Vaktjävel

Berättelser och tankar från en ordningsvakt

Kategoriarkiv: media

Bättre användning av ordningsvakter

Det här inläggets titel är kopierat rakt av från en motion lagd i Riksdagen. Den finns att läsa i sin helhet här.

Det är SD:s Kent Ekeroth och Adam Marttinen som lagt motionen, men det har nog ingen missat vid det här laget.
Så låt oss gå igenom motionen lite.

Tyvärr är situationen för polisen idag ansträngd. Dels på grund av en stor befolkningsökning genom massinvandringen, dels genom att myndigheten varit underfinansierad under lång tid och dels på grund av en polisledning som ofta inte vågar eller vill göra det som krävs.

Som ett resultat av otryggare samhälle och en polismyndighet som går på knäna har den privata säkerhetsbranschen vuxit snabbt eftersom efterfrågan på tjänster för personer och företag ökat.

En av de grupper som idag i ökande grad får upprätthålla ordningen är ordningsvakterna. Deras befogenheter är dock av naturliga skäl relativt begränsade men där de kommit att utgöra ett viktigt komplement till polisen. Dock utnyttjas inte den resurs de är i tillräcklig grad som behövs med dagens läge. Följande förbättringar bör utredas:

Så långt allt väl, det stämmer tämligen bra överens med min och många andras lägesbild av framförallt Polisen, men också den privata bevakningssektorn.

Man räknar sedan upp fyra huvudförslag att utreda; blåljus för ordningsvakters fordon, OC-spray, spotthuva och benfängsel, samt LOB-buss.

Först; blåljus, inom exempelvis SL-uppdraget (”tunnelbanan”):
I grunden, anser jag, en god och välbehövlig idé. Mestadels i mina ögon på grund av den mer eller mindre överhängande faran för liv vi som ordningsvakter faktiskt relativt ofta hanterar, i form av ”hoppare”, grova misshandlar med tillhyggen, och så vidare, men också på grund av att vissa människor försöker utsätta oss ordningsvakter för samma typ av våld.
Jag tror dock att det kommer bli nej, för Polisen (och därmed Polisförbundet) kommer sannolikt vara remissinstans under utredningen, och de brukar generellt ogilla att ordningsvakter gör något polisiärt överhuvudtaget.

Sen, OC-spray:
Jag har läst lite diskussioner på nätet om detta, inte enbart nu utan sedan flera år tillbaka. Samma motstånd mot OC-spray till OV finns hos enskilda poliser (och förmodligen myndigheten) som när den expanderbara batongen dök upp. Klassisk avundsjuka och revirpinkeri.
Jag tror i och för sig att OC-sprayen kan utgöra ett bra verktyg för väldigt många ordningsvakter i en ganska lång rad situationer, men jag kan inte låta bli att undra – det händer ju att OV frihetsberövar folk som visar sig ha både stick- och skjutvapen på sig, samt skyddsväst – är det inte dags att beväpna ordningsvakter så att de kan freda sig själva och andra?
Elchockvapen eller andra non-lethal weapons borde också utredas, då det är ytterligare ett verktyg som faktiskt kan vara skillnad mellan liv eller död.

Och i likhet med skyddsvästen är det sannolikt något du kommer bära varje pass, men som väldigt sällan används till det den är avsedd för.

Fotfängsel/spotthuva:
Personligen tycker jag det är mycket märkligt att vi inte redan har dessa i vår lista med godkänd utrustning, då spott är om inte farligt så åtminstone fruktansvärt otrevligt att utsättas för.
Och utsätts för det gör vi. Här kan jag rentav tycka att Transport skulle kunna vara intresserade då det erbjuder en klar förbättring av arbetsmiljön.
Fotfängsel likaså; eftersom vi redan med stöd i lag får belägga någon med handfängsel torde det vara självklart att få belägga denne med fotfängsel om behovet finns.
Men i dagsläget får vi inte det, och det är bara att gilla läget tills vidare.

Och slutligen, LOB-bussar:
I motionen står följande att läsa:

LOB bussar är något bevakningsföretag själva skulle kunna utföra. Skulle transporten kunna delegeras till ett bevakningsföretag för en omhändertagen för LOB eller PL 13 skulle polisen kunna prioritera andra saker som är viktigare.

Det är väl inte bara jag som reagerar på det språkliga här, va? Bra. Texten i motionen är – gissar jag – skriven av en ordningsvakt, och sedan motionerad av de ovan nämnda ledamöterna i Riksdagen. Så långt allt väl, förutom just det språkliga.
Det hade för mig som läsare varit trevligt om man korrekturläst sitt material innan man gjorde det till en offentlig handling.

Men, även förslaget om ”LOB-bussar” är något jag själv tagit upp vid tidigare tillfällen, och då kanske ni redan listat ut att jag tycker det är en ypperlig idé.
Och som med så mycket annat handlar det om hur man strukturerar och genomför en sådan sak, och det trevliga här vore om man från utredarens sida konsulterade ett antal ordningsvakter, poliser, akutsyrror eller -läkare, samt representanter från bevakningsbranschen och fackförbunden, så att man kan utforma en sådan transport på absolut bästa möjliga vis.

Jag saknar väl några saker i motionen som sådan egentligen, och det handlar inte nödvändigtvis om befogenheter eller verktyg, utan snarare skulle jag önska ett ställningstagande från staten, alltså Polisen för ordningsvakterna som institut och tillgång för samhället.
Ska det verkligen vara möjligt för privata företag att anställa ordningsvakter, och sätta dem i situationer där arbetsgivarens intressen ställs i konflikttriangel med kundens intressen, och det viktigaste – lagstiftningen, som får kallas ”polisens intressen”.
Att som privat företag kunna ta betalt för myndighetsutövning känns i min värld lite märkligt i ett land som Sverige.

Att som arbetsgivare och sedermera dennes kund (köpcentrum, krog, sjukhus, kollektivtrafik, m.m.) dessutom kunna detaljstyra ordningsvaktens arbete så att varje minut som spenderas på jobbet måste ägnas åt något för kunden (och därmed arbetsgivaren) viktigt såsom att stå och glo på en tom station, flytta stolar, manövrera hissar, rondera maskinrum, det är för mig lite en gåta då det oerhört ofta tar tid från den huvudsakliga uppgiften, något det enligt ”fappen” inte får göra.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen – polisen borde överta det administrativa och arbetsmässiga ansvaret för ordningsvakter.
Utbildning, fortbildning, utrustning, löneutbetalning, placering/stationering, och så vidare. Det skulle för det första göra att kunder inte kan sätta samma press på att få ”rätt” vakter (kön, etnicitet, fysiska attribut i övrigt) utan får helt enkelt nöja sig med det Polismyndigheten skickar den veckan.
Önskemål är en sak, ”avstängningar” är en annan sak, och skillnaden är milsvid.

Låt säga att Polismyndigheten hyr ut ordningsvakter till bevakningsbolagen mot självkostnadspris, dvs hela lönen samt administrativ kostnad täcks av bevakningsbolaget, som sedan får åter pengarna från kunden.
Eller; centrumanläggningar med mera får anlita väktare från privata bolag. Vid behov kan ordningsvakt tillkallas (via polis, information delas däremellan) för att lösa ordningsrelaterade frågor precis som ordningsvakten redan gör idag, och när ordningsvakten är klar med detta återgår den till att patrullera sitt tilldelade område…
Använd ordningsvakterna som en form av närpoliser, det skulle ge större trygghet till befolkningen än idag, större rörlighet på arbetet, större variation, och det skulle förhoppningsvis också göra att man – på det sätt polisen är tänkt att göra – knyter kontakter med medborgare i alla möjliga och omöjliga situationer,
då man på sikt blir en naturlig del i ett område.

Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här…

Motionen är i sin nuvarande form klubbad för utredning, vilket framgår på länken.

Rapporter: Hot och våld ökar i tunnelbanan

Så var det då dags att skriva lite igen, och jag får erkänna att jag saknat det.
Den här gången kommer det handla om det rubriken säger,
alltså att anmälningar om hot och våld i tunnelbanan har ökat.

Jag tror alla är överens (utom Bo Hejlskov) om att vi inte kommer lösa några som helst problem genom att ge hamburgare till stökiga ”barn”.

Siffrorna i DN:s presentation (se länk längre ner) är lite svåra att tyda tycker jag faktiskt. Man pratar om en ökning i antal anmälningar om hot, från 69 anmälningar under 2014 till att året därpå ha hela 101 anmälningar.
Anmälningar om våld har förvisso fördubblats, från 19 till 38 över samma tidsperiod.
Dock tycker jag likväl att det låter som låga siffror i förhållande till antal ärenden jag kan dra mig till minnes bara det senaste halvåret, som ropats ut från TryggC som exempelvis pågående bråk, misshandel, tjafs, hot mot spärrexpiditörer, biljettkontrallanter, konduktörer, bussförare, och så vidare.
Men, vi lämnar siffrorna därhän, och går vidare till det intressanta.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (m) vill ha fler tunnelbanepoliser, och därför fler poliser i tunnelbanan.
Det vill jag i ärlighetens namn också. Men jag vill också att ordningsvakterna är kvar i kollektivtrafiken.

En del människor jag träffat känner en enorm tilltro till ordningsvakter, men har av någon anledning svårt för poliser.
Andra människor har tvärtom väldigt svårt för ordningsvakter, men känner en enorm respekt för poliser.
Det logiska steget blir då att ha både poliser och ordningsvakter i tunnelbanan, för att på så vis täcka upp för så många eventualiteter som möjligt.

I det vardagliga kan polisen exempelvis skriva böter för de som kissar, röker eller beträder spårområdet, något som vi ordningsvakter ”bara” kan avvisa, avlägsna eller omhänderta någon för.
I det mindre vardagliga, alltså lite större ärenden, så har man polisen snabbt på plats, och man behöver inte dra resurser från den övriga polisiära verksamheten lika ofta som vi faktiskt gör idag.

Plus att det behövs inte många poliser för att formera grupper med hjälp av valfritt antal OV.

Men från 69 till 101 anmälningar på ett år, ska vi ta och kika lite på den saken kanske?
Det har ju hänt en hel del under 2014 och 2015 som givetvis påverkar även tunnelbanan och andra trafikmiljöer, och trots att en eller annan komiker sagt att Sverige är tryggare än på länge, så känner folk sig mer otrygga.
Vad kan det bero på, tro?
Jag har mina tankar, och vissa av er har säkerligen exakt samma tankar, men jag tycker vi låter det stanna där.

Det vore intressant att veta vissa saker; först och främst hur man har definierat de olika begreppen.
Är det en ”anmälning om hot” att man ringer Trygghetscentralen om man tycker det är hotfull stämning i en vagn?
Vilken typ av störning/anmälan rör det sig om; berusat ungdomsgäng, ensam sovande hemlös, högljudda konsertbesökare, osv?
Vilka har gjort anmälningarna; män, kvinnor, i vilken ålder, vid vilken tid på dygnet, på vilka platser?
Vilka är de eventuellt utpekade gärningspersonerna? Kön, ålder, tidpunkt, plats är relevant här också.

Den typen av information kan användas för att ytterligare förbättra Trygghetscentralens arbete med att leverera trygghet till resenärer.

Länkar för referens:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/m-infor-tunnelbanepoliser
http://www.dn.se/sthlm/larmen-om-hot-och-vald-okar-i-t-banan/

Tvångsdialog

I mitt förra inlägg, ”Om att ingripa mot barn”, gick jag svepande igenom vad jag ser i den film som cirkulerat i medierna. Inget har förändrats på de punkterna. Jag tycker fortfarande – som privatperson – det ser dåligt ut, inte på grund av hur ordningsvakten agerar, utan på grund av hur han tvingas agera.
På grund av att en väldigt ung människa är inblandad.
Det kommer nog aldrig se bra ut, tror jag.

Jag var som ni förstår inte där, jag känner inte kollegan i fråga, men jag kan så pass mycket om branschen att jag vågar säga att i princip ingen ordningsvakt initialt skulle hantera en situation, vilken situation som helst, på något annat sätt än verbalt; med samtal, anmodanden och tillsägelser.
Visst finns det situationer där samtal inte är att tänka på, exempelvis pågående misshandel och så vidare, men det är inte de ärenden vi talar om nu, vi pratar om ärenden där samtal fortfarande är ett reellt alternativ.

Visst är det också som så att många ordningsvakter – inklusive undertecknad – skulle behöva en uppfräschning av konflikthanteringens verbala bitar, men det spelar i slutändan ingen roll om din motpart inte är intresserad av att lyssna på vad du har att säga.

Ni som själva har barn/ungdomar vet att ibland blir de så arga, ledsna eller upprörda att de springer in på sitt rum och slår igen dörren efter sig. Ni vet att det inte är läge att prata med dem just då.
Fördelen ni har är att ni kan vänta till ett senare tillfälle, som ordningsvakt på allmän plats är det fruktansvärt svårt, för att inte säga omöjligt, att vänta på ”rätt” tillfälle för motparten.

Ni som tycker att ordningsvakterna skulle ‘pratat’ med ungarna – jag tittar på dig, Bo Hejlskov Elvén – får gärna precisera och förtydliga exakt hur det ska gå till i varje given situation, även den aktuella situationen på Malmö Centralstation, där det enligt samma Bo ”tydligt framgår att barnet inte kan svenska.”
Ni är för min del välkomna att ta del av klientelet vi möter, både här i Stockholm men även på andra platser i landet.

Tala gärna också om för mig hur ni kan veta att pojken ”uppenbart inte förstod svenska”,
det måste vara något jag missat.

dialogpolis

Seså Lund, fram och prata med de trevliga ungdomarna nu!
Vi? Eh, alltså… Jag sitter framför en dator…

Dock har jag blivit skriken åt på fler språk än jag trodde jag behövde kunna, bland annat spanska, serbiska, somaliska, diverse arabiska språk/dialekter, och franska.

Gemensamt för samtliga de personerna som skrikit åt mig, oavsett deras ålder, har varit att när det inte längre passade deras syften, så slutade de helt plötsligt förstå och tala svenska.
Någon som kan mer om sådant får gärna förklara varför så varit fallet.

Hur vet man att han kommer från en krigszon och är traumatiserad?
Sannolikheten talar emot det påståendet, helt enkelt.

Hejlskov med flera tycker också att om man som ordningsvakt inte kan nå önskat resultat genom att prata med folk så bör man söka sig ett annat jobb.

Ta er gärna tiden att se ”Veckans Brott”, där Leif GW Persson går igenom övervakningsfilmen (se från 31:14 och framåt) och förklarar hur saker och ting fungerar i verkligheten.
Han ger också luft åt några tämligen intressanta teorier.

Härom månaden hamnade jag och kollegan i en situation där en person drog kniv mot oss.
Vi försökte prata med honom, få honom att släppa kniven och ta ett steg tillbaka.

Det slutade med massivt polispådrag, dragna vapen, kravallsköld, OC-spray och ‘buntning’ av GM.
Det visade sig också när omhändertagandet var genomfört att det inte var en kniv, men i mörkret vi jobbade i var det i princip omöjligt att avgöra på lite håll.
Ska jag och kollegan söka nytt jobb nu, eftersom gärningspersonen inte var intresserad av att lyssna på oss?

När en rökare vägrar släcka cigaretten trots tillsägelse, ska jag ringa Arbetsförmedlingen på en gång då?

Nej du Bo, du och väldigt många andra är fel ute här. Givetvis är det ett mål jag skulle våga säga att alla ordningsvakter har, att allting löser sig med lite verbal gymnastik, men det är ofta långt ifrån så det går till.
Till ingen skuld på ordningsvakten för den saken.
Vi har vissa rättigheter som allmänheten inte har, däribland att använda ett visst mått av våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Vilken mängd våld som får användas regleras i polislagen, och där står i §10 att

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om:

och följs av sju punkter varav någon skall uppfyllas. Vem är det då som avgör huruvida det är försvarligt våld som brukats vid ett ingripande med stöd i PL§10?
Vi börjar med uteslutningsmetoden. Det är inte Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, grupper på Facebook, Bo Hejlskov, en hemlös narkoman, eller ens Tingsrätten.
Initialt är det alltså den ingripande polismannen eller ordningsvakten som avgör vad denne anser vara försvarligt våld.

Först senare bedömer tingsrätten om så är fallet, om åklagare beslutat att väcka åtal.

Jag förstår visst att folk reagerar, det brukar bli så när ”samhället” misslyckats i uppfostran (sist jag kollade skötte föräldrar uppfostran, och var dessutom ansvariga för den) av enskilda individer i ung ålder.
Men, i slutändan spelar det ingen större roll hur gammal personen är. Gör det mindre ont att bli knivhuggen av en 9-åring än av en 12-åring, tro?

En person blir inte frihetsberövad – någonsin – utifrån dess hudfärg, språkkunnighet eller hur gammal den är, det enda skälet till frihetsberövande är att personen har ett beteende som inte är förenligt med lagar och förordningar.
När beteendet uppdagas påtalas det av ordningsvakten, som inväntar reaktion från personen.
De barn i liknande åldersspann jag haft att göra med har överlag varit vettskrämda bara jag höjt rösten åt dem, som en referens.

Många är det dessutom som efter den nyligen släppta övervakningsfilmen – som visar hela förloppet ur överskådlig vinkel – som fortfarande anser att det här är en liten ängel som blir brutalt överfallen av vakter.
Jag förmodar att ni sällan lämnar er egen bostad, helt enkelt, eftersom det är i princip omöjligt att vara så informationsmotståndig som ni bevisligen är.

 

Något av det mest tragiska i den här historien är ändå hur media (nu är jag där igen…) fortsätter med sin politiska agenda; man ljuger folket rakt upp i ansiktet med svarta drama-rubriker som ”Här dunkar han pojkens huvud i golvet”, ”Brutalt omhändertagen av ordningsvakt” och liknande.
Inte ens på mobilfilmen finns något dunkande av huvud, men både media och vissa enskilda personer har varit så förblindade av sitt hat mot ordningsvakten att de helt enkelt inte klarat av att se rationellt vad som händer.

Kollegan, fick jag veta via gemensamma bekanta, har alltså haft ett 30-tal journalister campande på eller precis invid sin tomt i ett antal dagar efter händelsen. Hans familj har inte vågat gå ut, de har levt under polisiärt beskydd sedan händelsen. Han har inte kunnat jobba, han har heller inte fått jobba eftersom hans arbetsgivare stängt av honom under utredningens gång.
Utöver dessa journalister har diverse invandrare och så kallade ”antirasister” i ungefär samma numerär samlats utanför hans bostad, i vilket syfte vet jag inte, men jag kan ju gissa.

En offentlig ursäkt från varje enskilt media som publicerat mobilfilmen vore på sin plats, men det lär ju inte hända.
Jag hoppas att ordningsvakten kräver tidningarna på massiva skadestånd för förtal, och jag hoppas att de någon gång lär sig att ta det lite lugnt innan de hoppar på skenande åsiktshästar åt endera håll.

Om att ingripa mot barn

Med tanke på de senaste dagarna mediala uppmärksamhet har ni nog inte så svårt att förstå vad detta ska handla om…

Filmen/filmerna har ni sett. En av de filmer som cirkulerar är klippt, som i redigerad. Händelsen inträffade på fredagen, artiklar publicerades – med film – på måndagen. Redan där börjar jag undra.

Jag sitter liksom ni inte inne på all information i ärendet, så jag försöker vara en smula försiktig med moralfrågor. Däremot anser jag att den juridiska biten i princip är öppet mål.
Pojken har begått vissa handlingar, varför polisen har kontaktat ordningsvakterna och beordrar dem (!) att kvarhålla pojken. Alltså tillfälligt omhänderta i väntan på polis.

Som ni säkerligen förstår så var jag inte där, men det jag ser i filmen, eller hör, är definitivt inget ”dunkar huvudet” eller ”slår”, jag ser hur vakten med insidan av sin hand trycker bort barnets ansikte, och tar med en bit av hans jacka för att vara på den säkra sidan.
Det är jävligt otrevligt att bli spottad i ansiktet, oavsett vem som spottar.

Jag ser också hur vakten vid ett tillfälle trycker ner pojkens överkropp mot golvet, varpå huvudet – eftersom det är anslutet till kroppen – följer med. Ett avstånd på ett par (kanske typ 4-5) centimeter. Är det den biten man menar är ”dunkar huvudet i marken” möjligen?
Det är inte alls ett ovanligt fenomen att frihetsberövade – unga som gamla – dunkar sitt eget huvud i golv och väggar, i syfte att få medhåll från publik, alternativt för att anmäla vakten.

Ni kanske inte tänker på det, men jag gör det – hur varje rörelse vakten gör är en reaktion på något barnet gör.

Jag tror att anledningen till att man väljer att grensla barnet istället för att som brukligt lägga den frihetsberövade på mage är att barn är mindre till växten och mer ömtåliga än vuxna, således är det säkrare för pojken att ligga på rygg, eftersom inget tryck i det läget hamnar på hans bröstkorg.

Ser det bra ut? Naturligtvis inte.
Är det övervåld? Well… Eftersom ordet inte existerar inom juridiken, så nej.
Misshandel? Det är upp till åklagare att med hjälp av polisen utreda, och åtala om man finner misstanken grundad. Slutligen upp till tingsrätten att bedöma.

Moraliskt fel? Kanske. Jag är inte rätt person att svara på det, men jag inser att det är en fruktansvärt jobbigt situation för alla inblandade, mentalt.

Men, jag tror inte de här vakterna har något att frukta från rättsväsendet i det här fallet.
Jag hoppas förvisso att både vakterna och pojken får den hjälp de behöver för att gå vidare med en lärdom i bagaget.

Som jag har skrivit förr, så är att agera mot barn en av de absolut värsta sakerna med mitt jobb. Man gör vad man kan för att barnet inte ska göra sig illa, men när det enda barnet vill är att göra sig själv illa…

Om att skapa en nyhet

Hallå alla läsare! Hoppas sommaren, och eventuell semester, varit finfin för er. =)

Jag satt härom dagen, med min skadade fot i någon form av högläge, och läste runt lite på dethära Internet, och hittade via en bekant på Facebook en artikel på Expressen/KvP, om polisen.

En artikel som föga otippat kritiserar polisen.

För att ha gillat en kommentar, i sin egen status, på Facebook.

Polisen Karlskronas Facebook-status

Polisen Karlskronas Facebook-status i sin helhet, med mina markeringar i grön och röd färg, bara för att påvisa det uppenbara.

Kommentaren som kontot ”Polisen Karlskrona” hade gillat, lyder som följer:

”Skönt att han fick ett rättmätigt straff plus utv hoppas att polisen är nöjda också?”

och har rungande 11 likes. Polisen Karlskrona har alltså tagit bort sin like.
Min fråga är lite varför Polisen Karlskrona tagit bort sin like.
Jag menar som såhär att det måste ju vara fullt godkänt att som polis gilla det faktum att mannen döms till vad man kan anse vara ett rättmätigt straff, samt utvisning. Det är alltså ett myndighetsbeslut, det är ställt bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått de handlingar för vilka han åtalats, och därmed dömts för.
Polisen har givetvis del i att han döms, då de företar förundersökning, bevisinhämtning och -säkring, och en hel del annat.

Det tycks mig som att journalisten på Expressen/KvP för det första gör en höna av en fjäder, och för det andra belägger personerna bakom kontot ”Polisen Karlskrona” med ett rasist-epitet, då journalisten lägger fokus på utvisningen, vilket givetvis dels inte är det primära i straffsatsen, vilket dels också är något som åklagaren yrkat.
Det kan ju rentav vara så att man gillar att mannen grips, åtalas och döms för brotten, och att straffet är (relativt sett) kännbart, men man kanske för den skull inte nödvändigtvis gillar utvisningen som sådan, av något skäl.
Eller så anser man rentav att utvisningen är det enda skäliga i domen, vilket jag förvisso håller för osannolikt.

Om man dessutom insinuerar att Polisen Karlskrona är främlingsfientlig när de gillar ett inlägg som innehåller ordet ‘utvisning’, är det inte då rimligare att rikta sin frustration, ilska eller vad det nu är, mot Åklagarmyndigheten, som genom sin åklagare yrkade på utvisning, eller mot nämndemännen och domaren som faktiskt dömde mannen till just det straffet…
Men nej, det är förstås lättare att sparka på någon som i princip redan ligger ner.

Finns det inga nyheter, så får man skapa dem… Inlägget är från 21:a maj, alltså nästan tre månader gammalt.

”Ordningsvakt! Backa!”

Såhär mot slutet av semestern har jag snubblat över lite medial uppmärksamhet.
Inte kring min person, tack och lov, men kring yrkesgruppen och dess utövning.

De jag reagerat mest på är Expressens TV-inslag om två kollegors ingripande vid en T-banestation, där en kvinna frihetsberövas och en pöbel blir skogstokig, samt en artikel på Nyheter24.se, om att en kvinna brutalt grips för att hon kastat en mandarin på en SD-affisch i tunnelbanan.

Jag har förr vid flera tillfällen skrivit om just det fenomen som syns i filmen, att folk som inte har den blekaste aning om vad som hänt ska filma (vilket är ok), och sedan väldigt fort övergå till att skrika, skräna, ställa krav på frisläppning, och slutligen försöka frita personen.
Detta är inget undantag. Pöbelmentalitet 101.
Att det sen råkar vara en viss typ av människor som gör såhär, står åtminstone klart för mig.

Det verkar som att vissa människor tror att bara för att man går in i tunnelbanan så får man bete sig precis hur man vill utan några som helst konsekvenser.
Om ni läser detta, vilket jag förvisso betvivlar, så vore det tacksamt om ni tog och läste bland annat vad jag skrivit tidigare, och framförallt vad andra skrivit tidigare i samma ämne.
Ni skapar problem för andra, och för er själva genom att bete er illa. Det kommer få konsekvenser i form av avlägsnanden och eventuellt omhändertaganden.

Kvinnan i filmen har gjort sig skyldig till vissa förseelser som förärar henne med både handfängsel, ned/bortvänt ansikte, och ett frihetsberövande. Ansiktet vänder man förslagsvis bort när man inte vill bli spottad på igen, bara som en notis sådär, och handfängsel får man på sig när man hotar OV (eller någon annan) med orden ”jag ska hugga dig med HIV-sprutan din h*ra!”
Att de går utanför bland folk är (tyvärr) för att det är snabbaste och enklaste vägen till
förvaringslokalen på just den stationen.
Säger ordningsvakten åt er att backa, eller att hålla avståndet, så är det precis det ni ska göra.
Inte skrika, inte hojta, inte vifta med armarna som om du vore en annonsballong vid en bilfirma i Tucson, Arizona. Du ska backa, för att ge ordningsvakten (eller polisen) utrymme att på ett för dem själva och den frihetsberövade lugnt och tryggt sätt kunna utföra sitt arbete.

Det finns gott om andra exempel när liknande saker inträffat.
Fadde Darwich ger ett utmärkt sådant mot slutet av sin debattartikel, ironiskt nog i samma ”tidning” som publicerar artikeln om den mandarinkastande kvinnan…

Jag kommer väl ihåg när en person helt oprovocerat högg ner fem människor mitt i City inte allt för länge sedan då jag jobbade på Stureplan.

Jag skulle gripa knivmannen men backade då han började jaga mig med kniven. Tack vare mina kollegor så kunde han gripas med hjälp av sköldar som vi hade till förfogande för just sådana fall.
När han [knivmannen] var gripen så samlades några ”hjältar” som skrek att vi skulle släppa den ”stackars oskyldiga killen”.
Då visste man inte om man skulle börja skratta eller gråta.

 

Så, nog om pöblar; det kommer hända igen och igen.

Att kasta en mandarin kan man alltså bli brutalt gripen för, enligt artikelns rubrik.
Läser man sedan den där tragiska ursäkten till artikel framkommer att det inte var kvinnan som kastade mandarinen, utan hennes vän. Vännen i sin tur gör sig förstås skyldig till åverkan eller skadegörelse (som han förvisso aldrig skulle åtalas för, möjligen under rubriceringen åverkan), men det faller förstås inte dessa berusade individer in, att de faktiskt begår en brottslig handling i samförstånd och samråd.
De letar nämligen tillsammans fram den där mandarinen som Olof sedan kastar på affischen.

Återigen, man får tycka precis vad man vill om vilket parti man vill, och vilka människor man vill, men bara för att du tycker en sak betyder det inte per automatik att du har rätt, och än mindre att du har rätten att förstöra andras saker, även om det ”bara” är en bit papper på en vägg.
Ponera att jag ser en tiggare med skylt, och beslutar mig för att spruta färg på hans skylt…
Samma scenario, men det skulle bli ett jävla oväsen om den saken.

Väktarna försöker prata med kvinnan och mannen, kvinnan ser att andra filmar så hon börjar också filma.
En av väktarna försöker ta tag i henne, varpå hon slår bort hans arm (förgripelse/våld mot tjänsteman) och sprayar honom sedan med en försvarsspray, som givetvis också utgör ett brott i det aktuella fallet.

Precis som i många fall före detta börjar det med en liten förseelse, personerna som begått förseelsen vet sannolikt att man inte får göra som de gjort (annars hade de gråtit ut i en stor tidning) och skäms för sitt tilltag; stoltheten är sårad, då måste man slåss för sin ”rätt” att bete sig hur som helst innanför tunnelbanans spärrar.
Den rätten finns förstås inte, men många människor verkar tro att den faktiskt gör det.

Att sedan artikeln är skriven av en ”journalist” som har ett uppenbart horn i sidan till det aktuella företaget – CSG – och ganska nyligen släppt en bok i ämnet gör inte det hela mindre intressant.

Samtidigt kan man, om man är intresserad, höra av sig till SL:s Kundtjänst eller Presstjänst och fråga hur många ingripanden ordningsvakter respektive väktare utförde under t.e.x 2013 där någon form av våld användes (avlägsnande eller högre), och man kommer få en siffra.
Sen sätter man den siffran i paritet till antalet ens påstådda felageranden, så får man fram att även fast ”journalister” som denna Kolbjörn försöker svartmåla en hel bransch på grund av sina egna erfarenheter finns det väldigt sällan grund för dessa obskyra påståenden.

Väldigt sällan, som sagt. Det betyder att det ibland finns skälig grund för påståenden om att enskilda personer inom yrkeskåren faktiskt gör fel ibland. Det förekommer säkert också att de gör uppsåtligen fel, även om jag personligen tror att det är ytterst sällsynt.
Själv har jag sett det hända två gånger på sex år.
Cirka 12’000 arbetade timmar (!) och två incidenter som varit tvivelaktiga ur mitt juridiska perspektiv.

Aschberg jagar nättroll

Det är säkert någon av er som uppmärksammat TV3:s nya serie ”Trolljägarna”, där Robert Aschberg med bihang jagar rätt på folk som skrivit kommentarer, inlägg och e-mail med opassande, och ibland olagligt innehåll.

Jag använder begreppet opassande, då det i första programmet överlag var väldigt varierande kvalitet på ”hoten” [programmets ord], för att uttrycka sig milt.

Att utmåla någon som slyna, för att hon eventuellt ljugit om en våldtäkt är givetvis magstarkt och direkt olagligt, men inte nödvändigtvis.
Om kvinnan skulle ha ljugit, så är det ju sant att hon ljugit, eller hur?

Brottsbalken, 5 kap.:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

* (Kursivering och fetstil är min)

”Kalle är en tjuv!” är alltså i grunden ett förtal.
Om det skulle visa sig att Kalle faktiskt är tjuv, är vi tillbaka på nollpunkten.
Det man rimligen lägger vikt vid är huruvida det ”eljest med hänsyn till omständigheterna [är] försvarligt” eller ej att yttra ett sånt uttalande.
Omständigheterna är, om jag inte minns helt galet, inför vilka uttalandet sägs/skrivs.
Skriver jag det i ett brev till en butik där Kalle ofta vistas, så skulle jag förmodligen inte bli fälld, förutsatt förstås att Kalle som sagt är tjuv.
Om jag däremot skriver det i en Facebook-status, så att mina hundratals FB-vänner kan se det, och eventuellt deras vänner i sin tur, så är historien en helt annan.

Förmodligen kommer den unge mannen dömas i tingsrätten, vilket i så fall är bra.

När en etablerad (och på sina håll respekterad) journalist som Elisabet Höglund, som bland annat skriver krönikor för Aftonbladet – krönikor om Sveriges nationalsång, om bistånd, om ”heders”mord.
Om ni bara ögnar igenom dem så märker ni snart att hon har ett ganska brett spektra, vilket jag personligen uppskattar, men det betyder också att hon får meningsmotståndare i alla möjliga läger.

Ett mail skickades till henne, och i programmet lades fokus på frasen:

Jag hoppas något otrevligt händer dig.

Jag är övertygad om att Elisabet, under sin långa journalistiska karriär, fått motta grövre hot än så, men hon kanske lagt dem bakom sig? Vi får kanske hoppas det, för hennes skull, och för många andra människor som möter en hel del otrevligheter på nätet.

Jag menar inte att förringa att folk känner sig hotade av olika saker, eller i olika mängd, jag bara konstaterar att frasen

Du förväntas tåla det

ofta hänvisas till när en ordningsvakt, väktare eller polis blir hotad.
Eller spottad på.
Eller slagen.

Jag tänker inte räkna upp alla hotelser jag mottagit, men ett par som – av ganska olika skäl – satt sig i minnet:
”Kom till Rinkeby, vi ska plocka dig med ‘nian’ din äckliga svenne!”
”Jag ska knulla din 12-åriga dotter i röven tills hon dör!!”
”Nästa gång jag ser dig kommer jag ‘cutta’ dig!”
”Nästa Malexander ska ni bli!”

(Eller på nätet, dock ej personligt: länk)

Än så länge har inget av de hoten lett till varken åtal eller TV-program, kan jag konstatera, möjligen med viss gnagande bitterhet.

Och på samma spår som ovan, att jag (och kollegor) förväntas tåla än det ena, än det andra, kan jag lite försynt sådär undra, att om man skriver krönikor eller artiklar i större tidningar, som i princip läses av 1,3 miljoner människor bara i Stockholm (”Stockholm Trippel”, annonspaket på dagspress.se, den faktiska mängden läsare i Sthlm är förmodligen mindre)…

…borde man då inte ha förberett sig på att folk faktiskt kan bli upprörda?

Vi får ofta höra att ”Han/hon/jag menade inget, jag var arg/full…”, och förväntas köpa det rakt av, utan att gå vidare och göra anmälan om hot mot tjänsteman.
Och vårat jobb är inte att skapa opinion.

Däremot är det för mig högst oklart hur det blev ”medias” jobb att skapa opinion, istället för att spegla opinion som det hette när tidningarna (innan internet fanns i var mans hand) fortfarande hade någon form av etiska och moraliska grundprinciper.
Om ens arbete de facto är att skapa opinion, att få människor att tycka saker, att ändra sin egen ståndpunkt i en eller flera frågor;
borde man då inte sannerligen få tåla ett och annat hot?
För, jag ska ju tåla mordhot från beväpnade kriminella, från fylltrattar, från vanliga människor, från extrempolitiska individer, från missbrukare och så vidare. Jag griper dem för brott, omhändertar dem för berusning eller stök.

Är det inte då lämpligt, eftersom journalister gärna ofta hävdar just detta – att polis och vakter ”ska tåla” en hel massa saker som ingen annan medborgare behöver tåla – att de själva faktiskt tolererar saker också, speciellt då hotelser och ‘hat’ framförs via Internet…?

Förvisso har jag den yttersta respekt för journalister som gräver, som lyfter upp problem och riktar strålkastarljuset på dem utan att använda egna, färgade, filter.
Samtidigt har jag i princip en total avsaknad av respekt för de som applicerar sina färgade filter; det kan med ett fint ord kallas agitera, med ett mindre fint ord kallas det uppvigling, eller propaganda.
Om du sår ett hat, en misstanke, en anklagelse, eller kanske en [alltför kränkande] generalisering, så kan det omöjligt komma som en överraskning att folk reagerar med ilska och frustration?

Ta en fotbollsmatch som exempel. Du står på läktaren, ditt favoritlag anfaller, din favoritspelare blir omkulltacklad i straffområdet. ”Straffspark!” skriker många, inklusive du.
Domaren friar; ingen straffspark.
En stor del av [den egna] publiken – för att inte säga hela – står upp, skriker åt domaren, åt medspelaren, eller åt motspelaren.
Efter en väldigt kort stund är detta bortglömt, förutsatt att det inte blir avgörande för matchen.
Men det kommer nog alltid finnas människor som tar med sig en sådan händelse, låter den bli oproportionerligt stor och påverka nästa match, oavsett vem som dömer.
Tanken blir ”Domar’n snodde en straff av oss i förra matchen, nu ska vi bannemig ha en gratis!” ungefär.
Eller ”Han ska hela tiden provocera med sina jävla artiklar, kan han ta och ge sig någon gång!?”…

Steget är ändå en bit från tanke till ord, åtminstone det skrivna ordet i annat än affekt.
Frågan är, och jag har googlat utan att finna…
I hur många fall är gärningsmannen (som näthotar) faktiskt beredd att fysiskt leva upp till sina hotelser?
Gissningsvis är det procentuellt en oerhört låg siffra. Men förmodligen med någon form av exponentiell minskning av greppet kring det egna sinnet; blir man försmådd, smädad, provocerad, tillräckligt mycket så lär bägaren rinna över någon dag.
Även för de mest timida av oss.

 

Summa summarum tror jag ändå att ett program som tar upp problematiken behövs, men jag ställer mig frågan om man låtit rätt personer få uppdraget. Och om man fokuserar på rätt spår.

Ett hot är ett hot, inte bara när det kommer från det ena hållet.

Och ja, jag inser att jag bara ‘rant:ar’ utan att egentligen ha gett er något matnyttigt, annat än att ni får lyxen att ta del av mina tankar. Som vanligt, med andra ord. 😉

För övrigt:
Googla gärna Robert Aschberg, mycket läsvärt på Internet.
Okänt för mig varför han samarbetar med de personer han gör.

En annan inblick

Några av er har kanske sett TV-serien ”Tunnelbanan” på Kanal 5, andra av er har förmodligen inte gjort det. Oavsett vilket, så har P3 Verkligheten gjort ett reportage om Trygghetscentralen och hur de arbetar.
Man får i åtminstone två avsnitt följa Jossan på TryggC i det dagliga arbetet, det första avsnittet publicerades igår (17/3) och det andra kommer den 24/3.
Första avsnittet avhandlar en lördagkväll, med allt som hör därtill.

God lyssning!

 

”Inget hände när jag larmade”

Jag läste precis en artikel i SvD, där en ung kvinna känt sig otrygg p.g.a att en person ”verkade påverkad och uppträdde aggressivt mot medpassagerare” på Fridhemsplans T-banestation, och sedermera även på tåget.

Enligt artikeln så känner Elin ett så stort obehag inför situationen att hon överväger att ringa Trygghetsnumret (020-120 25 25) men eftersom tåget kommer precis då så väljer hon istället att prata med föraren.
Föraren i sin tur följer rutinerna, och kör tåget samtidigt som han meddelar Trafikledningen det inträffade, som i sin tur samverkar med Trygghetscentralen (dit Elin hade kommit om hon ring Trygghetsnumret), som ropar ut ordningsvakter och får position Brommaplan. Detta meddelas då till Trafikledningen, och vidare till föraren.

Anledningen till att det blir just Brommaplan är förmodligen att en tågburen ordningsvaktspatrull fanns på plats där, och att åka med mötande tåg kan vara vanskligt av flera orsaker, därför stannar man kvar på stationen och inväntar tåget där den påverkade kvinnan finns.

Tåget lämnar Fridhemsplan, Elin kliver av på stationen i Alvik, vilket är den tredje stationen från Fridhemsplan, och tåget åker ytterligare tre stationer för att komma till Brommaplan, där problemet löses.

Nu menar jag inte att Elin har gjort något fel. Hon agerar, till skillnad från väldigt många människor, som förmodligen både i detta fall och andra fall, mest har stått och tittat på, och beklagat sig över ”såna människor” eller liknande.
Däremot är det olyckligt att hon inte väljer att ringa Trygghetsnumret, det hade nämligen skapat en betydligt kortare kedja av informationsutbyte. Det är – på riktigt – precis som när vi lekte viskleken i skolan.
Elin säger ”påverkad kvinna misshandlar vän” till föraren, och vad denne säger till Trafikledningen kan vi bara gissa, och sen går det vidare. Intryck och tolkningar påverkar informationen, liksom erfarenheter och i viss mån värderingar, och oroväckande ofta är informationen vi får till oss ute på stationerna direkt felaktig.
Det som hade hänt om Elin ringt till Trygghetscentralen är att de hade försökt behålla henne på tråden så länge som möjligt, och ställt frågor om kvinnans beteende och utseende, samtidigt som operatören kan dirigera ordningsvakter att möta upp tåget.
Nu är det möjligt att just de ordningsvakterna på Brommaplan var de enda som fanns att tillgå i det området, även om det inte är särskilt troligt, samtidigt som jag kan finna det en smula underligt att eventuella ordningsvakter på Fridhemsplan inte är tillgängliga, alternativt inte får veta något om händelsen.

Att ringa Trygghetscentralen kan i många fall vara en bättre idé än att prata med spärrvakt eller tågförare, dels för att operatörerna på TryggC ofta har möjlighet att ta sig tid att sköta ett samtal, men också för att man då minskar ner antalet led i kommunikationen, vilket förhoppningsvis leder till färre missförstånd på vägen.

Sen får jag förvisso ställa mig lite frågande till journalistiken i artikeln. Det borde ju stå ganska klart av det som framkommer i artikeln att närmsta OV-patrull befinner sig i Brommaplan. Ska föraren då vänta på Fridhemsplan tills det att den patrullen anländer (12 min effektiv restid, 6 stationer x 2 min.) och många människor på tåget blir upprörda, eller ska man åka vidare för att lösa problemet?
Det är liksom inte första gången man haft en påverkad person ombord på tåget…

 

Enligt Jeanette Hegedus, trygghetschef på SL, är det rutin att förarna ringer ledningscentralen. Då får de ofta får order att köra vidare till en station där ordningsvakter eller väktare möter upp för att ta ut den ordningsstörande.

– Om vi skulle stanna och vänta på väktare varje gång skulle vi få väldigt tråkiga punktlighetsmätningar. Men jag hoppas att förarna är bra på att förklara hur det fungerar, för vi uppmanar resenärerna att vända sig till personalen i tunnelbanan, säger Jeanette Hegedus.

Vänta nu Jeanette… Du är trygghetschef, och säger att väktare ska ta ut folk från tunnelbanan? Och man ska alltså inte ringa Trygghetsnumret, utan söka kontakt med personal…?
Fotbollssupportrar har krävt avgångar för mindre än så…

Avslutningsvis är det nog kanske inte narkotikapåverkade ”tanter” som är det stora problemet för kvinnliga resenärers trygghetskänsla… Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här.

Det stora Landet i väst

Jag sökte runt lite här på wordpress.com efter ‘tags’ som skulle kunna ge mig något matnyttigt att läsa, så jag sökte bland annat på ‘security’, och hittade då denna länk:
http://wzakcleveland.com/3588751/security-guards-lose-their-jobs-after-taking-pictures-with-tom-brady/

I korthet handlar det om två säkerhetsvakter på Reliant Stadium i Houston (Texas) som blev en liten smula ”starstruck” efter NFL-matchen mellan Houston Texans och New England Patriots.
De träffade nämligen Tom Brady, en av NFL:s absoluta stjärnor, och passade på att bli fotograferade med honom.

De avskedades då de ansågs ha brutit mot företagets (och arenans) policydokument om att ingen anställd personal får be spelare om bilder eller autografer på arbetstid.

I Sverige har många företag liknande bestämmelser, inte uttryckligen om autografer och bilder av ”kändisar”, mer generellt hållet är det opassande att ta vissa typer av bilder på jobbet. Och det är inga konstigheter i det, speciellt inte när man jobbar i en säkerhetsklassad miljö. Men det gör inte jag.

Det händer ibland att folk, både tjejer och killar, efter en kortare pratstund vill figurera på bild med en eller flera ordningsvakter (eller väktare, skyddsvakter, poliser, brandmän, etc.)
Vissa ställer upp på det förbehållslöst, andra ställer aldrig upp, och alla har de sina skäl.
Själv försöker jag vara selektiv, och frågar ganska ofta varför, och vad de ska med bilden till.
Om svaren är tillfredsställande ställer jag upp.

Men, om jag såg typ Metallica glida runt i tunnelbanan i Stockholm (…) – skulle jag få sparken om jag ber dem om att få ta en bild med dem?
Knappast troligt, men det är kanske ändå tur att det i Sverige är ganska tunnsått med kända kändisar. 😉

På ordningsfronten intet nytt

På ordningsfronten intet nytt, kanske man skulle kunna säga. Och det skulle i sådana fall inte vara någon lögn.

Det lilla jag själv varit inblandad i har varit ganska små händelser, knappt värda att nämna, och jag gillar inte att skriva om kollegors ingripanden, av för mig uppenbara skäl.

Dock hade jag och kollegan ett otippat möte härom kvällen, då vi skickades till en pendeltågsstation, där spärrvakten (jag tror att det kanske heter stationsvärd…) hade noterat tre personer av missbrukartyp som tillsammans och i sällskap förskansat sig på toaletten, och där spenderat tiden som förflutit fram till dess att vi anlände, cirka 10-15 minuter således.

Väl framme konstaterar vi att de tre personerna nyligen lämnat toaletten, och återfinns på plattformen.
Vi går ut på plattformen och ser nästan direkt de tre personerna, den ena mannen sitter med huvudet mellan knäna och fipplar med sin telefon, den andra mannen ser ung och fräsch ut med tanke på sällskapet, och den tredje är en kvinna som förmodligen inte är stammis hos någon tandläkare. Vi går fram emot dem och tilltalar dem.

Föga kunde jag ana att det skulle bli ett samtal fyllt av skämt och skratt från bägge håll, kvinnan var uppenbart ”tjackad”, men utgjorde ingen som helst risk för ordningen annat än att hon var påverkad. Hennes två kamrater verkade dock i skick att ta hand om henne.
Lite samtal gav för handen att kvinnan var gift med ”telefonmannen”, dock oklart vad den 20-30 år yngre mannen gjorde i sällskapet, men han var åtminstone också trevlig.
De var, fick jag intrycket av, hemlösa. Jag vet, samma regler för alla, och så vidare, men så länge de inte stör någon så utgör de inte ett större problem än några andra resenärer.

Det faktum att de framstod som hemlösa berörde mig inte just då, men på senare dagar (vi pratar om en vecka här…) har jag börjat fundera lite kring det där.
Det finns i Stockholm några olika jourenheter för hemlösa, där Stadsmissionen står för den stora biten, men även Socialtjänsten har sin del i det hela.
Nu minns jag inte vilket av dem det är, men en av dem – i värsta fall bägge – har stängt på söndagar.
Jag säger inget om det sådär, det är klart de som arbetar där ska få ha ledigt också.
Senast jag träffade personal från Stadsmissionen fick jag veta att det beror på att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar för att hålla jourverksamheten igång även på söndagsnätter.

Det konstiga är väl att givmilda svenskar kan skänka miljoner till hemlösa i andra länder, via TV-sända galor, insamlingar, reklamjippon och allt möjligt.
Att TV-bolagen (eller någon annan med liknande maktfunktion) inte verkar ha något intresse i att hjälpa människor i Sverige – undantaget bröstcancer – tycker jag är både oerhört tråkigt och konstigt, samtidigt som de kan sända timme efter timme från tyfondrabbade områden i Asien.
Det är således skillnad på folk och folk, även i de här fina tiderna av tolerans och solidaritet.

Visst, en TV-gala kommer inte utrota hemlösheten, men nånstans kan det kanske bidra till en ökad vilja hos gemene man att hjälpa medmänniskor, även på hemmaplan.

Jag hoppas för egen del på att hinna ta en sväng till Stadsmissionen i veckan,
och lämna lite grejer de kan ha nytta av.

En olycka kommer sällan ensam

Några av er har kanske åkt med tunnelbanans gröna linje idag, och slagits av mängden folk som varit på de tåg som väl gått, andra har säkert inte gjort det.

Och jag vet – för jag får ofta höra – vad folk tycker i sådana situationer.
Men att du riskerar att komma försent till din lunch, eller till jobbet, eller du kanske var på väg till floristen för att köpa blommor att ackompanjera en trevlig överraskningsmiddag för din partner?
Oavsett vilket, reaktionerna jag har fått motta i situationer som denna har varit allt ifrån ”Varför är ni på det här tåget när ni borde vara på <station> där det är problem?” till ”Vad är det för jävla idiot som ska hålla på? Jag är förfan sen till jobbet!” och en himla massa annat.

Jag kan definitivt relatera till frustrationen det innebär när ens planering rasar samman på grund av oförutsedda händelser som man själv inte rår över, och jag kan förstå den.

Medan du är sen till jobbet och högröd i ansiktet av ilska, ligger det en person vars ansikte också är rött.
Av blod.
Sitt eget blod.
Folk dör i tunnelbanan.

Ja, möjligheten finns alltid att det är självmord som ligger bakom, men det gör det hela så mycket tragiskt tycker jag.
För, i princip varenda människa i det här landet har någon form av familj, kollegor, vänner, en flirt som tänkt höra av sig igen men inte vågat, och så vidare.
Alla de människorna drabbas så mycket hårdare av ett sådant dödsfall än vad du gör.

Du missar en timme på jobbet.
Personen på spåret missar resten av sitt liv.
Visa lite respekt för andra människor, om jag får be.

Ordningsvakter ersätter poliser i offentlig miljö

Till er som följer bloggen, eller ja, läser den, alternativt får någon form av meddelande när något nytt skrivits (det vore konstigt om ni fysiskt följde bloggen…) vill jag rikta en liten ursäkt för att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone.
Det har sina förklaringar. Den främsta och tydligaste är att det varit väldigt lugnt för min del på jobbet, och det lilla som hänt har inte riktigt varit värt att ta upp. Slentrian tror jag det kallas med bildade människors språkbruk.

På gott och ont beror det också på att en del saker har hänt (och inte hänt) i mitt privatliv, och jag låter det stanna där.

Däremot har jag inte undgått nyhetsflödet under tiden, och den hetaste potatisen den senaste veckan måste nog vara förslaget från Ann-Christin M Nordström, som är gruppchef på Stockholmspolisens ordningsvaktssektion, att ordningsvakter ska ersätta poliser i offentlig miljö.

– Om man använder dem på ett bättre och effektivare sätt så skulle poliser kunna nyttjas till det som de är utbildade till, säger hon till DN.

Som ett lyckat exempel ser hon Stockholms tunnelbana.

– Du behöver bara titta nere i tunnelbanan i dag, hur många poliser ser du där? Det är bara ordningsvakter och de sköter det uppdraget på ett alldeles förträffligt sätt, säger hon.

Jag tycker i sak att hon har rätt.

Varför ska en polis, med några års studier i ryggen behöva ‘lösa av’ mig för att köra in en berusad person till sjukhuset eller fyllecellen?
Samma polis kan istället exempelvis lägga tid på att genomföra förhör med brottslingar, husrannsakan, eller larm om lägenhetsbråk, eller misshandel på en skolgård… exemplen kan göras många.
Med samma logik finns det således inga för mig uppenbara skäl till varför polisen idag bemannar till exempel Medborgarplatsen och Stureplan med mobila kontor och extrapersonal, när den uniformerade biten likväl kan skötas av ordningsvakter, eventuell med någon polisman i bakgrunden för att vara ”på den säkra sidan” så att säga.

Sen vet jag inte hur förslaget rent konkret är utformat, och hur djupgående det är, men i dagsläget är alla ordningsvakter (nåja, nästan) anställda av ett privat bolag, vilket i sig är skumt, att privata intressen kan ta betalt för myndighetsutövning. Låt oss då leka med tanken att det här förslaget klubbas igenom, och helt plötsligt står jag, Kalle, Linda, Serdal och Jonas i Humlegården, för att det är mycket folk där som förtär alkohol. Så långt, inget konstigt.
Problemet uppstår först när man börjar titta i den hierarkiska ordningen.

I dagsläget kommer vår lön in på konto ett bestämt datum, från vår privata arbetsgivare.
Vår arbetsgivare får sina pengar från sina kunder; centrumanläggningar, kommuner, och sjukhus är nog de allra vanligaste ordningsobjekten hos våra arbetsgivare. Gissar jag, jag har inget faktaunderlag alls här, men det är egentligen oväsentligt. Lägg därtill idrottsarenor (Friends, Tele2, Globen, Hovet, m.fl.) och SL.
Jag tror inte Ann-Christin förväntar sig att de privata företagen helt plötsligt börjar bjuda på hundratusentals bevakningstimmar runtom i landet, det tror jag inte.
Ska kommunerna nu tvingas betala för något som tidigare varit gratis?
Eller, kommer polismyndigheten införliva ordningsvakterna i sin egen organisation?

Själv ser jag gärna att ordningsvakten som institution bäddas in i respektive polismyndighet, mestadels på grund av att myndighetens möjlighet att fortlöpande kontrollera sin personal förbättras avsevärt, och vår uppgift gentemot det allmänna skulle bli tydligare. Framförallt i krogar runtom skulle miljön för besökare förändras, och det är min fasta övertygelse att det skulle vara en förändring till det bättre. Inget mer ”Sorry, inga gympadojjor här…” eller liknande svepskäl för att neka inträde.
Nackdelarna då? Ja, såhär på rak arm ser jag inga direkta faror, annat än den potentiella möjligheten till den i media så ofta kritiserade ”kårandan”, men jag tror ärligt talat inte att det är något negativt med kåranda i ordets bemärkelse.
Om kårandan däremot innebär att man begår brott (som att köpa vapen, Expressen…) så är den förstås negativ.

Jag tror dock att det kommer dröja väldigt lång tid innan ordningsvakterna blir något annat än den fula kusinen från landet vad polismyndigheterna beträffar, för om man ska införliva tiotusen ordningsvakter i en myndighet som idag består av över 25000 anställda så kommer det kosta en hel del pengar i form av viss omorganisation, och sedan ska vi inte tala om arbetsmiljöansvaret…

Hur som helst är jag väldigt positiv till förslaget som sådant, för det innebär att åtminstone någon med högre befattning än ”vanlig polis” faktiskt har ett gott öga till ordningsvakter, och uppmärksammar det jobb vi gör, och dessutom ofta gör det väldigt bra.

Tre nätter…

Tre nätter i Stockholms förorter.
Tre nätter av våldsamheter, otrygghet, bränder, skottlossning, stenkastning med mera.

Den tredje natten kom rapporter via tidningarnas live-uppdatering att det hänt liknande saker i Göteborg, Malmö, Linköping och Uppsala, men Polisen säger i ett uttalande till tidningen (Expressen) att man inte tror att det finns något samband med händelserna i Stockholm.

Det får vara som det vill med den saken, men jag är övertygad om att det finns samband, även om de inte består i att ”Husby” ringt till ”Malmö” och sagt åt dem att elda bilar så sprider sig sådant här.
Det spred sig härom året när man i Rosengård tände eld på saker, det följdes snart upp i Rinkeby (om jag inte minns fel) med att man tände eld på några containrar.

Jag vill inleda lite försynt med att tacka all personal som jobbat stenhårt under de här dygnen. Poliser, räddningstjänsten, ambulans- och vårdpersonal, journalister (!), vakter av alla de slag, och alla de jag säkert glömt.

Att bo i Sverige innebär att man åtnjuter en oerhörd mängd rättigheter, som många snabbt kan nämna och ta till sig. Det där med skyldigheter, däremot, är en annan historia.
Varje rättighet åtföljs, i princip, av en skyldighet.

Jag har yttrandefrihet, så jag får säga vad jag vill.
– Så länge det inte bryter mot lagar om t.e.x hets mot folkgrupp, förtal, eller olaga hot.

Jag får ha vilken åsikt jag vill, och rösta på vilket parti jag vill, vad de än må stå för.
– Men det betyder inte att jag får agera ut alla mina åsikter i offentligheten.

Och så vidare.

Att vissa då tar sig helt andra friheter, som till exempel att elda upp bilar, att kasta sten på motdemonstranter, att stjäla vattenslang från brandkåren för att nämna några, är klandervärt ur många perspektiv.
Dels för att om ni eldar upp min bil utan att ställas till svars, borde jag väl rimligen få elda upp något ni håller kärt utan att ställas till svars?

Men också på grund av det faktum att det kan anses som en direkt attack mot demokratin, de kastar sten på de som ska skydda oss när våldsverkare är framme, de kastar sten på de som ska rädda oss när olyckan är framme, och de kastar sten på de som ska hjälpa oss när en annan sorts olycka är framme.
Jag undrar: Kommer de kasta sten på oss också?

Jag undrar lite över det här… Bilar brann i det område där min flickvän bor, och enligt mediarapporteringen valde räddningstjänsten att inte påbörja släckningsarbete på grund av att grupperingar med ungdomar uppehöll sig nära de brinnande bilarna.
Samma sak med ambulansen.

Låt oss nu ponera att min gravida flickvän behöver komma till förlossningen för att föda vårt barn, eller om hennes granne får en stroke, ska de alltså INTE få den hjälp de betalat för under hela sina liv, den hjälp de av staten är garanterade att få, på grund av att några ungdomar säger sig hata polisen?

Det finns ingen logik i det. Ingen alls.

Jag tror heller inte att det handlar om att polisen tvingades skjuta en 69-årig knivbeväpnad man på måndagen, däremot utgjorde den händelsen en ventil för kriminella element som nu genom de här ungdomarna – som i mina ögon är lata, otacksamma och framförallt uttråkade – kan skapa sig en frizon för sin ljusskygga verksamhet.
Kidsen vet det kanske, kanske inte. Kanske bryr de sig, kanske inte. Men de har tråkigt, så det är ”kul” när polisen kommer och de blir jagade en stund. Sen byter man kläder med polaren så man inte kan bli igenkänd, och sen går man och ser på det kaos man skapat.

Den här gången gick det mycket längre. Sex ungdomar attackerar med sparkar och slag en ensam polisman, som lyckas ta sig upp, varpå ungdomarna springer iväg.
Förmodligen rädda för att få smaka på sin egen medicin.
Stenar kastas, och träffar folk på väg från jobbet, poliser på jobbet, brandpersonal som är där för att släcka bränderna som startats tidigare, de träffade idag (onsdag) också åtminstone en person som deltog i en demonstration mot våldet på Husby torg. Demonstrationen riktade sig, såvitt jag vet, emot både polisens men också vandalernas våld.

Det belönades med en sten i bakhuvudet.

Jag har inget enkelt svar på frågan hur man löser den här problematiken.
Dessutom är jag övertygad om att om svaret vore så enkelt att jag kan komma på det, så hade någon redan kommit på det och genomfört det.

Men, några tankar som slår mig är följande:

Man öser in mängder av pengar i skolsystemet i områden som Husby, men man har också flest elever med icke-godkänt betyg.
Man har högst lärartäthet i landet, sägs det, och ändå som ovan.
Det satsas på fotbollsplaner, ungdomsgårdar, poliser som spelar tv-spel med ungdomarna, närpolis, medborgarvärdar, nattvandrare, väktare som ronderar området som är uppvuxna eller bor i området, allt för att skapa kontakt, dialog och någon form av gemensamt mål.
Hur är det möjligt att misslyckas?

Alla de försöken, alla de miljarder kronor som pumpats ut i alla möjliga och omöjliga projekt, resulterade i veckan i massiva upplopp, som kostar skattebetalarna ofantliga belopp. Igen.
För, tro mig, det är inte som med fotbollsrelaterat (…) stök att det faktureras den ansvarige. Det här landar på skattebetalarnas faktura, istället för på de skyldigas.

Vilka är då skyldiga?
Listan kan göras lång, men först och främst är varje individ givetvis ansvarig för sina handlingar.
Men, också de som uppviglat – genom hätsk retorik och ”vi mot dom”-snack –  till handlingarna.
Men, det stannar inte där.
Områdenas lokalpolitiker har ju under flera år sett utvecklingen på relativt nära håll, utan att göra något annat åt det än att be om mer pengar.
Och Regeringen, som öser pengar över sagda projekt utan att tänka ens en halv gång.
Och media, som väldigt ofta ger oss bilden av ‘förorten’ som någon form av utmarker, där de knappt har elektricitet och vi ska tycka synd om dem.
Offerkoftan passar nog ingen i dagens Sverige.

Jag nämner inte polisen? Nej, jag anser inte att människor som på grund av de fel som begåtts i kedjan ovanför hamnar i en arbetssituation där de tvingas använda visst våld för att lösa det mest akuta problem, som kedjan ovan har skapat, har något större ansvar i det hela. Självklart har polisen liksom alla andra människor och myndigheter ett ansvar för att bete sig korrekt med allt vad det innebär, men det innebär inte att om en polis säger åt dig att backa så ska du gå emot honom och vara hotfull eller aggressiv, och du sedan kan komma undan med att säga att polisens närvaro provocerade dig.

Polisen kommer vara där med kravallutrustning (och hund), när ni ställer till med sattyg.
Polisen kommer vara där utan kravallutrustning, och kanske umgås med er, om ni behandlar dem som människor och slutar skylla era egna misstag på andra.

Sen undrar ju jag, som så många andra, var är de här killarnas (jag utgår helt enkelt att ungefär 95% är killar/män) föräldrar? Varför är ungdomarna inte hemma och sover?
Det är skoldag imorgon…

Jag undrar vad de äldre i Husby, Rinkeby, Jordbro, Hagsätra, och på flera andra platser runtom i landet, tycker om hur deras område har utvecklats…

Tre nätter som för lång tid framöver har förseglat förortens öde.
Tre nätter som har förstört det så många försökt bygga upp under så lång tid.

Jag hoppas alla inblandade är nöjda.

Tick, tack. Tick, tack.

Det här inlägget behandlar något av det jobbigaste vi som ordningsvakter kan ställas inför.
Det handlar inte om snorungar med attityd.
Det handlar inte om narkomaner som gett upp på livet.

Det här är en berättelse om hur två kollegor, vi kan kalla dem Johan och Thomas, får ett larm som kommer att förändra deras respektive liv.

Det är en torsdag i maj månad, solen har efter en seg start lyckats ge oss våren åter, och med våren kommer också människorna; de tokiga, de härliga, de galna och de glada.
Johan och Thomas står i en biljetthall på en station i de centrala delarna av det vårsköna Stockholm, och gör det ordningsvakter gör, när det kommer fram en till synes stressad person till dem.

Personen talar om för de båda ordningsvakterna att det utanför stationen finns en man som fått hjärtstopp!

Personen leder kollegorna i rätt riktning, alla tre springandes, och när de kommer fram till den liggande, äldre mannen upptäcker de att en annan privatperson redan inlett HLR genom bröstkompressioner.
Eftersom de inte vet hur länge han har gjort kompressioner ger de honom avlösning och delar uppgifterna sinsemellan; den ena sköter kompressionerna, och den andra sköter inblåsningar.

Folk har samlats runt omkring händelsen, säkerligen av nyfikenhet, men visar mycket god hänsyn mot den drabbade och de arbetande människorna.

Insatsen pågår i ungefär fem minuter enligt kollegorna, tills ambulans och räddningstjänst anländer och tar i egenskap av proffs över återupplivningsförsöken.

Ambulanspersonalen lyckas få igång mannens hjärta och andning, efter gott förarbete.
Mannen förs med högsta prioritet till akuten.

Kollegorna låter hälsa, till de som var på plats (och eventuellt läser detta), och till alla andra:

Tack till alla inblandade! Bra jobbat! Idag räddade vi liv tillsammans!! ❤

Jag vill tacka kollegorna för att delar med sig av sin berättelse, och för ett mycket väl utfört arbete!
Jag hoppas också att den här händelsen uppmärksammas på rätt sätt.

Relaterad läsning:
http://hlr.nu/
http://www.vardguiden.se/Tema/Forsta-hjalpen/Forsta-hjalpen-vid-livshotande-olyckor/

%d bloggare gillar detta: