram till oss i vilket fall som helst. Visst, framkörningstiden kanske kortas något om det är en gripen snarare än en LOB (prioriteringsordning från LKC och så vidare) men jag har inte bråttom någonstans…

Lost and found #1

En bit in i passvändan, främst under helgen, har jag sprungit på en del intressanta och kvarglömda/övergivna föremål. Och människor givetvis, men främst föremål.

En provdocka.
En halväten grillad kyckling.
En trådbur.
Två övergivna barnvagnar i katastrofalt dåligt skick.

En gigantisk varningsskylt med texten ”Vägarbetsområde” och den traditionella grävande figuren.

En skylt från ett skyddsobjekt, med tydlig text om tillträdesförbud.

En plånbok.
En dildo.

Jag misstänker att det kanske kommer fler saker…

En jobbvända bland jobbvändor…

Min helg har sett ut ungefär såhär:

* Avstyrt en misstänkt våldtäkt som snarare visade sig handla om att kvinnan inte ville återlämna nycklar till sitt ex, i kombination med svartsjukedrama. Upprörda känslor, och uppenbarligen lite dåliga erfarenheter av ordningsvakter.
”Han blir aggressiv när ni står här med era västar och syns…”
Eh, okej… Är det nu jag ska bli rädd, eller…?
Hur som, slutet gott, allting gott.

* Får anrop på radion om en man liggandes på en bänk på en station i närheten av oss, beger oss i dit i maklig takt. Klockan är runt halv fyra på morgonen. När vi närmar oss går ropet ut från TryggC att ”Det ser ut som att den sovande mannen blir muddrad… ja, nu vaknar han till… gärningsmannen har (diverse kläder) på sig, offret har lagt sig på golvet igen…”
När vi kommer till platsen kan vi förstås inte hitta gärningsmannen, som i likhet med många andra modiga människor före honom sprungit som en gasell från platsen.
Den rånade mannen omhändertas enligt LOB, talar om att han skäms och har ångest.
Mannen blir blå i ansiktet, varpå ambulans tillkallas.

* Avlägsnat en person som krävde att få läsa min ”27:a” (PL§27-rapport) rörande ett annat ärende, när hen vägrades detta hävdade hen ”mänskliga rättigheter” och försökte slita åt sig pappret. Hen förstod inte begreppet integritet…

* Avvisade en person som tyckte det var lämpligt att kasta en skakad läskburk i golvet så att den sprängdes och stänkte läsk på andra resenärer. För detta blev jag hotad till live, tackar som frågar.
Fast det slutar förstås inte där… när den unge mannen blir ivägsläpad av sin kompis är han så arg att han skriker så att det hörs över hela stationen, vilket gör att fler och fler människor kollar på honom, vilket i sin tur verkar göra att han måste vara ännu häftigare… Han ska då sparka på panelen som sitter mellan de olika rulltrapporna, men felbedömer det hela och missar så grovt att han med stödbenet halkar i sin egen läskfläck och faller handlöst till golvet.
Inte ett öga torrt i lokalen. Alla skrattade.

* Omhändertar en person som från början försökt använda sin mobiltelefon (avstängd) som Access-kort i spärrlinjen. Det gick inte jättebra för honom, men då det är mycket folk på stationen försöker vi snarare tala mannen till rätta, men efter tre-fyra försök med olika kommunikativa strategier blir mannen omhändertagen enligt LOB.
Väl inne i Trygghetsrummet tar denna dialog sin plats:
Mannen: ”Allså… *hick*… Får jag…
Jag: ”Vad får du?”
”Får jag ringa någon? Mamma?”
”Ja, visst får du det, men är mamma verkligen vaken såhär dags?”
”*snyft* Då ringer jag PAPPA då!”

* Pratade med en berusad hemlös, han beklagade sig över att jag får snusa inomhus när han inte får röka inomhus.
En annan man hör vår dialog och utbrister:
”Man får inte göra någonting alls i Sverige längre. Jävla Gestapo-Sverige!”
Jag valde att ignorera honom, av så många skäl…

Hur var din helg?

Jobbhelg: Stelfrusen man, otrevlig man, och trevlig skånska

Efter en tids ledighet så blev det så i fredags dags att återigen dra på sig ”rustningen” och ge sig ut i kamp.
Kampen fördes mot en fuktig och illvillig kyla, -11 uppmättes i min bil som kallast under helgen, men det kändes mycket värre än så.

Det var dock för min och kollegans del en väldigt lugn helg, några mindre jobb bara, vilket gjorde att man kunde lägga den nödvändiga tiden på jobben när de väl dök upp.

Vi fick ett anrop om en stökig, äldre man på en station, men när vi kommer dit ligger lugnet som ett töcken över stationen, det är knappt att spärrvakten noterar att vi försöker prata med honom.
Vi får veta att det rör sig om en äldre man med svart mössa och rollator, vilket på en plats där cirka en handfull personer uppehåller sig blir ganska iögonfallande. Vi hittar således mannen och försöker prata med honom, men han sitter mest och svär åt oss. En kvinna i 20-årsåldern vänder sig mot oss och berättar att mannen varit hotfull och otrevlig mot henne, varpå mannen börjar skrika och gasta mot kvinnan, som blir skrämd igen.

Vi tar därför med oss mannen ut, dels för att han behöver få en chans att komma ut ur alkoholdimman, och självklart också för att ge de andra människorna lite lugn och ro.
Av en väktarpatrull som finns på stationen får vi veta att samma man var där även föregående kväll, och hade ett liknande beteende. Då blev han LOB:ad av våra kollegor…
Vi fortsätter samtalet med mannen på ett konstruktivt sätt, tycker vi, men för hans del var det mest en fråga om att tala om för oss att vi skulle dra åt helvete. Flera gånger om.

”Sluta mobbas! Dra åt helvete!”

Skrek den gamle mannen vid flera tillfällen, något som självklart hade ett tämligen stort underhållningsvärde för den samlade skaran resenärer, som nu uppgår till cirka 40 personer.
Vi ser till att mannen kommer på sin buss för att ta sig hem, sen lämnar vi, med ett leende på läpparna.

Framåt halv tre på natten dök nästa ‘case’ upp, vi fick anrop om att en man somnat på en utomhusstation en bit ut ”på landet” så att säga, så vi satte fart. Att somna utomhus i minusgrader är aldrig bra, är man dessutom berusad så är det ännu farligare. När vi kommer fram hittar vi mannen i sidled halvliggande på en bänk, stel som en pinne. Vi försöker få upp honom i sittande ställning, men det går inte. Han är så frusen att musklerna har krampat ihop, och rumpan fungerar därför som en form av vippbräda; när vi sätter honom upp kan vi inte luta honom bakåt mot ryggstödet, för böjningen i midjan är för stor. Han faller också tillbaka åt höger om vi släpper efter.
Vi gör vårt bästa och lyckas åtminstone knäppa hans jacka, efter att ha kontrollerat puls och andning.
I samband med att jag kontrollerar pulsen känner jag att han är iskall inte bara om handen, som började gå mot en blå ton, utan även en bra bit upp på underarmen var han ordentligt kall. Vi försökte väcka honom, men det var lönlöst, trots bokens alla knep.
Vi hämtar också en filt och lägger över honom, även om det kändes lite löjligt i minusgraderna.

Vi omhändertog mannen enligt LOB, men valde att kalla ambulans istället för polis eftersom vi inte riktigt kunde avgöra hans status mer än att han druckit och var ganska kraftigt nedkyld.
Ambulansen var snabbt på plats och fick med mycket möda upp mannen på båren och in i bilen, där de inledde sitt magiska arbete. När vi lämnade efter några minuter stod ambulansen kvar.

Sjukvårdspersonal i alla dess former, men framförallt de som jobbar med akutärenden, har jag den yttersta respekt för. Jag tror inte att jag någon gång mött en sjukvårdare som haft ett dåligt bemötande mot mig/kollegan eller personen som är föremål för vård.

All heder åt er allihop, ni förtjänar mer än ni får. På alla sätt.

Lördagens arbetspass avslutades dock med att väcka en ung tjej som sov i en biljetthall, men hon visade sig vara vaken och gick ut för egen maskin medan vi samtalade kort med spärrvakten.
Jag tänkte fråga tjejen hur hon mådde bara, det slutade med att vi stod och pratade med två riktigt trevliga tjejer från Helsingborgs-trakten i kanske 10-15 minuter.
Ett bra avslut på passet tycker jag.

2011: Toppar och dalar

Efter att Polisen Södermalm publicerat en mycket omfattande lista av tragiska, hysteriska, fnittriga och andra typer av ursäkter så var förstås inte ovblog.se mycket sämre heller.

Jag tänker göra ett försök på att plocka ut så mycket jag nu kan minnas från röran som var 2011.
Det blir inte nödvändigtvis just ursäkter, men lite blandade godsaker.
Utan inbördes rangordning, givetvis.

En konversation mellan två OV, som jag råkar höra en del av:
OV 1: ”…lite i ‘gråzonen’ om du förstår vad jag menar… Och det är fan inte okej!”
OV 2: ”Jag förstår precis! Men där jag jobbar är det helt becksvart, och då pratar jag alltså inte juridik…”
=============================

En kvinna ses urinera invid en hiss på en tunnelbanestation. När hon är klar går jag fram till henne och konfronterar henne.
Jag: ”Jaha, är fröken klar nu?”
Frk: ”Jaaa, det var så skööö…nej. Nej!”
”Nej? Eller kanske…ja?”
”Men nej! Eller, jag är klar, men alltså… det var inte meningen!”
”Inte meningen att kissa?”
”Precis!”
” *harkel* Ja, så… Vad säger du om att du följer med oss ut och så får du ta en promenad hem istället?”
==============================

En kvinna frihetsberövas av annan patrull, anledningen är för mig okänd. De har dock bett om stöttning, vi anländer, öppnar dörren till trygghetsrummet för att kolla läget med kollegorna och den frihetsberövade.
Upprörd, frihetsberövad kvinna: ”…och DU! DU! *pekar som flickan i Exorcisten*”
Jag, måttligt förvirrad: ”Hejsan!”
”DU! DU HAR OCKSÅ LITEN K*K!!one!”
==============================

En enligt LOB omhändertagen berusad man, som skulle behöva en ny uppsättning kalsonger och byxor, liggandes på golvet, insmetad på större delen av underkroppen i sagda olycka, en tisdagsmorgon runt 03:
”Vafan grabbar, om ni ska ha mig här får jag ju inga brudar!” *kräks på jackan*
==============================

OV, till en kraftigt berusad man av såattsäga nordasiatiskt/sydryskt ursprung: ”Hej, du är för berusad för att åka tunnelbana, du får ta bussen eller en taxi.”
Krökar-med-hästar: ”HWARFOUÖR!?”
OV, nu med mindre tålamod, seendes vart detta kan tänkas leda: ”Too much party-party! Too much drink! Take bus instead!” Detta kombineras med professionella gester för att förtydliga framförallt drickandet.
Krökar-med-hästar, nu i ett plötsligt ögonblick av insikt: ”Ah. Sorry. I from Mongolia! *krigstjut* You give me beer?”
==============================

Tre tämligen salongsberusade killar ses på ett busstorg en helgmorgon, lekandes med en saxlyft som av någon anledning stått med nycklarna i.
OV: ”Okej killar, färdiglekt. Kliv ner nu.”
Kille 1, som styr själva maskinen: ”Jag vet inte hur man kör ner…”
OV: ”Men du körde ju upp den… *förklarar hur han ska göra*”
Kille 2, som inte har studieskulder: ”Haha, jag är på taket! Wooooo…”
Kille 3, på väg upp på taket från lyften: ”Wooooo….”
Kille 1: ”Woooooooo…”
Efter mycket om och men och härjande får de till slut markkänning igen, och frågan infinner sig.
”Jaha killar, det är ju inte eran saxlyft, eller hur?”
Killarna: ”Näääääe… *tittar ner i marken*
”Varför håller ni på och leker med grejer som inte är era? Det hade kunnat gå sjukt illa om nån av er ramlat, begriper ni inte det själva?”
Kille 2: ”Jooo… Förlåt… Men, den liksom bara stod där! Den hånade mig!”
==============================

Kommer in i en biljetthall och ser en tanig tjej sitta grensle över en större tjej med händerna till synes mot halsen på den liggande tjejen. Det visade sig att de helt enkelt lekte.
Tanig tjej, ~18: ”Men du ser stor och tuff ut, så du kan få ‘rough me up’ ändå om du vill…”
==============================

En lätt berusad man (~45) med afrikanskt ursprung missar tydligen tåget på grund av någon form av miss i skyltsystemet, varpå han på kraftigt bruten svenska konfronterar spärrvakten om det inträffade:

”Ey brorsan, vad har hände med tooget?”
==============================

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

  • ungdomar som dricker
  • ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
  • berusade människor
  • ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
  • lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.

Somliga har tur, andra inte.

Filmen talar väl rätt mycket för sig själv egentligen…


…men därför får du inte vara i tunnelbanan när du druckit för mycket.
Alla människor har inte den turen jämt. Enligt en artikel om händelsen i DN såg en annan resenär hur kvinnan ramlade, och hann larma polisen och tåget stoppades.

Kvinnan klarade sig utan allvarligare skador, som tur var!

Full och dum, eller bara dum?

Härom kvällen tog jag mig för att ägna min ledighet åt att bowla med goda vänner. Eller alltså, vi åkte till en bowlinghall och rullade klot mot käglor.
Mina vänner är således varken klot eller käglor, så det inte blir några olyckliga missförstånd! 🙂

Vi bowlade i drygt två timmar, och idag har jag faktiskt träningsvärk i ändalykten. Jag misstänker att det beror på min bristande bowlingteknik och -erfarenhet, men det kan också kanske bero på absurd sovställning på småfylla. Vem vet…

Hur som haver, efter bowlingen gick vi på en lokal pub och avnjöt ett par goda glas. Innehållet var åtminstone gott, brukar inte smaka på glasen längre.
Så gick vi vidare till ett ställe med lite… vad ska man säga, mer passande målgrupp kanske. På vägen dit möter vi en (till synes svensk) man nånstans runt 35-40, som lite wigger-aktigt närmar sig mig med orden ”Mannen, mannen!”
Vissa av er anar nog…

”Är det mig du pratar med?”
”Ja… alltså, jag har en BMW med *ohörbart* fem *ohörbart sludder*, okej?”
”Alltså, jag hör inte så mycket av det du säger… kan du prata lite tydligare?”
”Jag *ohörbart* BMW *ohörbart* fem *ohörbart* köpa den?
”Du vill alltså att jag ska köpa din BMW, för en femkrona, är det rätt?”
”NEJ! Jag behöver hjälp! *ohörbart* telefon?”
”Du har ju en egen telefon, du står ju och håller i den, dude…?”
”DEN HAR *ohörbart*!!”
”Ooooo-kej… Men du, jag tänkte såhär, att jag går och umgås med mina vänner nu, är det okej för dig?”
Mannen ger mig en lång, utmanande blick och säger sedan ”Okej.”
”Tack!” säger jag då, och vi börjar gå.
”MEN! Du skulle ju inte ens hjälpa mig om jag LÅG HÄR OCH SKULLE DÖ!!!” ropar han efter mig.

Jag har aldrig i mitt liv sett personen förut, jag misstänker dock att han blandade ihop mig med någon.
Men hur det än är med den saken så undrar jag ju, rent krasst… Vad tjänar jag på att låna ut min telefon – med allt vad det innebär i smartphone-tider – till en främmande man, på fyllan?
Förmodligen ingenting mer än ett medmänskligt tack, och ibland räcker det faktiskt inte för mig.

Halloweenhelg, höstlov och löning…

…för egen del var det givetvis jobbhelg (och är fortfarande; tre nätter kvar på vändan), så jag fick roa mig med att se andra människor ha roligt. Jag är inte på något vis missunnsam, men ibland undrar jag om inte folk får nog av det här som kallas ”det roliga”.

Helgen var för vår (min och kollegans) del ganska lugn, sett till ingripanden och liknande. Däremot blev det en hel del fylla att se efter. Det är lite som att vara dagisfröken (förskollärare?) fast åt fysiskt vuxna människor.

Tänkte jag skulle dela med mig av valda delar av det som hände i helgen, generös som jag är.

En kille i 20-årsåldern ser några andra killar springa upp för rulltrappan när någon trycker på nödstopp. Killen förutsätter att det är de fyra springande killarna och han tar så att säga tag i saken och konfronterar dem med orden ”Det där var väl jävligt onödigt?”. Dock så visar det sig att han inte sett dem trycka på nödstopp utan han bara förutsatte att det var dem.
Ingen skugga på honom för det; jag hade dragit samma slutsats tror jag. Men när killarna säger att de är oskyldiga så tappar killen fattningen och slår av en glasflaska och ska ge sig på de andra killarna. Som tur är har hans flickvän kommit upp för rulltrappan och stoppar honom innan vi anländer. Vi pratar med samtliga inblandade, det hela slutar med att alla ber om ursäkt för sitt uppträdande och fortsätter sina respektive resor. Ingen ville göra anmälan mot någon, trots att polisen kom till platsen förvånansvärt fort.

===

Vid ett annat tillfälle uppmärksammas vi av en tunnelbaneförare att de ungdomar som sitter precis bakom hans hytt har ägnat hela sin resa åt att sparka och slå i väggar, samt hålla upp dörrar och orsaka förseningar i trafiken.
Vi beslutar att ta ut ungdomarna (fyra till antalet) ur tåget och ta ett samtal med dem. De säger givetvis att de inte har gjort något, och kanske var det sant, jag vet inte.
Men när en trafiktjänsteman (tunnelbaneförare) känner att resan inte kan återupptas så länge personerna är ombord på tåget så är vi så illa tvungna att förmedla nyheterna till de berörda.
De erbjuds att kliva av, sköta sig, och ta nästa tåg, men de väljer istället att börja spela pajas under vårt samtal, så vi avvisar dem helt enkelt från stationen. Hårt, kan tyckas, men på något enkelt litet vis hoppas jag att de lär sig hur man beter sig i ett kollektivt färdmedel.

===

En spärrvakt hade ringt Trygghetscentralen och meddelat att ett flertal resenärer gjort honom uppmärksam på att en ung kvinna ligger ”utslagen” på en bänk. Trygghetscentralen använder trygghetskamerorna på stationen för att konstatera att det ligger en kvinna på en bänk, och skickar dit mig och kollegan.
Med förra helgen i färskt minne kan det hända att vi trycker lite på gaspedalen…
Vi lyckas utan några större svårigheter väcka kvinnan och förklara det olämpliga i att sova i kollektivtrafiken, främst då att risken för att bli rånad tyvärr är högre under fredags- och lördagsnätter, speciellt om man sover.
Den unga kvinnan är sådär nyvaket förvirrad och pratar väldigt osammanhängande, men efter ett par minuter utomhus i den friska höstbrisen så klarnar hennes huvud och vi kan gemensamt konstatera att hon är bara ett par hundra meter hemifrån. Hon ringer en kompis som kommer och hämtar henne med bil, samtidigt som hon tackar oss ungefär sju gånger för att vi väckt och hjälpt henne.

===

Vi springer på ett sällskap som dricker vin ur en flaska med skruvkork. Stämningen i sällskapet är god, så vi samtalar en stund och påpekar att man faktiskt inte får dricka alkohol inom kollektivtrafikområde, något de både accepterar och respekterar på en gång. Jag säger då att om de har korken kvar så kan de ju skruva på den och stoppa flaskan i väskan, men tjejen som håller i flaskan räcker över den med orden ”Den kostade bara 15 kronor i Tyskland, du kan få kasta den. Jag har nog fått så jag klarar mig!” och avslutar med ett skratt. Och en high five. Sånt kan verkligen göra hela kvällen så mycket roligare, åtminstone för mig. Folk som är glada och avslappnade, och accepterar att man ”kommer på” dem när de gjort lite fel, helt enkelt. En eloge till dig om du råkar läsa detta. 🙂

Större delen av helgen har dock gått åt till att väcka sovande människor på tåg i tid och otid.
Det här med att ligga under säten, i sitt eget kräk, och sova verkar vara en stor grej.
Själv har jag sett nog av det för att vilja prova själv, men det kanske är kul?

Att sedan avsluta den ena kvällen med att prata med två mycket avancerat sminkade tjejer (tror de skulle föreställa lik, alternativt typ offer ur en bilolycka) som dessutom var väldigt trevliga.
Återigen, sånt bidrar till att jag tycker det alltsomoftast är väldigt kul att gå till jobbet.

%d bloggare gillar detta: