Rapporter: Hot och våld ökar i tunnelbanan

Så var det då dags att skriva lite igen, och jag får erkänna att jag saknat det.
Den här gången kommer det handla om det rubriken säger,
alltså att anmälningar om hot och våld i tunnelbanan har ökat.

Jag tror alla är överens (utom Bo Hejlskov) om att vi inte kommer lösa några som helst problem genom att ge hamburgare till stökiga ”barn”.

Siffrorna i DN:s presentation (se länk längre ner) är lite svåra att tyda tycker jag faktiskt. Man pratar om en ökning i antal anmälningar om hot, från 69 anmälningar under 2014 till att året därpå ha hela 101 anmälningar.
Anmälningar om våld har förvisso fördubblats, från 19 till 38 över samma tidsperiod.
Dock tycker jag likväl att det låter som låga siffror i förhållande till antal ärenden jag kan dra mig till minnes bara det senaste halvåret, som ropats ut från TryggC som exempelvis pågående bråk, misshandel, tjafs, hot mot spärrexpiditörer, biljettkontrallanter, konduktörer, bussförare, och så vidare.
Men, vi lämnar siffrorna därhän, och går vidare till det intressanta.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) vill ha fler tunnelbanepoliser, och därför fler poliser i tunnelbanan.
Det vill jag i ärlighetens namn också. Men jag vill också att ordningsvakterna är kvar i kollektivtrafiken.

En del människor jag träffat känner en enorm tilltro till ordningsvakter, men har av någon anledning svårt för poliser.
Andra människor har tvärtom väldigt svårt för ordningsvakter, men känner en enorm respekt för poliser.
Det logiska steget blir då att ha både poliser och ordningsvakter i tunnelbanan, för att på så vis täcka upp för så många eventualiteter som möjligt.

I det vardagliga kan polisen exempelvis skriva böter för de som kissar, röker eller beträder spårområdet, något som vi ordningsvakter ”bara” kan avvisa, avlägsna eller omhänderta någon för.
I det mindre vardagliga, alltså lite större ärenden, så har man polisen snabbt på plats, och man behöver inte dra resurser från den övriga polisiära verksamheten lika ofta som vi faktiskt gör idag.

Plus att det behövs inte många poliser för att formera grupper med hjälp av valfritt antal OV.

Men från 69 till 101 anmälningar på ett år, ska vi ta och kika lite på den saken kanske?
Det har ju hänt en hel del under 2014 och 2015 som givetvis påverkar även tunnelbanan och andra trafikmiljöer, och trots att en eller annan komiker sagt att Sverige är tryggare än på länge, så känner folk sig mer otrygga.
Vad kan det bero på, tro?
Jag har mina tankar, och vissa av er har säkerligen exakt samma tankar, men jag tycker vi låter det stanna där.

Det vore intressant att veta vissa saker; först och främst hur man har definierat de olika begreppen.
Är det en ”anmälning om hot” att man ringer Trygghetscentralen om man tycker det är hotfull stämning i en vagn?
Vilken typ av störning/anmälan rör det sig om; berusat ungdomsgäng, ensam sovande hemlös, högljudda konsertbesökare, osv?
Vilka har gjort anmälningarna; män, kvinnor, i vilken ålder, vid vilken tid på dygnet, på vilka platser?
Vilka är de eventuellt utpekade gärningspersonerna? Kön, ålder, tidpunkt, plats är relevant här också.

Den typen av information kan användas för att ytterligare förbättra Trygghetscentralens arbete med att leverera trygghet till resenärer.

Länkar för referens:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/m-infor-tunnelbanepoliser
http://www.dn.se/sthlm/larmen-om-hot-och-vald-okar-i-t-banan/

Dubbeltrubbel

De här sista veckorna har faktiskt varit ganska aktiva jämfört med de senaste månaderna.
Kanske är det för att det är vår i luften?

Fler människor än tidigare tycks mig vara ute på fyllan och villan, fler tycks begagna sig av allmänna toaletter för att injicera sina droger, fler tycks vara ute längre på kvällarna.

Härom dagen observerade våra trygghetsvärdar hur en man skrek och levde jävel på stationen, så de försökte lugna ner honom, vilket inte fungerade. Istället gick mannen ut på plattformen för att urinera. Inte heller i änden av plattformen, utan precis utanför dörrarna till biljetthallen. Vi blev kallade till platsen, men mannen hann kliva på ett tåg innan vi anlände, så Trygghetsvärdarna åkte med på samma tåg för att se om och var mannen klev av tåget.
Vi begav oss i samma riktning som tåget, och någon station senare klev mannen av.

Vi anländer till stationen någon minut efter att tåget lämnat, och mannen har gett sig ut på äventyr. Han har gått till änden av plattformen, hoppat ner på spårområdet och rundat ett byggstängsel, och är när vi kommer fram inne på en byggarbetsplats. Det ligger bråte lite överallt, och mannen är påtagligt berusad, och upprörd.
Vi får senare veta att han trodde att trygghetsvärdarna förföljt honom för att misshandla honom, och han vägrar tro på vår försäkran att så inte alls varit fallet.

Mannen är tyvärr tämligen stökig när vi väljer att omhänderta honom, men han lugnar åtminstone fysiskt ner sig. Däremot är han fortfarande upprörd och skriker åt både oss och trygghetsvärdarna. Skrikandet leder till kraftiga hostattacker och mannen säger sig ha astma. Oron stegrar en smula för mig, och vi meddelar LKC att det kan röra sig om en astmatiker.
Han har (förstås…) ingen medicin med sig, utan den ligger hemma, vi får jättegärna ringa hans mamma och fråga, hon är nämligen hemma, säger han.
Mannen i fråga är någonstans mellan 55-65 år.

Vi inväntar polisen, och jag skriver rapport, användandes locket till en soptunna som underlag. Det visade sig oklokt då det var nollgradigt och fuktigt i luften. När jag står och skriver, hörs den berusade mannen ropa ”Du får inte röra mig!” efter att själv ha tagit tag i kollegans jackärm.

En relativt ung man går förbi, och ger av okunskap mannen sitt medhåll.
”Jo, det får han faktiskt visst.” försöker jag, varpå den förbipasserande höjer rösten och säger

”Nej, det är bara polisen som får ta tag i någon!”

Jag tänkte inte gå efter och argumentera, så jag lät det vara. Men jag tycker ändå det är synd att okunskapen är så utbredd som den ändå är.
Det enklaste argumentet jag kan komma på är helt enkelt:
”Varför har polisen då gett mig handfängsel att bära?”

Polisen anländer så småningom, och ska ta med sig mannen. Då fortsätter han med sina hotfulla litanior, förändrade så tillvida att de nu har polisen som mål istället för mig och kollegan.
Samtidigt som detta sker, kommer ett tåg in vid plattformen, och när tåget stannat ser jag rakt framför mig hur en man sitter och sover på tåget, så jag och en trygghetsvärd passar på att väcka honom när vi ändå är där, tänker vi.

Så långt allt väl, vi går in i tåget och får genast omvärdera situationen. Mannen har somnat i vad som närmast kan liknas vid en sjö av tomma ölburkar, med öl rinnandes på golvet.
Vi väcker honom, konstaterar att han inte bara är full, han är också i fel del av stan, och på fel trafikslag.
Eftersom han är så full att han inte kan ta hand om sig själv, omhändertas han enligt LOB, och visiteras.
Vi hittar sådant som klassas som ”farliga föremål”, knivblad i detta fallet. Medan vi visiterar mannen så är han motsträvig, spänner armarna och kränger med kroppen. Gör man sånt, så blir det handfängsel.

Handfängsel med nycklar, av Polisen godkänd modell.

Efter beläggning med handfängsel håller mannen sig relativt lugn tills LKC har möjlighet att skicka ännu en bil full med glada och tacksamma poliser till samma station.
Fyra timmar tog det, från att vi fick det första anropet, till att polisen lämnade med man nummer två.

Den senare valde även att gå ett ärende i byxan. Han hade ju ändå två par byxor på sig…

Ännu en passvända till ända

Ni ser, nu rimmar vaktjäveln också, proppen måste ha gått…

Det är i praktiken två passvändor som avlöpt sedan sist jag skrev, och det är nog ett bättre intervall än månader mellan gångerna. Lugnet har överlag fått råda, men i vanlig ordning med ett antal mer eller mindre rejäla undantag.

En av de mer rejäla händelserna utspelade sig när jag var ledig, och mycket kortfattat handlade det om att två kollegor stoppade ett antal ungdomar från att planka, vilket eskalerade till den punkt där kollegorna möts av sådant våld – i form av stenkastning och en batong – att de tvingades dra sina egna batonger, och det slutade med att polisen kom och ungdomarna försvann från platsen.

Inte alltför långt ifrån den ovanstående händelsen hade vi en händelse i ett liknande område härom veckan, där vi över radion får veta att ett trettiotal ungdomar härjar inne på och i anslutning till stationen, som har sin enda uppgång mot vad man kan kalla ett torg.
Vi möter upp ytterligare två patruller och rullar in, och hinner knappt gå ur bilarna och fram till stationen innan det haglar smällare och knallskott mot oss.

Polisen kommer, från IG, vilket i folkmun är utryckningspolis, och även poliser från den lokala närpolisen, som i sin tur beslutar att vi inte ska agera mot ungdomarna, eftersom de jobbar i området. Förståeligt förstås, men också synd, eftersom vi dels är gott om personal på plats och dels när föräldrar gråtande kommer fram och säger att deras tvååring nästan fått smällare på sig.

Det är som det är, polisen har sina hänsyn att ta, och de är våra förmän.
Synd bara att polisens hänsyn ofta av tvång är politiska snarare än juridiska och sociala.

Det finns fler händelser att berätta, men kudden kallar.
Under tiden kan ni fundera på hur man i dunkelt ljus ser om en ”kniv” faktiskt är en kniv.

Men ni ska också se till att ha en trevlig helg, allihopa.
Ta på er reflexer om ni går ut. 🙂

Om och om igen

Nu sitter jag hemma i soffan och har det bra efter ett par händelserika veckor på jobbet.

Givetvis har det jobbats fler veckor än så sedan sist jag skrev, men det mesta har varit vardagsmat eller vad man ska kalla det. Berusade människor i olika former och färger, olika tider och olika beteenden, men fortfarande vardagsmat.

Vi börjar härom veckan, då vi gjorde en intressant ”krycksväng” med bilen för att undsätta trygghetsvärdar som gripit en person för hot (kanske också våld, osäker här) mot tjänsteman.
Det hela började runt 01 med att en busschaufför inte ville låta en person åka med utan biljett, men erbjöd sig vänta efter värdarnas erbjudande om att hjälpa mannen köpa en biljett på den närbelägna pendeltågsstationen.
Mannen var inte intresserad av att köpa biljett, så han hotade (och ev. slog) busschauffören.

Trygghetsvärdarna griper mannen för brottet, och de ropar in via radion, men lyckas inte få ordentlig kontroll över mannen, som slår sig nästan fri.
De två värdarna och mannen ramlar ut ur bussen, vilket gör att mannen får loss en arm, slår en av värdarna i ansiktet, och drar sedan fram en kniv ur fickan och försöker hugga samma trygghetsvärd i axeln.

Han missar, mycket på grund av att den andra trygghetsvärden hade hamnat lite åt sidan när de föll ur bussen, och hinner se vad som är på väg att hända, och drar snabbt och rådigt kollegan bakåt så att knivhuggen missar.

Efter den scenen flyr mannen iväg, min och ytterligare en OV-patrull landar efter ett fåtal minuter, efter att ha haft en framkörning på ungefär en mil.
Fler patruller ansluter, liksom polisen, men sökandet efter mannen är dessvärre resultatlöst.
Möjligen har polisen hittat honom vid senare tillfälle, men det vet jag inget om.

En bussbiljett för vuxen, två zoner, kostar 54 kronor.
För ungdom, 30 kronor.
Vad kostar ett liv?

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

Tankar om signalvärde och religiösa persedlar

I mitt förra inlägg lade jag upp två länkar till två separata artiklar om Sveriges första muslimska kvinnliga polis. Jag vet inte om hon är först som muslim, eller som kvinnlig muslim, men först med någonting är hon iaf.
Polistidningen 2011 | LT Södertälje 2014

Till att börja med: Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. Men: Att ikläda sig ett religiöst plagg tillsammans med en uniform är ett ‘statement’ som är ganska… nu letar jag ord… kaxigt. Eller rentav opassande, beroende på situationen. Numera förvisso tillåtet enligt svensk lag, men likväl. Men låt oss börja från början.

Vad är en uniform egentligen? Wikipedia skriver bland annat nedan citat,
men läs gärna avsnittet om ”politisk uniform” också.

En uniform är en tjänstedräkt som är likformig och fastställd i regler eller avtal. […] Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper.

Det här är förstås inte den exakta definitionen, och jag vet inte ens om det egentligen finns någon mer exakt definition än vad som anges i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista, där det (på sidan 1027, sökning via länk) står:

Enhetlig.
Likformig.
Tråkiga ord, i de flesta betydelser och sammanhang. Likaså förvisso inom de yrken där vi enligt lag (!) är tvingade att bära en för oss utpekad och tilldelad uniform, men det är också personen inuti uniformen som gör jobbet, inte uniformen i sig. Dock så har ju vissa uniformer en förmåga att slå an vissa strängar hos vissa individer, och andra strängar hos andra individer.
Jag bemöts som ordningsvakt både bra och dåligt utifrån det faktum att jag tjänstgör som ordningsvakt.

Således, på gott och ont.
Men, hade jag bemötts annorlunda som OV om jag burit t.e.x turban eller kippa? Eller vikingahätta?
Förmodligen…

Det är nu vi kommer in på begreppet signalvärde, som ju inlägget är tänkt att handla om, om man ska tro rubriken. Begreppet i sig är med Svenska Akademiens mått mätt antingen för nytt för att finnas i deras internetdatabas, eller så är det helt enkelt ett ”hittepåord”, som så många andra ord i vårt dagliga tal. 

Hur som haver; ett signalvärde är i princip en känsla, en reaktion på din (eller någons) närvaro eller agerande/utseende, ibland innan du ens hunnit tala om vad du gör där. Uniformer har ett väldigt starkt signalvärde, där kanske en beväpnad soldat utgör det allra starkaste, följt av polisen, räddningstjänst och ordningsvakter i någon form av ordning.
Egentligen kan man säga att all form av klädsel, fordon, frisyrer, gångstilar, klädstilar et cetera sänder ett signalvärde, i någon form. Ett leende sänder ett signalvärde. Ett problem med alla de här signalerna man sänder, är att mottagaren (som inte alltid bara är den du tänkt) mycket väl kan tolka din signal på ett sätt som du själv inte avsett att det ska tolkas.

Exempel: Du upplever att fyra ungdomar stör ordningen i ditt köpcentrum. Du ringer vakten eller polisen. Vakten eller polisen kommer förvånansvärt snabbt, för ungdomarna är kvar. Det signalvärde du läser in kommer förmodligen vara ”Nu är vi här för att rädda dagen!” medan ungdomarna förmodligen läser in signalvärdet ”Vad har ni ställt till med denna gången?” Du känner kanske lättnad över att hjälpen kom så snabbt; ungdomarna kan känna exempelvis resignation. Signalvärdet polisen eller vakten faktiskt sänder kan vara ”Vad är det som hänt nu?”, en yrkesmässig nyfikenhet. Härifrån finns det oändliga alternativ för signaler åt alla möjliga håll, och tolkningar av desamma.

Om du till exempel går på en tunnelbaneplattform iförd Adidas-byxor och dunjacka, och ditt kroppsspråk låter oss förstå att du bär på ett osynligt kylskåp, kommer vi med största sannolikhet ta en extra titt på dig.
Varför? Erfarenheter, och signalvärdet jag läser in är förmodligen ”Jag är häftig/farlig/cool, ge fan i mig”.

Om ni nu mäktat med att läsa ända hit så hoppas jag att ni orkar den sista biten också; det är inte så fasligt mycket kvar av det här inlägget.

Som jag sa så sänder uniformer ett oerhört starkt signalvärde, och det är överlag bra tycker jag.
Ett problem uppenbarade sig dock för mina tankar för ett antal år sedan, 2006, när RPS beslutade att det skulle vara okej med religiösa huvudbonader till polisens uniform.
Marie Andersson, chef för rekryteringarna till polisutbildningarna:

– Vi ser fram emot att få vår första sökande på polisutbildningarna som säger att de vill bära religiös huvudbonad

Och det har de ju fått nu, i form av Donna som ni kan läsa om här, för tre år sedan, och fem år efter möjlighetens införande. Kanske finns det flera, sökresultaten på internet ger dock inte mig något nyare fall för handen.

För något år sedan, innan vi införde den blå ”smurfen” som uniform, så hade vi som jobbade åt SL en mycket synlig och i mina ögon mycket bra röd uniformsöverdel med svarta byxor.
En dag valde jag, att i likhet med flera kollegor, fästa en pin på jackan, precis bredvid där OV-brickan satt.
Någon hade en smiley, några hade OV-brickor i miniatyr (…) och andra hade annat.
Jag valde en föreningssköld från en av Stockholms större idrottsklubbar.
Det blev problem innan jag ens kommit ut ur utsättningsrummet, eftersom min arbetsledare påpekade det olämpliga i att ha den typen av märken då vi ska föreställa neutrala, eller så neutrala som möjligt, i så många olika frågor som möjligt. Jag gnällde säkert lite då, men strax förstod jag att det han sa faktiskt är fullständigt inte bara logiskt, utan också självklart.

Och nu, innan tillmälen kommer farande i de många olika former som förekommer, vill jag bara poängtera det jag skrev väldigt tidigt i inlägget, nämligen:
”Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. ”

Och med det menar jag egentligen att det är inte värre att som polis ha en tro än vad det är som privatperson att ha en tro, sen får varje enskild individ avgöra hur bra eller dåligt religion är som företeelse. Okej? Okej!
Det jag däremot vill framhålla är att man måste skilja på sin privata, religiösa övertygelse och sitt arbete som myndighetsutövare, och även som tjänsteman i förekommande fall.
Jag har förvisso någonstans ett förtroende för att rekryteringen till polisutbildningen sorterar ut extremister av olika slag, men det räcker faktiskt inte.
Sverige var ett kristet land för många år sedan, innan vi separerade kyrka och stat, och även om kristendomen officiellt är vår religion är vi som folk generellt ganska ickereligiösa av oss.

Därför anser jag det konstigt, och direkt oklokt, att en bit in på 2000-talet (i vår tideräkning, får tilläggas) komma på den inte så briljanta idén att ge någon myndighetsutövare överhuvudtaget möjligheten att sätta sin religiösa tillhörighet i främsta rummet.

Och inte nog med det.
Man beslutade om undantag för kippa, turban och slöja/huvudduk.
Snabb fråga: Hur många sikher har vi i Sverige? Hur många från mellanöstern? Hur många av dessa bär eller har ett behov att bära sin turban?

Som ni nog räknat ut utan att ta fram statistik från SCB (om sådan nu råkar finnas) så rör det sig nog inte om särskilt många individer, så det är i dagsläget ett icke-problem.
Men… sen har vi ju det där med läget i världen.
Och det här med alla andras rätt till sina åsikter.
Om jag nu vore svårt hängiven Påven, får jag då som polis bära en påvlig hatt till min uniform?

Det hela är – anser jag – väldigt korkat.
Nu jobbar förvisso Sveriges hittills enda [för mig kända] slöjbeklädda poliskvinna i Ronna i Södertälje, och det må väl vara som det är med den saken. Ponera nu att flera individer väljer att nyttja rätten till religiös huvudbonad i tjänsten. Eller att Donna, som hon heter, blir kommenderad att jobba till exempel en natt på Stockholms gator och torg. Eller i Örebro.

Vilket signalvärde pratar vi om där? En polis iförd religiösa persedlar. De andra poliserna har båtmössa, de ser likadana ut, men där står hon, med en slöja under båtmössan.
Låt oss nu låtsas att uppdraget är att reda ut en påstådd misshandel, där den ena (eller bägge) inblandade inte är muslimer. De kanske rentav inte gillar muslimer särskilt mycket.
”Vidriga rasister!” tänker ni kanske, och det må de vara.
Men, de åtnjuter precis samma rättigheter till samhälleligt skydd som alla andra i samhället.
Visst, ett högst osannolikt scenario, det håller jag med om. Men.

Långt ifrån omöjligt.
Viss (om än knapphändig sådan) empiri från min sida visar på att de muslimska kvinnor som inte bär slöja i någon form ofta anser den vara förtryckande, kvinnofientlig, begränsande, med mera.
Samtidigt är det helt säkert en åsikt bärare av sagda plagg inte håller med om.
Vem har då rätt?
För, inte kan väl ledningen för den Svenska statens våldsmonopolinnehavare förespråka ett reglementsenligt kvinnoförtryck, eller…?

Man föranleds också – om man är som jag – att undra över varför man selekterar tre religioner av alla som går att välja, och dessutom tre som förmodligen inte i Sverige har så stort intresse (en sökande på fem år, right?) av att bli poliser och samtidigt bära religiös bestyckning.
Varför inte i sådana fall tillåta samtliga religiösa huvudbonader? Om ni vill vara lite roliga (och har råd och tid) så köper ni ett antal durkslag, går ner till närmsta polisstation, eller torg, och predikar om Det flygande Spaghettimonstret.
Det är en religion i ordets fulla bemärkelse, och som huvudbonad har dess följare ofta använt ett durkslag.
Inte konstigare än någon annan religion, således.

Jag passade på att läsa den här krönikan av Eli Göndör, som faktiskt ger en hel del intressanta uppslag.

Jag läste också något jag tycker låter vettigt borta på feminism.nu, som jag av namnet att döma antog var en renodlad feministsida. Det är den inte, men oavsett så skrivs det en hel del vettigt i inlägget.

Slutligen: Apropå signalvärde, vilket sådant är det man från RPS sida tänkt sända? Att man vill ha fler muslimer i kåren, för att bättre efterlikna samhället rent demografiskt?
I så fall: Wow. Jag hoppas ni inte betalade så mycket för den utredningen.

En sista, möjligen tankspridd, fråga.
Skulle våld mot tjänsteman trumfa eventuellt hatbrott i det ovan beskrivna scenariot, om den religiöst klädde polisen får motta ett slag som uppfyller kriterierna för bägge brotten?

Länksamling:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/do-flyttar-till-rinkeby-eller-tensta
http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10777358.ab
[ENG] http://capitolcommentary.com/2011/07/15/giving-alms-or-straining-reality-pastafarianism/

Att åka kana…

Återigen tänkte jag berätta en liten historia om hur saker kan bli lite konstiga
när man inte har rätt information från början…

Jag och kollegan skickas till en station där det enligt radioanropet ska ligga ”en berusad man som ramlat i rulltrappan” på plattformen nedanför den ganska långa rulltrappan.
Trots den erfarenhet jag har av dylik information kan jag inte låta bli att mentalt förbereda mig på att det ska ligga en äldre herre med brokigt förflutet på golvet framför mig när jag kommer ner.
Jag väntar mig också att vi – trots relativt lång framkörning – i vanlig ordning ska vara först på plats.

Så är inte fallet.
När vi anländer till stationen så ser vi en ambulans parkerad utanför biljetthallen, och i min värld betyder det att det åtminstone inte är några direkta ordningsproblem på platsen.
Vi kikar nedåt längs den avstängda rulltrappan och ser tre ambulanssjukvårdare knäböjda runt en liggande person. Vi tar den andra (av tre) rulltrappan ner och ser att det är en ung kvinna som är föremål för ambulanspersonalens vårdinsats. Dropp sätts in, uppenbarligen med någon form av smärtstillande verkan, och deras undersökning fortgår utan skrik av smärta.
Medan jag frågar ambulanspersonalen om de behöver oss till något annat än hindra folk från att ställa sig och titta så har min kollega noterat att det vid rulltrappans fot sitter en ung man och gråter.

Den unga mannen, kanske lite väl berusad för den tiden på dygnet, har enligt egen utsago åkt kana på handräcket i rulltrappan, tappat kontrollen och då han ska hoppa ner lyckas han stöta till den unga kvinnan så att hon faller olyckligt och skadar benet.
Mannen är ångerfull, men stannar frivilligt kvar tills polisen anländer för att ge sin version till dem.
Han fick åka hem med tåg, trots allt. Han har ju inte gjort något som vi kan nyttja tvångsmedel för, annat än att vara berusad.
Vi kände dock att killen haft nog jobbigt för idag, och polisen höll med,

så han släpptes iväg med nästa tåg åt rätt håll.

Fick dock höra från annat håll att den unga, berusade mannen mer skulle ha överfallit den unga kvinnan… Får hoppas hon och hennes vän vänder sig till polisen och gör en anmälan i efterhand, för de sa inget varken till mig, min kollega, eller polisen när de var på plats.

Vad vill jag förmedla med det här?
Ja, dels att vi väldigt ofta är jäkligt snälla mot folk, och dels att det är en riktigt dålig idé att leka i rulltrappor, precis som det är dåligt att leka i all trafikmiljö.

Lekplats – en bra plats att leka på

Rulltrappor – ett dåligt ställe att leka på!

 

”Rent-a-cop”

Rent a cop, har jag lärt mig, är ett amerikanskt uttryck, lätt nedvärderande, som används mot människor i den privata bevakningssektorn.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbluffar det mig att privata företag kan ha myndighetsutövare (ordningsvakter) anställda.

Staten har som bekant våldsmonopol, och ordningsvakten får använda sig av vissa polisiära befogenheter (”våld”) för att genomföra sina tjänsteåtgärder. Så långt är allt väl.
Men, polisen lyder direkt under staten via RPS och Justitiedepartementet.

Ordningsvakter lyder under polisen. Vi har till och med lydnadsplikt gentemot poliser i ärenden rörande tjänsten.
Men vi är anställda av ett privat företag, som tjänar pengar på att hyra ut våra tjänster.
Inget ont i att de tjänar pengar på att hyra ut tjänster/personal, men ponera att det inte handlade om ordningsvakter, ponera att det handlar om till exempel brandmän…

”Vill du ha din brand släckt? Då kostar det 15000:- kontant, per påbörjad timme…”

En bättre lösning för alla hade varit om ordningsvakter varit anställda och avlönade av polismyndigheten i det län där de förordnats.
Bevakningsföretag skulle fortfarande kunna hyra ordningsvakter för att leverera till kund, upphandlingsförfarandet skulle dock behöva förändras en smula om företagen är smarta nog att inse att de inte kan pressa priset de behöver betala för att hyra ordningsvakter från polismyndigheten.

Det leder förmodligen också till ett mer effektivt arbetssätt där aktuell myndighet helt enkelt placerar ut OV där tillstånd för alkoholservering finns, eller där behov och förordnande finns.
Förhoppningsvis innebär det att alla svarta löner till OV [på krogen] försvinner, och att man helt enkelt roterar sina vakter i syftet dels att motverka att samma ‘gäng’ vakter jobbar på samma krog jämt, och dels att stimulera arbetsmiljön i den mån det går.

Jag vet förstås inte hur det ser ut i andra län och städer än Stockholm, eftersom det är i Stockholm jag själv är verksam. Kanske funkar det bättre än här, eller sämre, på andra ställen.

Men det intressanta ur mitt perspektiv är att privata företag tjänar pengar på att ”hyra ut” myndighetsutövare.
Vidare kan man genom att ”råda” sin personal att gripa snarare än att avlägsna/omhänderta få fram en statistik som säger att vi jobbar så oerhört hårt, att kontrakt förlängs och bonusar delas ut.

En risk – det finns säkert flera som jag inte tänker på just nu – är ju dock att polismyndigheten börjar kräva att alltför många OV ska finnas på platser där det tidigare räckt med 1-2 OV, vilket kan leda till tråkigheter i form av ”tristess-case” alternativt rentav otrygghet för gemene man, typ ”Oj, vad många vakter! Har det hänt något?”.

Jag tror hur som helst att om man lägger energi på frågan så kan lösningen bli oerhört bra.
Det i sin tur kräver ju politiska beslut, och att pengar ska tilldelas respektive polismyndighet för att täcka kostnaden för uppstart, samt vissa löpande kostnader.
Men det kanske är en liten kostnad att ta på lång sikt.

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

Nyvaken

Och upptäckte att mitt öga rann. Allergier och mygg, de enda egentliga nackdelar med den svenska sommaren.
Och kanske regnet också… och i mina ögon, den ibland extrema värmen.
Och alla människor…

Två passvändor kvar, sen semester. Motivationen är självklart på topp… 😉

Jag har inte riktigt hängt med i nyhetsflödet på sistone, mest kanske på grund av min aversion mot konventionell media och så vidare, men jag lyckades fästa min uppmärksamhet på en händelse.
Vad FAN är det som händer i Malmö?
Okej, det är inget nytt fenomen, men frekvensen på den här typen av överfall – både i Malmö och annorstädes – är oroväckande.

17-åring knivskuren av tre gärningsmän | SvD | DN |

Jag tycker hela grejen är sjuk, i vanlig ordning. Tre personer ger sig på en person. Minst en av de tre har kniv och använder den. Sedermera flyr de från platsen, antar jag,
eftersom 17-åringen enligt artikeln i DN själv kunde ta sig hem.
Eftersom de av någon anledning avbryter den grova misshandeln hade de kanske inte uppsåtet att döda 17-åringen. Åtminstone inte där och då. Eller så blev de avbrutna…
Min personliga åsikt är ändå att använder man sig av kniv (eller annat tillhygge ägnat att skada) så bör man åtalas – och helst dömas – för mordförsök.

Nåväl, återstår att se om våra kära politiker ens tänker försöka sig på att lösa problemen de själva är med och skapar, eller om de ska göra som de alltid gjort; stoppa huvudet i sanden och skylla ifrån sig.

 

En tanke om transport av frihetsberövade

Jag läste nu under natten ett inlägg på bloggen ORDNINGSVAKT och tar till mig att det finns en hel del komplikationer i de fall ordningsvakter hjälpt polisen att transportera frihetsberövade från ingripandeplatsen till det polisiära förvaret (alternativt sjukhus) då vi sannolikt på vägen till aktuell lokal saknar förordnande.

Det löjliga i kråksången är när man i vissa fall har ungefär 10 minuters promenad till en dygnet runt-bemannad polisstation med häktesceller, men måste vänta tills polis anländer, vilket ofta tar runt en timme.
Ibland är det nödvändigt förstås, men jag vill ju tro att lagstiftaren har som målsättning och avsikt att så få som möjligt skall frihetsberövas, och de som frihetsberövas ska vara frihetsberövade under så kort tid som möjligt. Jag kan givetvis ha helt fel i den frågan, men det torde vara mer förenligt med diverse grundlagsskydd att faktiskt transportera personen till fots eller i bil till rätt instans snarare än att vänta på polisen i allt mellan en kvart och flera timmar.
Men det kanske bara är jag.

Reportern Klas Bergström i en fyllecell.
Hit får OV inte hjälpa polisen att transportera omhändertagna berusade, enligt artikeln länkad högst upp.

I andra europeiska länder, till exempel England och Irland (och utanför Europa; Kanada, USA och Australien) har man insett att det här med att transportera frihetsberövade är något som tar ganska mycket tid i anspråk för enskilda polispatruller. Jag har förstås inga siffror på detta, men enligt uppgift från en polis i Göteborgs-trakten tar det cirka 10 minuter att avrapportera en omhändertagen, från det man kommer in till stationen. Inte så farligt, kan tyckas, men betänk då att samma patrull på sitt 8-9h långa pass kan få åka på idel LOB:ar, och däremellan ett antal ärenden med högre prioritet såsom pågående misshandel och liknande.
Det finns också (minst) ett företag som bland annat tillverkar fordon för transport av frihetsberövade.

Varför vi i Sverige inte har den här typen av samordnad och effektiviserad transport vet jag inte, men jag är väldigt nyfiken på varför det är så.
De flesta modellerna verkar ha 4-8 minimala celler med en sittplats och en dörr, vägg mot intilliggande celler, och diverse fästanordningar för hand- eller fotfängsel.
En sådan skulle i Sverige kunna bemannas av en eller två poliser enligt någon form av rullande schema, samt eventuellt personal från KVM eller väktare. De senare arbetar i viss mån idag med att assistera KVM-personal vid transporter till och från domstolar, läkarbesök, med mera.

Jag skulle våga gissa att tidskostnaden är betydligt lägre för ett par sådana patruller/fordon i en stad som Stockholm jämfört med att varje patrull ska transportera sina egna omhändertagna/gripna, plus då att OV:s omhändertagna skulle slippa uppta en ”vanlig” polispatrull, så att de kan ägna sig åt mer brådskande ärenden än att köra en halvsovande fylla till sjukhuset.

Anledningen till att ha (minst) en polis i transportfordonet är främst som jag ser det för att på plats kunna överpröva beslut främst från OV, men även andra poliser om transportpolisen i fråga har högre grad än den beslutsfattande polisen. På så vis motverkar man överbelastning på transporttjänsten. Sen går det ju att dela upp så att ”bussen” bara kör t.e.x LOB:ade personer, så får enskilda patruller köra in sina brottsmisstänkta själva eftersom de ändå måste avrapportera ärendet.

Någon som har erfarenhet av den typen av transporter i utlandet som kan fortsätta utveckla fördelar kontra nackdelar?

Jag inser att det kanske i viss mån låter som att jag inte vill ”sitta på” fyllor och liknande, och det stämmer förstås till viss del… Jag föreslår att du provar dela ett varmt, oventilerat rum med en fullvuxen man som gjort sina dagliga behov i byxan i några års tid, så kanske du får lite perspektiv på den biten. 😉
Men det är faktiskt mest omtanke om den frihetsberövade; det är faktiskt inte optimalt att sitta i ett rum enligt ovan beskrivning i allt ifrån cirka en kvart till ett par timmar. Det är heller inte optimalt för ordningsläget om den frihetsberövade har med sig en handfull vänner som förstås tycker att ordningsvakten har gjort alla fel som går, kompisen kan de ta hand om själva trots att de lämnat honom liggandes i en hiss, och så vidare.
Snabb, effektiv och rutinmässig transport är som jag ser det både mer rättssäkert och mindre integritetskänsligt än nuvarande rutiner.

Hoppas ni alla har en trevlig och bra helg, trots förlusten mot England i Fotbolls-EM.

Ny kollega, samt den eviga tacksamheten

För några veckor sedan började jag jobba med en ny kollega, och det är ganska intressant att se från nära håll hur samarbetet har utvecklats under den relativt korta tid som gått, jämfört med hur det fungerat med tidigare kollegor.

Känns väldigt bra att ha en kollega som verkligen drar halva lasset.

Vi har på våra få veckors arbete lyckats gripa två personer för brott, omhänderta ett par personer med stöd i LOB, omhänderta en person med stöd i PL§13, samt avvisat någon enstaka person.
Det låter kanske som att jag försöker få det att låta som att vi är bäst, men så är det verkligen inte.
Allt jag säger och menar är att det är en enorm skillnad i att ha en kollega som man funkar bra tillsammans med.

Men jag vill återkomma till ett av gripen, som skedde redan under vår första passvända tillsammans.
Vi stod längst bak på sista tåget in mot stan, när tåget gör ett onormalt långt uppehåll vid en station. Jag sticker ut huvudet genom de öppna dörrarna för att försöka se om det är något som händer, men det enda jag ser är två män med afrikanskt utseende som strax därefter går förbi oss på plattformen.
Då hör vi hur någon ropar att de ska ”tas in”, så jag och kollegan skaffar den nödvändiga informationen om vad som hänt, och sätter efter männen.
De var dock – föga otippat förvisso – lite smartare än oss, och vek av direkt utanför stationen och gömde sig på en närliggande parkering, medan jag och kollegan letade på helt andra ställen.

Dock valde de att återkomma samtidigt som jag och kollegan står och pratar med personen som ville att de skulle gripas, och dennes arbetskamrater.

Det visar sig att en av männen har varit nere på spåret för att kissa (dumt av så många anledningar), och har alltså blivit uppkastad från spåret av spårarbetare, när tåget började närma sig stationen.
Spårarbetaren räddar alltså i princip livet på den här lätt berusade mannen, som väljer att tacka genom att hota spårarbetaren till både liv och hälsa.

Mannen grips för hoten, och under skyddsvisitationen hittas narkotiska preparat.
Han hämtas av polisen, som förhoppningsvis utreder eventuellt narkotikabrott också.

Dock är jag osäker på om spårarbetare klassas som trafiktjänstemän och att det därför är hot mot tjänsteman snarare än olaga hot. Får kolla upp det vid tillfälle.