”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

”Chefen ger miljoner till personalen”

Nej, som ni redan listat ut är det inte en rubrik från bevakningsbranschen, utan från ett ganska litet företag i Värnamo, som uppenbarligen går sådär härligt bra att de anställda får ta del av vinsten.
http://www.dn.se/ekonomi/chefen-ger-miljoner-till-personalen

Jag blir glad när jag läser sådant här, för jag kan inte tänka mig något annat än att de anställda gjort sig förtjänta av en så positiv behandling, samtidigt som chefen förmodligen redan behandlat sina anställda väl eftersom de fortfarande är anställda.

I vår lilla fiskskål hade vi möte nyligen, där vi ägnade stor del av tiden åt att få reda på hur liten marginalvinst man faktiskt har per timme och ordningsvakt. Det hela var, förmodar jag, ett sätt för vår arbetsgivare att både säga åt oss att sluta vara sjuka, samt att sluta jobba övertid.

Återstår att se hur utfallet blir med den förhoppningen…

Att välja sina strider

Det dyker upp lite korta inlägg nu, och jag gissar att vissa av er är nöjda med det, då jag fått kritik för att skriva ”för långt”.
Jag har ibland svårt att hålla det kortfattat eftersom jag inte vill utelämna något av vikt, jag vill inte förmedla en händelserapport, jag vill försöka förmedla en tanke, förnimmelse eller känsla för hur stämningen var på platsen eller i den situation jag beskriver, och på så sätt skapa en viss insyn i min vardag.

”Avlägsnade tre personer för berusning” blir ganska tråkigt att läsa i längden tror jag, därför försöker jag välja händelser som till sin natur är ganska vardagliga men som ändå har något litet som jag tror kan vara läsvärt för er som läser.

Det leder mig inte helt osökt in på en händelse från gårdagen, det första passet vi ordningsvakter i SL gjorde i den nya, blåa, uniformen, med tillhörande varselväst och traktorkeps. Man ser således ut som en korsning mellan Polis p.g.a den blåa färgen och varselvästen, och en Odal-bonde tack vare den eminenta huvudbonaden.

Bilden är helt oretuscherad, OV på bilden ser ut precis sådär. En bild ljuger aldrig, det vet ni.

Hur som haver, händelsen utspelar sig på en station i de mer centrala stadsdelarna ungefär en halvtimme innan sista tåget för kvällen passerar.
Tre unga män, cirka 20-25, kommer in i biljetthallen, alla tre är smygfulla som man ibland är på en onsdag.

Två av de tre tar sig igenom spärrarna med sina kort helt utan problem, den tredje blir kvar utanför då han saknar kort och inser det osmarta i att planka när fyra ordningsvakter står och spanar ut över biljetthallen som en vaktpost på Hadrianus mur spanade mot det skotska landskapet.

Den unga mannen försöker skicka en sms-biljett, men har uppenbara problem med det hela då han har ett kontantkort som inte är registrerat hos mobiloperatören, och ett kort samtal uppstår mellan den unga mannen och spärrvakten som försöker förklara för honom att kortet måste vara registrerat, men både han och en av vännerna – som nu gått ut för att hjälpa sms-killen – avbryter spärrvakten.
Jag knackar sms-killen på axeln och ber att få prata med honom, det är lättare för mig som står bredvid honom att hjälpa än vad det är för spärrvakten som sitter inne i kuren.
Vi kommer fram till vad problemet är, och de bestämmer sig för att lösa det när de kommit hem, och ska ta sig iväg på annat sätt.

Men här, när jag knackar killen på axeln, så reagerar den tredje killen – som är kvar innanför spärrlinjen – ganska oväntat, han börjar skrika ”Eeey!” och går emot mig och den kollega som för tillfället står i närheten av mig utanför spärrlinjen.

”Ni är ärliga framför kameran! Var ärlig i uniformen! Ni står och är så jävla häftiga men ni vet att jag tar er!!”

Skriker han medan han går emot oss, ut genom spärrarna och fortfarande skrikandes åt oss att vi ska passa oss, ”För jag ska ta er alla!” fullföljer han. Jag och kollegan står mest och skrattar och undrar om det är sant, samtidigt som de två killarna som stod vid spärrvakten nu med viss möda sliter bort sin kamrat hela vägen till entrédörrarna och säger åt honom att skärpa sig, men på det örat vill han inte lyssna utan kränger sig ur deras grepp, med en hastig och smidig rörelse slänger han jackan på golvet och går emot oss igen, skrikandes saker av samma kaliber.

Dock så upptäcker han att vi inte är intresserade av att slåss, så han säger ”Kom hit och slå mig med era batonger då, era fittor! Ni är så jävla kaxiga!” trots att ingen av oss sagt ett ord.

Till slut ger han sig och låter sig föras bort av kompisarna.

Det är synd att flera människor inte har den typen av vänner, som blandar sig i innan skiten träffat fläkten.
Om ni läser det här så hoppas jag att er vän visar er den tacksamhet han borde.

”Vad grundar du det på!?”

Skulle jobbat i helgen, men har dragit på mig feber och en massa annat skräp, så jag sitter inlindad i filtar och försöker hålla mig vaken. Och sova. Inget av det funkar något vidare, så jag surfar runt lite på nätet istället.

Hittade ett blogginlägg, eller en artikel snarare, av en ordningsvakt som brukar jobba i krogmiljö.
I artikeln skriver han bland annat att

Varje entrévärd eller ordningsvakt får nog den frågan minst tio gånger per kväll, efter att ha nekat någon inträde eller avvisat någon från krogen på grund av att de är ”märkbart påverkade*”.

Han vidareutvecklar det hela till att handla om sex grundbedömningar till varför du blir avvisad från ett ställe baserat på din alkoholberusning.
Det är faktiskt också tillämpligt i andra miljöer, till exempel tunnelbanan.

Jag ska inte vara så ful att jag återger hela artikeln av flera skäl, utan jag länkar till artikeln och hans egen hemsida så får ni läsa den i originalutförande.

Artikeln: http://www.finest.se/articles/article.php?aid=7201
Kim Elmans hemsida: http://www.kimelman.se/

Kim redogör alltså för  sex olika tecken på ett för högt alkoholintag, av vilka jag själv kan känna igen mig i vissa.
Sluddrandet (3) kommer för mig på ett ganska tidigt stadium, ungefär 2-3 pints efter att fingrarna börjat tappa sin finmotoriska funktionalitet, vilket innebär 5-6 pints totalt. Vinglandet kommer strax efter, för min del efter ungefär åtta pints, beroende på vad vi kan kalla dagsform^*. Vidare så hamnar jag så småningom på den nivån av berusning att jag helt enkelt inte förstår (4) vad folk säger. Missförstånd uppstår lätt på grund av det.

^* (Dagsformen är i princip en samling faktorer som påverkar din person, bland annat kosthållning, motion, umgänge, sex och sömn. Samtliga dessa faktorer påverkar ditt humör, men ännu viktigare, din kropps förmåga att hantera giftet alkohol.)

Katalepsi har jag inget minne av att jag råkat ut för, röda ögon har jag helt sannolikt haft men det är inget jag själv tagit reda på. Alkoholstank har jag heller inga minnen av, även om det säkert förekommit.

Jag tror att det är en bra grej att lära sig efter ungefär hur många glas man till exempel börjar bli otydlig i sitt tal, eller som i mitt fall att fingrarna börjar kännas avdomnade. Det är – för mig – en signal som säger att det är dags att ta det lite lugnt med alkoholen en stund framöver. Ta en vatten eller läsk istället. En promenad kan fungera, eller en bit mat kombinerat med en alkoholfri dryck.
Om man vet med sig att man sovit normalbra, det sociala har varit normalbra, och man har ätit ordentligt, ja, då borde man ha en tämligen bra tolerans. Om jag vet att åtta pints är lagom när jag haft en normalbra dag, då kan jag utgå ifrån att om jag t.ex inte sovit ordentligt så är åtta pints alldeles för mycket för att jag ska må bra.

Nu jobbar jag inte så mycket i krogmiljö längre, men det hände ändå så gott som varje arbetspass att någon tycker att de minsann inte alls är för berusade, eller att deras beteende inte alls är ordningsstörande.
Så kommer det säkerligen alltid att vara, att åsikter går isär.
Men om du blir nekad inträde, eller avvisad, på grund av att du är berusad, ta gärna tillfället i akt att tänka över situationen.
Tänk över ditt agerande, och ditt ordval. Vänta på ett tillfälle när ordningsvakten verkar ha det lite lugnare och fråga lugnt om du kan få prata med honom/henne.
Blir det ett nej på den frågan, gå bara där ifrån, och känner du för det så gör en anmälan till polisen dagen efter om du fortfarande känner att agerandet var felaktigt.
Svårigheten är ju förstås att styrka att en berusning faktiskt förelegat i gästens fall, men om man vill och kan så finns det ju sätt att själv bevisa det, om man är lite klyftig.

Sen kan det ju faktiskt vara så att du var så berusad att du inte skulle dricka mer.
Det kan också vara så att ditt beteende var på flera sätt klandervärt.
Det kan ju faktiskt vara så att du genom att gå hem, eller åtminstone ut från stället, räddar dig själv från en vedervärdig baksmälla.

Såhär med en hel del olika facit i handen kan jag säga att många personer skulle tjänat på att gått hem när de fick den trevliga tillsägelsen av den trevliga och tålmodiga vakten, istället för att genom sitt beteende göra vakten snarstucken och elak, och själv få spendera de närmsta timmarna i en cell på häktet.
Men det är bara min åsikt, förstås.

Tacksamhet

På mitt senaste arbetspass träffade jag en äldre man, som till utseendet lätt sätts i samma grupp som personerna på bänkarna i närmaste centrum.
Han har suttit på många sådana bänkar genom åren.

Jag vet inte hur gammal han är, men troligen runt 60 år. Han är lång och gänglig, och gör inte mycket väsen av sig. Jag kallar honom Börje här, men det är inte hans riktiga namn.

Förra gången jag träffade honom var för ungefär två år sedan, då han blev omhändertagen enligt LOB eftersom han var så berusad att han var nära att snubbla ner från perrongen och ner på spåret.
Väl inne i trygghetsrummet (eller ”avräket”, efter avräkningsrum) sätter vi honom på en stol och rengör såren han ådragit sig när han ramlat tidigare.

Givetvis står en skara nyfikna människor utanför rummet och kräver att vi ska öppna dörren så de kan se att vi inte slår ihjäl Börje. Kollegan går ut till folksamlingen och förklarar läget, och att vi inte vill öppna dörren av hänsyn till Börjes integritet.

Tänk dig själv om du blir omhändertagen för att beredas vård, skulle du vilja att så få som möjligt får se dig i din utsatta situation, eller så många som möjligt?

Efter någon minut kommer kollegan in igen och folket utanför har lugnat sig betydligt. Vi pratar med Börje, som till en början är fåordig och nedstämd, men efter en stund kommer tårarna.
Han gråter för att hans missbruk har gjort att han förlorat kontakten med sin son. Sist han pratade med sonen var för drygt sex år sedan, då grabben var 11 och glad över att han hade gjort bra ifrån sig i ett idrottsevenemang.
Börje berättar att han var i sånt tillstånd att han helt enkelt somnade med luren mot örat. Det sista han för sex år sedan hörde sin son säga var ”Lyssnar du på mig, farsan?”

Börje gråter fortfarande när polisen kommer (det funkar så, även om han körs till sjukhuset så är det polisen jag som ordningsvakt måste kontakta eftersom de är mina förmän.) och de undrar givetvis vad som har hänt. Jag tar en av poliserna åt sidan och ger en snabb genomgång av vad Börje berättat för oss. Polisen pratar med Börje en stund och frågar om han vill till sjukhuset, vilket han verkar tycka är en bra ide. Börje tackade oss för att vi hjälpte honom, och när poliserna ledde honom mot bilen så flirtar han ganska friskt med den kvinnliga polisen, som ler brett och säger att det får de när han nyktrat till, och det kan krävas blommor.

Igår träffade jag Börje, som jag först inte kände igen. Håret var klippt och kammat, skorna knutna, finbyxan på, och ögonen var… Ja, klara. Intelligenta. Nyfikna.
Börje går emot oss, vinkar glatt och igenkännande, vi tar i hand och utbyter de vanliga mellan människor förekommande artighetsfraser. Jag säger att han ser bra ut, och han säger att ”Den där dagen ni plockade upp mig från marken, det var då. Ni räddade mig, och då bestämde jag mig. Fan, jag visste ju knappt vart jag var, vilken tid på dygnet det var eller något annat för den delen. Jag bestämde mig. Jag flyttade, slutade ha kontakt med mina så kallade vänner och slutade dricka. Nu har jag varit nykter i tre år.”

Han ska gå och se sonens gamla fotbollslag spela match.
Jag vågar inte ställa frågan, men han säger det själv rakt ut, att hans son ska möta honom vid idrottsplatsen.
”Ja, jag minns ju inte mycket från IP’n, men de har jääkla bra korv på den IP’n!” säger Börje, klappar sig om magen och skrattar sådär som bara gamla gubbar kan.

Det känns faktiskt ganska bra att vara en – ack så liten – del i ett stort pussel, men att få tacksamhet och beröm tillbaka, från en person som varit på den absoluta botten och tagit sig upp över ytan.
Jag inser självklart att det inte är min förtjänst att Börje tagit sig ur skiten, att han ordnat upp sitt liv, men det känns bra att veta att så lite som att göra sitt jobb på ett bra och snyggt sätt kan, om inte direkt, så ändå indirekt bidra till att rädda en människas liv.