”Är hon snygg då?”

– XX från TryggC, kom.
– XX lyssnar, kom.
– Kan ni åka till Y, det ska finnas någon förvirrad kvinna där som vill ha hjälp, men spärrvakten förstår inte vad hon vill ha hjälp med, kom.
– Taget, vi styr mot Y och en förvirrad kvinna. Slut, kom.
– Signalementet är vagt, men [färg] mössa har hon tydligen. Kom.
– Uppfattat, vi är på väg. Slut, kom.
– Klart slut.

Såhär lät radiokommunikationen den där dagen, runt klockan 21 en fredagkväll, eller jag tror det var en fredag.
Fem arbetsnätter på raken gör ibland att jag blandar ihop dagarna och tiderna en smula.

Vi anländer till stationen där den förvirrade kvinnan ska finnas, och möts direkt av ett ungdomsgäng med bister uppsyn, det märks på dem att de anser att området är deras.
Och tyvärr, vis av erfarenhet, så har de förstås rätt i det.
Men det är inte därför vi är där, förklarar vi, vi ska hjälpa en kvinna som mår dåligt.
Vi går vidare, in i biljetthallen, där en kvinna med mössa i rätt färg står och pratar med spärrvakten.

I biljetthallen, som är av ganska liten modell, står någon mamma med barnvagn, någon åldring, och ett antal ungdomar. De verkar vänta på en buss, för de gör ingen ansats att gå mot plattformen.
Ungdomarna svärmar förstås runt oss på en gång och ska veta allt, men de är av den goda sorten och försvinner tämligen fort, men stannar kvar utanför biljetthallen (ett par meter ifrån vår bil) tillsammans med gänget vi mötte när vi klev ur bilen.

Vi tar kontakt med kvinnan, men det är till en början svårt att få något vettigt ur henne, vilket förvånar mig en smula då hon inte ser ut att vara äldre än 35.
De flesta ”psykfall” jag haft att göra med tidigare har varit i princip 60+, men det finns såklart psykisk ohälsa även i den yngre delen av befolkningen, det har jag vetat länge.
Jag har bara inte mött det i jobbet på samma sätt tidigare.

Kollegan får bra kontakt med kvinnan, och jag pratar med spärrvakten, som berättar för mig vad kvinnan sagt till honom, och det förekom inga hotelser eller något; kvinnan kände sig förnärmad och kränkt över en händelse som ska ha utspelat sig tidigare under dagen, och det hela hade då kulminerat i att hon
på något vis blivit av med sina hemnycklar.
Kvinnan börjar öppna upp sig för kollegan och berätta om de händelser hon upplevt under dagen, där hon ska ha besökt en restaurang och någon form av konflikt med personalen har uppstått, enligt henne.
Samtidigt hävdar hon att hon glömt sina nycklar i polisens bil, de som ju skjutsade henne (…).
Vi ringer LKC och får all tänkbar hjälp därifrån; ingen har nämnt något om en upphittad väska i någon av bilarna, någon transport av kvinnan har inte skett, och de ringer även ett sjukhus i närheten där kvinnan har vårdhistorik och förhör sig om de eventuellt har hennes väska kvar där, men dessvärre står den inte att finna någonstans.

Hon bor bara knappt två kilometer ifrån tunnelbanan, men hon har ju inga nycklar.
Vi frågar och frågar, mängder med frågor, och det framkommer att det är någon form av vårdboende hon bor på, men hon säger också att de inte har någon personal på kvällarna och nätterna, så vi ger upp det spåret, kollar med LKC igen men de kan inte avvara en bil, och någon ambulans är det inte läge för.

Vad gör man då?

Vi får reda på hennes identitet genom att helt enkelt fråga, och ringer socialjouren, som förstås inte har möjlighet att hjälpa oss på plats, men hjälper oss med information.
Babysteg brukar man prata om, och det var precis vad vi tog. Små steg mot en potentiell lösning.
Någonstans i allt det här känner vi att det börjar bli mer folk runt oss, delvis beroende på att vi förflyttat oss ut från stationen och nu står bredvid bilen, men till störst del på grund av att fler och fler människor rör sig i området på grund av tiden.
Kvinnan får helt plötsligt någon form av panikattack och faller till marken, och lägger sig självmant på sidan och sluter ögonen, viskar ”Måste hem” några gånger, det låter mer som ”Måsstem!”.
Kollegan lyckas i samband med detta få tag i kvinnans mor, efter att ha fått telefonnumret av kvinnan själv, och modern är förstås väldigt orolig för sin dotter, men befinner sig i en annan del av landet för att fira påsk och kan därför själv inte hjälpa till, men ger oss numret till en närstående där kvinnan brukar sova ibland.

Kollegan ringer även den närstående, som är till åren kommen, och oförmögen att låta kvinnan sova där på grund av sin egen relativt tunga medicinering.

Tillbaka på ruta ett. Igen.

En säng på S:t Görans psykakut

Vi ringer SOS, förklarar läget, men de kan inte skicka en ambulans då det inte är akut nog – de har förmodligen ganska hög belastning p.g.a helgen – och inte heller någon vanlig sjuktransport kan ordnas.

Vi har i det här läget satt kvinnan i baksätet på vår bil för att hon ska få lite lugn och ro, och hon ville inte gå in i fikarummet på stationen, så vi tyckte det var bättre att hon satt halvt gömd i baksätet på vår bil.
Det skulle visa sig att då både kollegan och jag försöker nysta i ärendet på varsitt håll – i telefon – kommer en man i 45-års åldern fram och frågar ”Är hon snygg eller?” och försöker ta sig en titt.
Kollegan talar om för mannen att han inte har med saken att göra och borde fortsätta sin promenad mot dit han ämnade gå.

”Men vadå, jag måste ju kolla om hon är snygg eller inte!”

säger han, innan han förstår situationens allvar och går därifrån.

Den lilla uppståndelsen räckte för samlingen av hyenor runt omkring; de flockas runt oss, eftersom vi ju tydligen ”skickat iväg” deras ”kompis” och blablabla. Dålig stämning en stund, men det löste sig på bästa sätt.

Vi kan återigen rikta vår fokus på kvinnan, och på de samtal vi håller på med, men tyvärr är samtalen i princip resultatlösa, åtminstone för den varande situationen.
Snilleblixten slår till, och vi beslutar oss för att en av oss (det blev jag) går iväg och försöker lokalisera boendet där kvinnan ska bo, den andra stannar kvar med henne och försöker på sitt håll.

Sagt och gjort, jag stegar iväg med kartfunktionen på min iPhone i högsta hugg, hittar rätt adress, hittar entrén… Och den är förstås väldigt låst.
Jag är på väg att erkänna mig besegrad av situationen, jag beger mig tillbaka mot stationen längs en annan väg, och då ser jag det; ytterligare en entré!
Det är uppenbart att det inte är en huvudingång, men det duger åt mig, tänker jag. Hoppas bara de har personal på plats nu… Och att dörren är olåst.

Dörren visar sig vara olåst, och med socialjouren i ena örat förklarar jag läget; folkbokföringen visar att kvinnan bor på adressen, men ingen av skyltarna inne i byggnaden har hennes namn. Fan, är det kört nu, tänker jag, när jag går förbi ett rum där ett antal äldre personer sitter, och en av dem kommer ut.

”Vad trevligt med vakter här!” utbrister hon, och jag avslutar diskret telefonsamtalet.
Efter ett kort samtal med den äldre kvinnan visar hon mig rätt; det visar sig att det är ett flera boenden i samma byggnad, hon följer mig in i en korridor, och på andra sidan dörren i korridorens ände finns ett allrum, och bortom det; dörrar. Dörrar med brevlådor, brevlådor med gamla Dymo-remsor på.
En av remsorna på en brevlåda bär vår förvirrade kvinnas namn!
Eureka!

DYMO-text, fast förstås med kvinnans namn.

Jag lyckas också få tag i personalen som jobbar för kvällen,
som förstås är mycket hjälpsam i att få hem kvinnan till sitt rum.

Under tiden detta händer har kvinnan återigen fallit ihop, i bilens baksäte, och kollegan vakar över henne samtidigt som han håller nyfikna människor på behörigt avstånd.

Kollegan och jag tar kontakt med varandra telefonledes, och han tar med sig kvinnan och promenerar i min riktning, jag möter upp honom ungefär halvvägs, och personalen på boendet möter upp oss i dörren.

Slut gott, för vår del, och åtminstone ett gott slut på dagen för kvinnan.

Sedan rullade vi vidare på nya uppdrag, av vilka jag på rak arm inte minns något som särskilt nämnvärt.

 

Vi räddade kanske inte hans liv…

…men vi bidrog onekligen till ett litet steg i riktning mot ett bättre liv för den personen.

Klockan var runt 22 när vi fick anropet från TryggC.
En suicidal man har observerats av tågförare på en tunnelbanestation cirka tre kilometer ifrån där vi är. Tågen går relativt ofta, så vi skyndar i möjligaste mån fram.
Givetvis missförstår vi (eller får fel info om) var på plattformen personen befinner sig, så det börjar med att vi åker till fel uppgång – fel på så vis att den är längst ifrån honom – dock rätt på så vis att vi får möjlighet att observera mannen under tiden det tar att gå längs plattformen.

Vi får ganska omgående syn på mannen, som enligt signalementet (ett ganska bra sådant) är, minst sagt, iögonfallande. Han verkar nervös; han vankar fram och tillbaka, händerna är inte stilla i mer än någon sekund i samma läge, han ser oss och ställer sig ”diskret” vid en brandpost; fötterna är inte särskilt stilla trots att han är stilla.

Kollegan och jag gör upp en åtgärdsplan i väldigt korta drag:
Jag: ”Vill du ta det?”
Kollegan: ”…va?”
”Snacket. Tar du det? Eller ska jag börja?”
”Jaha! Jag kan börja så varvar vi.”

Sagt och gjort, både jag och kollegan går fram till mannen, som ser äldre ut än han är, han vill ju bara åka till sin mamma (men pekar ömsom norrut, ömsom söderut när vi frågar om vilket tåg han ska ta dit), och vi förklarar för honom varför vi pratar med honom.
Det hela började med att tunneltågförare hade sett mannen stå precis vid tunnelmynningen, på plattformen, vid åtminstone två tillfällen. De har då ropat upp trafikledningen, som ringt TryggC, som anropat oss.

Vi förklarar för mannen varför det är olämpligt att stå så nära tåget, och varför gör du det när du har en hel plattform att stå på, det finns bänkar att sitta på, och så vidare. Givetvis i en trevlig och frågande ton snarare än något annat.

* Kolla gärna den här videon, den startar på 00:56 och fram till 01:16
hinner man köra in vid ett par stationer. Notera den relativt låga 
hastigheten, och tänk er att bakom en av de där grindarna i början på 
plattformen står en man och kikar in mot tunneln, 
du kör tåget och ser honom, han ser tåget men inte dig.
Han hoppar, du bromsar...

Svaren vi får är i bästa fall oklara, men överlag ofullständiga och utifrån vårt perspektiv kraftigt förvirrade.

Nu är jag inte varken polis eller psykolog, men det framgick med all önskvärd tydlighet att den här personen befann sig väldigt nära sin egen personliga gräns för vad det mänskliga sinnet klarar av.
Tanken infinner sig: Vi står och pratar med honom. Om han bestämmer sig för att rusa ut framför ett tåg, så lär han försöka göra det.
Vi omgrupperar en aning, så att vi står snett emot honom på varsin sida; det enda han kan springa rakt fram till är en korridor som leder ut från stationen via rulltrappor.

I det här skedet har vi kommit så långt i vår ”utredning” (i brist på bättre ord) att vi kontaktar LKC för att se om de har någon info om personen, vars personnummer vi fått av honom själv.
Det visar sig att en polispatrull kört hem mannen bara en handfull timmar innan vi hittade honom, och den hemtransporten skedde av samma skäl som vi nu kallats till platsen; misstänkt suicidal.

Suicidal. Det låter så kliniskt. Jag tänker mig en 62-årig överläkare med skrivplatta som prickar för ett antal rutor på en journal, kliar sig i skägget och vänder sig till anhöriga.
”Han är suicidal.”

En annan tanke som slår mig är ungefär som följer.
”Suicidal. Är det något man är? Man blir det, sannolikt, men är man suicidal, eller känner man sig suicidal? Kanske utan att känna, mer som en… övertygelse?”
Existentiella frågor i det läget är kanske inte så praktiskt, så jag packar undan tankarna i en nisch nånstans i bakhuvudet, och vi börjar så sakteliga att transportera mannen mot den biljetthall vi kom ifrån.

Eftersom han av oss bedöms ha väldigt nervösa drag, så pratar vi oss igenom hela processen, lugnt och sansat, kollegan har verkligen lyckats få bra kontakt med mannen, som under transporten längs plattformen (1-2 minuter; vi gick extremt långsamt) hinner mannen fråga oss vid ungefär fem tillfällen varför vi håller i honom, och han skulle vilja att vi lämnade honom i fred nu.
Kollegan förklarar, och jag försöker fylla i där jag kan, att vi kan inte lämna dig när du mår såhär dåligt, det skulle inte kännas okej för oss.
Vilket förstås är helt sant.
Han tyckte dock inte själv att han mådde dåligt, utan på frågan svarade han med att hålla ut en hand rakt fram med handflatan nedåt, och vicka den åt bägge hållen som för att säga ”jag mår sådär”.

Väl uppe i biljetthallen har vi för avsikt att föra in honom i ett avskilt rum, såsom vi gör med frihetsberövade människor, eller människor som av andra skäl behöver komma bort en stund.
När vi nämner ”litet rum” blir mannen alldeles stel, och ja, det var väl ungefär vad jag trodde skulle hända.
Vi väljer att invänta polisen i biljetthallen, försöker komma undan folks blickar så gott det går.

Redan innan vi transporterade mannen fattade vi beslut om att omhänderta honom enligt Polislagens  13:e paragraf, mer känd som PL13, mest bara för att kunna hindra honom från att fly, eller göra något dumt.
Vi får heller inte intrycket att han är påverkad av något preparat, även om det självklart är möjligt.

13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Om vi hade avvisat eller avlägsnat mannen, är sannolikheten stor att han helt enkelt kommit tillbaka, och varit betydligt mer upprörd än tidigare, alternativt hade han gjort slag i saken på trafikerad väg, eller gått till nästa station och börjat om där.
Således omhändertog vi mannen i ett tidigt skede inte bara för att kunna hindra flykt och så vidare, men också för att på ett snabbt sätt få polisen tillkallad.

”Vad ska polisen göra, karln är förmodligen psyksjuk.” tänker kanske någon.
Och ja, helt ärligt undrar jag samma sak. Systemet är dock upplagt så att om vi frihetsberövar någon, oavsett om det är ett omhändertagande eller ett grip, så ska personen överlämnas till polisman. Sen har ju polisen helt andra möjligheter att lösa vissa uppkomna problem jämfört med vad vi har.
Vi hade givetvis kunnat tillkalla ambulans, men då hade varit tvungna att få mannen att stanna av fri vilja, och sedan ska han vilja ta emot vården också, vilket inte alltid är fallet.

Hur som haver, vi har fortfarande en ganska bra kontakt med mannen, som nu sitter på golvet, benen i princip utsträckta, handflatorna mot golvet och trummar med fingrarna på ett ytterst nervöst sätt. När han väl tar upp händerna mot kroppen öppnar och stänger han dem upprepade gånger, och inte på det vis man kanske gör om man fryser en smula, utan på ett ja, nervöst vis.

Vi har tur, polisen är ganska snabbt på plats, och det är en patrull bestående av tre poliser plus en aspirant. En manlig polis, två kvinnliga, och en kvinnlig aspirant.
Perfekt, tänker jag, för kvinnor brukar generellt framstå som mindre hotfulla för människor, även om de är poliser.
Dock visar det sig att den manliga polisen är något av en mästare på att hantera människor, och det dröjer inte länge innan han har fått kontakt med vår nu betydligt mindre nervösa man.

Ärendet tar sin tid, och det är bra, för när det gäller den här typen av ärenden anser jag det vara dumt att stressa. Det är viktigare att det blir rätt.
Och rätt blir det, för den empati och vilja att hjälpa som utstrålar från hela polispatrullen är för mig aldrig tidigare upplevd.
Det slutar med att poliserna får med sig mannen till bilen efter ett antal minuters samtal, och de kommer köra honom till psykakuten där han förhoppningsvis får den hjälp han behöver.

3x-9240, Ida med kollegor, jag hoppas att tacksamheten och berömmet vi skickade via TryggC kom fram, men vi passar på här också.
Enormt stort tack för det ni gjorde, att ni tog er tiden att lösa ärendet på det lite krångligare men för alla inblandade bästa sättet. Helt underbart att ni tog upp den ”röda tråden” och samtalade med mannen.
Tack.

En gammal granskning, som borde få nytt liv

Har precis, efter att ha läst ett par inlägg på ”Martins polisblogg” om diverse LVU-handräckningar, plöjt igenom textversionen av Kalibers granskning av ett antal LVU-hem runtom i landet.
Läs reportaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3690120
Lyssna på reportaget (mp3): http://static.sr.se/laddahem/podradio/sr_p1_kaliber_100516010041.mp3

Man träffar några intagna, och några före detta intagna, som ger sin historia och det hänvisas till journalanteckningar och dagboksanteckningar.

Det är väldigt synd, tycker jag, att reportaget inte går djupare och är mer omfattande, för det finns säkert en hel del mörka vrår i den där branschen, är jag rädd. Nu har jag förvisso inga egentliga belägg för att tro det, mer än att jag har träffat ett antal LVU-patienter, och bara en enda av de jag pratat med [i jobbet] har sagt att hen varit nöjd med sin vistelse, att hen har fått rätsida och perspektiv på saker, samt kommit över sitt självskadebeteende (som det oftast verkar handla om).

Men det som gör mig heligt förbannad är att kriminella har – i lag garanterad – utomhusvistelse, medan människor med vårdbehov inte har det. Jag kan i och för sig hålla med Åsa Hård, chefsjurist på SiS, om följande:

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men borde det inte ur ett humant, vårdande perspektiv anses vara så att frisk luft och utomhusvistelse är av godo?
Till en början, i någon form av utvärdering, kan man prova med en timme om dagen, om den intagne själv vill.
Man borde nog inte tvinga ut någon mot dennes vilja, då denne är inlagd för vård.

Det finns – anser jag – paralleller till äldreomsorgen, där det för några år sedan (och troligen fortfarande) talas om att ha hundar som sällskapsdjur på boendet. Minst ett sådant försök har gjorts, av två avgångselever (Åkesson & Orlova) vid Malmö Högskola år 2010.
I deras C-uppsats på Sjuksköterskeprogrammet står bland annat följande att läsa:

Hundarna väckte gamla minnen, vårdtagarna var lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor. Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom ut till gemensamma utrymmen. Hundarna väckte positiva reaktioner hos vårdtagare med demenssjukdom, vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, de blev även mer spontana och mer mentalt alerta. Hundarna gjorde även att de inte koncentrerade sig lika mycket på sin sjukdom.

”[…] Lättare att få upp ur sina sängar då hunden användes som en motivationsfaktor.”
”[…] vårdtagarna blev mer aktiva istället för passiva, mer spontana och mentalt alerta.”
”Hundarna lockade ut vårdtagarna ur sina rum så att de i större utsträckning kom till gemensamma utrymmen.”

Det står förvisso en hel del andra saker i uppsatsen/avhandlingen också, och jag är inte rätt person att säga huruvida det jag läst och de slutsatser jag (och de forskande) dragit är definitiva och korrekta, men jag har haft hund själv i många år.
Ingen kunde trösta mig som min hund när jag var riktigt ledsen när minnena kröp sig på under nätterna.
Han kunde sitta och titta på en, och slicka bort tårarna och kramas.

Nu kanske det inte är precis vad LVU-patienter behöver, och kopplingen mellan hundar på äldreboenden och utomhusvistelse på LVU-hem kan tyckas långsökt, men oavsett om man får gå ut så skulle sannolikt en hund (eller annat aktivt och tillgivet djur) sprida en viss glädje omkring sig, då det mesta för dem faktiskt är just lek och roligt. Går det inte att äta så går det att leka med, liksom.
Men okej, inga hundar på LVU-hemmen av diverse skäl, jag kan förstå det.
Men varför i hela friden ska man neka sina patienter utomhusvistelse, fram tills de ”förtjänat” utomhusvistelse?
Det låter helt absurt i mina öron; det måste väl ändå finnas en flexibilitet kring sådana saker på ett vårdboende?
Jag förväntas ju i mitt yrke göra fortlöpande, individuella prövningar av alla mina tjänsteåtgärder, varför ska inte personal på ett sånt här boende, med förmodligen ganska lång och svår utbildning, behöva eller kunna göra det?

Om Anna har en röd plupp i ”systemet” får hon inte gå ut. Okej.
Är det rimligt att det för varje intagen patient ska ta en vecka att utröna vårdbehov och huruvida personen kan/bör/vill vara utomhus?
Jag tycker givetvis inte det, men sen är jag som ni vet inte särskilt insatt heller.
Är det att anse ens som en individuell bedömning när alla börjar på röd plupp, och det går en vecka mellan de eventuella bytena av plupp? Jag tycker inte det.

Det borde snarare vara så att det ska motiveras varför de här unga patienterna inte tillåts vara utomhus.
Är man självmordsbenägen kanske inte långa promenader ensam vid vattnet är det bästa, men att sitta utomhus på en ”rastgård” vid ett bord och dricka saft lär ju inte skada.

Det är, tycker jag, väldigt tråkigt att en del av de personer jag ibland hjälper ett steg på vägen mot ett bättre liv hamnar på ett ställe där de under alla omständigheter ska rätta in sig i ledet.

Att kommunicera…

…är för somliga en bedrift.

En man står ett tiotal meter ifrån mig och kollegorna när stationen nyligen stängt,
och mumlar något som innefattar orden ”sova” och ”Söder[malm]”.
OV: ”Förlåt, men vem pratar du med?”
Mannen: ”sova *mummel* söder!”
”Säger du att du ska sova på söder, har jag förstått dig rätt?”
”Äre du eller jag som är full?!”
”Eh… va?”
”Öh! Snacka’nte me sån attityd, fattarude!”
Mannen gick sedermera iväg, destinationen mycket oklar…

======

Det är cirka 8 minusgrader, klockan är runt halv fyra på morgonen och stationen är stängd.
Utanför står en man i kanske 40-årsåldern och knackar på, jag öppnar dörren och tänker fråga vad han vill.
När jag kommit fram till dörren ser jag att mannen rör sig väldigt konstigt, han ser ut att göra sådant man inom styrketräning/styrkesport kallar för ”knäböj”, fast utan skivstång givetvis.
När jag öppnar dörren och frågar hur det står till tar följande konversation plats:

”Jag väntar på bussen, den går om fyra minuter.”
”Okej, vad bra, det är ju inte så lång tid.”
”Jag är kissnödig.”
”Okej. Det finns en toalett dä…*pekar och blir avbruten*”
”Mm. Får jag komma in och värma mig?”
”Tyvärr inte, jag får inte släppa in någon när stationen är stängd.”
”Varför inte?”
”För att min uppdragsgivare säger det.”
”Har ni inga hjärtan i kroppen!!!??!” gormar han med gråten i halsen och springer iväg till andra sidan gatan, där han ställer sig som en femåring och tittar rakt in i väggen i några sekunder, sedan vänder han sig om och lipar åt oss.

Det händer ibland att jag föranleds att undra, och det här var ett sådant tillfälle.

Jag är väl införstådd med att han mådde dåligt i knoppen, men innan jag vet vad det är för en person jag har framför mig, eller åtminstone har en aning om det, så tänker jag inte släppa in någon på en låst station där jag inte får släppa in någon.