Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: Sovande

Att väcka en sovande, del #9357…8

Jag ber om ursäkt om ni blev ‘lurade’ av detta inläggs publicering under lösenordsskydd, men det var ett ‘work in progress’ och de inblandade kollegorna var tvungna att läsa igenom och godkänna innan jag publicerar det offentligt.

Men nu är det klart!
====
Det här inlägget kommer behandla en händelse som skedde nyligen, men som också sker på i princip daglig basis i vårt yrke.

En sovande person, det kan vara allt mellan en pendlare som är trött efter jobbet, till en hemlös som sover på bussar eller tåg i brist på andra ställen att vända sig till av olika skäl.
Verkligen allt däremellan.

Det är en vanlig måndagskväll, och min kollega – vi kan kalla honom Simon – befinner sig med sin kollega ”Håkan” en bit ut från stadens centrala delar, kvällen är kvalmig och varm.
De har för inte alls länge sedan varit ut till en av pendeltågens ändstationer och varit tågpersonalen behjälplig med tömning av tåg, precis som sker varje kväll.
Plötsligt skriker radion till, sådär som den gör när man minst anar det.

XX från TryggC, kom.
XX lyssnar i Y, kom.
Ni ska få bege åka tillbaka till Z, och en buss där som har en sovande ombord. Kom.
Z och sovande på buss, vi är på väg. Slut, kom.
Klart slut.

Efter att ha letat en kort stund vid stationen hittar kollegorna bussen, och går in i densamma, för att väcka den sovande.

Allra längst bak, ni vet de där fyra sätena i änden på gången, där sitter den sovande mannen och stinker alkohol, samt har händer till synes indränkta i vad som rimligen är sprayfärg. Mannen har också en ryggsäck på sig, ur vilken Simon ser att det sticker ut sprayburkar.
Simon och Håkan försöker tilltala mannen så att denne vaknar, men ger upp efter några försök; de får ingen som helst kontakt med mannen.

Kollegorna fattar beslutet att leda ut mannen från bussen (=avlägsna) för att utanför bussen försöka få igång honom medelst lite kroppsrörelse. Det har funkat förut, att berusade människor vaknar till när man vevat igång dem som en gammal motor.
Dock inte riktigt den här gången.

För sin egen säkerhet beslutar kollegorna att genomföra en såkallad ”PL19”, en skyddsvisitation vi får göra när vi avlägsnar eller frihetsberövar en person, med syfte att söka efter farliga föremål. Denna sker företrädesvis så snart som möjligt av logiska skäl, och i detta fall inne i bussen, innan avlägsnandet tagit sin början. Vid denna skyddsvisitation påträffas en påse cannabis, samtidigt som mannen vaknar upp och genast blir aggressiv och utåtagerande mot OV, och försöker få ner sina händer i fickorna, vilket kollegorna lyckas förhindra.
De förklarar för mannen att han är gripen, och att han ska hålla sig lugn.

Mannen är förstås inte lugn, utan fortsätter sitt kraftiga motvärn och sitt utåtagerande beteende, i kombination med att kasta diverse hotelser mot både Simon och Håkan. Han gör utfall mot Håkan, som står vid dörren, Håkan fredar sig och det blir tumult.
Simon ger sig in för att försvara och hjälpa sin kollega, lyckas få tag i mannen, men faller bakåt och får mannen över och bredvid sig på sätet.
Mannen fortsätter i sitt ryggliggande läge att sparka och slå i riktning mot Håkan, som gör sitt bästa för att få honom lugn, men när det inte lyckas ropar han upp TryggC för att begära förstärkning, och förklarar att det är fullt tumult inne i bussen. I denna vevan belägger de mannen med handfängsel ”som han är”, med händerna framtill, för att slippa mer bråk.

Kollegorna lyckas få ut mannen från bussen, men där fortsätter sparkandet mot bägge kollegorna, och mannens fängslade händer rör sig hela tiden mot fickorna och byxlinningen. Mannen gör ett sådant motstånd att kollegorna måste lägga ner honom på marken för att få bättre kontroll på mannen och situationen, genom att sträcka fram mannens händer rakt fram, men även då försöker han nå ner till byxlinning eller ficka. Slutligen lyckas man sträcka ut mannen, men till priset av att Håkan blir biten i handen, samt både Håkan och Simon blir spottade på, och än fler hotelser flyger genom luften.

Polisen kommer slutligen, de tillkallades av TryggC när Håkan ropade på radion att de behövde förstärkning, och Håkan fick via TryggC veta att polisen behandlade det som ett överfall.
Polisen kommer dock utan blåljus, stannar vid rödljus, och misslyckas med att se Simons ficklampa med stroboskopfunktion, först på andra varvet förbi stationen får de syn på kollegorna och stannar.

Poliserna lastar in mannen i bilen utan att vare sig korrigera handfängsel till rätt sida av kroppen, eller fråga om skyddsvisitation är utförd.

De frågar vad han är gripen för, och Simon förklarar att det är en samlad bedömning, men i grunden så var det fråga om förberedelse till skadegörelse, i och med innehavet av en massa sprayburkar utan synbar anledning.
Simon vill givetvis förklara vad som föranlett den våldsanvändning de tvingats till, men polisen nöjer sig där, och meddelar att både Simon och Håkan ska infinna sig på stationen för förhör.

”Ni kan åka bakom oss” säger han.

Kollegorna gör så, och får vänta på polisstationen i nästan en timme innan de får höra att det inte blir något förhör idag, för polismannen ska snart avsluta sitt pass. De kommer dock att höra av sig per telefon.

Och just det… Gör en noggrannare PL19 nästa gång… Han hade en kniv i byxlinningen. Bara så ni vet.

Det var det sista polismannen sa innan kollegorna fick åka därifrån.

I min värld förklarar den kniven väldigt mycket i mannens beteende.

Annonser

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

Smile - You're loved

Proportionaliteter

Härom veckan fick kollegan och jag ett jobb, som över radion gick ut som ”berusad, sovande man ombord på buss”, en buss som hade sin slutstation ungefär tio minuters körning ifrån vår position.

Himlen är färgad mörkt lila med det där karakteristiska gula ljuset strax ovanför horisonten. Solen bryter igenom molnen där borta, men det kommer regna snart.

Vi anländer till slutstationen, och hittar överraskande snabbt den aktuella bussen. Alla bussar i SL-trafiken är numrerade, och förmodligen finns det någon form av metod i numreringen, men hur som haver; ett nummer att identifiera bussen med är något som hjälper oss där det finns flera bussar parkerade.

Vi konstaterar att ingen busschaufför finns i syne, och personen ombord bussen har givetvis vaknat och står vid den främre dörren, tittar ut genom vindrutan och vinkar glatt när han ser oss.
Jag förklarar genom den stängda dörren att vi ska försöka få tag i en chaufför som kan låsa upp dörren, så att vi slipper dra nödöppnaren, vilket ändå skulle göra att vi måste få tag i en chaufför.

Vi kontaktar trygghetscentralen, som kontaktar bussbolagets arbetsledning, som bläddrar i sina turlistor och får reda på vem föraren är, ringer föraren, och sen kommer han springande.
Men innan han kommer springande (efter cirka 5-6 minuter) har vi nödöppnat dörren och fått ut den inlåsta passageraren, som var väldigt tacksam, och på förvånansvärt bra humör. Berusad? Kanske kvällen innan…

Vi anropar TryggC, meddelar att passageraren är ute ur bussen,
men att dörren numera är olåst eftersom vi nödöppnat densamma.

Nu till själva essensen, det som faktiskt kom att få både mig och kollegan att fundera ganska mycket. Eller, det är i princip två delar i essensen; en om straffansvar, och en om skyldigheter inom arbetsuppgiftens ramar.

Jag misstänker att chauffören hade sin rast efter just den turen med den sovande mannen, men om det nu är ett problem att folk sover ombord på bussen, borde man inte som chaufför stanna kvar vid bussen till dess att ordningsvakterna anländer, för att till exempel öppna dörrar, svara på lite frågor om personens eventuella uppträdande innan han eller hon somnat, och så vidare?

Vidare undrar jag ju också huruvida det kan bli aktuellt (hypotetiskt, åtminstone) med åtal för olaga frihetsberövande, alternativt någon form av tjänstefel, eftersom busschaufförer faktiskt är trafiktjänstemän.

Gärningen är glasklar, eftersom personen är inlåst i bussen när vi kommer.
Han kan förmodligen ta sig ut själv genom att använda nödöppnare inifrån, alternativt glashammare, men i det aktuella fallet kom vi inte så långt.
Uppsåtet är lite mer oklart för mig, men jag funderar på det här med såkallat likgiltighetsuppsåt.
Låt oss nu leka med tanken att personen inlåst på bussen har en sjukdom – vilken som helst – där antingen sjukdomstillståndet i sig, eller dess efterdyningar, medför panikkänslor.
Du kan som busschaufför osannolikt känna till det, men ändå lämnar du personen ensam i bussen, och själv finns du inte ens i närheten av bussen.
Finns det något uppsåt alls, eller är det bara ogenomtänkt att lämna en person vars status man inte känner till, inlåst i en buss för okänd tid framöver?

Nu hände ju som sagt ingenting, mer än att personen på bussen hann vakna och var utvilad och glad, men exemplen är många där liknande saker hänt, och personen på bussen inte alls varit lika glad och trevlig
som den här mannen.

Jag vill bara lyfta frågan:
När slutar busschaufförens ansvar för sin resenärer?

Och vidare, det är fortfarande inte förbjudet att sova i kollektivtrafiken (men ofta olämpligt), så hur står en inlåsning i proportion till ”förseelsen” att vara påstått berusad och sova?

Glädjeämnen!

Ni kanske är bekanta med känslan glädje? Bra, det är en känsla man ska ta tillvara på, om inte annat för att ha bra saker att tänka på i dåliga tider, när saker konstant tycks gå emot en, och man är nere.

Under nattens pass hade jag och kollegan ett ‘case’ som skapade glädje och faktiskt ett visst hopp hos oss bägge.
Hopp låter kanske starkt, men mycket av det jag ser och upplever i jobbet färgar av sig på min person. Till exempel så träffar jag sällan ”vanliga människor” under normala omständigheter, utan det är förmodligen (någorlunda) normala människor under omständigheter som inte är varken normala eller på något vis optimala.
Normal människa, för mycket sprit.
Normal människa, för mycket aggressivitet. Och så vidare.

För mycket sprit betyder nästan undantagslöst också för mycket aggressivitet eller attityd, eller – som i väldigt många fall – generellt ett dåligt beteende, till följd av nedsatt omdöme.
Till exempel att tala om för två ordningsvakter att det är en pistol man har innanför jackan. Dålig idé? Check.

Inatt hittade vi ett undantag.

Fick ett anrop från TryggC om en berusad, utslagen man ombord på ett tåg som snart skulle passera i närheten av oss, och vi gjorde det vi brukar göra; bestämde en plats där ingripandet skulle ske och svarade på anropet att vi tar det på nästa station.
Väl framme och på plattformen har vi några minuter till godo, så vi samtalar lite med några andra resenärer under tiden, och frågan ”Har det hänt något?” infinner sig nästan genast. Vi förklarar då att det eventuellt finns en sovande man ombord på tåget och att vi ska väcka honom för att se till att han mår bra. De verkar nöjda med svaret och ägnar inte vårt ingripande så mycket som en blick när vi kliver in i olika vagnar.

Synen som möter oss i tåget är ungefär följande:
En man, cirka 25-30 år gammal, halvt sittandes i en ”fyra”, dvs. där fyra säten är vända mot varandra, med benen upplagda på motstående säte. Bredvid honom på sätet ligger en iPhone i fodral, med kreditkort och allt.
Mannen har rakat huvud och kraftiga armar, varav den ena är ganska väl tatuerad.
Klädseln påminde lite om vad diverse bråkstakar brukar ha på sig, och vi befarar väl det värsta; att han – utifrån vad vi ser och initialt upplever – kan vara påverkad av narkotika.
Vi förbereder oss mentalt på att det kommer bli åka av.

Vi försöker kommunicera med mannen samtidigt som vi försöker väcka honom, bägge dessa saker utan någon egentligen verkan mer än att han grymtar lite när kollegan gnuggar honom över revbenen.
Beslut fattas att han behöver friskluft, och hur som haver kan vi lika gärna väcka honom på plattformen så att de övriga resenärerna får fortsätta mot sin destination.
Vi tar tag i mannen, som självklart är totalt lealös och således oerhört tung, men vi lyckas efter lite bökande få ut honom i mittgången i någon form av Z-liknande ställning. Han vaknar till, och vi pratar med honom. Talar om att vi är ordningsvakter, att vi ska hjälpa honom ut i friska luften, och att han gärna får hjälpa till genom att använda sin tidigare inlärda förmåga att gå. Och med lite möda och stort besvär får vi ut mannen ur tåget och ut på plattformen, där vi promenerar honom i någon minut, tills han blir så pass klar att vi kan prata med varandra.

När vi kommit ett hundratal meter skärper han upp sig så pass att vi vågar släppa honom utan att behöva riskera att han faller ihop som en tom mjölsäck. Han säger vad han heter, och svarar till och med på frågan vart han bor utan att knysta och gnälla om diverse mänskliga rättigheter. Kollegan tar då fram mannens telefon ur sin ficka och frågar om han känner igen den, vilket han verkar göra då han verkar blir glad och frågar oss vart vi hittade den.

”Jo, alltså, du satt och sov med den i handen…”
”Åfan, gjorde jag? Jävla tur att ni hann först då, så den inte blev stulen! Tack!”

Bara en sån sak.

Sedan använde han telefonen för att ringa sin sambo, som tydligen ringt ”några” gånger under kvällens lopp utan att få svar av något annat än telefonsvararen.
Hon grät nästan av lycka när han ringde, för hon hade varit orolig för hans skull. Mannen räcker över telefonen till min kollega, som får höra vilka snälla, bra och trevliga människor och ordningsvakter vi är, som tar hand om folk som råkat hamna i situationer de normalt inte hamnar i.

Skulle du vilja ha kvar din telefon? Att inte Somna på tåget med telefonen i handen kan vara ett hett tips då.

Vi promenerar iväg med mannen och hittar en taxi, som tar honom hem.
Han avslutar genom att säga att han kände sig oerhört väl behandlad av oss, och med glimten i ögat att
”Jag ska nog somna på tåget oftare!”

Klockan var strax efter midnatt, vårt arbetspass hade precis passerat halvtid, men resten av natten förflöt utan att vi hade något av vikt att göra.

Jag hoppas helgen fortsätter vara såhär trevlig för min, mina kollegors, och självklart för er del också.

En glimt av humor i all misär

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg, med nyttigt och intelligent innehåll… Yeah, du läste rätt.
Men det här är inte det inlägget, tyvärr. Jag har helt enkelt inte samlat ihop en tillräcklig, vad ska man kalla det, ork eller lust kanske, att sätta mig ner och skriva sådär långt och uttömmande som jag brukar.

Vissa av de saker som nyligen hänt har jag delat med mig av på Facebook i form av citat och händelsebeskrivningar av det mycket, mycket korta slaget.
Andra saker har jag behållit för mig själv av olika skäl.

En av de skönaste händelserna jag varit med om på sistone var ändå en LOB jag och kollegan hade en solig kväll, precis när vi skulle ge oss av mot områden där mat står att finna.
En man med (skulle det visa sig) finskt ursprung hittades ombord på tåget, packad som en sill inlagd i vodka.

Full man liggandes i tåg

Full man utslagen i tåg. Mannen på bilden har inget samband med texten, mer än berusningsgraden.

Vi pratar med honom, och det visar sig ganska snabbt att han är på helt fel sida av stan, och vi hjälper honom av tåget. Han vill inte alls ha vår hjälp utan säger givetvis ”Jag kan gå själv!” och går. Ungefär ett steg, sen ramlar han framlänges, handlöst, rakt ner på plattformen.
Som tur är var mannen ganska mjuk i både kropp och själ, inga skador uppstod, men nu ville han åtminstone ta emot vår hjälp.

Väl inne i trygghetsrummet (om man nu kan kalla det så; ett avskilt utrymme mer…) så gör vi en skyddsvisitation mest för sakens skull, men den föregås av frågan ”Har farbror något farligt på sig? Kniv? Pistol? Kanon?”, varpå mannen höjer hakan och blicken samtidigt, fixerar kollegan med blicken, höjer ena handen med ett varnande finger, och utbrister: ”UBÅT!”

Vi skrattar (jo, vi kan sånt också) gott åt det som uppenbarligen är ett skämt, och småpratar med mannen. Till slut kommer vi lite till vägs ände, varpå jag frågar ”Vad heter farbror?”, och svaret är lika klockrent som det är otippat.
De flesta brukar svara att jag ska skita i det, eller dra åt helvete, eller typ Sture.
Farbror svarar med hög röst att han heter ”Finnjävel!” och flinar pillemariskt åt oss igen.

Till slut kommer polisen och kör in mannen för tillnyktring, och mannen verkade oroväckande nöjd med hur händelserna utvecklades.

====

Just det, jag glömde nästan!

Jag och kollegan avvisade (eller avlägsnade, jag minns faktiskt inte exakt) en ung kvinna från en station p.g.a hennes ordningsstörande uppträdande (tjafsade och skrek åt spärrvakten, skrek åt oss trots att vi bara iakttog situationen, skrek åt andra resenärer…) och berusning. När hon når toppen av upprördhet och inte längre har några ens bristfälliga argument så kommer hon i likhet med många andra in på området allmänt känt på utrikiska som ”namecalling”…

”Ni är fan… misslyck… *hick* MISSLYCKADE PILOTER!!

Ja, vad ska man säga… (och JA, hon betonade ”piloter”…)

Ett tack kan göra så mycket

När jag väcker folk i tjänsten får jag sällan tacksamhet, utan snarare ett
”Vadå, trodde du jag var full!?” kastat i ansiktet. Eller, i bästa fall, ingenting.
Konstigt det där egentligen, tycker jag, att vissa förutsätter att bara för att man har uniform på sig så kan man inte bry sig om människors väl och ve. Och tråkigt.

Igår på väg hem väckte jag en tjej som somnat på tåget, hon blev jätteglad och tackade för hjälpen.
Vidare så gjorde den lilla konversationen med tjejen på tåget min hemresa betydligt trevligare, och jag hoppas att hon kan säga detsamma; att hon träffade en trevlig person på tåget som visade empati och omtanke utan att försöka stoppa tungan i halsen på henne.

Hon sa att hon brukar vakna precis innan hon ska kliva av, och det betvivlar jag inte, men jag tog tillfället i akt att förklara för henne att det hade varit ganska lätt för mig att stoppa handen i hennes väska och stjäla saker, då hajade hon till och jag är övertygad om att budskapet gick fram. Sova är förstås helt okej, men man bör vara på sin vakt ändå, även om jag kan tycka man inte ska behöva vara det.

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

  • ungdomar som dricker
  • ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
  • berusade människor
  • ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
  • lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.

%d bloggare gillar detta: