Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Kategoriarkiv: politik

Bättre användning av ordningsvakter

Det här inläggets titel är kopierat rakt av från en motion lagd i Riksdagen. Den finns att läsa i sin helhet här.

Det är SD:s Kent Ekeroth och Adam Marttinen som lagt motionen, men det har nog ingen missat vid det här laget.
Så låt oss gå igenom motionen lite.

Tyvärr är situationen för polisen idag ansträngd. Dels på grund av en stor befolkningsökning genom massinvandringen, dels genom att myndigheten varit underfinansierad under lång tid och dels på grund av en polisledning som ofta inte vågar eller vill göra det som krävs.

Som ett resultat av otryggare samhälle och en polismyndighet som går på knäna har den privata säkerhetsbranschen vuxit snabbt eftersom efterfrågan på tjänster för personer och företag ökat.

En av de grupper som idag i ökande grad får upprätthålla ordningen är ordningsvakterna. Deras befogenheter är dock av naturliga skäl relativt begränsade men där de kommit att utgöra ett viktigt komplement till polisen. Dock utnyttjas inte den resurs de är i tillräcklig grad som behövs med dagens läge. Följande förbättringar bör utredas:

Så långt allt väl, det stämmer tämligen bra överens med min och många andras lägesbild av framförallt Polisen, men också den privata bevakningssektorn.

Man räknar sedan upp fyra huvudförslag att utreda; blåljus för ordningsvakters fordon, OC-spray, spotthuva och benfängsel, samt LOB-buss.

Först; blåljus, inom exempelvis SL-uppdraget (”tunnelbanan”):
I grunden, anser jag, en god och välbehövlig idé. Mestadels i mina ögon på grund av den mer eller mindre överhängande faran för liv vi som ordningsvakter faktiskt relativt ofta hanterar, i form av ”hoppare”, grova misshandlar med tillhyggen, och så vidare, men också på grund av att vissa människor försöker utsätta oss ordningsvakter för samma typ av våld.
Jag tror dock att det kommer bli nej, för Polisen (och därmed Polisförbundet) kommer sannolikt vara remissinstans under utredningen, och de brukar generellt ogilla att ordningsvakter gör något polisiärt överhuvudtaget.

Sen, OC-spray:
Jag har läst lite diskussioner på nätet om detta, inte enbart nu utan sedan flera år tillbaka. Samma motstånd mot OC-spray till OV finns hos enskilda poliser (och förmodligen myndigheten) som när den expanderbara batongen dök upp. Klassisk avundsjuka och revirpinkeri.
Jag tror i och för sig att OC-sprayen kan utgöra ett bra verktyg för väldigt många ordningsvakter i en ganska lång rad situationer, men jag kan inte låta bli att undra – det händer ju att OV frihetsberövar folk som visar sig ha både stick- och skjutvapen på sig, samt skyddsväst – är det inte dags att beväpna ordningsvakter så att de kan freda sig själva och andra?
Elchockvapen eller andra non-lethal weapons borde också utredas, då det är ytterligare ett verktyg som faktiskt kan vara skillnad mellan liv eller död.

Och i likhet med skyddsvästen är det sannolikt något du kommer bära varje pass, men som väldigt sällan används till det den är avsedd för.

Fotfängsel/spotthuva:
Personligen tycker jag det är mycket märkligt att vi inte redan har dessa i vår lista med godkänd utrustning, då spott är om inte farligt så åtminstone fruktansvärt otrevligt att utsättas för.
Och utsätts för det gör vi. Här kan jag rentav tycka att Transport skulle kunna vara intresserade då det erbjuder en klar förbättring av arbetsmiljön.
Fotfängsel likaså; eftersom vi redan med stöd i lag får belägga någon med handfängsel torde det vara självklart att få belägga denne med fotfängsel om behovet finns.
Men i dagsläget får vi inte det, och det är bara att gilla läget tills vidare.

Och slutligen, LOB-bussar:
I motionen står följande att läsa:

LOB bussar är något bevakningsföretag själva skulle kunna utföra. Skulle transporten kunna delegeras till ett bevakningsföretag för en omhändertagen för LOB eller PL 13 skulle polisen kunna prioritera andra saker som är viktigare.

Det är väl inte bara jag som reagerar på det språkliga här, va? Bra. Texten i motionen är – gissar jag – skriven av en ordningsvakt, och sedan motionerad av de ovan nämnda ledamöterna i Riksdagen. Så långt allt väl, förutom just det språkliga.
Det hade för mig som läsare varit trevligt om man korrekturläst sitt material innan man gjorde det till en offentlig handling.

Men, även förslaget om ”LOB-bussar” är något jag själv tagit upp vid tidigare tillfällen, och då kanske ni redan listat ut att jag tycker det är en ypperlig idé.
Och som med så mycket annat handlar det om hur man strukturerar och genomför en sådan sak, och det trevliga här vore om man från utredarens sida konsulterade ett antal ordningsvakter, poliser, akutsyrror eller -läkare, samt representanter från bevakningsbranschen och fackförbunden, så att man kan utforma en sådan transport på absolut bästa möjliga vis.

Jag saknar väl några saker i motionen som sådan egentligen, och det handlar inte nödvändigtvis om befogenheter eller verktyg, utan snarare skulle jag önska ett ställningstagande från staten, alltså Polisen för ordningsvakterna som institut och tillgång för samhället.
Ska det verkligen vara möjligt för privata företag att anställa ordningsvakter, och sätta dem i situationer där arbetsgivarens intressen ställs i konflikttriangel med kundens intressen, och det viktigaste – lagstiftningen, som får kallas ”polisens intressen”.
Att som privat företag kunna ta betalt för myndighetsutövning känns i min värld lite märkligt i ett land som Sverige.

Att som arbetsgivare och sedermera dennes kund (köpcentrum, krog, sjukhus, kollektivtrafik, m.m.) dessutom kunna detaljstyra ordningsvaktens arbete så att varje minut som spenderas på jobbet måste ägnas åt något för kunden (och därmed arbetsgivaren) viktigt såsom att stå och glo på en tom station, flytta stolar, manövrera hissar, rondera maskinrum, det är för mig lite en gåta då det oerhört ofta tar tid från den huvudsakliga uppgiften, något det enligt ”fappen” inte får göra.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – polisen borde överta det administrativa och arbetsmässiga ansvaret för ordningsvakter.
Utbildning, fortbildning, utrustning, löneutbetalning, placering/stationering, och så vidare. Det skulle för det första göra att kunder inte kan sätta samma press på att få ”rätt” vakter (kön, etnicitet, fysiska attribut i övrigt) utan får helt enkelt nöja sig med det Polismyndigheten skickar den veckan.
Önskemål är en sak, ”avstängningar” är en annan sak, och skillnaden är milsvid.

Låt säga att Polismyndigheten hyr ut ordningsvakter till bevakningsbolagen mot självkostnadspris, dvs hela lönen samt administrativ kostnad täcks av bevakningsbolaget, som sedan får åter pengarna från kunden.
Eller; centrumanläggningar med mera får anlita väktare från privata bolag. Vid behov kan ordningsvakt tillkallas (via polis, information delas däremellan) för att lösa ordningsrelaterade frågor precis som ordningsvakten redan gör idag, och när ordningsvakten är klar med detta återgår den till att patrullera sitt tilldelade område…
Använd ordningsvakterna som en form av närpoliser, det skulle ge större trygghet till befolkningen än idag, större rörlighet på arbetet, större variation, och det skulle förhoppningsvis också göra att man – på det sätt polisen är tänkt att göra – knyter kontakter med medborgare i alla möjliga och omöjliga situationer,
då man på sikt blir en naturlig del i ett område.

Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här…

Motionen är i sin nuvarande form klubbad för utredning, vilket framgår på länken.

Rapporter: Hot och våld ökar i tunnelbanan

Så var det då dags att skriva lite igen, och jag får erkänna att jag saknat det.
Den här gången kommer det handla om det rubriken säger,
alltså att anmälningar om hot och våld i tunnelbanan har ökat.

Jag tror alla är överens (utom Bo Hejlskov) om att vi inte kommer lösa några som helst problem genom att ge hamburgare till stökiga ”barn”.

Siffrorna i DN:s presentation (se länk längre ner) är lite svåra att tyda tycker jag faktiskt. Man pratar om en ökning i antal anmälningar om hot, från 69 anmälningar under 2014 till att året därpå ha hela 101 anmälningar.
Anmälningar om våld har förvisso fördubblats, från 19 till 38 över samma tidsperiod.
Dock tycker jag likväl att det låter som låga siffror i förhållande till antal ärenden jag kan dra mig till minnes bara det senaste halvåret, som ropats ut från TryggC som exempelvis pågående bråk, misshandel, tjafs, hot mot spärrexpiditörer, biljettkontrallanter, konduktörer, bussförare, och så vidare.
Men, vi lämnar siffrorna därhän, och går vidare till det intressanta.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) vill ha fler tunnelbanepoliser, och därför fler poliser i tunnelbanan.
Det vill jag i ärlighetens namn också. Men jag vill också att ordningsvakterna är kvar i kollektivtrafiken.

En del människor jag träffat känner en enorm tilltro till ordningsvakter, men har av någon anledning svårt för poliser.
Andra människor har tvärtom väldigt svårt för ordningsvakter, men känner en enorm respekt för poliser.
Det logiska steget blir då att ha både poliser och ordningsvakter i tunnelbanan, för att på så vis täcka upp för så många eventualiteter som möjligt.

I det vardagliga kan polisen exempelvis skriva böter för de som kissar, röker eller beträder spårområdet, något som vi ordningsvakter ”bara” kan avvisa, avlägsna eller omhänderta någon för.
I det mindre vardagliga, alltså lite större ärenden, så har man polisen snabbt på plats, och man behöver inte dra resurser från den övriga polisiära verksamheten lika ofta som vi faktiskt gör idag.

Plus att det behövs inte många poliser för att formera grupper med hjälp av valfritt antal OV.

Men från 69 till 101 anmälningar på ett år, ska vi ta och kika lite på den saken kanske?
Det har ju hänt en hel del under 2014 och 2015 som givetvis påverkar även tunnelbanan och andra trafikmiljöer, och trots att en eller annan komiker sagt att Sverige är tryggare än på länge, så känner folk sig mer otrygga.
Vad kan det bero på, tro?
Jag har mina tankar, och vissa av er har säkerligen exakt samma tankar, men jag tycker vi låter det stanna där.

Det vore intressant att veta vissa saker; först och främst hur man har definierat de olika begreppen.
Är det en ”anmälning om hot” att man ringer Trygghetscentralen om man tycker det är hotfull stämning i en vagn?
Vilken typ av störning/anmälan rör det sig om; berusat ungdomsgäng, ensam sovande hemlös, högljudda konsertbesökare, osv?
Vilka har gjort anmälningarna; män, kvinnor, i vilken ålder, vid vilken tid på dygnet, på vilka platser?
Vilka är de eventuellt utpekade gärningspersonerna? Kön, ålder, tidpunkt, plats är relevant här också.

Den typen av information kan användas för att ytterligare förbättra Trygghetscentralens arbete med att leverera trygghet till resenärer.

Länkar för referens:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/m-infor-tunnelbanepoliser
http://www.dn.se/sthlm/larmen-om-hot-och-vald-okar-i-t-banan/

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet - något för alla?

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet - 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

"Rasist!"

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

En reflektion om alla dessa arenor

Jag vet att jag sagt det förut, att jag inte så ofta skriver om politik, men det gör jag ju.
Inte nödvändigtvis partipolitik, men mycket av det vi människor möter i vår vardag är på ett eller annat sätt ett resultat av en beslutskedja, gissningsvis någonstans en bra bit ovanför våra egna huvuden.

Det här inlägget skriver jag inte som varande ordningsvakt, utan som varande fotbollssupporter och -besökare, åtminstone fram tills nyligen.
=====

Jag har tidigare varit en frekvent besökare av fotbollsmatcher i staden, främst på Stockholms Stadion då Djurgården är mitt favoritlag sedan jag var en liten bajsmaskin.
Det har inte ändrats med åren; nu är jag en stor bajsmaskin och arenan jag ibland besöker heter nu Stockholmsarenan, men kallas Tele2 Arena av många eftersom det är Tele2 som köpt namnrättigheterna till arenan för ett antal år framåt. Andra, kallar den Söderstadion, förmodligen för att de håller på (man säger inte ”hejar på” när man är vuxen) Hammarby, det andra laget som spelar sina hemmamatcher där.

It’s all good, vilka ”vi” nu är, så är det vår hemmaplan, och vi får kalla den vad vi vill.

Men, jag satt och tänkte lite på det där med Swedbank Arena i Solna, eller Friends som den numera kallas efter att Swedbank skänkt bort namnrättigheterna till organisationen Friends, vilket förvisso kan tyckas lovvärt.

Jag hamnade i en debatt på Facebook, rörande polisnotornas vara eller icke vara, och det hela spann iväg till att bland annat handla om arenafrågan, en fråga jag faktiskt har haft ganska dålig koll på. Nånstans har jag fått för mig att Sverige är ett rikt land (…) och då har vi ju råd att bygga lite skrytbyggen när vi känner för det, eller hur?

”För det är ju så, att så länge vi låter en privat aktör stå för byggkostnaden så har vi en gratis arena sen…”
tänker kanske våra politiker.
Well…
Nej.

Enligt Martin Borg, dokumentärfilmare med goda meriter, men förmodligen mer känd som Slöseriombudsmannen, spenderar svenska kommuner över 400 miljoner kronor per år på idrottsarenor.
Eller, på arenornas rena underskott, rättare sagt.

Det är helt uppenbart inte ett problem som rotat sig enbart i Stockholm,
tvärtom är nog problemen tydligare på landsbygden.

Men, det som gjorde problemet alldeles utmärkt uppmärksammat – för mig – var idag, när jag råkade se den andra halvleken i finalen av Svenska Cupen, mellan IF Elfsborg (från Borås) och Helsingborgs IF spelas på – du gissade det – Friends Arena. I Stockholm.

Man tvingar alltså två lag, á 18 spelare plus ledare, samt deras fans, att om de vill se sitt lag i finalen så måste de åka till Stockholm.
Matchen är strategiskt nog förlagd till söndagens eftermiddag, så att chanserna att komma hem före midnatt är som obefintliga. Det gör, gissar jag, att det är de mest hängivna fansen som reser, och det är givetvis inget fel i det, men jag undrar om inte spelarna, och även publiken hade tyckt det hade varit trevligt att ha åtminstone halv beläggning på läktarna, dvs. runt 25000 supportrar som sjunger och hejar,
istället för de tappra 3423 som letat sig dit idag.

3423.

På en arena som tar 50000 åskådare på fotbollsmatcher, 65 i andra sammanhang.

Jag tänkte i förra året vid ungefär samma tid att nåja, vi får hoppas att något lag från Stockholm tar sig till finalen varje år då, så att det inte blir tomt.
Förra året möttes Djurgården och IFK Göteborg i finalen, som bevistades av cirka 22000 åskådare. Det är givetvis en bättre siffra, men den borde varit ännu bättre.
Folk hade nämligen haft chansen att besöka arenan i samband med årets första derby några dagar innan finalen, och jag är säker på att många med mig avskräcktes av hur ofullständig byggnationen var.

Nåväl. Vad händer nästa år, om två lag med kategoriskt låga publiksiffror går till final, och som dessutom inte är hemmahörande i Stockholm, eller ens i närheten?
Ängelholms FF och GIF Sundsvall, för att ta två exempel. Det återstår att se, som man säger.

Men jag inser ju också att det är för sent att slå back i maskin, att göra om. I Sverige, både inom vissa företag, men framförallt inom myndigheter verkar vi ha som ett inneboende tvång av att uppfinna hjulet igen. Och igen. Och, jajamen, igen. Om hjulet blir fyrkantigt och dysfunktionellt så gör det inget, det var någon annans fel och vi ska tillsätta en utredning, som vi förstås kommer förkasta då den säger att vi gjort fel, tillsätta en ”neutral” utredning som kommer fram till att vi inte kunde gjort något annorlunda, och sen kör vi. Alla med? Bra.

(* Referensen om förkastad utredning är syftad till Björn Erikssons eminenta utredning om huliganism/fotbollsrelaterat våld, om det undgick någon.)

Några kommer säkert säga att vi behöver arenor om vi ska kunna anordna internationella mästerskap i fotboll, och det stämmer ju. Men vi har redan Swedbank Stadion i Malmö, Gamla Nya (Nya Gamla Nya?) Ullevi i Göteborg, och vi hade utifrån det perspektivet klarat oss jättefint med max EN ny arena i Stockholm.
De mästerskap vi anordnat efter 1992 har dessutom varit av ungdomskaraktär; U-21 och U-19, och ett Fotbolls-EM för damer. Inga av de grupperna drar i Sverige sådana besökarskaror att de behöver särskilt många eller särskilt stora arenor.

Problemet är ju som ni säkert listat ut inte isolerat till Sverige heller, eller ens Europa.

Sportbladets Erik Niva skriver flera reportage om fotboll överlag, men mycket fokus på Brasilien såhär inför VM.
Såhär lyder ett stycke ur hans reportage ”Någon kommer att dö här ikväll”:

Enligt de senaste offentliga siffrorna kommer den brasilianska staten att investera ungefär 70 miljarder kronor i VM-arrangemanget.
Vad får egentligen folket tillbaka för de pengarna? En rad sociala projekt och infrastrukturella satsningar var utlovade, men på grund av dålig organisation och usel planering är de flesta av dem redan övergivna eller försenade på obestämd tid.
Arenorna kommer däremot att stå färdiga, kosta vad de kosta vill.

När Brasilien först tilldelades mästerskapet lovade idrottsministern att inga statliga pengar skulle användas för att bygga dem. Nu tycks i själva verket skattebetalarnotan för dem hamna en bra bit över 20 miljarder kronor.

Extra värt att kika lite på är Arena Amazonia i Manaus.
Manaus ligger, som arenans namn antyder, i Amazonas. Inte floden då, utan regnskogen.
Eller ja. Delvis i floden, faktiskt.
Varken staden Manaus eller regionen Amazonas har något lag i de högre divisionerna, vilket gör att kostnaden hamnar på regionens invånare.

Kommer ni ihåg Vinter-OS i Sotji? Inte jag heller. Och ingen annan heller, vad det verkar.
Mindre än en månad efter mästerskapens avslutande skrevs det här inlägget, med tillhörande bilder, på Eurosport, och hänvisar till fler bilder på denna blogg av Aleksander Valov.

Om Sotji och det kommande Fotbolls-VM 2018 finns lite att läsa hos Expressen.

Är ni intresserade av sådant här, kolla vidare kring förberedelserna inför och efterdyningarna i ekot av OS i Kina härom året.

 

 

”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

Ni kommer väl ihåg dessa?

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

Aschberg jagar nättroll

Det är säkert någon av er som uppmärksammat TV3:s nya serie ”Trolljägarna”, där Robert Aschberg med bihang jagar rätt på folk som skrivit kommentarer, inlägg och e-mail med opassande, och ibland olagligt innehåll.

Jag använder begreppet opassande, då det i första programmet överlag var väldigt varierande kvalitet på ”hoten” [programmets ord], för att uttrycka sig milt.

Att utmåla någon som slyna, för att hon eventuellt ljugit om en våldtäkt är givetvis magstarkt och direkt olagligt, men inte nödvändigtvis.
Om kvinnan skulle ha ljugit, så är det ju sant att hon ljugit, eller hur?

Brottsbalken, 5 kap.:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

* (Kursivering och fetstil är min)

”Kalle är en tjuv!” är alltså i grunden ett förtal.
Om det skulle visa sig att Kalle faktiskt är tjuv, är vi tillbaka på nollpunkten.
Det man rimligen lägger vikt vid är huruvida det ”eljest med hänsyn till omständigheterna [är] försvarligt” eller ej att yttra ett sånt uttalande.
Omständigheterna är, om jag inte minns helt galet, inför vilka uttalandet sägs/skrivs.
Skriver jag det i ett brev till en butik där Kalle ofta vistas, så skulle jag förmodligen inte bli fälld, förutsatt förstås att Kalle som sagt är tjuv.
Om jag däremot skriver det i en Facebook-status, så att mina hundratals FB-vänner kan se det, och eventuellt deras vänner i sin tur, så är historien en helt annan.

Förmodligen kommer den unge mannen dömas i tingsrätten, vilket i så fall är bra.

När en etablerad (och på sina håll respekterad) journalist som Elisabet Höglund, som bland annat skriver krönikor för Aftonbladet – krönikor om Sveriges nationalsång, om bistånd, om ”heders”mord.
Om ni bara ögnar igenom dem så märker ni snart att hon har ett ganska brett spektra, vilket jag personligen uppskattar, men det betyder också att hon får meningsmotståndare i alla möjliga läger.

Ett mail skickades till henne, och i programmet lades fokus på frasen:

Jag hoppas något otrevligt händer dig.

Jag är övertygad om att Elisabet, under sin långa journalistiska karriär, fått motta grövre hot än så, men hon kanske lagt dem bakom sig? Vi får kanske hoppas det, för hennes skull, och för många andra människor som möter en hel del otrevligheter på nätet.

Jag menar inte att förringa att folk känner sig hotade av olika saker, eller i olika mängd, jag bara konstaterar att frasen

Du förväntas tåla det

ofta hänvisas till när en ordningsvakt, väktare eller polis blir hotad.
Eller spottad på.
Eller slagen.

Jag tänker inte räkna upp alla hotelser jag mottagit, men ett par som – av ganska olika skäl – satt sig i minnet:
”Kom till Rinkeby, vi ska plocka dig med ‘nian’ din äckliga svenne!”
”Jag ska knulla din 12-åriga dotter i röven tills hon dör!!”
”Nästa gång jag ser dig kommer jag ‘cutta’ dig!”
”Nästa Malexander ska ni bli!”

(Eller på nätet, dock ej personligt: länk)

Än så länge har inget av de hoten lett till varken åtal eller TV-program, kan jag konstatera, möjligen med viss gnagande bitterhet.

Och på samma spår som ovan, att jag (och kollegor) förväntas tåla än det ena, än det andra, kan jag lite försynt sådär undra, att om man skriver krönikor eller artiklar i större tidningar, som i princip läses av 1,3 miljoner människor bara i Stockholm (”Stockholm Trippel”, annonspaket på dagspress.se, den faktiska mängden läsare i Sthlm är förmodligen mindre)…

…borde man då inte ha förberett sig på att folk faktiskt kan bli upprörda?

Vi får ofta höra att ”Han/hon/jag menade inget, jag var arg/full…”, och förväntas köpa det rakt av, utan att gå vidare och göra anmälan om hot mot tjänsteman.
Och vårat jobb är inte att skapa opinion.

Däremot är det för mig högst oklart hur det blev ”medias” jobb att skapa opinion, istället för att spegla opinion som det hette när tidningarna (innan internet fanns i var mans hand) fortfarande hade någon form av etiska och moraliska grundprinciper.
Om ens arbete de facto är att skapa opinion, att få människor att tycka saker, att ändra sin egen ståndpunkt i en eller flera frågor;
borde man då inte sannerligen få tåla ett och annat hot?
För, jag ska ju tåla mordhot från beväpnade kriminella, från fylltrattar, från vanliga människor, från extrempolitiska individer, från missbrukare och så vidare. Jag griper dem för brott, omhändertar dem för berusning eller stök.

Är det inte då lämpligt, eftersom journalister gärna ofta hävdar just detta – att polis och vakter ”ska tåla” en hel massa saker som ingen annan medborgare behöver tåla – att de själva faktiskt tolererar saker också, speciellt då hotelser och ‘hat’ framförs via Internet…?

Förvisso har jag den yttersta respekt för journalister som gräver, som lyfter upp problem och riktar strålkastarljuset på dem utan att använda egna, färgade, filter.
Samtidigt har jag i princip en total avsaknad av respekt för de som applicerar sina färgade filter; det kan med ett fint ord kallas agitera, med ett mindre fint ord kallas det uppvigling, eller propaganda.
Om du sår ett hat, en misstanke, en anklagelse, eller kanske en [alltför kränkande] generalisering, så kan det omöjligt komma som en överraskning att folk reagerar med ilska och frustration?

Ta en fotbollsmatch som exempel. Du står på läktaren, ditt favoritlag anfaller, din favoritspelare blir omkulltacklad i straffområdet. ”Straffspark!” skriker många, inklusive du.
Domaren friar; ingen straffspark.
En stor del av [den egna] publiken – för att inte säga hela – står upp, skriker åt domaren, åt medspelaren, eller åt motspelaren.
Efter en väldigt kort stund är detta bortglömt, förutsatt att det inte blir avgörande för matchen.
Men det kommer nog alltid finnas människor som tar med sig en sådan händelse, låter den bli oproportionerligt stor och påverka nästa match, oavsett vem som dömer.
Tanken blir ”Domar’n snodde en straff av oss i förra matchen, nu ska vi bannemig ha en gratis!” ungefär.
Eller ”Han ska hela tiden provocera med sina jävla artiklar, kan han ta och ge sig någon gång!?”…

Steget är ändå en bit från tanke till ord, åtminstone det skrivna ordet i annat än affekt.
Frågan är, och jag har googlat utan att finna…
I hur många fall är gärningsmannen (som näthotar) faktiskt beredd att fysiskt leva upp till sina hotelser?
Gissningsvis är det procentuellt en oerhört låg siffra. Men förmodligen med någon form av exponentiell minskning av greppet kring det egna sinnet; blir man försmådd, smädad, provocerad, tillräckligt mycket så lär bägaren rinna över någon dag.
Även för de mest timida av oss.

 

Summa summarum tror jag ändå att ett program som tar upp problematiken behövs, men jag ställer mig frågan om man låtit rätt personer få uppdraget. Och om man fokuserar på rätt spår.

Ett hot är ett hot, inte bara när det kommer från det ena hållet.

Och ja, jag inser att jag bara ‘rant:ar’ utan att egentligen ha gett er något matnyttigt, annat än att ni får lyxen att ta del av mina tankar. Som vanligt, med andra ord. 😉

För övrigt:
Googla gärna Robert Aschberg, mycket läsvärt på Internet.
Okänt för mig varför han samarbetar med de personer han gör.

Tankar kring att bidra, inte skapa.

Några av er läsare har säkert, som jag gissat i tidigare inlägg, sett programmet Tunnelbanan på Kanal 5.
Ni som inte har det, ge det en chans. Det ger ändå en hyfsad inblick i delar av vårt arbete.

Men det var inte därför jag satte mig ned mitt i natten och började knåpa ihop ett blogginlägg; nej.

Anledningen är trafikbrott. Som begås av vakter.
Som på gott och ont filmats och visas i TV.
Fortkörning, körning mot rött ljus, U-svängar över heldragna linjer, etcetera. Listan kan tyvärr göras ganska lång.

Det här är givetvis inte unikt för ordningsvakter, eller ens vakter. Ni som bor i Stockholm har förmodligen sett hur taxiförare agerar i trafiken, och de är inte riktigt några föredömen, milt uttryckt.
Uppenbarligen är inte heller vakter av olika slag några föredömen i trafiken. Generellt sett, förstås.

Jag är dock fast övertygad om att det som driver många av mina kollegor – ingen nämnd, ingen glömd – till att köra fort, och ibland rentav vårdslöst, är framförallt två saker.

Det ena, som i sig är positivt, är viljan att arbeta. Kalla det adrenalin om ni måste, men när man får det där larmet som man väntat på hela det långtråkiga arbetspasset, låt oss säga att det rör sig om ett pågående slagsmål på en buss långt ut i en kranskommun.
Eller för väktare; ett konstaterat inbrottslarm.
Pulsen går åtminstone för min del upp en liten aning, fokuset ändras från att vilja kasta telefonen med Candy Crush ut för ett stup till att tänka; var är jobbet, hur kör vi dit, får vi en annan patrull med oss, hur många är de som slåss, har de tillhyggen, är det andra på bussen, är bussen kvar på platsen varifrån den larmade, och en hel del andra saker.
Gissningsvis är det något liknande för de allra flesta som jobbar med någon form av larmåtgärd.

Viljan att arbeta gör att vi ens åker dit, och ofta dessutom långt över gällande hastighetsgräns.

Det andra, som i sig kan vara positivt, är en konstant press från uppdrags- och arbetsgivare att leverera lösningar, och de ska levereras helst innan de faktiskt ens behövdes. Man lägger exempelvis om rondväktarnas körscheman för att kunna dra ner på antalet tjänster, med följden att de istället får ‘häcken full’ och måste antingen ‘gena i hörnen’ på ronderna, eller köra halvt ihjäl sig mellan kunderna. Förmodligen bägge delarna i vissa fall. Lägg sen gärna till att du under en rondering upptäcker t.e.x en akut vattenläcka, eller ett krossat fönster, eller en kvarstannande person…

Vissa av våra patruller prioriteras så högt, och är uppenbarligen så fysiskt ensamma på ett relativt stort område att de i princip har en hel kö av jobb som väntar på dem när de väl är klara med aktuellt ärende.
Samtidigt står förmodligen en annan patrull några kilometer bort och stirrar på en tom station.
Bägge patrullerna har samma förväntningar på sig från kund och arbetsgivare, men ges helt olika förutsättningar för att kunna möta dem.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.

Polisbil krockade på Åbyvägen, oktober 2012.
Är poliser överlag bättre förare än vakter?

Samtidigt förväntas vi som sagt lösa problemen innan de ens uppstått (hur nu det ska gå till när vi står på samma station i timmar, dag efter dag…) och det senaste jag hörde var att SL har en målbild av att kunna ha en trygghetsresurs (…) på plats inom 10 minuter.
Detta kan givetvis ha ändrats, men i sådant fall har det undgått mig.

Tio minuter.
Du står på en plattform, låt säga ungefär mitt på plattformen. Du får ett anrop om just slagsmål på buss, du börjar gå eller springa mot bilen; upp för trapporna, igenom gången, upp för trappor igen, in i bilen, fram med nyckeln, i med bältet, starta bilen.
Hur lång tid har gått? En till tre minuter ungefär, gissar jag.

Du ska nu köra en sträcka på kanske 4-5km i City, från t.e.x Fridhemsplan till Tekniska Högskolan (eller över en mil, en hållplats mitt på Lidingö.)
Eller i Norrort; från Solna C till Ulriksdals Station (eller över milen; en busshållplats i Upplands Väsby.)
Eller i Söderort; från Liljeholmen till Fruängen (eller över milen; en busshållplats någonstans i Salem.)
Vad är klockan? Vid 19-tiden är det fortfarande mycket trafik i den här stan, mindre så efter 22.
Hur långt kommer du i stadstrafik en vardagskväll vid 19, eller helgkväll vid 01, på 7-8 minuter?
Utan att bryta en enda trafikregel…?
Hur långt kommer du vid samma tider på de andra sträckorna?

Enligt Eniro tar resan från Fridhemsplan till Tekniska Högskolan 6 minuter, men då räknas det inte med rödljus, stopplikt, väjningsplikt, köer, blockerade korsningar, taxibilar, gångtrafikanter som kliver rakt ut i gatan, eller något annat, utan det är bara den faktiska restiden utifrån sträcka och hastighetsbegränsning.

Nu till det som kan anses komiskt.
Vi som ordningsvakter jobbar med en i grunden polisiär uppgift, men har bara tilldelats delar av verktygslådan för att lösa den.

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

Citatet ovan är första paragrafen i Lag (1980:578) om Ordningsvakter, och här tänker jag lägga fokus på begreppen bidra till och upprätthålla [allmän ordning].

Begreppet ”allmän ordning” är inte definierad i specifik lagtext, annat än i Brottsbalkens 16 kapitel, vilket också understryks av följande uttalande från 1989 av Riksåklagaren (som här också understryks av dåvarande Justitierådet Munck):

Någon närmare definition av begreppet allmän ordning eller mer ingående uttalanden angående dess innebörd saknas såvitt jag kan finna i lagstiftningen.
Viss ledning synes man dock kunna finna i BrB:s systematik och i beskrivningen av de enskilda brotten. Uttrycket allmän ordning används således i rubriken till 16 kap BrB och i vissa av de olika brottsbeskrivningarna i kapitlet.

De brott som samlats i detta kapitel innefattar således brott mot allmän ordning. Den sammanhållande synpunkten har enligt motiven (SOU 1944:69 s 204) varit, att brotten kunna uppfattas som brott mot allmän ordning, vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som bör vara fredade mot sådana gärningar eller de,
utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder.

Det är, som ni ser om ni klickar på länken, en massa mer text som inte definierar begreppet, utan snarare ger antydningar om vad det är.

Men, fokus ligger som sagt på bidra till. Vad menar lagstiftaren egentligen med att bidra till?
Jag har inte lyckats få fram någonting specifikt, men det kan troligen benämnas som ”lättare ordningshållning”, dvs. hantera småsaker; alkoholförtäring i tunnelbanan, rökning i buss, musikanter på pendeltågen, och lite annat av liknande dignitet.
Så långt är nog alla med.
Men på något sätt, jag vet faktiskt inte hur, har vi också lyckats få ta hand om regelrätta upplopp, stenkastning, kniv- och pistolbeväpnade personer, psykiskt instabila människor med olika uppsåt, och en hel uppsjö av andra saker som egentligen – om man tolkar lagen som jag gör – definitivt inte är vårt jobb.
Ska vi då bara skita i det, backa undan, och ringa polisen?
Ibland gör vi det, ibland inte. Oftast tar arbetsviljan överhanden, förmodligen i gott sällskap med en portion adrenalin.

Att bidra kan vara att ringa polisen och meddela att det exempelvis ligger en berusad person och sover någonstans.
Det kan också vara att av polisen (!) bli lämnad, två ordningsvakter, med 7-8 yrkeskriminella som polisen nyligen begärt assistans med visitation av. Tydligen.

Polis, Malmö 1986

Att trösta ett gråtande barn, är det att bidra till eller upprätthålla allmän ordning?

Vad menar man med att upprätthålla?
På vissa platser är det nog svårt att ens hitta någon allmän ordning att upprätthålla, då polisen av olika skäl lyser med sin absoluta frånvaro på dessa platser, vilket gör att ordningsvakterna gör i princip hundra procent av det proaktiva arbetet som polisen ska göra, nu när de ändå lämpat över en stor del av sina uppgifter på ordningsvakter, för att inte nämna väktare.
Då är vi helt plötsligt inne på att skapa förutsättningar för att ens ha en allmän ordning vi kan bidra till att upprätthålla…

Som jag ser det – krasst och cyniskt möjligen – har vi, branschen, kollegorna, nu två alternativ.

1) Vi sätter oss ner och kommer överens om (kanske objektsvis) vad vi anser ingår i ‘bidra till att upprätthålla’.
På allt som inte ingår ringer vi undantagslöst polisen.

Eller,
2) Vi skriver ordentliga incidentrapporter på varenda trafikförseelse vi tvingas begå för andras skull, sätter oss ner med våra arbetsgivare och skyddsombud, och försöker få till stånd att våra fordon utrustas med blåljus.

Jag ser nu också att det ena inte behöver utesluta det andra…

I slutändan tror jag att om vi utrustades med blåljus så skulle vår egen snitthastighet sänkas, eftersom folk förmodligen i större utsträckning skulle lämna just fri väg (i möjlig mån givetvis) som de gör åt ambulans, polis och räddningstjänst idag.
Även, faktiskt, åt tunnelbanans trafikledare, som är utrustad med blåljus.

Någon får gärna berätta för mig vad en trafikledare ska med blåljus till.
Visst, ta hand om förare vid olyckor, men sen då?

Den handfull trafikledare jag själv pratat med undrar också varför de har blåljus, och samtidigt ställer de sig ytterst frågande till varför inte vi har det.
”Det är ju ni som gör jobbet, ni och spårreparatörerna borde ha blåljus istället” sa en av dem för inte lång tid sedan.
Och jag är beredd att hålla med.

”Skadestånd är helt uteslutet”

Det är, skulle det visa sig, inte bara jag som förundras och i viss mån förfasas över hur ”vi” – poliser, ordningsvakter, väktare, med flera – bemöts i tingsrätten, hur vi anses ha valt att mötas med hot och våld.
Jag skrev en status på Facebook om detta (här) och det föranledde en liten debatt.
Det finns dock en risk att jag missade målet en aning.

Anna-Lena Mann är polis, och kombinerar det med något så ovanligt som att vara krönikör för Expressen/GT.
Hennes senaste krönika behandlar en rättegång, av vilken jag citerar delar här nedan.

Advokaten på andra sidan rummet i tingssalen tittar på mig. Han repeterar ifrågasättande det jag just berättat och avslutar med att ”något skadestånd är helt uteslutet, då poliser får räkna med denna typ av händelser i sitt arbete”.

En advokat. Som titeln lyder kan man tycka att personen borde ha koll på åtminstone grundläggande lagstiftning.
Brottsbalken fastslår följande:

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 § Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit. Lag (1975:667).

Vad anses då vara hot om våld?
Några exempel som inte är det:

”Jävla idiot!”
”Låtsaspolis!”
”H*runge!”

Det är alltså tillmälen, okvädingsord. Fula, men inte olagliga att använda.
När man däremot försöker slå en ordningsvakt eller polis, eller sparka, eller spotta på, så är det faktiskt olagligt.
Det spelar ingen roll vad du anser om yrkesgrupperna i sig, eller ”staten” i stort. Du får inte.

Ändå:

”Ni båda ska bli nästa Malexander!”
”Jag ska skjuta er båda i nacken, jävla h*rungar!”

Härom veckan hade vi en herre som, förvisso påverkad av något (jag gissar allt), vänligen upplyste mig om att han skulle

”Knu*** din 12-åriga dotter i r**en tills hon dör, fattarudet!!?”

Det här är ju helt uppenbart ett hot, dock inte riktat mot min person eller yrkesutövningen som sådan, så det borde väl i det fall att det föranleder åklagarainsats, rubriceras som olaga hot.

Lite stilla undrar jag vad som skulle hända om jag använde samma språkbruk mot en åklagare, domare, advokat, eller nämndeman. Det är ju nämligen de här yrkesgrupperna som anser att vi ska tåla vissa saker.
Och precis som Anna-Lena skriver i sin krönika sker det konstant en förflyttning av vad vi ska tåla;
det började med oavsiktliga slag och spakar i tumult (som jag personligen anser att vi ska tåla), det fortsatte med lätta knuffar, inkluderade snart även rejäla knuffar som gör att man stapplar för att behålla balansen.
Härifrån gick det vidare till att vi – kanske främst poliser – ska tåla spottloskor på vår uniform, och i vissa fall även i ansiktet.

Om man nu tänker sig att jag jobbade låt säga i kassan i en matvarubutik, borde jag där inte räkna med att möta socialt utslagna människor som blir arga när ”mina” priser är för höga?
Jobbar jag i klädbutiken ska jag kanske förvänta mig att en eller annan människa med ”fel” kroppskonstitution opponerar sig mot storleksguiden.
Borde jag inte i bägge dessa yrken mentalt förbereda mig på ovan scenarion?
Nej.

Däremot ska jag, mina kollegor och våra förmän mentalt förbereda oss på att bli regelrätt misshandlade, leva med smittrisken vid spott i ansiktet, bli nedsparkade på tågspår, få glasflaskor och stenar kastade mot oss, med mera.
Och ja, det ska vi absolut göra! Eftersom det förekommer, och inte är någon hemlighet. Självklart!
Vad vi däremot inte ska göra är att tolerera att det förekommer, och än mindre att det ursäktas i rättsvårdande instanser!
Det är inte okej att hälla bensin på poliser och försöka tända på.
Det är inte okej att kasta stenar mot ordningsvakter (eller någon annan!)
Det är inte okej att spotta en ordningsvakt eller polis i ansiktet bara för att du är arg, och sedan skrika att du har HIV.

Men, om rättsväsendet nu tycker att vi ska tåla så mycket (dvs. underlåta att anmäla vad som uppenbart är brott) så börjar en annan tanke ta form i mitt huvud.

Ska inte valfri allmänhet tåla att liggande bli sparkad av fem ”ungdomar” på Norrmalmstorg?
Ska inte valfri allmänhet tåla att bli rånade på krogen?
Ska inte samma allmänhet mentalt förbereda sig på att bli ihjälkörd av en rattfylla?

Bara en tanke, som sagt…

Tankar om signalvärde och religiösa persedlar

I mitt förra inlägg lade jag upp två länkar till två separata artiklar om Sveriges första muslimska kvinnliga polis. Jag vet inte om hon är först som muslim, eller som kvinnlig muslim, men först med någonting är hon iaf.
Polistidningen 2011 | LT Södertälje 2014

Till att börja med: Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. Men: Att ikläda sig ett religiöst plagg tillsammans med en uniform är ett ‘statement’ som är ganska… nu letar jag ord… kaxigt. Eller rentav opassande, beroende på situationen. Numera förvisso tillåtet enligt svensk lag, men likväl. Men låt oss börja från början.

Vad är en uniform egentligen? Wikipedia skriver bland annat nedan citat,
men läs gärna avsnittet om ”politisk uniform” också.

En uniform är en tjänstedräkt som är likformig och fastställd i regler eller avtal. […] Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper.

Det här är förstås inte den exakta definitionen, och jag vet inte ens om det egentligen finns någon mer exakt definition än vad som anges i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista, där det (på sidan 1027, sökning via länk) står:

SAOL om uniform

Enhetlig.
Likformig.
Tråkiga ord, i de flesta betydelser och sammanhang. Likaså förvisso inom de yrken där vi enligt lag (!) är tvingade att bära en för oss utpekad och tilldelad uniform, men det är också personen inuti uniformen som gör jobbet, inte uniformen i sig. Dock så har ju vissa uniformer en förmåga att slå an vissa strängar hos vissa individer, och andra strängar hos andra individer.
Jag bemöts som ordningsvakt både bra och dåligt utifrån det faktum att jag tjänstgör som ordningsvakt.

Således, på gott och ont.
Men, hade jag bemötts annorlunda som OV om jag burit t.e.x turban eller kippa? Eller vikingahätta?
Förmodligen…

Det är nu vi kommer in på begreppet signalvärde, som ju inlägget är tänkt att handla om, om man ska tro rubriken. Begreppet i sig är med Svenska Akademiens mått mätt antingen för nytt för att finnas i deras internetdatabas, eller så är det helt enkelt ett ”hittepåord”, som så många andra ord i vårt dagliga tal. 

Hur som haver; ett signalvärde är i princip en känsla, en reaktion på din (eller någons) närvaro eller agerande/utseende, ibland innan du ens hunnit tala om vad du gör där. Uniformer har ett väldigt starkt signalvärde, där kanske en beväpnad soldat utgör det allra starkaste, följt av polisen, räddningstjänst och ordningsvakter i någon form av ordning.
Egentligen kan man säga att all form av klädsel, fordon, frisyrer, gångstilar, klädstilar et cetera sänder ett signalvärde, i någon form. Ett leende sänder ett signalvärde. Ett problem med alla de här signalerna man sänder, är att mottagaren (som inte alltid bara är den du tänkt) mycket väl kan tolka din signal på ett sätt som du själv inte avsett att det ska tolkas.

Exempel: Du upplever att fyra ungdomar stör ordningen i ditt köpcentrum. Du ringer vakten eller polisen. Vakten eller polisen kommer förvånansvärt snabbt, för ungdomarna är kvar. Det signalvärde du läser in kommer förmodligen vara ”Nu är vi här för att rädda dagen!” medan ungdomarna förmodligen läser in signalvärdet ”Vad har ni ställt till med denna gången?” Du känner kanske lättnad över att hjälpen kom så snabbt; ungdomarna kan känna exempelvis resignation. Signalvärdet polisen eller vakten faktiskt sänder kan vara ”Vad är det som hänt nu?”, en yrkesmässig nyfikenhet. Härifrån finns det oändliga alternativ för signaler åt alla möjliga håll, och tolkningar av desamma.

Om du till exempel går på en tunnelbaneplattform iförd Adidas-byxor och dunjacka, och ditt kroppsspråk låter oss förstå att du bär på ett osynligt kylskåp, kommer vi med största sannolikhet ta en extra titt på dig.
Varför? Erfarenheter, och signalvärdet jag läser in är förmodligen ”Jag är häftig/farlig/cool, ge fan i mig”.

Om ni nu mäktat med att läsa ända hit så hoppas jag att ni orkar den sista biten också; det är inte så fasligt mycket kvar av det här inlägget.

Som jag sa så sänder uniformer ett oerhört starkt signalvärde, och det är överlag bra tycker jag.
Ett problem uppenbarade sig dock för mina tankar för ett antal år sedan, 2006, när RPS beslutade att det skulle vara okej med religiösa huvudbonader till polisens uniform.
Marie Andersson, chef för rekryteringarna till polisutbildningarna:

– Vi ser fram emot att få vår första sökande på polisutbildningarna som säger att de vill bära religiös huvudbonad

Och det har de ju fått nu, i form av Donna som ni kan läsa om här, för tre år sedan, och fem år efter möjlighetens införande. Kanske finns det flera, sökresultaten på internet ger dock inte mig något nyare fall för handen.

För något år sedan, innan vi införde den blå ”smurfen” som uniform, så hade vi som jobbade åt SL en mycket synlig och i mina ögon mycket bra röd uniformsöverdel med svarta byxor.
En dag valde jag, att i likhet med flera kollegor, fästa en pin på jackan, precis bredvid där OV-brickan satt.
Någon hade en smiley, några hade OV-brickor i miniatyr (…) och andra hade annat.
Jag valde en föreningssköld från en av Stockholms större idrottsklubbar.
Det blev problem innan jag ens kommit ut ur utsättningsrummet, eftersom min arbetsledare påpekade det olämpliga i att ha den typen av märken då vi ska föreställa neutrala, eller så neutrala som möjligt, i så många olika frågor som möjligt. Jag gnällde säkert lite då, men strax förstod jag att det han sa faktiskt är fullständigt inte bara logiskt, utan också självklart.

Och nu, innan tillmälen kommer farande i de många olika former som förekommer, vill jag bara poängtera det jag skrev väldigt tidigt i inlägget, nämligen:
”Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. ”

Och med det menar jag egentligen att det är inte värre att som polis ha en tro än vad det är som privatperson att ha en tro, sen får varje enskild individ avgöra hur bra eller dåligt religion är som företeelse. Okej? Okej!
Det jag däremot vill framhålla är att man måste skilja på sin privata, religiösa övertygelse och sitt arbete som myndighetsutövare, och även som tjänsteman i förekommande fall.
Jag har förvisso någonstans ett förtroende för att rekryteringen till polisutbildningen sorterar ut extremister av olika slag, men det räcker faktiskt inte.
Sverige var ett kristet land för många år sedan, innan vi separerade kyrka och stat, och även om kristendomen officiellt är vår religion är vi som folk generellt ganska ickereligiösa av oss.

Därför anser jag det konstigt, och direkt oklokt, att en bit in på 2000-talet (i vår tideräkning, får tilläggas) komma på den inte så briljanta idén att ge någon myndighetsutövare överhuvudtaget möjligheten att sätta sin religiösa tillhörighet i främsta rummet.

Och inte nog med det.
Man beslutade om undantag för kippa, turban och slöja/huvudduk.
Snabb fråga: Hur många sikher har vi i Sverige? Hur många från mellanöstern? Hur många av dessa bär eller har ett behov att bära sin turban?

Som ni nog räknat ut utan att ta fram statistik från SCB (om sådan nu råkar finnas) så rör det sig nog inte om särskilt många individer, så det är i dagsläget ett icke-problem.
Men… sen har vi ju det där med läget i världen.
Och det här med alla andras rätt till sina åsikter.
Om jag nu vore svårt hängiven Påven, får jag då som polis bära en påvlig hatt till min uniform?

Det hela är – anser jag – väldigt korkat.
Nu jobbar förvisso Sveriges hittills enda [för mig kända] slöjbeklädda poliskvinna i Ronna i Södertälje, och det må väl vara som det är med den saken. Ponera nu att flera individer väljer att nyttja rätten till religiös huvudbonad i tjänsten. Eller att Donna, som hon heter, blir kommenderad att jobba till exempel en natt på Stockholms gator och torg. Eller i Örebro.

Vilket signalvärde pratar vi om där? En polis iförd religiösa persedlar. De andra poliserna har båtmössa, de ser likadana ut, men där står hon, med en slöja under båtmössan.
Låt oss nu låtsas att uppdraget är att reda ut en påstådd misshandel, där den ena (eller bägge) inblandade inte är muslimer. De kanske rentav inte gillar muslimer särskilt mycket.
”Vidriga rasister!” tänker ni kanske, och det må de vara.
Men, de åtnjuter precis samma rättigheter till samhälleligt skydd som alla andra i samhället.
Visst, ett högst osannolikt scenario, det håller jag med om. Men.

Långt ifrån omöjligt.
Viss (om än knapphändig sådan) empiri från min sida visar på att de muslimska kvinnor som inte bär slöja i någon form ofta anser den vara förtryckande, kvinnofientlig, begränsande, med mera.
Samtidigt är det helt säkert en åsikt bärare av sagda plagg inte håller med om.
Vem har då rätt?
För, inte kan väl ledningen för den Svenska statens våldsmonopolinnehavare förespråka ett reglementsenligt kvinnoförtryck, eller…?

Man föranleds också – om man är som jag – att undra över varför man selekterar tre religioner av alla som går att välja, och dessutom tre som förmodligen inte i Sverige har så stort intresse (en sökande på fem år, right?) av att bli poliser och samtidigt bära religiös bestyckning.
Varför inte i sådana fall tillåta samtliga religiösa huvudbonader? Om ni vill vara lite roliga (och har råd och tid) så köper ni ett antal durkslag, går ner till närmsta polisstation, eller torg, och predikar om Det flygande Spaghettimonstret.
Det är en religion i ordets fulla bemärkelse, och som huvudbonad har dess följare ofta använt ett durkslag.
Inte konstigare än någon annan religion, således.

Österrikiskt körkort

Jag passade på att läsa den här krönikan av Eli Göndör, som faktiskt ger en hel del intressanta uppslag.

Jag läste också något jag tycker låter vettigt borta på feminism.nu, som jag av namnet att döma antog var en renodlad feministsida. Det är den inte, men oavsett så skrivs det en hel del vettigt i inlägget.

Slutligen: Apropå signalvärde, vilket sådant är det man från RPS sida tänkt sända? Att man vill ha fler muslimer i kåren, för att bättre efterlikna samhället rent demografiskt?
I så fall: Wow. Jag hoppas ni inte betalade så mycket för den utredningen.

En sista, möjligen tankspridd, fråga.
Skulle våld mot tjänsteman trumfa eventuellt hatbrott i det ovan beskrivna scenariot, om den religiöst klädde polisen får motta ett slag som uppfyller kriterierna för bägge brotten?

Länksamling:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/do-flyttar-till-rinkeby-eller-tensta
http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10777358.ab
[ENG] http://capitolcommentary.com/2011/07/15/giving-alms-or-straining-reality-pastafarianism/

På ordningsfronten intet nytt

På ordningsfronten intet nytt, kanske man skulle kunna säga. Och det skulle i sådana fall inte vara någon lögn.

Det lilla jag själv varit inblandad i har varit ganska små händelser, knappt värda att nämna, och jag gillar inte att skriva om kollegors ingripanden, av för mig uppenbara skäl.

Dock hade jag och kollegan ett otippat möte härom kvällen, då vi skickades till en pendeltågsstation, där spärrvakten (jag tror att det kanske heter stationsvärd…) hade noterat tre personer av missbrukartyp som tillsammans och i sällskap förskansat sig på toaletten, och där spenderat tiden som förflutit fram till dess att vi anlände, cirka 10-15 minuter således.

Väl framme konstaterar vi att de tre personerna nyligen lämnat toaletten, och återfinns på plattformen.
Vi går ut på plattformen och ser nästan direkt de tre personerna, den ena mannen sitter med huvudet mellan knäna och fipplar med sin telefon, den andra mannen ser ung och fräsch ut med tanke på sällskapet, och den tredje är en kvinna som förmodligen inte är stammis hos någon tandläkare. Vi går fram emot dem och tilltalar dem.

Föga kunde jag ana att det skulle bli ett samtal fyllt av skämt och skratt från bägge håll, kvinnan var uppenbart ”tjackad”, men utgjorde ingen som helst risk för ordningen annat än att hon var påverkad. Hennes två kamrater verkade dock i skick att ta hand om henne.
Lite samtal gav för handen att kvinnan var gift med ”telefonmannen”, dock oklart vad den 20-30 år yngre mannen gjorde i sällskapet, men han var åtminstone också trevlig.
De var, fick jag intrycket av, hemlösa. Jag vet, samma regler för alla, och så vidare, men så länge de inte stör någon så utgör de inte ett större problem än några andra resenärer.

Det faktum att de framstod som hemlösa berörde mig inte just då, men på senare dagar (vi pratar om en vecka här…) har jag börjat fundera lite kring det där.
Det finns i Stockholm några olika jourenheter för hemlösa, där Stadsmissionen står för den stora biten, men även Socialtjänsten har sin del i det hela.
Nu minns jag inte vilket av dem det är, men en av dem – i värsta fall bägge – har stängt på söndagar.
Jag säger inget om det sådär, det är klart de som arbetar där ska få ha ledigt också.
Senast jag träffade personal från Stadsmissionen fick jag veta att det beror på att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar för att hålla jourverksamheten igång även på söndagsnätter.

Det konstiga är väl att givmilda svenskar kan skänka miljoner till hemlösa i andra länder, via TV-sända galor, insamlingar, reklamjippon och allt möjligt.
Att TV-bolagen (eller någon annan med liknande maktfunktion) inte verkar ha något intresse i att hjälpa människor i Sverige – undantaget bröstcancer – tycker jag är både oerhört tråkigt och konstigt, samtidigt som de kan sända timme efter timme från tyfondrabbade områden i Asien.
Det är således skillnad på folk och folk, även i de här fina tiderna av tolerans och solidaritet.

Visst, en TV-gala kommer inte utrota hemlösheten, men nånstans kan det kanske bidra till en ökad vilja hos gemene man att hjälpa medmänniskor, även på hemmaplan.

Jag hoppas för egen del på att hinna ta en sväng till Stadsmissionen i veckan,
och lämna lite grejer de kan ha nytta av.

Om att bry sig, vare sig man vill eller inte

Det har varit ganska lugnt på sista tiden, åtminstone för min del.
I viss mån självvalt, kan jag säga, beroende på hur min privata situation sett ut det senaste året (!).

Hur som helst, i helgen som nyligen gick så hade vi ändå en del att göra, även om det mesta var så kallade ”bomjobb”, dvs. att det är tomt på platsen när vi kommer det. Som ett ärende på en lokalbana, där LKC har kontaktat TryggC om att några individer håller på att slå sönder en hel hållplats. Vi hade för bara några minuter sedan passerat hållplatsen i fråga, så vi vänder om och kör ditåt. Väl framme möter vi en hundpatrull från polisen, som sökt av området och konstaterat att lugnet råder.
Jag och kollegan tar och kollar av hållplatsen för att se om något är trasigt, vilket det inte är.

Däremot kommer en inringare (som ringt LKC) ut från ett närliggande bostadshus och berättar att killarna var 6-8 stycken till antalet, och minst en av dem hade ett järnrör med sig, och de hade slagit (rätt mycket, visade det sig) på ett antal cyklar som stod uppställda nära hållplatsen.
Efter lite samverkan med både uppgiftslämnare och polis så beslöt vi oss för att lägga ner,
och återgå till vår ordinarie verksamhet.

Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver för att kvällen innan, på fredagen, så fick vi ett anrop från TryggC om att ”två personer ligger i diket invid spårområdet, och enligt trafikledningen har förare tyckt sig se kvinnan dra bort mannen från spåret.”

Det gasades lite, och vi anlände. Trafikledare var på plats och hade fått upp människorna från spårområdet, båda två satt nu på en bänk på plattformen. Den unga kvinnan grät och var väldigt chockad, den unga mannen var förvisso ledsen, men troligen mest för att han inte lyckats göra slut på sitt liv.

Det visade sig att han hade bott i Sverige i cirka tre år, hos någon form av fosterfamilj eller liknande, och han berättade oroväckande detaljerat om hur hans biologiska familj mördats i Afghanistan för tre-fyra år sedan, vilket då givetvis var anledningen till att han ensam lämnade landet.
Den unge mannen var 19 år, och vill alltså på riktigt dö, för att han anser att han inte har något att leva för.

I en sådan situation hjälper det säkert om man har viss psykologisk utbildning, men det hade varken jag eller kollegan för dagen, som tagit flickan åt sidan för att lugna henne och få veta vad som hänt, och varför.
Istället känner jag bara en genuin sorg komma över mig, och jag tror i efterhand att det var insikten om att fan, killen har ju rätt.

Jag försökte helhjärtat tala honom tillrätta i väntan på polis (ombedd utan ljus och ljud), bland annat genom att försöka få honom att förstå (eller åtminstone tro) att det finns många människor som bryr sig om honom, inte minst den unga tjejen som räddat hans liv två gånger under kvällen. Jag försökte med infallsvinkeln att han själv kommer träffa en kvinna att älska, att bilda familj med, men att hans egen familj alltid kommer vara en del av honom, och hur de säkerligen hellre skulle se honom lyckas skapa en ny familj, än att dö.
Han säger att ingen bryr sig om honom, jag rättar honom och pekar på den gråtande tjejen, och säger med mjukt röstläge att ”prova säg till henne att hon inte bryr sig egentligen…” varpå han börjar gråta.
Jag sitter och håller armen runt honom, jag tror att han tyckte det kändes bra med närheten, för han lutade sig lite mot mig ibland.
Han förklarar att folk bara bryr sig om honom för pengar; jag gör ju bara mitt jobb, resonerade han, och det stämmer ju. Men det betyder inte att jag inte genuint bryr mig.
Han säger samma sak om familjen han bor hos, att han hade aldrig fått bo hos dem om de inte fått pengar från ”staten” för att ta hand om honom. Han pekar på sina kläder och säger ”Du ser kläderna. Inga kläder har jag köpt själv, inga kläder har jag köpt med mamma…” varpå han börjar gråta igen.

Och ärligt talat… Jag tror han har helt rätt.
Ensamkommande flyktingbarn.
Smaka på det, och tänk vad ni läser om dem.
Jag fick själv en riktigt stor tankeställare.

När polisen sen kommer gör han tafatta verbala försök till att få dem att skjuta honom, men efter några minuter lyckas den kvinnliga polisen få honom på rätt väg, åtminstone för stunden.

Jag vet inte hur det gick sen, bara att polisen körde honom till psykakuten. Jag hoppas att någon bra personal där (eller inom vården öht) får bra kontakt med pojken/mannen och får honom ännu mer på rätt bana, får honom att inse att han betyder mycket för sina vänner.

I slutändan; vad säger man till en 19-årig kille som förmodligen inte har något att leva för?

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

Tre nätter…

Tre nätter i Stockholms förorter.
Tre nätter av våldsamheter, otrygghet, bränder, skottlossning, stenkastning med mera.

Den tredje natten kom rapporter via tidningarnas live-uppdatering att det hänt liknande saker i Göteborg, Malmö, Linköping och Uppsala, men Polisen säger i ett uttalande till tidningen (Expressen) att man inte tror att det finns något samband med händelserna i Stockholm.

Det får vara som det vill med den saken, men jag är övertygad om att det finns samband, även om de inte består i att ”Husby” ringt till ”Malmö” och sagt åt dem att elda bilar så sprider sig sådant här.
Det spred sig härom året när man i Rosengård tände eld på saker, det följdes snart upp i Rinkeby (om jag inte minns fel) med att man tände eld på några containrar.

Jag vill inleda lite försynt med att tacka all personal som jobbat stenhårt under de här dygnen. Poliser, räddningstjänsten, ambulans- och vårdpersonal, journalister (!), vakter av alla de slag, och alla de jag säkert glömt.

Att bo i Sverige innebär att man åtnjuter en oerhörd mängd rättigheter, som många snabbt kan nämna och ta till sig. Det där med skyldigheter, däremot, är en annan historia.
Varje rättighet åtföljs, i princip, av en skyldighet.

Jag har yttrandefrihet, så jag får säga vad jag vill.
– Så länge det inte bryter mot lagar om t.e.x hets mot folkgrupp, förtal, eller olaga hot.

Jag får ha vilken åsikt jag vill, och rösta på vilket parti jag vill, vad de än må stå för.
– Men det betyder inte att jag får agera ut alla mina åsikter i offentligheten.

Och så vidare.

Att vissa då tar sig helt andra friheter, som till exempel att elda upp bilar, att kasta sten på motdemonstranter, att stjäla vattenslang från brandkåren för att nämna några, är klandervärt ur många perspektiv.
Dels för att om ni eldar upp min bil utan att ställas till svars, borde jag väl rimligen få elda upp något ni håller kärt utan att ställas till svars?

Men också på grund av det faktum att det kan anses som en direkt attack mot demokratin, de kastar sten på de som ska skydda oss när våldsverkare är framme, de kastar sten på de som ska rädda oss när olyckan är framme, och de kastar sten på de som ska hjälpa oss när en annan sorts olycka är framme.
Jag undrar: Kommer de kasta sten på oss också?

Jag undrar lite över det här… Bilar brann i det område där min flickvän bor, och enligt mediarapporteringen valde räddningstjänsten att inte påbörja släckningsarbete på grund av att grupperingar med ungdomar uppehöll sig nära de brinnande bilarna.
Samma sak med ambulansen.

Låt oss nu ponera att min gravida flickvän behöver komma till förlossningen för att föda vårt barn, eller om hennes granne får en stroke, ska de alltså INTE få den hjälp de betalat för under hela sina liv, den hjälp de av staten är garanterade att få, på grund av att några ungdomar säger sig hata polisen?

Det finns ingen logik i det. Ingen alls.

Jag tror heller inte att det handlar om att polisen tvingades skjuta en 69-årig knivbeväpnad man på måndagen, däremot utgjorde den händelsen en ventil för kriminella element som nu genom de här ungdomarna – som i mina ögon är lata, otacksamma och framförallt uttråkade – kan skapa sig en frizon för sin ljusskygga verksamhet.
Kidsen vet det kanske, kanske inte. Kanske bryr de sig, kanske inte. Men de har tråkigt, så det är ”kul” när polisen kommer och de blir jagade en stund. Sen byter man kläder med polaren så man inte kan bli igenkänd, och sen går man och ser på det kaos man skapat.

Den här gången gick det mycket längre. Sex ungdomar attackerar med sparkar och slag en ensam polisman, som lyckas ta sig upp, varpå ungdomarna springer iväg.
Förmodligen rädda för att få smaka på sin egen medicin.
Stenar kastas, och träffar folk på väg från jobbet, poliser på jobbet, brandpersonal som är där för att släcka bränderna som startats tidigare, de träffade idag (onsdag) också åtminstone en person som deltog i en demonstration mot våldet på Husby torg. Demonstrationen riktade sig, såvitt jag vet, emot både polisens men också vandalernas våld.

Det belönades med en sten i bakhuvudet.

Jag har inget enkelt svar på frågan hur man löser den här problematiken.
Dessutom är jag övertygad om att om svaret vore så enkelt att jag kan komma på det, så hade någon redan kommit på det och genomfört det.

Men, några tankar som slår mig är följande:

Man öser in mängder av pengar i skolsystemet i områden som Husby, men man har också flest elever med icke-godkänt betyg.
Man har högst lärartäthet i landet, sägs det, och ändå som ovan.
Det satsas på fotbollsplaner, ungdomsgårdar, poliser som spelar tv-spel med ungdomarna, närpolis, medborgarvärdar, nattvandrare, väktare som ronderar området som är uppvuxna eller bor i området, allt för att skapa kontakt, dialog och någon form av gemensamt mål.
Hur är det möjligt att misslyckas?

Alla de försöken, alla de miljarder kronor som pumpats ut i alla möjliga och omöjliga projekt, resulterade i veckan i massiva upplopp, som kostar skattebetalarna ofantliga belopp. Igen.
För, tro mig, det är inte som med fotbollsrelaterat (…) stök att det faktureras den ansvarige. Det här landar på skattebetalarnas faktura, istället för på de skyldigas.

Vilka är då skyldiga?
Listan kan göras lång, men först och främst är varje individ givetvis ansvarig för sina handlingar.
Men, också de som uppviglat – genom hätsk retorik och ”vi mot dom”-snack –  till handlingarna.
Men, det stannar inte där.
Områdenas lokalpolitiker har ju under flera år sett utvecklingen på relativt nära håll, utan att göra något annat åt det än att be om mer pengar.
Och Regeringen, som öser pengar över sagda projekt utan att tänka ens en halv gång.
Och media, som väldigt ofta ger oss bilden av ‘förorten’ som någon form av utmarker, där de knappt har elektricitet och vi ska tycka synd om dem.
Offerkoftan passar nog ingen i dagens Sverige.

Jag nämner inte polisen? Nej, jag anser inte att människor som på grund av de fel som begåtts i kedjan ovanför hamnar i en arbetssituation där de tvingas använda visst våld för att lösa det mest akuta problem, som kedjan ovan har skapat, har något större ansvar i det hela. Självklart har polisen liksom alla andra människor och myndigheter ett ansvar för att bete sig korrekt med allt vad det innebär, men det innebär inte att om en polis säger åt dig att backa så ska du gå emot honom och vara hotfull eller aggressiv, och du sedan kan komma undan med att säga att polisens närvaro provocerade dig.

Polisen kommer vara där med kravallutrustning (och hund), när ni ställer till med sattyg.
Polisen kommer vara där utan kravallutrustning, och kanske umgås med er, om ni behandlar dem som människor och slutar skylla era egna misstag på andra.

Sen undrar ju jag, som så många andra, var är de här killarnas (jag utgår helt enkelt att ungefär 95% är killar/män) föräldrar? Varför är ungdomarna inte hemma och sover?
Det är skoldag imorgon…

Jag undrar vad de äldre i Husby, Rinkeby, Jordbro, Hagsätra, och på flera andra platser runtom i landet, tycker om hur deras område har utvecklats…

Tre nätter som för lång tid framöver har förseglat förortens öde.
Tre nätter som har förstört det så många försökt bygga upp under så lång tid.

Jag hoppas alla inblandade är nöjda.

”Rent-a-cop”

Rent a cop, har jag lärt mig, är ett amerikanskt uttryck, lätt nedvärderande, som används mot människor i den privata bevakningssektorn.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbluffar det mig att privata företag kan ha myndighetsutövare (ordningsvakter) anställda.

Staten har som bekant våldsmonopol, och ordningsvakten får använda sig av vissa polisiära befogenheter (”våld”) för att genomföra sina tjänsteåtgärder. Så långt är allt väl.
Men, polisen lyder direkt under staten via RPS och Justitiedepartementet.

Ordningsvakter lyder under polisen. Vi har till och med lydnadsplikt gentemot poliser i ärenden rörande tjänsten.
Men vi är anställda av ett privat företag, som tjänar pengar på att hyra ut våra tjänster.
Inget ont i att de tjänar pengar på att hyra ut tjänster/personal, men ponera att det inte handlade om ordningsvakter, ponera att det handlar om till exempel brandmän…

”Vill du ha din brand släckt? Då kostar det 15000:- kontant, per påbörjad timme…”

En bättre lösning för alla hade varit om ordningsvakter varit anställda och avlönade av polismyndigheten i det län där de förordnats.
Bevakningsföretag skulle fortfarande kunna hyra ordningsvakter för att leverera till kund, upphandlingsförfarandet skulle dock behöva förändras en smula om företagen är smarta nog att inse att de inte kan pressa priset de behöver betala för att hyra ordningsvakter från polismyndigheten.

Det leder förmodligen också till ett mer effektivt arbetssätt där aktuell myndighet helt enkelt placerar ut OV där tillstånd för alkoholservering finns, eller där behov och förordnande finns.
Förhoppningsvis innebär det att alla svarta löner till OV [på krogen] försvinner, och att man helt enkelt roterar sina vakter i syftet dels att motverka att samma ‘gäng’ vakter jobbar på samma krog jämt, och dels att stimulera arbetsmiljön i den mån det går.

Jag vet förstås inte hur det ser ut i andra län och städer än Stockholm, eftersom det är i Stockholm jag själv är verksam. Kanske funkar det bättre än här, eller sämre, på andra ställen.

Men det intressanta ur mitt perspektiv är att privata företag tjänar pengar på att ”hyra ut” myndighetsutövare.
Vidare kan man genom att ”råda” sin personal att gripa snarare än att avlägsna/omhänderta få fram en statistik som säger att vi jobbar så oerhört hårt, att kontrakt förlängs och bonusar delas ut.

En risk – det finns säkert flera som jag inte tänker på just nu – är ju dock att polismyndigheten börjar kräva att alltför många OV ska finnas på platser där det tidigare räckt med 1-2 OV, vilket kan leda till tråkigheter i form av ”tristess-case” alternativt rentav otrygghet för gemene man, typ ”Oj, vad många vakter! Har det hänt något?”.

Jag tror hur som helst att om man lägger energi på frågan så kan lösningen bli oerhört bra.
Det i sin tur kräver ju politiska beslut, och att pengar ska tilldelas respektive polismyndighet för att täcka kostnaden för uppstart, samt vissa löpande kostnader.
Men det kanske är en liten kostnad att ta på lång sikt.

%d bloggare gillar detta: