Tvångsdialog

I mitt förra inlägg, ”Om att ingripa mot barn”, gick jag svepande igenom vad jag ser i den film som cirkulerat i medierna. Inget har förändrats på de punkterna. Jag tycker fortfarande – som privatperson – det ser dåligt ut, inte på grund av hur ordningsvakten agerar, utan på grund av hur han tvingas agera.
På grund av att en väldigt ung människa är inblandad.
Det kommer nog aldrig se bra ut, tror jag.

Jag var som ni förstår inte där, jag känner inte kollegan i fråga, men jag kan så pass mycket om branschen att jag vågar säga att i princip ingen ordningsvakt initialt skulle hantera en situation, vilken situation som helst, på något annat sätt än verbalt; med samtal, anmodanden och tillsägelser.
Visst finns det situationer där samtal inte är att tänka på, exempelvis pågående misshandel och så vidare, men det är inte de ärenden vi talar om nu, vi pratar om ärenden där samtal fortfarande är ett reellt alternativ.

Visst är det också som så att många ordningsvakter – inklusive undertecknad – skulle behöva en uppfräschning av konflikthanteringens verbala bitar, men det spelar i slutändan ingen roll om din motpart inte är intresserad av att lyssna på vad du har att säga.

Ni som själva har barn/ungdomar vet att ibland blir de så arga, ledsna eller upprörda att de springer in på sitt rum och slår igen dörren efter sig. Ni vet att det inte är läge att prata med dem just då.
Fördelen ni har är att ni kan vänta till ett senare tillfälle, som ordningsvakt på allmän plats är det fruktansvärt svårt, för att inte säga omöjligt, att vänta på ”rätt” tillfälle för motparten.

Ni som tycker att ordningsvakterna skulle ‘pratat’ med ungarna – jag tittar på dig, Bo Hejlskov Elvén – får gärna precisera och förtydliga exakt hur det ska gå till i varje given situation, även den aktuella situationen på Malmö Centralstation, där det enligt samma Bo ”tydligt framgår att barnet inte kan svenska.”
Ni är för min del välkomna att ta del av klientelet vi möter, både här i Stockholm men även på andra platser i landet.

Tala gärna också om för mig hur ni kan veta att pojken ”uppenbart inte förstod svenska”,
det måste vara något jag missat.

Seså Lund, fram och prata med de trevliga ungdomarna nu!
Vi? Eh, alltså… Jag sitter framför en dator…

Dock har jag blivit skriken åt på fler språk än jag trodde jag behövde kunna, bland annat spanska, serbiska, somaliska, diverse arabiska språk/dialekter, och franska.

Gemensamt för samtliga de personerna som skrikit åt mig, oavsett deras ålder, har varit att när det inte längre passade deras syften, så slutade de helt plötsligt förstå och tala svenska.
Någon som kan mer om sådant får gärna förklara varför så varit fallet.

Hur vet man att han kommer från en krigszon och är traumatiserad?
Sannolikheten talar emot det påståendet, helt enkelt.

Hejlskov med flera tycker också att om man som ordningsvakt inte kan nå önskat resultat genom att prata med folk så bör man söka sig ett annat jobb.

Ta er gärna tiden att se ”Veckans Brott”, där Leif GW Persson går igenom övervakningsfilmen (se från 31:14 och framåt) och förklarar hur saker och ting fungerar i verkligheten.
Han ger också luft åt några tämligen intressanta teorier.

Härom månaden hamnade jag och kollegan i en situation där en person drog kniv mot oss.
Vi försökte prata med honom, få honom att släppa kniven och ta ett steg tillbaka.

Det slutade med massivt polispådrag, dragna vapen, kravallsköld, OC-spray och ‘buntning’ av GM.
Det visade sig också när omhändertagandet var genomfört att det inte var en kniv, men i mörkret vi jobbade i var det i princip omöjligt att avgöra på lite håll.
Ska jag och kollegan söka nytt jobb nu, eftersom gärningspersonen inte var intresserad av att lyssna på oss?

När en rökare vägrar släcka cigaretten trots tillsägelse, ska jag ringa Arbetsförmedlingen på en gång då?

Nej du Bo, du och väldigt många andra är fel ute här. Givetvis är det ett mål jag skulle våga säga att alla ordningsvakter har, att allting löser sig med lite verbal gymnastik, men det är ofta långt ifrån så det går till.
Till ingen skuld på ordningsvakten för den saken.
Vi har vissa rättigheter som allmänheten inte har, däribland att använda ett visst mått av våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Vilken mängd våld som får användas regleras i polislagen, och där står i §10 att

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om:

och följs av sju punkter varav någon skall uppfyllas. Vem är det då som avgör huruvida det är försvarligt våld som brukats vid ett ingripande med stöd i PL§10?
Vi börjar med uteslutningsmetoden. Det är inte Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, grupper på Facebook, Bo Hejlskov, en hemlös narkoman, eller ens Tingsrätten.
Initialt är det alltså den ingripande polismannen eller ordningsvakten som avgör vad denne anser vara försvarligt våld.

Först senare bedömer tingsrätten om så är fallet, om åklagare beslutat att väcka åtal.

Jag förstår visst att folk reagerar, det brukar bli så när ”samhället” misslyckats i uppfostran (sist jag kollade skötte föräldrar uppfostran, och var dessutom ansvariga för den) av enskilda individer i ung ålder.
Men, i slutändan spelar det ingen större roll hur gammal personen är. Gör det mindre ont att bli knivhuggen av en 9-åring än av en 12-åring, tro?

En person blir inte frihetsberövad – någonsin – utifrån dess hudfärg, språkkunnighet eller hur gammal den är, det enda skälet till frihetsberövande är att personen har ett beteende som inte är förenligt med lagar och förordningar.
När beteendet uppdagas påtalas det av ordningsvakten, som inväntar reaktion från personen.
De barn i liknande åldersspann jag haft att göra med har överlag varit vettskrämda bara jag höjt rösten åt dem, som en referens.

Många är det dessutom som efter den nyligen släppta övervakningsfilmen – som visar hela förloppet ur överskådlig vinkel – som fortfarande anser att det här är en liten ängel som blir brutalt överfallen av vakter.
Jag förmodar att ni sällan lämnar er egen bostad, helt enkelt, eftersom det är i princip omöjligt att vara så informationsmotståndig som ni bevisligen är.

 

Något av det mest tragiska i den här historien är ändå hur media (nu är jag där igen…) fortsätter med sin politiska agenda; man ljuger folket rakt upp i ansiktet med svarta drama-rubriker som ”Här dunkar han pojkens huvud i golvet”, ”Brutalt omhändertagen av ordningsvakt” och liknande.
Inte ens på mobilfilmen finns något dunkande av huvud, men både media och vissa enskilda personer har varit så förblindade av sitt hat mot ordningsvakten att de helt enkelt inte klarat av att se rationellt vad som händer.

Kollegan, fick jag veta via gemensamma bekanta, har alltså haft ett 30-tal journalister campande på eller precis invid sin tomt i ett antal dagar efter händelsen. Hans familj har inte vågat gå ut, de har levt under polisiärt beskydd sedan händelsen. Han har inte kunnat jobba, han har heller inte fått jobba eftersom hans arbetsgivare stängt av honom under utredningens gång.
Utöver dessa journalister har diverse invandrare och så kallade ”antirasister” i ungefär samma numerär samlats utanför hans bostad, i vilket syfte vet jag inte, men jag kan ju gissa.

En offentlig ursäkt från varje enskilt media som publicerat mobilfilmen vore på sin plats, men det lär ju inte hända.
Jag hoppas att ordningsvakten kräver tidningarna på massiva skadestånd för förtal, och jag hoppas att de någon gång lär sig att ta det lite lugnt innan de hoppar på skenande åsiktshästar åt endera håll.

”Supervalåret” 2014 – ett perspektiv

Det har varit mycket politik på sistone i mitt liv, vissa saker har påverkat mig direkt, andra saker har knappt påverkat mig alls, och en hel del saker har funnits i periferin.

Om ni inte gillar tanken på att läsa politiska texter bör ni nog bryta redan nu.

Till att börja med så sympatiserar jag inte nämnvärt med något parti i Sverige, men jag anser mig vara tämligen inläst på vad vissa ord betyder, däribland demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, och inte minst begreppet rasist, som jag själv fått kastat i ansiktet otaliga gånger.

Demokrati vet de flesta vad det är; det är vårt statsskick. Och att man har val.
Valen ska vara fria, givetvis, annars blir det som på Krim-halvön.
Dessa val, till kommun, landsting och riksdag, ger mandat, som när alla har röstat räknas ihop och ledningen sammansätts utifrån mandat.
En representativ demokrati.
Hade vi istället haft en direkt demokrati, som jag vet att vissa förespråkar, så hade samtliga medborgare varit med och styrt och ställt i frågor mer ”hands on”.

Riksdagen – en del av den svenska demokratin.

Yttrandefrihet är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som förvisso begränsas av lagar om bland annat ärekränkning (BrB 5 kap.).
Den innebär, lite kortfattat, att var och en, har en grundlagsskyddad rättighet att både få ha och yttra sin åsikt, utan att kunna straffas för det (undantaget BrB 5:3.1.).
Vanligtvis missförstås lagen att gälla överallt, alltid, men det framgår inte av lagtexten, utan den gäller alltså sändning och mottagning av radio- och tv-program och andra liknande medium där teknisk utrustning krävs för mottagandet och där mottagaren inte själv kan välja starttid.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefrihet – något för alla?

Mötesfrihet är ett annat begrepp som brukar aktualiseras ungefär vart fjärde år, just på grund av de allmänna valen. Vissa partier – okej, troligen bara SD – lyckas väldigt ofta få sina möten, samlingar och allmänna sammankomster störda/förstörda/inställda på grund av meningsmotståndare.
Det innebär i princip att vuvuzelablåsande motdemonstranter hindrar SD, och de som vill lyssna på SD oavsett anledning, från att delta i ett grundlagsskyddat möte.

Det är dock så, åtminstone enligt min tolkning av lagtexter, att störande av ett torgmöte/möte/demonstration inte är ett brott mot mötesfriheten, däremot kan de enskilda störningarna utgöra brottet ”Störande av allmän sammankomst eller allmän förrättning”, vilket kan ge fängelse i högst 6 månader.

I Brottsbalkens 16 kapitel, 4 paragrafen, står följande att läsa:

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag har förstås full förståelse för att alla inte tycker samma sak, eller ens fokuserar på samma saker, och jag förstår fullt ut att man tycker fruktansvärt illa om vissa partier.
Men, det är inte min ensak att tysta mina meningsmotståndare, inte på det sättet!

Det kanske känns rätt, för att du tycker att de som håller talet eller mötet har vidriga åsikter, du rentav hatar deras åsikter, och tyvärr hatar du kanske också personerna du inte känner uteslutande baserat på din egen uppfattning om vad dennes åsikt betyder.
Det känns, när jag tänker efter, förmodligen ganska skönt att känna att man tystar någon, eller hindrar ”idioter” från att komma till tals.

Men, låt oss nu leka med tanken att du själv är politiskt engagerad. Du är med i ett parti, du kliver upp på scenen över en timme senare än planerat, på grund av stök och bök bland folk som kallar dig några av de värsta epiteten du kan få höra. Du har arbetat på ditt tal i flera dagar, du har ältat argument med medarbetare, vänner eller någon annan, du har lagt ner din själ och en enorm energi i ditt arbete.
Du hör knappt dig själv tänka på grund av visselpipor och vuvuzelor.
Du ser hur folk pekar finger och skriker.
Skulle du själv känna att det var ett demokratiskt agerande?

Mötesfrihet – 16000 personer manifesterar i Kärrtorp.

Självfallet är det inte så att någon politiskt aktiv person eller något parti ska få stå oemotsagd, men att ”säga emot” brukar normalt översättas till att handla om någon form av kommunikation, en dialog.
Att ”säga emot” är inte att skramla med nycklar, slå på trummor, eller skandera slagord.

Inte helt olikt när folk ”argumenterar” med mig och mina kollegor på jobbet, faktiskt.

”Övervåld” eller något liknande är det första (och ibland enda) man hör, det finns inga argument, ingen logik, ingen eftertanke, man ska bara höras högst och ha rätt, helt enkelt.

Övervåld är ett begrepp, likt ‘rasist’, som väldigt ofta drar uppmärksamhet till sig, vilket sannolikt är meningen i snudd på samtliga fall det används.
Man vill ha medhåll och ”få rätt”, att någon sluter upp och säger ”Ja, de är rasister” eller ”Ja, det är övervåld”.
Principen tycks mig vara densamma, liksom ändamålet; att skapa tillräckligt med grupptryck för att förmå någon att ändra sig.

Inte helt olikt en fotbollspublik heller, faktiskt.

Så slutligen, en hyfsad dykning i begreppet rasism, eller epitetet rasist kanske. Sak samma.
Svenska Akademien skriver såhär om rasism:

Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället.

För egen del är jag olidligt trött på att få ”Rasist!” kastat i ansiktet i princip varje gång jag har med någon att göra som råkar ha mörkare hudfärg än mig.
Det är inte alltid från den drabbade personen, utan kan gott och väl komma från en tredjepart som inte alls har med saken att göra.
Det som syns är att jag – uppenbarligen i egenskap av ”vit man” – agerar på något sätt mot en person som har någon form av vad som i vårt samhälle anses som en skyddsvärd hudfärg.
Helt oavsett vad personen gjort, så är jag rasist, oschysst, våldsam, och ett gäng andra epitet.
Mitt enda ingångsvärde är förstås personens hudfärg, eller etnicitet.

Som jag konstaterat otaliga gånger förut, vissa ingripanden ser våldsamma ut, och somliga givetvis mer än andra; jag förstår att folk reagerar på det.
Men det är fruktansvärt tröttsamt i längden att snudd på inga ingripanden med handpåläggning kan få gå lugnt till, oavsett hur lugn och skötsam den frihetsberövade visar sig vara.

Mig veterligen finns det flera sätt att reagera, men det vanligast förekommande verkar ju vara pöbelbeteendet, i nån form av offerkofta. Vill man ha en förklaring så kan förstås oftast få det, men den kommer inte bli så värst detaljerad, eftersom vi binds av tystnadsplikt enligt lag.

Jag kan därför inte berätta varför vi har avlägsnat eller frihetsberövat Javier, Kålle, eller Ulla-Stina, vilket förstås sätter lite käppar i hjulen när en förklaring sannolikt skulle lugna ner situationen.

Det finns också tillfällen då vi sett mellan fingrarna med saker vi normalt inte skulle gjort, helt enkelt i vetskap om att vi – om vi agerar resolut som vi tänkt från början – kommer få dras med en skitstorm av sällan skådat slag.
Det är ingen höjdare att få ett samtal från chefen, och han ställer frågan om jag bett en indisk man ”Go back to Paki!” i en biljetthall, speciellt inte när man är helt och fullt oskyldig till anklagelsen.

”Rasist!”

Rasist är ett ord som idag har en sådan genomslagskraft att folk blir av med sina jobb bara på grund av den ogrundade anklagelsen om rasism eller rasistiska uttalanden.
Jag tror, handen på hjärtat, att anklagelsen [om att vara] pedofil ligger långt bakom rasist-anklagelsen vad gäller negativ genomslagskraft, negativa effekter på det egna sociala livet, och på arbetslivet.

Nej, gott folk, det var inte ‘rasism’ som fick mig att avlägsna den där mannen som ville ta sista tåget trots att han hade svårt att resa sig upp från bänken på grund av sin berusning.
Det var inte rasism när jag vänligt upprepade att han är för berusad för att åka tåg, men bussen där borta går till dit han ska. Och igen. Och igen.
Det var heller inte rasism som fick mig att koppla skulderlåset.
Och, ni gissade det, det var inte rasism som gjorde att han slutligen blev gripen, nedlagd, och belagd med handfängsel.

Det var ett tjugotal hotelser, varav vissa uttalade på utländskt språk (dock inte engelska), andra var på svenska och väldigt grova i sin natur, och slutligen minst ett försök till spark mot ben på både mig och kollegan, samt ett kraftigt motstånd under avlägsnandet som föranledde gripandet. Hans överdrivna, dramaturgiskt riktiga skrikande skapade dessutom den hotfulla situationen med folksamling, som gjorde att vi såg oss nödgade att nedlägga och handfängsla honom.

Och ofta är det precis så det ser ut.
Offerkoftan passar fruktansvärt få när myntets bägge sidor visats.

”Jag är fan ganska packad”

Nu är jag ledig!

[om jag hade haft planer på något roligt hade jag nog skrivit det här]

Nog om min ledighet, det är inte därför ni läser här.
Ni vill säkert läsa om hur vi systematiskt missbrukar lagar och våldför oss på folk, yes?
Well… stay tuned.

I detta inlägg kommer jag inte avhandla något av det, utan jag börjar i en händelse ungefär mitt i veckan, på en station som har ett litet torg precis utanför, där det dagligen sitter diverse alkoholiserade typer i varierande grad av idioti. Berusningen i det gänget är konstant – som det heter på juridiska – åt helvete för hög.
Vi hade den goda turen att Tunnelbanepolisen hade vägarna förbi, och tilldelade skarpa tillsägelser till det krökande sällskapet, varefter de kom fram till mig och kollegan, och sporde oss om dagens ordningsläge.
Mitt i detta lugna, intellektuellt tvivelaktiga samtal kommer en ofager herre på cirka 45 år fram mot oss, och riktar sig mot en av poliserna.

Han är väldigt högljudd, gestikulerar i princip okontrollerat med armarna, och talar om (med något annat än ”indoor voice”) att han minsann ska prata med just den polisen, som givetvis låter honom tala.
Mannen är kraftigt berusad, och ljudnivån stiger. Han frågar varför polisen trakasserade honom utanför stationen, på bänken, där han (i exakt samma ljudvolym) i god ro drack sin dagliga portion av vaddetnuvar, och av mannens uppenbarelse att döma var det Thinner…

Mannen blir på grund av sin berusning avvisad av polisen från både tunnelbanan och torget i området, varpå mannen blir ursinnig. Han fäktar med armarna, skriker diverse okvädingsord (det vanliga bombardemanget; horunge, fitta, hora, mammakn… ni vet.) vilket förstås får till följd att polisen tar ett allvarligare samtal med mannen.

P: Du får en chans till att gå härifrån. Gå härifrån.
M: Jag går inte! Du får inte säga åt mig vad j…
P: Nu går du, annars måste jag hjälpa dig att gå härifrån.
M: Jag ska ingenstans! (säger han och backar några steg, i riktning från platsen)

P: *avlägsnar mannen cirka 30 meter*
M: Ni gör det här för jag är svart! Fakking rasister!!”

Mannen fick åka ”taxi” på grund av sin berusning och sitt beteende.
OBS: Bild från annat sammanhang.

 

Låt oss hoppa till en annan dag i ordningen; ärligt talat är det oklart vilken i det här fallet.
Vi står i en biljetthall och passet är bara en halvtimme gammalt, när en annan patrull dyker upp. De sedvanliga artighetsfraserna tar plats, man uppdaterar varandra om det senaste, bla bla, och precis när vi börjar prata om att göra gemensam sak i att gå upp på plattformarna och syna av ett par tåg ser allihop i ögonvrån hur en person faller i trappan.
Stentrappa. Aj.

Tur i oturen; den unga kvinnan var på väg ner för trappen och missbedömde det sista trappsteget.
Jag förutsätter utifrån mina egna erfarenheter att de flesta av er kan känna igen sig i det; man är så inne i något, kanske att titta på mobilen, kanske något annat, att man helt enkelt i huvudet har ”gått färdigt” trappan, men det är ett steg kvar…

Kvinnan har uppenbarligen ont, och en äldre (än den unga) kvinna ansluter. Jag tror att det är mamma eller en kompis, men har tydligen fel på den punkten, vilket förvisso till stor del glädjer mig!
När människor hjälper någon så direkt utan att ens känna dem, det ger mig hopp.

Vi ser till att den unga kvinnan får komma bort en bit från folkströmmen, vi hämtar fram en stol och sätter henne på den.
Hon ringer lite samtal i hopp om att få någon att komma och hämta henne, och efter ett kort samtal är den saken ordnad.
När samtalet är avslutat ombesörjer kollegan att linda om den stukade foten – vilket han i efterhand berättar var en trevligare upplevelse än sist, då han lindade en ”alkistants” fot som luktade… – och strax därpå anländer den unga kvinnans vänner för transport hemåt.

Dock uppenbarade sig vissa problem i detta skede: Fler trappor.
Detta löstes på föredömligt sätt av min kollega, som förstod det bland vännerna talade franska språket:

Detta väckte stort nöje hos vännerna och omgivningen.

 

Det har hänt lite annat under vändan också, men det kommer vid senare tillfälle.

Nattens pass innehöll förvisso ett lite otippat inslag.
Då kollegan på bilden, han med det av fyrkanter förstörda ansiktet, är ledig fick jag jobba med en kvinnlig kollega jag känner sedan några år, det var en trevlig natt.
Höjdpunkten (förutom en full mongol som pliktskyldigt skrek ”Hwarfour?!”) var när vi strax efter midnatt lämnade en av de stationer vi bevakar bara för att efter några hundra meter se något som fångar bägges våra ögon.
En person sitter på trottoarkanten precis invid en busshållplats.
Vi stannar bilen en bit ifrån trottoaren, kollegan hissar ner rutan och pratar lite med mannen.
Frågorna som ställdes, och framförallt svaren på dem, gjorde att vi klev ur bilen, med varningsblinkers igång.
Det är en ung man som sitter på trottoarkanten, och kollegan hade ju redan inlett samtal med mannen, så jag rapporterar till TryggC vad vi stött på, att vi blir kvar en stund, men återkommer när vi bedömt situationen ytterligare.
Den unge mannen är ledsen, har stött på lite för mycket motgångar på sistone, men blir efter en stund på gladare humör, och vi känner att det inte är någon fara för hans direkta hälsa.

Vi gör oss redo att åka iväg, säger hejdå till den unge mannen, samtidigt som jag noterar att det kommer en annan person gående på trottoaren. Den gående personen är ganska berusad, och går bakom vår ”kille” där det finns gott om plats,
och rakt in i en lyktstolpe!
Han ruskar på huvudet, skrattar högt, och konstaterar med oerhört sluddrig röst att

”Jag bor här borta, jag är fan ganska packad…”

Mannen tittar förvirrat på sin telefon, och går sedan vidare.

Den unge killen verkade för stunden helt ha glömt sina tidigare bekymmer, och går in samtidigt som vi lämnar platsen.

Trevlig helg allesammans!

”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

Tankar om signalvärde och religiösa persedlar

I mitt förra inlägg lade jag upp två länkar till två separata artiklar om Sveriges första muslimska kvinnliga polis. Jag vet inte om hon är först som muslim, eller som kvinnlig muslim, men först med någonting är hon iaf.
Polistidningen 2011 | LT Södertälje 2014

Till att börja med: Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. Men: Att ikläda sig ett religiöst plagg tillsammans med en uniform är ett ‘statement’ som är ganska… nu letar jag ord… kaxigt. Eller rentav opassande, beroende på situationen. Numera förvisso tillåtet enligt svensk lag, men likväl. Men låt oss börja från början.

Vad är en uniform egentligen? Wikipedia skriver bland annat nedan citat,
men läs gärna avsnittet om ”politisk uniform” också.

En uniform är en tjänstedräkt som är likformig och fastställd i regler eller avtal. […] Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper.

Det här är förstås inte den exakta definitionen, och jag vet inte ens om det egentligen finns någon mer exakt definition än vad som anges i SAOL, Svenska Akademiens Ordlista, där det (på sidan 1027, sökning via länk) står:

Enhetlig.
Likformig.
Tråkiga ord, i de flesta betydelser och sammanhang. Likaså förvisso inom de yrken där vi enligt lag (!) är tvingade att bära en för oss utpekad och tilldelad uniform, men det är också personen inuti uniformen som gör jobbet, inte uniformen i sig. Dock så har ju vissa uniformer en förmåga att slå an vissa strängar hos vissa individer, och andra strängar hos andra individer.
Jag bemöts som ordningsvakt både bra och dåligt utifrån det faktum att jag tjänstgör som ordningsvakt.

Således, på gott och ont.
Men, hade jag bemötts annorlunda som OV om jag burit t.e.x turban eller kippa? Eller vikingahätta?
Förmodligen…

Det är nu vi kommer in på begreppet signalvärde, som ju inlägget är tänkt att handla om, om man ska tro rubriken. Begreppet i sig är med Svenska Akademiens mått mätt antingen för nytt för att finnas i deras internetdatabas, eller så är det helt enkelt ett ”hittepåord”, som så många andra ord i vårt dagliga tal. 

Hur som haver; ett signalvärde är i princip en känsla, en reaktion på din (eller någons) närvaro eller agerande/utseende, ibland innan du ens hunnit tala om vad du gör där. Uniformer har ett väldigt starkt signalvärde, där kanske en beväpnad soldat utgör det allra starkaste, följt av polisen, räddningstjänst och ordningsvakter i någon form av ordning.
Egentligen kan man säga att all form av klädsel, fordon, frisyrer, gångstilar, klädstilar et cetera sänder ett signalvärde, i någon form. Ett leende sänder ett signalvärde. Ett problem med alla de här signalerna man sänder, är att mottagaren (som inte alltid bara är den du tänkt) mycket väl kan tolka din signal på ett sätt som du själv inte avsett att det ska tolkas.

Exempel: Du upplever att fyra ungdomar stör ordningen i ditt köpcentrum. Du ringer vakten eller polisen. Vakten eller polisen kommer förvånansvärt snabbt, för ungdomarna är kvar. Det signalvärde du läser in kommer förmodligen vara ”Nu är vi här för att rädda dagen!” medan ungdomarna förmodligen läser in signalvärdet ”Vad har ni ställt till med denna gången?” Du känner kanske lättnad över att hjälpen kom så snabbt; ungdomarna kan känna exempelvis resignation. Signalvärdet polisen eller vakten faktiskt sänder kan vara ”Vad är det som hänt nu?”, en yrkesmässig nyfikenhet. Härifrån finns det oändliga alternativ för signaler åt alla möjliga håll, och tolkningar av desamma.

Om du till exempel går på en tunnelbaneplattform iförd Adidas-byxor och dunjacka, och ditt kroppsspråk låter oss förstå att du bär på ett osynligt kylskåp, kommer vi med största sannolikhet ta en extra titt på dig.
Varför? Erfarenheter, och signalvärdet jag läser in är förmodligen ”Jag är häftig/farlig/cool, ge fan i mig”.

Om ni nu mäktat med att läsa ända hit så hoppas jag att ni orkar den sista biten också; det är inte så fasligt mycket kvar av det här inlägget.

Som jag sa så sänder uniformer ett oerhört starkt signalvärde, och det är överlag bra tycker jag.
Ett problem uppenbarade sig dock för mina tankar för ett antal år sedan, 2006, när RPS beslutade att det skulle vara okej med religiösa huvudbonader till polisens uniform.
Marie Andersson, chef för rekryteringarna till polisutbildningarna:

– Vi ser fram emot att få vår första sökande på polisutbildningarna som säger att de vill bära religiös huvudbonad

Och det har de ju fått nu, i form av Donna som ni kan läsa om här, för tre år sedan, och fem år efter möjlighetens införande. Kanske finns det flera, sökresultaten på internet ger dock inte mig något nyare fall för handen.

För något år sedan, innan vi införde den blå ”smurfen” som uniform, så hade vi som jobbade åt SL en mycket synlig och i mina ögon mycket bra röd uniformsöverdel med svarta byxor.
En dag valde jag, att i likhet med flera kollegor, fästa en pin på jackan, precis bredvid där OV-brickan satt.
Någon hade en smiley, några hade OV-brickor i miniatyr (…) och andra hade annat.
Jag valde en föreningssköld från en av Stockholms större idrottsklubbar.
Det blev problem innan jag ens kommit ut ur utsättningsrummet, eftersom min arbetsledare påpekade det olämpliga i att ha den typen av märken då vi ska föreställa neutrala, eller så neutrala som möjligt, i så många olika frågor som möjligt. Jag gnällde säkert lite då, men strax förstod jag att det han sa faktiskt är fullständigt inte bara logiskt, utan också självklart.

Och nu, innan tillmälen kommer farande i de många olika former som förekommer, vill jag bara poängtera det jag skrev väldigt tidigt i inlägget, nämligen:
”Jag tycker inte alls det är fel med poliser som har en religiös övertygelse, oavsett dess riktning. ”

Och med det menar jag egentligen att det är inte värre att som polis ha en tro än vad det är som privatperson att ha en tro, sen får varje enskild individ avgöra hur bra eller dåligt religion är som företeelse. Okej? Okej!
Det jag däremot vill framhålla är att man måste skilja på sin privata, religiösa övertygelse och sitt arbete som myndighetsutövare, och även som tjänsteman i förekommande fall.
Jag har förvisso någonstans ett förtroende för att rekryteringen till polisutbildningen sorterar ut extremister av olika slag, men det räcker faktiskt inte.
Sverige var ett kristet land för många år sedan, innan vi separerade kyrka och stat, och även om kristendomen officiellt är vår religion är vi som folk generellt ganska ickereligiösa av oss.

Därför anser jag det konstigt, och direkt oklokt, att en bit in på 2000-talet (i vår tideräkning, får tilläggas) komma på den inte så briljanta idén att ge någon myndighetsutövare överhuvudtaget möjligheten att sätta sin religiösa tillhörighet i främsta rummet.

Och inte nog med det.
Man beslutade om undantag för kippa, turban och slöja/huvudduk.
Snabb fråga: Hur många sikher har vi i Sverige? Hur många från mellanöstern? Hur många av dessa bär eller har ett behov att bära sin turban?

Som ni nog räknat ut utan att ta fram statistik från SCB (om sådan nu råkar finnas) så rör det sig nog inte om särskilt många individer, så det är i dagsläget ett icke-problem.
Men… sen har vi ju det där med läget i världen.
Och det här med alla andras rätt till sina åsikter.
Om jag nu vore svårt hängiven Påven, får jag då som polis bära en påvlig hatt till min uniform?

Det hela är – anser jag – väldigt korkat.
Nu jobbar förvisso Sveriges hittills enda [för mig kända] slöjbeklädda poliskvinna i Ronna i Södertälje, och det må väl vara som det är med den saken. Ponera nu att flera individer väljer att nyttja rätten till religiös huvudbonad i tjänsten. Eller att Donna, som hon heter, blir kommenderad att jobba till exempel en natt på Stockholms gator och torg. Eller i Örebro.

Vilket signalvärde pratar vi om där? En polis iförd religiösa persedlar. De andra poliserna har båtmössa, de ser likadana ut, men där står hon, med en slöja under båtmössan.
Låt oss nu låtsas att uppdraget är att reda ut en påstådd misshandel, där den ena (eller bägge) inblandade inte är muslimer. De kanske rentav inte gillar muslimer särskilt mycket.
”Vidriga rasister!” tänker ni kanske, och det må de vara.
Men, de åtnjuter precis samma rättigheter till samhälleligt skydd som alla andra i samhället.
Visst, ett högst osannolikt scenario, det håller jag med om. Men.

Långt ifrån omöjligt.
Viss (om än knapphändig sådan) empiri från min sida visar på att de muslimska kvinnor som inte bär slöja i någon form ofta anser den vara förtryckande, kvinnofientlig, begränsande, med mera.
Samtidigt är det helt säkert en åsikt bärare av sagda plagg inte håller med om.
Vem har då rätt?
För, inte kan väl ledningen för den Svenska statens våldsmonopolinnehavare förespråka ett reglementsenligt kvinnoförtryck, eller…?

Man föranleds också – om man är som jag – att undra över varför man selekterar tre religioner av alla som går att välja, och dessutom tre som förmodligen inte i Sverige har så stort intresse (en sökande på fem år, right?) av att bli poliser och samtidigt bära religiös bestyckning.
Varför inte i sådana fall tillåta samtliga religiösa huvudbonader? Om ni vill vara lite roliga (och har råd och tid) så köper ni ett antal durkslag, går ner till närmsta polisstation, eller torg, och predikar om Det flygande Spaghettimonstret.
Det är en religion i ordets fulla bemärkelse, och som huvudbonad har dess följare ofta använt ett durkslag.
Inte konstigare än någon annan religion, således.

Jag passade på att läsa den här krönikan av Eli Göndör, som faktiskt ger en hel del intressanta uppslag.

Jag läste också något jag tycker låter vettigt borta på feminism.nu, som jag av namnet att döma antog var en renodlad feministsida. Det är den inte, men oavsett så skrivs det en hel del vettigt i inlägget.

Slutligen: Apropå signalvärde, vilket sådant är det man från RPS sida tänkt sända? Att man vill ha fler muslimer i kåren, för att bättre efterlikna samhället rent demografiskt?
I så fall: Wow. Jag hoppas ni inte betalade så mycket för den utredningen.

En sista, möjligen tankspridd, fråga.
Skulle våld mot tjänsteman trumfa eventuellt hatbrott i det ovan beskrivna scenariot, om den religiöst klädde polisen får motta ett slag som uppfyller kriterierna för bägge brotten?

Länksamling:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/do-flyttar-till-rinkeby-eller-tensta
http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10777358.ab
[ENG] http://capitolcommentary.com/2011/07/15/giving-alms-or-straining-reality-pastafarianism/

Det ena och det andra

Hej allihopa!

Och till eventuella nytillkomna läsare får jag säga välkomna, hoppas ni hittar nåt läsvärt här.

Jag har varit sjukt dålig på att skriva på sistone (sedan den 28/12 -13, då jag skrev om Elin, som ‘larmade’ om en påverkad person på Fridhemsplan) och det är faktiskt riktigt dåligt med så pass långa uppehåll.
Men som ni säkert förstår så finns det orsaker till uppehållen i informationsflödet; det klart tyngst vägande är bristen på intressanta händelser, ett annat är motivationen. Inte för bloggen, den är oförändrad, men för arbetet.

Egentligen inte för arbetet i sig heller, utan för arbetssituationen som den ser ut.
Men det ska jag inte tråka ut er med en söndag som denna; det gör jag någon annan gång.

Klockan är drygt 06:30 på söndagsmorgonen, om cirka sex timmar spelar det svenska hockeylandslaget final i OS, och för cirka fyra timmar sedan slutade mitt arbetspass.

Ändå sitter jag här, och vet inte riktigt vart jag ska börja, för de här senaste dagarna har varit ganska händelserika, om än inte på dramatiska händelser i överflöd, så likväl händelser.
Den kronologiska ordningen på saker och ting har jag faktiskt i skrivande stund ingen riktig koll på, men det ger sig säkert med tiden. (pun intended). 😉

Under de åren jag jobbat i tunnelbanan har jag ändå spenderat en totalt sett ganska lång tid i diverse avräkningsrum, eller trygghetsrum som de numera kallas. Den längsta sammanhängande perioden är ungefär tre timmar, då jag och kollegan för ett antal år sedan på samma station, i samma rum, hade tre personer omhändertagna samtidigt. Den totala väntetiden då uppgick som sagt till cirka tre timmar.
Härom dagen var vi på håret att slå det rekordet.

Vi hann knappt anlända till stationen där vi spenderar passets första tre timmar innan vi hittar ”Bengt” (som givetvis inte heter Bengt på riktigt) sittandes likt en säck potatis på en bänk i biljetthallen. Vi konverserar farbrorn och ställer några enkla kontrollfrågor: Vad heter du, var bor du, vet du var du befinner dig nu, och ibland kryddar vi till det med att fråga om de av en händelse är Bajare också… Oavsett svaren på de tre första frågorna är Bajen-temat väldigt ofta något som slår an toner hos våra ‘klienter’.
Vad det säger om Hammarby-supportrar vet jag inte,
men det säger åtminstone att många av våra ‘klienter’ är Hammarbyare.

Hur som haver, Bengt lyckas efter mycket om och men ge oss lite svepande svar på frågorna; ”Bengt”, ”sschwammel*hick*vägen” och vi är tydligen på ”*en station HELT åt helvete*”.
Bengt kan knappt gå, så trots att han bor bara några stationer bort, väljer vi att omhänderta honom enligt LOB, eftersom vi bedömer att han inte kan ta hand om sig själv.
Vi ropar upp TryggC och meddelar ärende, plats och åtgärd, TryggC tillkallar polis, och nu börjar det.
Väntan.

Bengt är förvisso en talför herre, dock i likhet med många andra i berusat tillstånd oerhört repetitiv, han är ”en snäll kille egentligen” tydligen – och det är ju bra – men han har ju blivit ihjälslagen av polisen förut, för så gör de i Malmö… Det är möjligt att jag råkade säga något om Malmös demografi här, och att det i sådant fall inte gjorde så mycket att polisen slog ihjäl folk där… vilket hypotetiskt sett skulle kunna lett till reaktionen ”Ni hatar ju förfan människor!”… Det är också möjligt att Bengt helt saknade humor.
Hur som haver, där står vi i godan ro med Bengt sittandes på backen, när det hörs rop från korridoren utanför dörren, varpå kollegan öppnar och kollar läget.
Utanför dörren står en resenär, som fått veta av spärrvakten var vi befann oss, och denna man vill uppmärksamma oss på ytterligare en berusad man som finns på plattformen.

Kollegan finner råd, och går själv ner på plattformen för att göra en första bedömning. Det slutar med att han kommer spatserande med nöjda steg på tillbakavägen, framför sig har han en mycket kortväxt herre kring möjligen de 60 fyllda, och vi nickar till varandra, kollegan och jag: LOB.
Återigen radiokontakt med TryggC för att meddela förändringen i läge, och för att det nästan gått två timmar sedan vår initiala LOB. Det är faktiskt, måste jag säga, ovanligt lång väntetid, utifrån mina erfarenheter.

Bengt fortsätter förstås mala på, om Bajen, Nacka Skoglund, att han röstar rött, och det näst mest underhållande är att han där och då proklamerar att Bajen ”på måndag” ska värva Zlatan. Det föranledde skratt hos alla utom Bengt, som såg uppriktigt förvånad ut över att vi skrattade åt en sådan fantastisk värvning.

Det föranledde också slutligen kvällens höjdpunkt, när vår andra LOB – ”möjligen” påverkad av låt oss säga metadon – vänder sig till min kollega, och lugnt och stilla säger:

”Det är därför jag inte hänger med alkisar. De håller aldrig käften, de idioterna.”

Efter mycket om och men blev det avlösning även i denna Bregott-fabriken, då polisen anlände.
Någon på LKC hade dessutom den ypperligt goda smaken (jag drabbas sällan av det ni kallar ”tur” nämligen) att till vårt lilla hörn i Avskräde City sända två fullgoda poliser, samt två kvinnliga aspiranter av det absolut vackraste slag.
Vad som hände med våra LOB:ar minns jag inte riktigt (de fördes till BAS, kollegans anm.) men aspiranterna var blonda. Den ena hade örhängen som var som små glittrande snöbollar med pyttesmå ”piggar” på.
Men vem lägger märke till detaljer…

Efter detta spektakel går vi ut till en närbelägen Subway-restaurang, och vi hinner nästan tänka tanken på försenad ”lunch” när radion går igång.
På ett tåg som passerar oss om ett par minuter finns ”en påverkad kvinna som eventuellt har gjort ner sig”.
Tänk dig en vågskål. Eller ja, två skålar rent tekniskt, men en vågskål har två skålar… Hur som helst; i den ena lägger du en efterlängtad måltid, i den andra en nedkissad fylla… Du väljer också fyllan? Bra!

Vi möter upp tåget, och hittar kvinnan efter febrilt pekande, stirrande och ropande från resenärer.
Jag: ”Hej fröken!”
Agneta: ”Hej.”
”Hur mår du?”
”Bra.”
”Är det helt säkert? Du vinglar ju där du sitter…?”
”Jo… Bra.”
”Men vet du, vi ska nog gå ut och ta lite luft, vad säger du om det?”
”Nej.”
”Okej, jag har frågat. Nu går vi och tar luft.”
Och Agneta – som förstås också heter något annat – följer med ut på plattformen som av en händelse är just utomhus.
Vi pratar med henne och kommer fram till att även hon med god marginal uppfyller kraven för LOB, men vi är ju faktiskt så hungriga att det gnager i både mage och huvud. Vi planerar helt enkelt att avlägsna henne, när hon börjar skrika och fräsa, som en besatt, och vi omvärderar med viss sorg det hela till att bli en LOB.

Väl inne i Trygghetsrummet framkommer vissa konstigheter, som att hon har tre olika plånböcker i sin ägo, varav två är tomma, och att hon har typ två eller tre jackor på sig.
Hon somnar dock ganska omgående, men sover ryckigt och benen rör sig ungefär som att det skulle vara ett EP-anfall på gång, och andningen påverkas. Fan i helvete. Om hon inte gjort i byxan redan på tåget så gjorde hon det åtminstone framför oss, självklart inte av fri vilja utan som ett utslag av den någorlunda akuta statusen.
Hon vaknar och skriker av smärta rakt ut, och hon klagar över bröstsmärtor.
Dock är det inget ovanligt hos människor i så att säga den delen av samhället hon kan tänkas tillhöra, men vi måste helt enkelt ta det på allvar.
Kollegan ropar upp TryggC och meddelar statusändringen, att kvinnan verkar vara i behov av vård, och ambulans tillkallas. Vi låter Agneta somna om, men sömnen är fortfarande ryckig, andningen extremt ytlig och pulsen hittar jag inte på hennes handled.
Jag väljer att inte leta på halsen, dels för att hon ju andas, och dels för att det är en kvinna. Om hon dessutom skulle vakna när jag sitter så vet jag inte alls hur hon reagerar på det, och jag är inte beredd att ta antingen en eventuell spark mot skrevet, eller en eventuell anmälan om någon form av brott mot kvinnan.

Så, vi kollar andningen medan vi inväntar ambulansen, som snart nog anländer.
De får fart på kvinnan (de har bra knep), och ska sätta henne på båren. Då går det åt helvete.
Kvinnan far ut med armar och ben mot sjukvårdarna, sparkar och slår, skriker och spottar.
Vi håller fast det vi råkar stå närmast, och den ena av sjukvårdarna står lite inkilad mellan väggen och bårens sida, jag får tag i en armen då jag står vid bårens huvudände; kollegan tar bägge benen, men hon fortsätter härja.
Sjukvårdarna pratar med henne, säger ungefär att ”om du inte är lugn så blir det ingen ambulans, då blir det polis”, och det har ingen märkbar effekt.

Kollegan däremot, visar sig besitta magiska krafter.
Han säger exakt samma sak, men med andra ord, och Agneta ligger som genom ett trollslag på båren och vill självklart åka med till sjukhuset… Bälten spänns, papper byter ägare, båren lastas in, och ambulansen lämnar.

Mat, tänker vi, satan vad gott det ska bli med mat.
Restaurangen vi tänkte besöka hade stängt för kvällen, och vårt schema säger att vi ska förära en annan station med vår närvaro, så vi beger oss ditåt med planerat matuppehåll på en Max-restaurang (ni ser temat här va?), och vi beställer maten i god ordning, och får den levererad. Vi sätter oss ned.
*bip bip* hörs från radion, som signal att någon sänder.
”XX från TryggC, kom.”
(med märkbart irriterad röst): ”XX, kom.”
”Ledsen att behöva bryta er lunch, men vi har en lokalbana i Y med en berusad ombord. Kom.”
”Taget, Y och berusad på lokalbana, vi åker på det. Slut, kom.”
”Tack, och klart slut.”

På gott och ont var tåget inte där när vi anlände, så till slut fick vår mat.
Det var kanske den godaste burgaren jag ätit sedan jag grillade själv i somras.
Och de äckligaste pommes frites på oerhört länge.

Allt det här under en dag…
Fredagen hade även den sina vedermödor, men det är en historia för en annan dag.

Slutligen, en lapp (A4) vi hittade på en plattform. 🙂

”Inget hände när jag larmade”

Jag läste precis en artikel i SvD, där en ung kvinna känt sig otrygg p.g.a att en person ”verkade påverkad och uppträdde aggressivt mot medpassagerare” på Fridhemsplans T-banestation, och sedermera även på tåget.

Enligt artikeln så känner Elin ett så stort obehag inför situationen att hon överväger att ringa Trygghetsnumret (020-120 25 25) men eftersom tåget kommer precis då så väljer hon istället att prata med föraren.
Föraren i sin tur följer rutinerna, och kör tåget samtidigt som han meddelar Trafikledningen det inträffade, som i sin tur samverkar med Trygghetscentralen (dit Elin hade kommit om hon ring Trygghetsnumret), som ropar ut ordningsvakter och får position Brommaplan. Detta meddelas då till Trafikledningen, och vidare till föraren.

Anledningen till att det blir just Brommaplan är förmodligen att en tågburen ordningsvaktspatrull fanns på plats där, och att åka med mötande tåg kan vara vanskligt av flera orsaker, därför stannar man kvar på stationen och inväntar tåget där den påverkade kvinnan finns.

Tåget lämnar Fridhemsplan, Elin kliver av på stationen i Alvik, vilket är den tredje stationen från Fridhemsplan, och tåget åker ytterligare tre stationer för att komma till Brommaplan, där problemet löses.

Nu menar jag inte att Elin har gjort något fel. Hon agerar, till skillnad från väldigt många människor, som förmodligen både i detta fall och andra fall, mest har stått och tittat på, och beklagat sig över ”såna människor” eller liknande.
Däremot är det olyckligt att hon inte väljer att ringa Trygghetsnumret, det hade nämligen skapat en betydligt kortare kedja av informationsutbyte. Det är – på riktigt – precis som när vi lekte viskleken i skolan.
Elin säger ”påverkad kvinna misshandlar vän” till föraren, och vad denne säger till Trafikledningen kan vi bara gissa, och sen går det vidare. Intryck och tolkningar påverkar informationen, liksom erfarenheter och i viss mån värderingar, och oroväckande ofta är informationen vi får till oss ute på stationerna direkt felaktig.
Det som hade hänt om Elin ringt till Trygghetscentralen är att de hade försökt behålla henne på tråden så länge som möjligt, och ställt frågor om kvinnans beteende och utseende, samtidigt som operatören kan dirigera ordningsvakter att möta upp tåget.
Nu är det möjligt att just de ordningsvakterna på Brommaplan var de enda som fanns att tillgå i det området, även om det inte är särskilt troligt, samtidigt som jag kan finna det en smula underligt att eventuella ordningsvakter på Fridhemsplan inte är tillgängliga, alternativt inte får veta något om händelsen.

Att ringa Trygghetscentralen kan i många fall vara en bättre idé än att prata med spärrvakt eller tågförare, dels för att operatörerna på TryggC ofta har möjlighet att ta sig tid att sköta ett samtal, men också för att man då minskar ner antalet led i kommunikationen, vilket förhoppningsvis leder till färre missförstånd på vägen.

Sen får jag förvisso ställa mig lite frågande till journalistiken i artikeln. Det borde ju stå ganska klart av det som framkommer i artikeln att närmsta OV-patrull befinner sig i Brommaplan. Ska föraren då vänta på Fridhemsplan tills det att den patrullen anländer (12 min effektiv restid, 6 stationer x 2 min.) och många människor på tåget blir upprörda, eller ska man åka vidare för att lösa problemet?
Det är liksom inte första gången man haft en påverkad person ombord på tåget…

 

Enligt Jeanette Hegedus, trygghetschef på SL, är det rutin att förarna ringer ledningscentralen. Då får de ofta får order att köra vidare till en station där ordningsvakter eller väktare möter upp för att ta ut den ordningsstörande.

– Om vi skulle stanna och vänta på väktare varje gång skulle vi få väldigt tråkiga punktlighetsmätningar. Men jag hoppas att förarna är bra på att förklara hur det fungerar, för vi uppmanar resenärerna att vända sig till personalen i tunnelbanan, säger Jeanette Hegedus.

Vänta nu Jeanette… Du är trygghetschef, och säger att väktare ska ta ut folk från tunnelbanan? Och man ska alltså inte ringa Trygghetsnumret, utan söka kontakt med personal…?
Fotbollssupportrar har krävt avgångar för mindre än så…

Avslutningsvis är det nog kanske inte narkotikapåverkade ”tanter” som är det stora problemet för kvinnliga resenärers trygghetskänsla… Men vad vet jag, jag jobbar ju bara här.

Frustration om 3… 2… 1…

I fredags, när jag egentligen skulle vara ledig, blev det ändå till att jobba, 12h i en bil, med en kollega utan körkort.
Mycket intressant upplägg där, kan jag tycka.
Nu gick det helt okej, ganska lugnt pass och vettig kollega, det är inte alltid man har den turen.

När vi efter ungefär fyra timmar av ingenting satt oss att käka i lugn och ro, får vi ett anrop ungefär halvvägs in i matpausen, vilket förstås redan vid anropet börjar skapa frustration.
”XX från TryggC, kom!”
”XX lyssnar, kom.”
”När ni är klara [med maten] kan ni väl åka till hållplats Xvägen, där ungdomar har kastat snöboll mot buss.”
”Hållplats Xvägen, snöbollskastning, det är taget. Slut kom.”
”Klart slut.”

Hållplatsen i fråga visar sig ligga ungefär 350 meter ifrån där vi sitter och äter, så vi går helt enkelt fram till fönstret, ser busshållplatsen, och konstaterar genast att det är lugnt.
Vi fortsätter äta, och rullar efter rasten dit för att kontrollera av hållplatsen mer noggrant, och konstaterar att inga ungdomar uppehåller sig vid eller i närheten av busshållplatsen. Allt lugnt.

Senare får vi ett jobb bestående i att väcka en person ombord på en nattbuss. Personen vet enligt anropet inte vart han ska eller hur han hamnat där han är.
När bussen väl kommer uppmärksammar föraren oss på att den unge mannen sitter oerhört bekvämt i en sätesgrupp, och har lyckats lämna… spår… efter sig i samtliga säten.
Vi väcker mannen, får ut honom ur bussen så att busschauffören kan fortsätta med sitt. Bussen måste nämligen saneras p.g.a den unge mannens läckage.

Vi pratar med mannen, som visar sig vara runt 20 år, och inte alls hemmahörande där vi hittar honom.
OV: ”Vart ska du nånstans?”
Killen: ”Hem!”
OV: ”Okej, men jag känner ju inte dig. Vart är hem nånstans?”
K: ”Det är mellan… nånstans… typ XX, men inte i YY. [Avstånd cirka 2 mil]
OV: ”Vet du vilken gata du bor på då?”
Killen: ”Det… Det kan jag inte säga, på rak arm…”
OV: ”Okej, men när du brukar åka hem från stan, vart kliver du av då?”
K: ”…*fågelholksminen*
OV: ”Jobbar du på dagarna, eller går du i skolan?”
K: ”Jag går i skola. På Kungsholmen!”
OV: ”Aha! Och hur brukar du åka hem därifrån?”
K: ”Blå linjen…” *fipplar med telefonen*
OV: ”Fungerar telefonen? Du kanske ska prova ringa mamma eller pappa så de kan hämta dig?”
K: ”Mmm… Men vart är jag?”
OV: ”Du är i Y, och har åkte buss hit från Centralen, och vänt i Y2.”
K: *försöker låsa upp skärmlåset, det går inte jättebra.*
OV: ”Nu är det såhär att om du inte vet vart du ska så är det jättesvårt för oss att hjälpa dig.”
K: ”Det förstår jag, ni är schyssta som hjälper mig.”
OV: ”Jo precis. Men du! När du åker blå linjen hem, går du direkt hem eller åker du nån buss eller så?”
K: ”Buss!”
Nu verkar killen klart mer vaken, och det verkar också som att han börjar minnas sin normala resväg, för han talar om för oss efter en kort tankepaus vad hållplatsen heter där han brukar kliva av.
Vi ser till att kolla upp resväg, och får honom att repetera vad det är för linje han ska åka från där vi är, och den han ska byta till ungefär halvvägs.

Han tackar för hjälpen, vinglar iväg mot övergångsstället, ser sig om, korsar vägen i rät linje, och sätter sig vid bussens avgångshållplats.

Slutet gott… =)

”Rent-a-cop”

Rent a cop, har jag lärt mig, är ett amerikanskt uttryck, lätt nedvärderande, som används mot människor i den privata bevakningssektorn.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbluffar det mig att privata företag kan ha myndighetsutövare (ordningsvakter) anställda.

Staten har som bekant våldsmonopol, och ordningsvakten får använda sig av vissa polisiära befogenheter (”våld”) för att genomföra sina tjänsteåtgärder. Så långt är allt väl.
Men, polisen lyder direkt under staten via RPS och Justitiedepartementet.

Ordningsvakter lyder under polisen. Vi har till och med lydnadsplikt gentemot poliser i ärenden rörande tjänsten.
Men vi är anställda av ett privat företag, som tjänar pengar på att hyra ut våra tjänster.
Inget ont i att de tjänar pengar på att hyra ut tjänster/personal, men ponera att det inte handlade om ordningsvakter, ponera att det handlar om till exempel brandmän…

”Vill du ha din brand släckt? Då kostar det 15000:- kontant, per påbörjad timme…”

En bättre lösning för alla hade varit om ordningsvakter varit anställda och avlönade av polismyndigheten i det län där de förordnats.
Bevakningsföretag skulle fortfarande kunna hyra ordningsvakter för att leverera till kund, upphandlingsförfarandet skulle dock behöva förändras en smula om företagen är smarta nog att inse att de inte kan pressa priset de behöver betala för att hyra ordningsvakter från polismyndigheten.

Det leder förmodligen också till ett mer effektivt arbetssätt där aktuell myndighet helt enkelt placerar ut OV där tillstånd för alkoholservering finns, eller där behov och förordnande finns.
Förhoppningsvis innebär det att alla svarta löner till OV [på krogen] försvinner, och att man helt enkelt roterar sina vakter i syftet dels att motverka att samma ‘gäng’ vakter jobbar på samma krog jämt, och dels att stimulera arbetsmiljön i den mån det går.

Jag vet förstås inte hur det ser ut i andra län och städer än Stockholm, eftersom det är i Stockholm jag själv är verksam. Kanske funkar det bättre än här, eller sämre, på andra ställen.

Men det intressanta ur mitt perspektiv är att privata företag tjänar pengar på att ”hyra ut” myndighetsutövare.
Vidare kan man genom att ”råda” sin personal att gripa snarare än att avlägsna/omhänderta få fram en statistik som säger att vi jobbar så oerhört hårt, att kontrakt förlängs och bonusar delas ut.

En risk – det finns säkert flera som jag inte tänker på just nu – är ju dock att polismyndigheten börjar kräva att alltför många OV ska finnas på platser där det tidigare räckt med 1-2 OV, vilket kan leda till tråkigheter i form av ”tristess-case” alternativt rentav otrygghet för gemene man, typ ”Oj, vad många vakter! Har det hänt något?”.

Jag tror hur som helst att om man lägger energi på frågan så kan lösningen bli oerhört bra.
Det i sin tur kräver ju politiska beslut, och att pengar ska tilldelas respektive polismyndighet för att täcka kostnaden för uppstart, samt vissa löpande kostnader.
Men det kanske är en liten kostnad att ta på lång sikt.

Glädjeämnen!

Ni kanske är bekanta med känslan glädje? Bra, det är en känsla man ska ta tillvara på, om inte annat för att ha bra saker att tänka på i dåliga tider, när saker konstant tycks gå emot en, och man är nere.

Under nattens pass hade jag och kollegan ett ‘case’ som skapade glädje och faktiskt ett visst hopp hos oss bägge.
Hopp låter kanske starkt, men mycket av det jag ser och upplever i jobbet färgar av sig på min person. Till exempel så träffar jag sällan ”vanliga människor” under normala omständigheter, utan det är förmodligen (någorlunda) normala människor under omständigheter som inte är varken normala eller på något vis optimala.
Normal människa, för mycket sprit.
Normal människa, för mycket aggressivitet. Och så vidare.

För mycket sprit betyder nästan undantagslöst också för mycket aggressivitet eller attityd, eller – som i väldigt många fall – generellt ett dåligt beteende, till följd av nedsatt omdöme.
Till exempel att tala om för två ordningsvakter att det är en pistol man har innanför jackan. Dålig idé? Check.

Inatt hittade vi ett undantag.

Fick ett anrop från TryggC om en berusad, utslagen man ombord på ett tåg som snart skulle passera i närheten av oss, och vi gjorde det vi brukar göra; bestämde en plats där ingripandet skulle ske och svarade på anropet att vi tar det på nästa station.
Väl framme och på plattformen har vi några minuter till godo, så vi samtalar lite med några andra resenärer under tiden, och frågan ”Har det hänt något?” infinner sig nästan genast. Vi förklarar då att det eventuellt finns en sovande man ombord på tåget och att vi ska väcka honom för att se till att han mår bra. De verkar nöjda med svaret och ägnar inte vårt ingripande så mycket som en blick när vi kliver in i olika vagnar.

Synen som möter oss i tåget är ungefär följande:
En man, cirka 25-30 år gammal, halvt sittandes i en ”fyra”, dvs. där fyra säten är vända mot varandra, med benen upplagda på motstående säte. Bredvid honom på sätet ligger en iPhone i fodral, med kreditkort och allt.
Mannen har rakat huvud och kraftiga armar, varav den ena är ganska väl tatuerad.
Klädseln påminde lite om vad diverse bråkstakar brukar ha på sig, och vi befarar väl det värsta; att han – utifrån vad vi ser och initialt upplever – kan vara påverkad av narkotika.
Vi förbereder oss mentalt på att det kommer bli åka av.

Vi försöker kommunicera med mannen samtidigt som vi försöker väcka honom, bägge dessa saker utan någon egentligen verkan mer än att han grymtar lite när kollegan gnuggar honom över revbenen.
Beslut fattas att han behöver friskluft, och hur som haver kan vi lika gärna väcka honom på plattformen så att de övriga resenärerna får fortsätta mot sin destination.
Vi tar tag i mannen, som självklart är totalt lealös och således oerhört tung, men vi lyckas efter lite bökande få ut honom i mittgången i någon form av Z-liknande ställning. Han vaknar till, och vi pratar med honom. Talar om att vi är ordningsvakter, att vi ska hjälpa honom ut i friska luften, och att han gärna får hjälpa till genom att använda sin tidigare inlärda förmåga att gå. Och med lite möda och stort besvär får vi ut mannen ur tåget och ut på plattformen, där vi promenerar honom i någon minut, tills han blir så pass klar att vi kan prata med varandra.

När vi kommit ett hundratal meter skärper han upp sig så pass att vi vågar släppa honom utan att behöva riskera att han faller ihop som en tom mjölsäck. Han säger vad han heter, och svarar till och med på frågan vart han bor utan att knysta och gnälla om diverse mänskliga rättigheter. Kollegan tar då fram mannens telefon ur sin ficka och frågar om han känner igen den, vilket han verkar göra då han verkar blir glad och frågar oss vart vi hittade den.

”Jo, alltså, du satt och sov med den i handen…”
”Åfan, gjorde jag? Jävla tur att ni hann först då, så den inte blev stulen! Tack!”

Bara en sån sak.

Sedan använde han telefonen för att ringa sin sambo, som tydligen ringt ”några” gånger under kvällens lopp utan att få svar av något annat än telefonsvararen.
Hon grät nästan av lycka när han ringde, för hon hade varit orolig för hans skull. Mannen räcker över telefonen till min kollega, som får höra vilka snälla, bra och trevliga människor och ordningsvakter vi är, som tar hand om folk som råkat hamna i situationer de normalt inte hamnar i.

Skulle du vilja ha kvar din telefon? Att inte Somna på tåget med telefonen i handen kan vara ett hett tips då.

Vi promenerar iväg med mannen och hittar en taxi, som tar honom hem.
Han avslutar genom att säga att han kände sig oerhört väl behandlad av oss, och med glimten i ögat att
”Jag ska nog somna på tåget oftare!”

Klockan var strax efter midnatt, vårt arbetspass hade precis passerat halvtid, men resten av natten förflöt utan att vi hade något av vikt att göra.

Jag hoppas helgen fortsätter vara såhär trevlig för min, mina kollegors, och självklart för er del också.

Gerillakrig eller pojkhyss i Tensta?

Närpolisen i Tensta hävdar bestämt att det inte rör sig om något ”gerillakrig”, vilket var ordet som användes i diverse tidningar för att beskriva situationen i Tensta.
Citatet ”gerillakrig” kommer – enligt tidningarna – från ett befäl på LKC Stockholm.

Det får vara som det är med benämningen av det hela, men personligen tycker jag det är lite lustigt att Näpo:n i sådana här finfina områden aldrig utsätts för någonting, men när ”utryckningen” kommer dit så blir det ett jävla liv.
Det finns säkert vissa skillnader i bemötande, men jag tror en bidragande orsak är en undermedveten mjäkighet hos näpo, att de inte vill ”stöta sig” med traktens ungdomar. Och jag förstår det.
Men ni hjälper de inte de tusentals andra ungdomar som – enligt er själva – sköter sig genom att skydda deras kompisar/bröder/kusiner eller vad det nu är, snarare tvärtom.
”Hur kommer det sig att någon aldrig skriver om alla oss som sköter oss?” kanske de undrar…

Det är en fråga jag själv ställt mig flertalet gånger rörande min egen yrkesgrupp och hur vi framställs i media.
Jag förstår frustrationen när rapporteringen gör gällande att det är 100% as.

Nu är det förvisso ett tag sedan jag var i just Tensta, men det här ‘sociala ansvaret’ de här folkgrupperna sägs vara så bra på att ta… verkar inte fungera. Alls.
Hur kan en 10-åring få springa omkring en bra bit efter midnatt?

Jag vet bara ett fåtal ställen i världen där småkillar springer runt fritt, och det råkar vara just krigshärdar, eller socialt och ekonomiskt utmärglade länder.
Sverige är ingetdera, begrips!?

Och din lilla *biiip*, om du kastar sten på vakter eller polis, och sedan springer… Är du man, tycker du?
”Ni kan aldrig springa ikapp mig!” brukar det heta.
Eller: ”Kom och ta mig då, Aina!” för att sedan springa runt ett hörn till 40 kompisar…
Nej, du är för feg för att låta mig komma ikapp.

Och hur har du tänkt få den hjälp du behöver när du springer runt och är maskerad?
Jävla kioskmongo.

En tanke om transport av frihetsberövade

Jag läste nu under natten ett inlägg på bloggen ORDNINGSVAKT och tar till mig att det finns en hel del komplikationer i de fall ordningsvakter hjälpt polisen att transportera frihetsberövade från ingripandeplatsen till det polisiära förvaret (alternativt sjukhus) då vi sannolikt på vägen till aktuell lokal saknar förordnande.

Det löjliga i kråksången är när man i vissa fall har ungefär 10 minuters promenad till en dygnet runt-bemannad polisstation med häktesceller, men måste vänta tills polis anländer, vilket ofta tar runt en timme.
Ibland är det nödvändigt förstås, men jag vill ju tro att lagstiftaren har som målsättning och avsikt att så få som möjligt skall frihetsberövas, och de som frihetsberövas ska vara frihetsberövade under så kort tid som möjligt. Jag kan givetvis ha helt fel i den frågan, men det torde vara mer förenligt med diverse grundlagsskydd att faktiskt transportera personen till fots eller i bil till rätt instans snarare än att vänta på polisen i allt mellan en kvart och flera timmar.
Men det kanske bara är jag.

Reportern Klas Bergström i en fyllecell.
Hit får OV inte hjälpa polisen att transportera omhändertagna berusade, enligt artikeln länkad högst upp.

I andra europeiska länder, till exempel England och Irland (och utanför Europa; Kanada, USA och Australien) har man insett att det här med att transportera frihetsberövade är något som tar ganska mycket tid i anspråk för enskilda polispatruller. Jag har förstås inga siffror på detta, men enligt uppgift från en polis i Göteborgs-trakten tar det cirka 10 minuter att avrapportera en omhändertagen, från det man kommer in till stationen. Inte så farligt, kan tyckas, men betänk då att samma patrull på sitt 8-9h långa pass kan få åka på idel LOB:ar, och däremellan ett antal ärenden med högre prioritet såsom pågående misshandel och liknande.
Det finns också (minst) ett företag som bland annat tillverkar fordon för transport av frihetsberövade.

Varför vi i Sverige inte har den här typen av samordnad och effektiviserad transport vet jag inte, men jag är väldigt nyfiken på varför det är så.
De flesta modellerna verkar ha 4-8 minimala celler med en sittplats och en dörr, vägg mot intilliggande celler, och diverse fästanordningar för hand- eller fotfängsel.
En sådan skulle i Sverige kunna bemannas av en eller två poliser enligt någon form av rullande schema, samt eventuellt personal från KVM eller väktare. De senare arbetar i viss mån idag med att assistera KVM-personal vid transporter till och från domstolar, läkarbesök, med mera.

Jag skulle våga gissa att tidskostnaden är betydligt lägre för ett par sådana patruller/fordon i en stad som Stockholm jämfört med att varje patrull ska transportera sina egna omhändertagna/gripna, plus då att OV:s omhändertagna skulle slippa uppta en ”vanlig” polispatrull, så att de kan ägna sig åt mer brådskande ärenden än att köra en halvsovande fylla till sjukhuset.

Anledningen till att ha (minst) en polis i transportfordonet är främst som jag ser det för att på plats kunna överpröva beslut främst från OV, men även andra poliser om transportpolisen i fråga har högre grad än den beslutsfattande polisen. På så vis motverkar man överbelastning på transporttjänsten. Sen går det ju att dela upp så att ”bussen” bara kör t.e.x LOB:ade personer, så får enskilda patruller köra in sina brottsmisstänkta själva eftersom de ändå måste avrapportera ärendet.

Någon som har erfarenhet av den typen av transporter i utlandet som kan fortsätta utveckla fördelar kontra nackdelar?

Jag inser att det kanske i viss mån låter som att jag inte vill ”sitta på” fyllor och liknande, och det stämmer förstås till viss del… Jag föreslår att du provar dela ett varmt, oventilerat rum med en fullvuxen man som gjort sina dagliga behov i byxan i några års tid, så kanske du får lite perspektiv på den biten. 😉
Men det är faktiskt mest omtanke om den frihetsberövade; det är faktiskt inte optimalt att sitta i ett rum enligt ovan beskrivning i allt ifrån cirka en kvart till ett par timmar. Det är heller inte optimalt för ordningsläget om den frihetsberövade har med sig en handfull vänner som förstås tycker att ordningsvakten har gjort alla fel som går, kompisen kan de ta hand om själva trots att de lämnat honom liggandes i en hiss, och så vidare.
Snabb, effektiv och rutinmässig transport är som jag ser det både mer rättssäkert och mindre integritetskänsligt än nuvarande rutiner.

Hoppas ni alla har en trevlig och bra helg, trots förlusten mot England i Fotbolls-EM.

Datainspektionen: Ej brott mot PuL registrera klottrare

Jag sitter och läser en artikel på DagensJuridik.se om att DI (Datainspektionen) har konstaterat att det bevakningsbolag som SL anlitat för klotterspaning inte begått något brott mot PuL då de registrerat viss information om gripna och/eller kända klottrare. Artikeln finns att läsa här.

Jag kan inte annat än tycka att det är ett nyktert och sunt beslut från DI:s sida, dels eftersom de själva gav klartecken för samarbetet (och samrapportering) mellan SL och det aktuella bolaget så pass långt tillbaka i tiden som 2005.
De borde kanske haft invändningar då, nu är det ju i mina ögon lite sent att göra nedslag på saker man själv godkänt sju år tidigare. Men samtidigt sitter jag ju inte inne med alla detaljerna utan är hänvisad till det som står att läsa i diverse publikationer, och på internet.

Det fanns ett liknande system innan Internet fanns i var mans hand. Det var på tiden då jag jobbade som butikskontrollant/butiksväktare, i början av 2000-talet. Vissa butiker hade då för vana att fotografera den gripne och sätta bilder märkta med namn, ålder samt det tillgripnas värde i en pärm, och när man gjorde sina första pass i butiken tittade man helt enkelt i pärmen, någon kanske man kunde känna igen och hålla ett extra öga på.

Men när det pärmen är så full med sidor (9 bilder/sida) att den inte går att ställa in på sin plats i hyllan utan att man först klämmer ihop den så är det i princip omöjligt att ens gå igenom den för det första, och för det andra känns det som en sjuk förväntning att man förutom att hitta ‘nya’ tjuvar ska minnas ett par hundra stycken utifrån en bild man sett i några sekunder. Bättre då att låta den administrativa personalen sköta eventuell registrering (om man nu ska registrera något alls) och själv få jobba med det man är bäst på, eller åtminstone anställd för.

Som jag förstår det lagras det i SL:s klotterdatabas inga bilder på personer, utan på ”tags”, märkta med datum, samt signalement på den gripne/misstänkte gärningsmannen.

Jag tycker personligen att det är oerhört skönt att när man stöter på en misstänkt klottrare, eller färskt klotter, så ringer vi bara ett samtal så tar någon annan hand om det. Det känns som att vi har att göra så det räcker ändå.

Själv vet jag knappt hur en klottrare förväntas se ut, men även om någon förklarar schablonbilden för mig så finns det säkert ganska många undantag.
Vidare tycker jag personligen att graffiti – väl genomförd och planerad – är betydligt snyggare än det mesta man ser benämnas som ”modern konst” och kosta mångmiljonbelopp.
Vad tycker du själv?

Graffiti vs. konst

Konstverket till höger är Mark Rothko’s ”Red, Yellow, Orange”, målad 1961. Den såldes av auktionshuset Christie’s den 8 maj i år för den smått fantastiska summan $86,882,500. Nästan 87 miljoner dollar således.
Konstverket till vänster återfinns i all sin glans i ett övergivet hus i mellansverige. Konstnären är för mig okänd, men jag gissar att det står i verket…

En jobbvända bland jobbvändor…

Min helg har sett ut ungefär såhär:

* Avstyrt en misstänkt våldtäkt som snarare visade sig handla om att kvinnan inte ville återlämna nycklar till sitt ex, i kombination med svartsjukedrama. Upprörda känslor, och uppenbarligen lite dåliga erfarenheter av ordningsvakter.
”Han blir aggressiv när ni står här med era västar och syns…”
Eh, okej… Är det nu jag ska bli rädd, eller…?
Hur som, slutet gott, allting gott.

* Får anrop på radion om en man liggandes på en bänk på en station i närheten av oss, beger oss i dit i maklig takt. Klockan är runt halv fyra på morgonen. När vi närmar oss går ropet ut från TryggC att ”Det ser ut som att den sovande mannen blir muddrad… ja, nu vaknar han till… gärningsmannen har (diverse kläder) på sig, offret har lagt sig på golvet igen…”
När vi kommer till platsen kan vi förstås inte hitta gärningsmannen, som i likhet med många andra modiga människor före honom sprungit som en gasell från platsen.
Den rånade mannen omhändertas enligt LOB, talar om att han skäms och har ångest.
Mannen blir blå i ansiktet, varpå ambulans tillkallas.

* Avlägsnat en person som krävde att få läsa min ”27:a” (PL§27-rapport) rörande ett annat ärende, när hen vägrades detta hävdade hen ”mänskliga rättigheter” och försökte slita åt sig pappret. Hen förstod inte begreppet integritet…

* Avvisade en person som tyckte det var lämpligt att kasta en skakad läskburk i golvet så att den sprängdes och stänkte läsk på andra resenärer. För detta blev jag hotad till live, tackar som frågar.
Fast det slutar förstås inte där… när den unge mannen blir ivägsläpad av sin kompis är han så arg att han skriker så att det hörs över hela stationen, vilket gör att fler och fler människor kollar på honom, vilket i sin tur verkar göra att han måste vara ännu häftigare… Han ska då sparka på panelen som sitter mellan de olika rulltrapporna, men felbedömer det hela och missar så grovt att han med stödbenet halkar i sin egen läskfläck och faller handlöst till golvet.
Inte ett öga torrt i lokalen. Alla skrattade.

* Omhändertar en person som från början försökt använda sin mobiltelefon (avstängd) som Access-kort i spärrlinjen. Det gick inte jättebra för honom, men då det är mycket folk på stationen försöker vi snarare tala mannen till rätta, men efter tre-fyra försök med olika kommunikativa strategier blir mannen omhändertagen enligt LOB.
Väl inne i Trygghetsrummet tar denna dialog sin plats:
Mannen: ”Allså… *hick*… Får jag…
Jag: ”Vad får du?”
”Får jag ringa någon? Mamma?”
”Ja, visst får du det, men är mamma verkligen vaken såhär dags?”
”*snyft* Då ringer jag PAPPA då!”

* Pratade med en berusad hemlös, han beklagade sig över att jag får snusa inomhus när han inte får röka inomhus.
En annan man hör vår dialog och utbrister:
”Man får inte göra någonting alls i Sverige längre. Jävla Gestapo-Sverige!”
Jag valde att ignorera honom, av så många skäl…

Hur var din helg?