Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Tag Arkiv: Tuben

Trygghetskontroller

Jag fick en länk till ett inlägg på planka.nu från en kompis, ett inlägg som berör de trygghetskontroller som görs i kollektivtrafiken, av ordningsvakter, ibland i samarbete med Polisen.

I inlägget beskrivs trygghetskontroller redan i första stycket såhär:

Många blir irriterade om någon håller upp dörrarna vid en tunnelbanestation, men SL har i samarbete med polisen satt detta i system. Det kallas då “trygghetskontroll”.

För det första är det en väldigt stor skillnad på att fysiskt – med mankraft – hålla upp dörrarna (du kan göra illa dig, dörrarna kan gå sönder, osv.) och att via trafikledningen få tågen stoppade på vissa stationer just för att denna trygghetskontroll ska genomföras.
Jag förstår också att det skapar irritation för de resenärer som har bråttom någonstans, och det är givetvis oturligt att detta då inträffar på just Det tåget, det är det.

Samtidigt är det inte omöjligt att det på samma tåg sitter en kraftigt påverkad man (det är oftast män)
och sover i godan ro.
”Han stör ju ingen, låt honom sova” tänker många, och en hel del säger det också.
Det är inget fel i det, vi får ha olika åsikt.
Men hur vet du att han sover?
Har du kontrollerat andning och puls? Har du haft koll så att ingen har stulit hans saker?
Skulle du ringa trygghetstelefonen eller polisen om du såg någon du tror sover?

Sannolikt har du svarat nej på ovanstående frågor, och det är självklart inte fel på något sätt.
Vart går din personliga gräns för vad du upplever som otryggt i din närmiljö?

För mig – i egenskap av resenär –  så är det en form av otrygghet när det sitter ett gäng ynglingar och spottar på golvet och är allmänt högljudda. Ofta ligger min ribba högre än så, och jag börjar känna ett uns av obehag när det sitter berusade människor och ska ”skojbråka” med varandra.

Sen är det inte alltid för sin egen skull man behöver känna otrygghet heller.
Tänk dig att två sätesgrupper ifrån dig sitter en ung tjej, hon satt där när du klev på tåget. På stationen efter dig kliver det in 5-6 killar och sätter sig i klunga invid henne. Hon känner inte de här killarna.
Är det nu sannolikt eller möjligt för dig att hon känner obehag eller känner sig otrygg?
”Hon” har vid flera tillfällen kommit fram till mig eller någon OV på samma station och tackat oss för att vi finns.
”Hon” har också vid andra tillfällen inte haft den relativa turen att hennes tåg ”fastnar” i trygghetskontroll…

Självklart letar man efter alkoholförtäring och rökning, eftersom det är de absolut vanligaste förseelserna inom Stockholms lokaltrafik, men att tro att det enbart är därför skulle jag vilja kalla naivt.

I inlägget så finns en film länkad, den finns slänger jag in här.

En trygghetskontroll går till ganska exakt såhär; ett antal OV/poliser går in i tåget och går igenom vagnarna. Man ser sig självklart omkring, söker ögonkontakt med folk (och då är det ju bra att inte ha ett ansiktsuttryck som får folk att tro att man vill slå ihjäl dem) och om inget finns att anmärka på så kliver man av tåget.
Det brukar för våran del ta max en minut om det är hyfsat mycket folk på tåget, samt inga händelser som kräver mer än ett kortare samtal.
Ibland får man väcka en sovande person, och sånt kan ta lite tid beroende på hur tungt personen sover och hur denne reagerar på att bli väckt. Har man ”tur” så är personen berusad, då kan vi ta av vederbörande från tåget så att övriga resenärer kan fortsätta sin resa.
Det är givetvis inte förbjudet att sova ombord på tåg/bussar, men jag ser det som ren service att väcka folk som sover, av flera olika skäl. Det enklaste är helt enkelt att personen inte ska missa sin station, de lite mer underliggande är som jag skrivit här ovan medvetandegrad, berusning och lite annat smått och gått.

Olika människor – både inom och utom den kategori de kan tänkas tillhöra – finner olika saker irriterande, störande och skrämmande. Vi måste efter bästa förmåga ta hänsyn till alla människor i sådana här lägen, därför är det i princip omöjligt att säga vad som ”upplevs som otryggt” på generell basis, men något av det vanligaste jag får höra från resenärer är, utan inbördes rangordning:

  • ungdomar som dricker
  • ungdomar som busar/stöker/skriker/för oväsen
  • berusade människor
  • ungdomar i ”gäng”, dvs. ansamlingar av människor i åldern 12-30, ungefär
  • lite folk på tåget

Jag – och mig veterligen även mina kollegor – försöker i möjligaste mån att hinna byta några ord med några resenärer i varje vagn, och det är oftast inte frågan om någon granskning, det blir bara så att vissa bjuder själva in till samtal genom att säga till exempel ”Vad skönt att se ordningsvakter!” eller ”Kan ni inte skynda på, jag har bråttom?” eller vad som helst. Det tar några sekunder, och det är ur mitt yrkesperspektiv värt det.
Dels för att det lite bevisar att jag inte är där för att ”hetsa” någon, dels för att en röst och [ett bra] ordval ger ett bättre intryck än att bara gå igenom tåget utan att säga något, då upplevs man som en skugga eller något, en i mängden, och det upplevs av vissa som läskigt eller obehagligt.

Självklart kan man heller inte kliniskt bevisa trygghet/otrygghet eftersom det är en känsla.
Däremot skulle man ju från SL:s sida kunna ställa frågan ”Vad upplever du som otryggt i kollektivtrafiken?” till sina resenärer. Säger folk ”Ordningsvakter på tågen” så kommer sannolikt bemanningen och upplägget att ändras.
Säger folk ”fulla tjejer” så kommer förmodligen en hel mängd saker ändras. Och så vidare.

Syftet med trygghetskontroller är alltså inte att sinka varken dig, din partner eller någon annan, utan just att kontrollera tryggheten. Vissa upplever det tydligen som ”razzia” och ”personkontroll” och liknande, och jag tror nog att de i viss mån har sig själva att skylla för det.
Jag tvingas varje dag på jobbet utmana mina fördomar; eftersom jag är en myndighetsperson så ska jag vara neutral, och det är faktiskt sanslöst svårt i vissa lägen, men den förväntningen finns inte på gemene man, trots allt snack om allas lika värde, allas lika rätt till något, och mediala kampanjer om fördomar och gudarna vet allt.
Jag menar inte att alla som tycker ”illa” om trygghetskontroller har fult mjöl i påsen eller hyser något agg mot ordningsvakter eller poliser, men jag vågar gissa att en ganska stor andel av dem kanske inte tänker så mycket på andra människor som de gör gällande i sina CV.

Annonser

Problemlösning i branschen…

Jag vill börja det här inlägget med att tacka för alla kommentarer jag fått på mitt förra inlägg (”Våldskultur bland SL:s väktare?”), kommentarer som till stor del varit positiva och korta, men i viss mån också långa och ifrågasättande.

En del som känner mig har även gett mig en del konstruktiv kritik vid sidan av, till exempel på världens största bok och även på jobbet. Det mesta positivt, men även en del negativt.

Jag tar till mig kritiken jag fått, och vill härmed göra ett förtydligande, då mitt förra inlägg – som ju var tänkt mest som ett svar till en insändare – upplevdes av många som ganska onyanserat. Och de har rätt!
Jag valde att lyfta fram en del av de positiva delar som frodas i OV-kåren, eftersom insändaren i fråga fokuserade på de negativa bitarna. Så stort tack till er som kommenterat och gett luft åt era åsikter. Vad vore en åsikt – eller en blogg – utan människor med annan åsikt? Vårt samhälle skulle vara ganska grått och tråkigt.

Om man inte har psyke att ta dessa hot ifrån fulla och påverkade människor så kanske man har valt fel yrke?
Det finns många vettiga ordningsvakter men det finns också många riktiga rötägg som måste visa sig tuffa och överutnyttja den lilla makt deras bricka ger dom. Och det går ut över dessa stackars fulla människor som egentligen bara fått i sig lite för mycket.
Effekten blir lite som med invandrare. Alla blir dragna över en kant.
Skillnaden är att ni har betalt för att vara i denna situationen.

Och om man inte kan hantera detta så har man valt fel yrke.
Hoppas media uppmärksammar problemet riktigt mycket så rötäggen sorteras ut ur branchen.
Vakter finns till för vi civila ska känna oss trygga när vi är ute och festar. Inte tvärt om vilket tyvärr är fallet många gånger.

När personen som ”bara fått i sig lite för mycket” är så pass berusad att han uppenbarligen inte kan ta hand om sig själv, men inte begriper – trots extensiv förklaring – att det är för hans eget bästa han omhändertas och istället för att gilla läget börjar fäkta och slåss?
Visst är det ”nåt man får ta” i vissa lägen, men som jag skrev i mitt svar på kommentaren så måste man nånstans dra en gräns. Varje hot, varje slag, varje spott på min person, är ett brott med fängelse föreskrivet i straffskalan.

Själv hoppas jag att media – utöver inslaget på Radio 1 igår (torsdag) – försöker prata med oss istället för att så gott som uteslutande ta upp händelser som är negativa för oss. Det skulle ge oss möjlighet att förklara saker på ett annat sätt, plus att media lättare skulle kunna komma oss inpå livet. Idag har hela bevakningsbranschen (åtminstone dess personal) en oerhört skeptisk syn på media, för att inte säga direkt negativ. Det finns anledningar till att Aftonbladet benämns Aftonh*ran i vissa kretsar.

Dock så finns det problem i OV-kåren, något annat tänker jag inte påstå. Det är inte – anser jag – en våldskultur, men arbetssituationen som sådan är ganska påfrestande, och många OV blir ganska snabbt bittra och cyniska, och erfarenheter ger väldigt lätt fördomar, som i sin tur i värsta fall påverkar ingripanden.
I SL-trafiken finns det gott om kameror, i biljetthallar, i trygghetsrum, på plattformar, i gångar… Det går alltså i efterhand att se hela händelseförloppet (nåja, oftast) oavsett om det är OV eller GM (gärningsmannen) som gjort fel.

Vissa kollegor anser att man kan avvisa folk enbart baserat på att personerna nyligen setts umgås med ”bus”.
Andra kollegor tycker att man kan LOB:a någon så fort den är en smula berusad.
Vissa anser att offentlig urinering är bland det värsta som finns.
Somliga tycker förmodligen att rökning i slutna utrymmen (tunnelbana, buss, etc.) är vidrigt.
Några tycker att alkoholförtäring är det värsta vardagsbekymret i ‘tuben’.

Så visst förekommer det ingripanden som i mina ögon är magstarka, det tänker jag inte förneka. Men det handlar inte nödvändigtvis om ”maktmissbruk” i traditionell mening; det handlar snarare om en snäv tolkning av lagtexten.
LOB exempelvis är väldigt flytande i definitionen ”inte kan ta hand om sig själv”, eller ”utgör en fara för sig själv eller andra.”. Det är alltså upp till den enskilde ordningsvakten att göra bedömningen huruvida personen passar in på någon av dessa beskrivningar. I vissa lägen är bedömningen väldigt generös, i andra lägen är den snäv, av olika anledningar.
Om en person röker och vid tillsägelse släcker cigaretten, samt i övrigt har ett gott uppförande så nöjer jag mig oftast där, men det händer att folk blir avvisade från platsen på grund av något så ”simpelt” som rökning.

Dock så tror jag – jag vet inte – att många av de ”snäva” beslut som fattas av oss ofta fattas i lägen när den berömda bägaren är så gott som full, vilket innebär att tålamodet är på väg att ta slut. Tyvärr, eftersom alla ju förtjänar en korrekt bedömning och behandling, men det ges inte i alla lägen.
Det är å andra sidan helt naturligt att som människa ibland tappa tålamodet, speciellt lätt är det för min del när folk bestämmer sig för att tjafsa om småsaker, som t.ex en ölburk för 10:- som de vill försvara sin (icke-existerande) rätt att dricka ombord på tåget, eller folk som tycker att bara för att man har biljett så får man minsann bete sig hur som helst.

Ölburk i mittgången

Det har hänt att jag dragit parallellen till ett flygplan; där är det normalt att sköta sig på ett visst sätt, man lyder tillsägelser från personalen, det är ”självklart” att inte röka, att inte spotta ut en massa nötskal på golvet, osv osv.
Varför är det inte lika självklart i lokaltrafiken? Det är samma människor som åker, men på vardagar.

Det är som sagt sådant som lite suger musten ur en människa som jobbar i den miljön, och här kan jag ana lite dubbelmoral från många som ifrågasätter oss. Vi förväntas vara människor, och när vi är det i den bemärkelsen att vi hjälper folk så är det bra även om det inte uppmärksammas varken nämnvärt av allmänhet eller media, men när vi är mänskliga i den bemärkelsen att vi tappar tålamodet, är lite snarstuckna i rösten, är lite dryga eller helt enkelt gör fel, då är allmänhet och media på oss som hökar.
Men – och det här vill jag poängtera – det är bra. Det ska uppmärksammas.

Men det bör kanske inte uppmärksammas på sättet att ”Vakter är våldsbenägna idioter utan utbildning!” och sen stänga diskussionen? Om det däremot förs en konstruktiv diskussion kring det, absolut! Kör i vind, liksom.
Det är sällan man hör eller läser om kundtjänstarbetare i alla dess olika former, hur dryga, otrevliga och nedvärderande de är när man ringer och vill ha hjälp.

Men debatten handlar om ordningsvakter, eller vakter överlag, och hur våldsbenägna vi är för att någon känner nån som känner nån (…) som blivit illa behandlad på ett eller annat sätt. Jag tror helt säkert att personen upplevt sig blivit illa behandlad (felaktigt avvisad, misshandlad, otrevligt bemött, osv.) men att det inte helt säkert är så att personen är lika oskyldig som personer i sådana historier så gott som alltid framstår. Sen finns såklart de fall – som jag anser vara undantagsfall – där faktiska rättsövergrepp har skett, där personer HAR avvisats trots att de inte gjort något fel, där personer HAR omhändertagits och senare misshandlats av ordningsvakter, och liknande. Men jag tror att det är en försvinnande liten del av samtliga ingripanden, vilket förvisso är en alldeles för stor del. Själv känner jag till ett enda fall, på tio år i branschen…

Exempelvis så hade vi i det område jag jobbar, under juli månad detta år följande statistik (avrundad):
3500st tillsägelser
300 st avvisanden
100 st avlägsnanden
70 st omhändertagna enligt LOB
20 st omhändertagna enligt PL §13
30 st gripna för brott

Och på denna tid har mig veterligen ingen anmälan inkommit mot någon av mina kollegor.
Det vi skulle anmälas för är rimligen tjänstefel, vilket faller under allmänt åtal, som betyder att vem som helst kan göra anmälan till Polisen.

3500 tillsägelser, varav 400 behövt mer än en tillsägelse (avvisade, avlägsnade) samt 120 frihetsberövade.
Det gör att drygt 10% av de tillsagda personerna behövt mer än en tillsägelse, vilket i sin tur gör att 90% av de tillsagda har förstått budskapet. Ingen av dessa har uppenbarligen vänt sig till Polisen och känt sig orätt behandlade.
Inte heller någon av de frihetsberövade. Men, återigen, såvitt jag vet.

Några frågor till Er:
Hur kommer man tillrätta med det problemet? Hur identifierar man problemet?
Vad tror ni problemet beror på?

Jag sitter inte inne på någon universallösning, därför efterfrågar jag konstruktiva förslag på sätt att försöka lösa den problematik många upplever finns i min bransch.
* Hur upplever ni problematiken?
* Vad anser ni att jag som enskild OV kan göra?
* Vad anser ni att ni som allmänhet kan göra?
* Vad anser ni att media kan göra?

Fast en sak vet jag, och det är (iofs vet jag jättemånga saker, men alltså…) att det lönar sig att vara ödmjuk, både som OV och mot OV.
Som människa, helt enkelt.

%d bloggare gillar detta: